10. Pastor Hemming.
När länsman en lördagskväll på sensommarn kom för att hälsa på pastorn, såg han på avstånd herrskapsdroskan hålla utanför prästgårdsgrinden. Han rodde in i maren och landade vid klappbryggan, där mor Brita höll på med att skölja kläder.
»Jag tror ni har främmande. Kapten Melby, kan jag tänka?»
»Nej, det ä’ herrgårdsmamsellerna», svarade gumman och lämnade sin tvätt för att hjälpa till med båten. »Di har varit här mest en timme, och gråter och skrattar gör di om vartannat. Di ä’ så tokiga i pastorn båda två. Sanna mina ord, kommissarien, det blir bröllop på herrgår’n, vad det lider. Ja, Gud signe pastorn! Hederligare husbonde än han finns inte till. Och nog lagar han så, att det blir utväg för mej, så jag slipper fattighuset.»
Därmed satte hon till att lipa och gruva sig över världen och över alla, som voro eländiga och övergivna.
Länsmannen gick långsamt uppåt backen och satte sig på gungbrädet utanför gavelfönstret. Han hörde, att de kommit ut på gården. Han kände igen flickornas röster. De höllo just på att ta avsked. Vad det dröjde länge! Skulle de aldrig sluta? Äntligen rullade det på vägen, och han gick fram.
Pastorn stod kvar vid grinden och såg efter de bortfarande, men så märkte han länsmannen.
»Du ser så högtidlig ut, Sten. Har det hänt något?»
»Nej, — men vad ä’ det fråga om här?» Han pekade på droskan, som nu svängde in på stora vägen.
»Ja, det skulle egentligen vara en hemlighet än så länge, men du kan gärna få veta det. — Kom, så går vi in.»
»Vem ä’ det av dem?»
»Vad menar du, Sten?»
»Ä’ det Märta? För om det ä’ hon, så reser jag tvärt och lämnar min plats — och alltsammans.»
Länsmannen var synbart upprörd. Han tog fram sin klocka och stirrade på den — stoppade ned den och tog fram den ännu en gång.
»Håhå, ä’ det på det viset? Jag har nästan gissat det. Nej, för mej kan du vara trygg. Jag ska’ inte gå dej i vägen. Jaså, det ä’ så långt gånget. Gamle hedersvän! Och riktigt på allvar, kan jag se. Ja, hon ä’ en präktig flicka. — Men sätt dej, så ska’ du få höra, vad det ä’ fråga om. — Det ä’ bekymmer för gubben Melby. Han börjar bli oregerlig.»
Pastorn suckade.
»Du vet, han vill styra och ställa här på ön som en domare i Israel. Nu har det varit lugnt en tid, så länge han hållit efter halta Kalle. Di passade så bra för varandra, och i grund och botten hade di stor förnöjelse åt saken båda två. Men nu har di slutit fred och ä’ de bästa vänner i världen. Och Kalle har satt opp honom mot Lars-Johan —»
»Slagskämpen? — Han i Oppgården?»
»Just han — son till kyrkvärden. Men det ä’ en annan sorts karl än halta Kalle. Han kommer inte att ta saken från den skämtsamma sidan.»
»Han slår igen, menar du —»
»Och det ordentligt. Det kan bli farliga saker, om di kommer ihop.»
»Det måste förhindras.»
»Ja — nödvändigt. Och di vill, att jag ska’ göra det. Di ä’ rent förtvivlade — har inte längre någon hand med gubben.»
»Men vad i all världen har han med Lars-Johan att skaffa?»
»Det ä’ för Elins skull — Ekskärsflickan, du minns. Lars-Johan hänger efter henne var ledig stund. Sitter där i en vrå och säjer aldrig ett ord — bara stirrar på flickstackarn. Fadern hennes kan inte hålla honom därifrån, och vad ska’ jag kunna göra!»
Pastorn satt tyst en stund och fortsatte sedan:
»Det ä’ ett hårdnackat släkte, skärgårdsfolket, och Dägerö-borna ä’ värst — det säjer di vid beväringsmönstringen. Jag har varit här — låt mej se, nästa maj blir det fyra år, och jag kan inte märka, att jag vunnit någonting. Jag har ingen förmåga att tala varmt och medryckande. Jag har inga vackra ord att komma med —»
»Gud ske lov för det», inpassade länsman.
