9. Vedbacka smed.
Ingrid stannade något över en vecka, innan hon reste. Det var som hon väntat, att något skulle hända, men hon sade ingenting. Hon gick ofta fram mot Frönäset men vände, så snart hon fick se byggningarna. Om Nils nämnde hon bara en enda gång, när Maja bragte saken på tal.
»Jag såg väl miste, kan jag tänka», sade hon stillsamt.
Olle hade på Majas råd bestämt sig för att inte säga någonting åt länsman om misstankarna mot Nils Ivarsson, helst som han inte kunde tro annat, än att Ingrid tagit fel. Annars skulle han förstås tala om allt, vad han visste, fast det inte var mycket. Men det kunde vara bra för länsman att få veta, att den karl, som Lotta sett, även varit vid Nedergården, och att Inge följt efter honom ända till Vedbackarns sjöbod. Det var dock ingen brådska med saken. Det kunde få vara, tills länsman nästa gång kom över till ön.
Då hände sig något högeligen märkvärdigt.
Inge och Anders hade tagit sig till att ro drag och ligga och meta utanför Frönässtränderna. Ett par gånger hade Vedbackarn fått se dem och farit ut värre än någonsin. Han skulle ta en bössa och skjuta dem, svor han, om de inte hölle sig därifrån.
Men Anders hittade på råd. På ena sidan om sjöboden var stranden ända ut till udden beväxt med alar och videbuskar, och när det inte var alltför lågt vatten, kunde man ro in under stammarna och lägga sig så med båten, att den inte syntes, varken från land eller från sjösidan.
En kväll, när gossarna lågo på lur i sitt nya gömsle, stack en båt ut från sjöboden och rodde tätt utmed alarna, inte en famn från det ställe, där de gjort fast. I båten sutto Vedbacka Janne och den svartmuskige, som Anders sett, när han rodde länsman till galeasen. De följde stranden en lång sträcka och veko sedan av utåt skärgården i sned riktning, så det skulle se ut, som de kommit från sundet.
»Var det den karln, du såg», frågade Anders.
Inge visste inte, men han var likadant klädd — som sjöman.
»Jag kom honom aldrig så nära, så jag kunde se, hur han såg ut i ansiktet.»
»Di ä’ snart bakom Kuggholmen. Inge du! Nu leker vi inte bara, utan vi ä’ riktiga spejare. Ä’ vi inte det?»
»Joo. Jag lovade mor att ta reda på honom.»
Men Inge måste hem, för att inte Maja skulle bli ängslig.
»Det gör detsamma», sa’ Anders, som kunde göra, vad han ville. »Ro du bara utefter strand, så kan ingen se dej. Jag stannar här, tills di kommer igen.»
Han kröp upp i en stor al och satte sig grensle över den lutande stammen med ryggen mot en tjock gren.
»Om jag tröttnar, kan jag alltid ta mej i land.»
Tidigt på morgonen kom han till Nedergården. Han hade somnat flera gånger, sa’ han, och varit nära att dimpa i sjön. Först när det började ljusna, kom Vedbackarn tillbaka, och då var han ensam.
»Det här måste länsman genast veta», sa’ Olle. »Jag går till prästgården och hör mej för, vad vi ska’ göra.»
Pastorn var nu fullt återställd, fast han ännu bar en smal binda om huvudet.
»Du har rätt, Olle», sade han, när han fick höra, vad det var fråga om. »Det måste länsman veta, och det i denna dag. Om vi skulle försöka hos gubben Gobort och skicka honom ett bud. Di har redan börjat signalera, har jag sett.»
»Det ä’ inte så dumt ändå med di där signalmasterna», sa’ Olle, »fast det kostar obegripligt. Men det bryr kapten Stormby sej inte om, förstås.»
Gobort var ute på sjön — hade fått se en stor själ, som låg och sov på en grynna nedåt Ryssundet, berättade halta Kalle. Den nya kikarn, som kapten skaffat, var rent märkvärdig. Man kunde ackurat se själen ligga och blinka i solljuset.
»Men han sov ju», invände pastorn.
»Ja, men om han blinkat, så hade en kunnat se det.»
För resten var det ett rackargöra med signaleringen, påstod Kalle.
»Jag har hållit på hela förmiddagen», sa’ han, »för att göra kapten en glädje — jag såg jakten hans lägga till vid kvarn — och ändå var inte gubben belåten. Men jag ä’ inte den, som bär agg till folk, hur svåra di än kan vara mot en stackare.»
Pastorn undrade, om Kalle ville signalera ett tag efter länsman. Ja, bevars. För pastorn kunde han göra vad som helst och lite till, försäkrade Kalle.
Men länsman var inte hemma, svarades det. Han hade följt med kapten på jakten och var nog vid Dägervik om en timme eller så.
Olle föreslog, att han skulle spänna för Majsa och skjutsa till herrgården, och det var pastorn med om.
Medan de åkte, kom Olle efter långa omsvep med en begäran till pastorn, att han skulle hjälpa honom med en sak.
»Si, kapten Melby ä’ så svår att tala med», sa’ Olle. »Han tar alltid i så häftigt.»
»Nå, vad vill du, jag ska’ göra?»
»Jo, det ä’ så, att kapten ville köpa Majsa i vintras, men jag sa’ nej. Nu har Maja och jag kommit överens om att sälja märrn till hösten, om vi kan få ett skapligt pris. Kapten ä’ snäll mot kreatur — och mot folk också för den delen. Det vore bra, om hon kunde få komma dit.»
»Och du ä’ säker på, att du vill sälja hästen?»
»Jaa, om kapten vill köpa’na.»
»Annars inte?»
»Nej, annars inte.»
Efter en stund frågade pastorn, vad Olle ville ha.
»För det får jag lov att veta», sa’ han, »om jag ska’ bjuda ut Majsa åt kapten Melby.»
Olle nämnde en summa.
»Om det inte ä’ för mycket?» lade han till och såg på pastorn.
»Nej, snarare ä’ det väl för lite för en så’n häst.»
När de körde in på gården, hade kaptenen och länsmannen nyss kommit i land och stodo på flygeltaket.
»Hitåt! Mera babord!» ropade kaptenen och fällde ned en lejdare utefter väggen. »Nu ska’ pastorn få se min nya styrhytt, som just ä’ färdig.»
Pastorn berättade, hur han fått reda på, att länsman farit till Dägervik.
»Jaså, halta Kalle kunde vara renhårig för en gång. Den förhärdade krabbsaltaren! Han höll på över en timme, medan jag väntade på länsman, och signalerade galenskaper. Först var det om vind — dumma kvickheter. Den var så västlig, så den aldrig varit så västlig förr, mer än en enda gång, och då var den inte fullt så västlig. Det tog en evig tid, innan det blev slut. Och sedan var det om ett baktråg, som drivit i land vid kvarn — det skulle vara min klipperjakt kantänka. Men vänta mej, du Kalle! Vi har en lång räkning ouppgjord.»
Pastorn sökte vända talet på annat och nämnde om Olles planer att sälja unghästen sin till kaptenen, men då blev det bara värre.
»Olle? Nedergårds Olle? Den förhärdade lurifaxen! Var han inte här för ett par dar se’n med hästen sin och talte om, att han inte behövde pengarna längre, som jag lovat honom. Och jag såg på honom, att han hade något sakramentskat otyg i tankarna, fast han inte tordes fram me’t.»
Han fick syn på Olle, som stod kvar med skjutsen framför trappan.
»Laga dej härifrån i rödaste rappet», skrek han. »Komma och bjuda ut en häst för ett pris — block och taljor, den ä’ värd minst dubbla summan. Och om jag också gåve tredubbelt, så skulle jag känna mej som kung Salomo, eller vem det var, som tog från profeten Natan hans enda lammunge. — Laga dej härifrån, säjer jag, innan jag gör mej olycklig på dej! — Va’! — Ska’ du skjutsa pastorn, säjer du? Tror du inte, jag har hästar på stall? Ge dej i väg bara, din förhärdade hästskojare!»
Pastorn vinkade åt Olle att fara och framförde sina egentliga nyheter — om den främmande karlen, som Inge spårat ända till Vedbackarns sjöbod, och att gossarna sedan sett honom ro ut i skären i sällskap med Vedbackarn själv.
»Nå, så ä’ vi då äntligen på det klara», utropade kaptenen. »Vi ger oss genast av till Frönäset och sätter smedfiluren inom lås och bom. Och sedan gör vi jakt efter den andre med så många båtar, vi kan få tag i.»