»— ingenting gripande, ingenting, som slår an på känslorna. Jag har strävat efter att vara enkel och lättfattlig — jag trodde det var en dygd — men jag ä’ för enkel för dem. Jag duger inte, käre Sten, jag duger inte, det ä’ hela saken.»
»Prat, gosse lilla! Du ä’ mycket för god åt dem. Du skulle bara ha lite mera självförtroende — du ä’ alldeles för undfallande. Nog måtte du kunna läsa lagen för den där pojken. Flickorna har rätt. Du bör först göra ett försök, och om inte den spiken drar, så ska’ jag ta hand om honom. I nödfall ger jag honom en liten förberedande övning i boxningskonsten, så länsman jag ä’ — om jag också skulle få plikta efteråt. — Men när har ni tänkt, det skulle ske?»
»Redan i morgon dag. Lars-Johan ä’ där varenda söndagskväll, och dessemellan med, om han kan komma åt, påstår Kalle. Och kaptenen vill överraska honom och tvinga av honom ett löfte att lämna flickan i fred. Nu kunde du locka gubben ut på en segling, så får jag tid på mej att pröva, om mildare medel hjälper.»
»Det blir bra», avgjorde länsman. »Och se’n får jag försöka med lite kraftigare tag. — Men kanhända pojken har hederliga avsikter?»
»Ja, det ä’ det vi får se.»
Det hade blivit en vana för länsman att tillbringa sina söndagar på Dägerö. Efter gudstjänsten voro pastorn och han alltid bjudna till herrgården. Det var därför ingen svårighet för honom att få kaptenen ut på en kryss, i synnerhet som det råkade bli en ypperlig vind. Lars-Johan kunde få »ligga bi och vänta på lots» till följande söndag. Men flickorna kunde inte förmås att följa med och inte heller pastorn.
»Besynnerliga människor! Förhärdade lantkrabbor!» brummade kaptenen. »Di förstår inte sitt sanna bästa.»
Så snart jakten lagt ut, gjorde sig pastorn och flickorna genast i ordning att fara. Märtas små ölandshästar spändes för, och pastorn erbjöd sig att köra, så behövdes ingen kusk. Nej, det skulle inte gå an, försäkrade drängen, det var rent livsfarligt. Ett barn kunde sköta dem, men om en karl höll i tömmarna, blevo de genast bråkiga och slutade med att skena. Kusken, som kunde tygla ett sexspann, hade försökt en gång, men de envetna djuren kommo hem ensamma med några spillror av vagnen och tömmarna avslitna.
»Men si, om mamsell Märta kör, ä’ di som lamm», tillade han.
När de åkt ett stycke, började Märta:
»Nu ska’ pastor Hemming döma mellan oss. Vem av oss ska’ bestämma, hur vi ska’ göra, när vi kommer fram, Isabel eller jag?»
»Kanske det vore lämpligast, om någon annan fick avgöra den saken», anmärkte pastorn och skrattade. »Till exempel jag?»
Nej, det kunde inte komma i fråga, påstodo båda flickorna med en mun.
»Isabel har tillvällat sej alltför stort inflytande», fortsatte Märta, »och det, fast jag ä’ lite äldre. Hon kan få far till vad som helst — utom, förstås, till att vara förståndig. Och mej vill hon behandla som en barnunge. Tänk, hon ämnar själv följa med till Ekskär och låta mej stanna kvar på land!»
Isabel M’Neil hade endast obetydlig kännedom om svenska språket, när hon kom till ön, men talade nu tämligen ledigt fast med någon brytning.
»Det ä’ nödvändigt, att någon följer med», sade hon allvarligt. »Om en dam ä’ med, kan inte mannen bli våldsam. Det ä’ jag, som hittat på, att vi skulle vända oss till pastor Hemming, och det ä’ min plikt att följa med.»
Pastorn ville inte höra talas därom. Det kunde bli mycket obehagligt — råa ord, om inte annat, som en finkänslig flicka inte borde utsättas för att få höra.
Men hon var obeveklig.
»Jag ä’ rädd för råttor», sade hon, »och jag ä’ rädd för kor, men jag ä’ inte rädd för människor — jag ä’ inte rädd för att göra, vad som ä’ rätt. Om jag inte får följa med i båten, tar jag en annan båt och ror efter. Märta måste stanna hos hästarna, och om det blir farligt, kommer jag ut och vinkar, och hon får ropa på hjälp.»