»Nej, det duger inte», menade länsman. »Jag tror nog, att vi ä’ på rätta spåret den här gången, men vi har inga bevis. Om jag kommer till Frönäs, så skulle det vara för att hyckla och ställa mej in med Vedbacka Janne, och det har jag rakt ingen fallenhet för. Jag har hört, att han gärna vill bli nämndeman. Om man skulle smickra honom och tala om hans utsikter och göra sej ärende dit titt och ofta, så kunde man kanske — — nej, jag ska’ försöka på en annan väg först.»
Kaptenen bjöd på grogg inne i styrhytten, men länsman hade ingen ro att stanna. Han bad att få låna en båt och äntrade ned för lejdaren utan att ge sig tid att ta avsked av damerna.
»Framför min ursäkt, Gustav», ropade han nedifrån båthamnen, »och om jag inte ä’ hos dej i morgon bitti, så hör efter vid Frönäs.»
»Att inte ens flickorna kunde fresta honom att stanna. Han brukar annars trivas här så bra. Vad var det för brådska?»
»Så där ä’ han alltid, när det gäller tjänsten», anmärkte pastorn.
Kaptenen följde honom med kikare och såg honom lägga i land på en ödslig sandstrand, där det inte fanns en människoboning på drygt en fjärdingsvägs avstånd.
»Duktig karl i alla fall», mumlade han. »Men om han tänker sej till Frönäs på den vägen, får han allt knoga en bra bit.»
Pastorn stannade över middagen men kunde inte övertalas att dröja längre. Han måste vara till hands, om något skulle hända länsman, envisades han. Och även flickorna höllo med honom, att han borde fara.
Kaptenen brummade men sade till, att det skulle spännas för. Det skulle köras med fyrspann och den nya engelska vagnen.
»Jag ska’ visa Olle, att jag har hästar, så det räcker», förklarade han och satte sig upp.
Sedan han skjutsat pastorn hem, lät han kusken fortsätta fram till Dägeröby. Han skulle titta in ett slag i Nedergården, sade han.
Maja hade släppt in korna på lagårdsbacken och höll på med att mjölka. Olle satt bredvid på en kubbe och bandade en smörtina.
»Olle», ropade kaptenen. »Du hade en bra långrock på dej, när du var över i förmiddags och ville kugga mej att köpa unghästen din. Jag kan undra, var du fått det tyget ifrån.»
Jo, det hade Maja vävt. Hon var så snäll både att spinna och väva. Och starkt var det — kunde hålla ut tre omgångar köptyg, försäkrade Olle.
Maja kom med mjölkstävan i hand och hälsade. Måntro hon fick sila upp en spilkum åt kaptenen — spenvarm mjölk — ifall han ville vara så gemen och hålla till godo.
Jo, det hade han ingenting emot.
»Men det säjer jag dej, Maja. När du får tid i vinter, ska’ du väva åt mej sådant tyg, som Olle har. Jag ska’ skicka dej ull, så snart jag kan. Men kom det ihåg, du får inte begära oskäligt i arbetslön, Maja.»
Och så nöp han henne i hakan och tog Olle i hand och gick ned till skjutsen.
Vid vägskälet åkte han om pastorn, som just skulle vika av åt Frönäshållet.
»Går och passar, ser jag», ropade han i förbifarten. »Men var inte orolig för den karln. Han reder sej i alla väder, både i storm och stiltje.»
Det led emot midnatt, när länsman äntligen syntes till, våt och frusen men spelande munter.
»Har du legat i sjön?» frågade pastorn.
»Jaa — det med. Men om jag säjer ett enda ord, förrän jag fått mej mat, så vill jag vara skapt som en nors. Jag ä’ så hungrig, så jag aldrig varit så hungrig förr, mer än en enda gång — ja, du vet fortsättningen.»
Sedan han ätit och klätt om sig i pastorns kläder, som hängde på honom, påstod han, som en tomsäck på ett stövelskaft, tände han en pipa och berättade, vad han haft för sig.
»Du förstår», började han, »jag ville göra en liten påhälsning i Frönäs — utan att störa, förstås — och se, hur di hade det. Jo, det ä’ ett trevligt herrskap! Men käringen ä’ den som styr, fast hon håller sej undan. Di hade ett bönemöte, och Hedfors, lumpsamlarn du vet, predikade, så det osade bränt lång väg. Jag fick lov att vänta, tills det var slut och lumpsamlarn rott sin väg med ett halvstop brännvin som barlast — måtte han inte gå och dränka sej, innan jag hinner knipa honom.»