Märta var nästan gråtfärdig, och pastorn visste sig ingen råd.
»Om jag har så liten framgång hos miss Isabel med min övertalningsförmåga», klagade han, »hur ska’ det då gå, när jag ska’ predika förstånd för Lars-Johan?»
Slutet blev i alla fall, att Isabel fick sin vilja fram, och Märta åkte till Dägeröby efter Olle, för att han skulle vara till hands, om det blev något uppträde.
Ekskärsstugan låg, såsom ofta är fallet i skärgården, på en klippa, som stupade brant ned i sjön. Vattnet var här så djupt, att stora skutor kunde lägga till och förtöja i land. På ena sidan om klippan var båtstaden. Pastorn kände igen Lars-Johans långa, smala gavelökstock bland de andra båtarna. Han var alltså redan kommen. Däremot var Anders’ lilla jolle borta, och det var bäst så. Gossen borde inte vara närvarande vid den uppgörelse, som nu stundade.
Dörren till stugan stod öppen, och Elin tittade ut, när båten skrapade mot lunnorna eller slanorna, som voro utlagda för båtarnas uppdragning. Hon sprang genast ned för att hjälpa till vid landningen.
Isabel såg uppmärksamt på henne. Hon var ljuslagd och lång, ett huvud längre än den unga sydländskan. En tjock hårfläta av en färg som mogen råg hade lossnat och föll ned utefter ryggen. Hon var onekligen mycket vacker och med ett rörande oskuldsfullt tycke.
»Far ä’ ute på sjön», sade hon brydd och ville ro efter honom.
»Nej, — det gör detsamma», tyckte pastorn, fast han nog helst sett, att gubben varit med.
Inne i stugan satt Lars-Johan i ett hörn vid spisen. Han såg trotsigt på dem och hälsade inte, när de kommo in. Men när pastorn gick fram till honom och räckte ut handen, gjorde han ett tafatt försök att stiga upp.
»Sitt still du», sade pastorn. »Du kan vara trött efter veckans arbete.»
Sedan de språkat litet om fisket och årsväxten, satte sig pastorn bredvid Lars-Johan och började i lågmäld ton förehålla honom, hur orätt han gjorde mot Elin, när han på detta sätt bragte henne i vanrykte och blottställde henne för folks elaka tungor.
Lars-Johan såg dystert ned mot golvet och svarade inte.
Pastorn fortfor vänligt och bad honom tänka på, hur värnlös hon var, och hur svårt hon hade det som moderlös och med en far, som inte kunde skydda henne. Elin och Isabel, som samtalat med nästan feberaktig iver utan att rätt veta varom, tystnade på en gång och sågo oavvänt på de båda männen.
Plötsligt bröt Lars-Johan ut.
»Om pastorn sköter sitt, så ska’ jag nog sköta mitt.»
Isabel ryckte till, och Elin gick ett par steg fram emot dem.
Pastorn tog åter i med höjd stämma.
»Ä’ det så, att du vill gifta dej med henne, så har jag ingenting att säja.»
Lars-Johan sprang häftigt upp.
»Eftersom pastorn ä’ så nyfiken, så kan han få veta, att jag inte tänker gifta mej med Elin och inte med någon annan heller.»
»Men jag säjer dej, att antingen måste du gifta dej med flickan, eller också får du hålla dej härifrån.»
Lars-Johan var färdig att gå ut men vände om i dörren.
»Och jag säjer, att jag varken gör det ena eller det andra.»
»Då handlar du som en feg usling, det intyget ger jag dej som präst och som hederlig karl.»
Detta blev för mycket för Lars-Johan.
»Ut härifrån, fördömda prästrock!» skrek han ursinnig.
Elin fick honom i armen.
»Lars-Johan, Lars-Johan!»
Han slängde henne ifrån sig och rusade mot pastorn, som lugnt satt kvar på bänken.
Med ett förskräckt utrop sprang Isabel fram och ställde sig mitt emot honom. Ett häftigt slag kastade henne åt sidan, och hon föll handlöst omkull på golvet.