»Ä’ han med i tjyvligan?»
»Det ä’ just vad han ä’. Jag har länge haft ögonen på honom. Du har skrattat åt mina anteckningar, men jag ska’ visa dej, vad di kan tala om. Var gång ålänningen kommer hit söderifrån, möter han lumpsamlarn, som far åt motsatt håll — eller tvärtom. Eller om di inte möts precis, så hämtar den ena opp, vad den andra lämnat ifrån sig. Alldeles som ficktjyvar. När di gjort något kap, ä’ alltid en kamrat till hands och tar emot det. Och blir tjyven misstänkt och undersökt, så har han, förstås, ingenting.»
»Jaså, du tror, att Hedfors —»
»Jag ä’ säker på’t. Men det spar vi till en annan gång. Nu ska’ du höra, hur det gick för mej. Jo, Vedbackarn hade åtskilligt att ordna med nere vid båtarna, men så snart han var ur vägen, kröp jag fram till sjöboden, där Inge-pojken sagt, att karlen gömt sej. Den var naturligtvis stängd. Stängd med hänglås! Varför ska’ han läsa igen sin bod, när alla andra på ön bara har en pinne för? — Ordentlighet, säjer du. Nej, det ä’ nog något annat. — Jag skulle till och öppna fönstret utifrån — det går, om man ä’ lite händig — men det var en skjutlucka innanför. — Så klängde jag opp i en al och sökte komma in genom taket — det brukar också gå ibland — men det var för bra pålagt. — Jag får väl pröva på den andra vägen, tänkte jag, och klev ut i sjön och in under golvet. Vattnet gick långt under boden, men längst inne var det en torr fläck. Jag kröp dit och la’ mej på rygg — det kunde vara en aln eller så till golvplankorna. Jag kände efter, om någon planka skulle vara lös, och som jag bände till med knäna, kom jag på ett slags lucka, som öppnade sej inne i en väggfast tomlår i sjöboden. — Ja, se’n kan du förstå resten. Jag hade blindlykta med mej — lucka för fönstret och alla springor noggrant tätade — de hade nog haft ljus där förr — jag kunde se mej om efter behag. — Om jag fick tag i något? Jo, den här.»
Länsman tog fram en tidning ur sin rock, som var upphängd för att torka.
»Det ä’ en finsk tidning», anmärkte pastorn.
»Joo, och bara tre veckor gammal. Den låg under ett par kuddar i en vrå. Vedbackarn hade inte märkt den, när han gjorde rent hus. Annars var allt bortfört utom lite ryska cigarretter, smuggelgods, och så sjöbragder och sådant. Man börjar bli orolig, ska’ jag säja. — Göm tidningen tills vidare, så ä’ du hederlig, och anteckna, var och när den påträffats. Och så kan du på samma gång ta hand om fingerborgen och vanten.»
»Nå, fick du några upplysningar i sta’n?»
»Ingenting att tala om. Sådana där vantar finns till salu på flera ställen, men fingerborgen ä’ utländskt arbete, engelskt eller amerikanskt, di vet inte så noga.»
»Men parfymen? Den sitter i ännu. Jag tycker, jag känner igen den.»
»Samma tycker jag. — Ja, det var inte möjligt att få något besked därom. Jag köpte ett halvtjog flaskor av olika slag, som di påstod var den rätta sorten, men det var det inte. Det ä’ nog en parfym, som vi inte har i Sverige.»
»Rysk?» föreslog pastorn.
Länsman runkade på huvudet.
»Jag kan rakt inte begripa mej på den där väskan. Vad har en kvinna i historien att göra? Det ä’ så det kunde reta en kyrkängel. Jag vågar ingenting göra, förrän jag ä’ på det klara med den saken. Det ligger något rackartyg under, det slår inte fel — men jag ä’ inte god att se, åt vad håll det pekar. Annars vore det nu en smal sak att skrämma Vedbackarn till att bekänna. Jag kunde ha lust att klämma till när som helst, om inte väskan vore. — Men i alla fall går jag väl dit och språkar lite med Vedbackarn i morgon, när jag fått sova ut.»