Men nu var det slut med pastorns långmodighet. Lars-Johan kände sig gripas av armar, som han inte kunde motstå, och slungades som en trasa ut genom dörren. Han försökte spjärna emot och få fotfäste på den hala klippan utanför, men förgäves. Han for ut över branten och huvudstupa i sjön på flera famnars avstånd från klippan. När han kom upp till vattenytan igen, tog han först några simtag tillbaka men vände sedan om och sträckte ut över sundet.
Pastorn lutade sig ned över Isabel och lyfte henne i sina armar upp från golvet.
»Hur ä’ det?» frågade han ängsligt.
»Det ä’ ingenting», sade hon och försökte ett litet skratt.
Hon talade inte om, att det värkte i hennes ena axel, som om den varit ur led, och att hon inte kunde röra armen.
»Det ä’ ingenting», upprepade hon. »Men jag tror, han föll i sjön.»
Pastorn satte henne varligt ned på en stol.
»Stanna här, tills jag kommer igen.» Och därmed var han borta.
Isabel satt som bedövad och kände, som hon inte kunde röra sig från stället. Men så kom hon att tänka på mannen, som störtat i sjön. Skärgårdsfolket kunde i allmänhet inte simma. Hade han drunknat? Det var alldeles tyst utanför. Hur skulle pastor Hemming kunna bära detta? Hon for upp och vacklade fram till dörren.
Ytterst på klippan såg hon Elin och några steg ifrån henne pastorn. Båda stodo orörliga och stirrade på en punkt ute i sundet. Vad var det? Lars-Johan? Visst var det han! Ä’ karln från vettet, som ger sig till att simma över sundet? Skulle inte kläderna och de tunga stövlarna dra ner honom till slut?
En båt hade rott ut från motsatta stranden och närmade sig honom. Det var Olle i Nedergården, tyckte hon. Han reste sig och gick ut i aktern för att hjälpa upp den simmande. Båten svängde tvärsför efter strömmen, och Olle höll ut en åra. Men Lars-Johan dök under båten och fortsatte på andra sidan. Äntligen bottnade han och steg upp ur vattnet.
Så snart han försvunnit bland hasselbuskarna i strandsluttningen, vände sig Elin om och gick in utan att märka Isabel, som gått undan ett stycke och satt sig på huggkubben vid vedtraven.
Pastorn stod kvar en stund. Så drog han djupt efter andan och gick in i stugan efter Elin. Hon stod mitt på golvet med båda händerna för ansiktet.
»Elin», bad pastorn.
Hon svarade inte.
»Elin, kan du förlåta mej?»
»Det var inte behövligt att komma hit», snyftade hon fram. »Han har ingenting ont gjort — — och han ä’ lika olycklig som jag.»
Det var inte lönt att tala med henne nu. Pastorn gick ut och såg sig kring efter Isabel, som redan gått ned i båten. Hon var blek, och det såg ut som om hon gråtit. Han betraktade henne forskande.
»Det ä’ ingenting», sade hon ännu en gång. »Det ä’ över nu.»
Pastorn sköt ut båten och rodde hem under tystnad.
På andra stranden var Märta dem till mötes. Olle stod uppe på vägen och höll i hästarna, och några skolbarn trängde sig omkring honom.
»Nu kommer pastor Hemming tillbaka med oss till Dägervik», föreslog Märta.
Nej, det kunde han inte.
»Jag har lite svårt för att se goda människor i ansiktet just nu», sade han.
Han böjde sig ned mot marken och hjälpte en tordyvel, som låg på rygg, att komma på benen igen.
»Det värsta ä’», tillade han och darrade på rösten, »det värsta ä’, att — — jag känner på mej, jag skulle kunna göra det om igen.»
Han vände sig hastigt om och gick utan att ta avsked.
»Vad kan vara åt pastor Hemming?» undrade Märta.
»Jag tror, jag vet det», sade Isabel. »Han blygs över vad han gjort — det som vilken annan som helst skulle vara stolt över.»
På kvällen kände sig Isabel mycket förbi, och det började åter värka i skuldran. Eller hade det kanske gjort det hela tiden, fast hon inte så noga givit akt därpå? Men hon måste likväl sitta kvar i kapten Melbys styrhytt och höra på, vad länsmannen hade att förtälja om pastor Hemming. De hade vuxit upp tillsammans och hållit ihop som bröder under hela sitt liv. Och det var mest för att de skulle komma i närheten av varandra, som länsman åtagit sig att spana efter skärgårdstjuvarna.