Det kom emellertid att dröja någon tid, innan besöket blev av. Länsmannen måste ut på en tjänsteresa, och när han äntligen kom till Frönäs, låg Vedbackarn allvarsamt sjuk. Man visste inte, vad som var åt honom. Han hade blivit överfallen och halvt ihjälslagen, påstods det. Men småningom kom sanningen fram.
Det var så, att Vedbackarn tagit sig till att tala illa om Maja, när han inte på annat sätt kunde komma åt Olle. Som han för resten gjorde om alla människor.
»Olle ä’ svartsjuk på mej», brukade han säga, »och det ä’ inte att undra på. Si, han känner på sej, att han aldrig fått Maja, om jag inte varit gift förut. Så en får väl förlåta honom. Stackars karl, han har det inte för bra, och värre bleve det, om han visste allt — ja, jag vill ingenting säja. Det ä’ obegripligt, att en inte ska’ få vara i fred för kvinnfolk. Om en pratar lite tok och inte menar nå’nting — en ä’ väl inte mer än människa heller — strax blir di efterhängsna, så en vet sej ingen levandes råd.»
Och så gick han på och skrävlade. Och somliga skrattade åt honom, och andra blevo rasande.
Och en mörk kväll, när han kom från skogen och hade hunnit så långt som till vägskälet, stötte han på en skara storväxta flickor med hucklen över ansiktet och hasselkäppar i händerna. De ställde sej runt omkring honom, och när han ville bryta sig ut, möttes han av käppslängar. En mindre jänta satt uppkrupen på en sten och sjöng med gäll stämma en dansvisa. Så sprang en av flickorna in i ringen och började svänga om med Vedbackarn. Han stretade emot, men genast kommo hasselkäpparna i gång, och han var tvungen att följa med. När en tröttnade, tog en annan vid, och de hade väl till sist dansat livet ur honom, om inte Dägerviksrättarn kommit åkande. Då togo flickorna till flykten, och rättarn tyckte, sa’ han, att det lät, som de hade storstövlar hela skocken, när de satte över gärdesgården in i storskogen. Men Vedbackarn var så förbi, att han måste läggas på lasset och köras hem.
Det var en undran, kan man tänka sig, vad det kunde vara för jäntor, som dansat om på det viset med Vedbackarn. Inte kunde de vara från ön, det var säkert. Det måste ha varit utsocknes.
Men en kväll, när Maja höll på att skära grönfoder åt kalvkon, smög sig Anders efter henne.
»Moster», viskade han, »jag vet, vilka det var, som dansa’ med Vedbackarn. Det var Magnus i Torpängen och Norruddsdrängen och Valder i Dyvik och mjölnarns Erik från land och några av herrgårdspojkarna, och di var utklädda allihop. Och det var jag, som satt och sjöng — jag fick låna en gammal kjol av Elin. — Om Inge var med? Tycker någon det. Han ska’ inte få veta någonting heller. Och halta Kalle hade gjort visan.»
»Fy, skäm ut er! Att göra så! Han hade så när mist livhanken sin, säjer di.»
»Å, han gör sej bara till. Om moster visste, hur han talar —»
»Jag vill inte veta’t», avbröt Maja tvärt.
»Och om Elin säjer han, att hon sörjer sej sjuk, bara för att hon inte kan få gifta sej med honom — tvi vale! — Men så här låter visan.»
Och han gnolade sakta:
»Vedbacka smed,
han ä’ kutig och sned,
han ä’ liten och trind,
han ä’ hjulbent och vind,
han ser ut som ej skapt av Vår Herre.
Vedbacka smed,
han ä’ elak och led,
men hans käring — ä’ sju gånger värre.
Han ä’ jämntjock och stinn
som en torsk, när han väntar sej ostlig vind —»
»Tig med dina fula visor — jag gitter inte höra på.»
»Det ä’ flera verser», kom det bevekande från Anders, »och olika ton ä’ det på allihop.»
»För mej får det vara hur många som helst. Men obegripligt ä’, att halta Kalle vill vara vän med Vedbackarn och ändå sätter ihop uselheter om honom.»
»Han ä’ inte vän med Vedbackarn. Det ä’ bara, när han bjuder på brännvin.»
»Så mycket värre», sa’ Maja och gick med en stor börda i fånget.
»Nu ä’ moster Maja riktigt ond», tänkte Anders för sig själv. »Men hon blir väl god igen, om jag kan hålla mej en tid.»