Gustav Hemming, berättade han, var son till den riksbekante Gammelgårdsprästen. Han kallades så efter en egendom, som han rådde om. Gården hade patronatsrätt, och vid inträffande ledighet passade han på och nämnde sig själv till kyrkoherde. Så gjorde inte Gustav, när fadern dog för en fem sex år sedan. Han kallade en fattig präst med ovanlig begåvning och en stor barnskara, och själv blev han kapellpräst på Dägerö.
Det var en underlig gubbe, Gammelgårdsprästen. Om vardagarna gick han klädd som en bonde med stort förskinn och luden mössa på huvudet året om. Han var ännu starkare än Gustav, påstod folk. Åtminstone brukade han sin styrka mera.
En gång kom han ihop sig med major Silverlod, som ansågs för Sveriges starkaste karl. Gubben gick och körde ett timmerlass, när majorn kom åkande.
»Ur vägen, bonde!» röt majorn.
Och när gubben inte kom fort nog undan, sprang han ur och vräkte lasset i diket.
Det blev nu ett hårt nappatag, men till sist fick gubben Hemming överhanden och gav majorn en grundlig avbasning med piskskaftet. Det skulle han få, sa’ gubben, för att han for fram som en skojare på kronans landsväg.
Majoren steg upp och tog fram en specie.
»Här har du», sa’ han, »för du ä’ den förste, som fått bukt med mej.»
»Å, kära herre», sa’ gubben. »Det ä’ alldeles för mycket pengar för så lite stryk.»
Och därmed la’ han kull honom en gång till och jämnade räkningen.
»Det ä’ från honom, Gammelgårdsprästen, som Gustav ärvt sin styrka», slutade länsman, »och sitt milda sinnelag har han av modern. Hon var som en mor för mej också — Gud välsigne henne —, och gubbens nävar har jag fått känna på många gånger.»
»Att han inte blivit knekt med sådana kroppskrafter», föll kapten Melby in. »Jag menar pastor Gustav.»
»Ja, det var just meningen från början. Vi var på Karlberg båda två, men så hände en olycka. Det var en av kadetterna, som var särdeles händig med sabeln, och Gustav och han brukade fäkta tillsammans. En dag hade kamraten fått in hugg efter hugg på Gustav, som var litet långsam i vändningarna. Och Gustav blev kanske lite ivrig, eller vad det nu var — han drar till med en dunderprim, som ingen parad i världen kunnat avvärja. Kamraten blev farligt sårad — verkligen farligt, och när han äntligen kom sig, hade Gustav förlorat hågen för militäryrket. Han for till Uppsala och blev präst som fadern, och jag gjorde honom sällskap, fast jag slog mej på juridiken.»
»Jag vet, var han fick såret, den där kamraten», sade Märta och pekade på ett brett ärr, som länsman hade. »Det var på vänstra kinden.»
»Ja-a, mycket riktigt — ungefär på samma ställe, där jag har mitt ärr. Det ä’ också efter en sabel.»
»Och från samma tillfälle?»
»Precis. Jag satt och rakade mej med en skarpslipad sabel — ägde ingen rakkniv, förstås — och en blankpolerad hjälm hade jag som spegel. Och jag blev så förskräckt över olyckan, att jag skar mej.»
»Å skäms — att komma med sådana historier. För resten var det nog inte mycket att raka den tiden.»
»Nej, det var bara för att få skäggväxt, naturligtvis.»
»Tyst med ert evinnerliga gnabb», avbröt kaptenen. »Här ä’ viktiga saker att fundera på. Det ä’ tydligt, att pastorn och flickorna alldeles fördärvat saken för mej. Om jag haft Lars-Johan om händer, skulle ni fått se på annat.»
»Ja-a, visst ja», skämtade Märta. »Det skulle ha varit en man med förstånd och urskillning, som inte förivrade sej som pastorn —»
»Just det, ja. Jag får höra mej för med halta Kalle, om han fortsätter med sina besök, och då —. Duktig karl annars den där Oppgårdspojken men förhärdat istadig. Att simma över sundet med kläder och allt. Ville, förstås, också visa, vad han dugde till. Det gör honom inte många efter på den här sidan av jordklotet.»
»Om inte möjligtvis kadetten, han med ärret», viskade Märta till länsmannen.
