8. Den hemlighetsfulla väskan.
Under tiden hade länsmannen haft svåra stunder, sedan han skickat hem Olle.
De hade, som sagt, tagit i land inne i Prästmaren, där länsman alltid hade sin båt liggande, när han var på besök. Det var onödigt, tyckte han, att alla, som foro genom sundet, skulle ha reda på, att han var på ön.
Olle hade envisats, att han skulle få bära upp matsäcken och annat, som de haft med sig, men det ville inte länsman veta av.
»Bry dej inte om båten», sa’ han. »Gå du hem till Maja, som väntar dej. Jag reder mej nog.»
Och Olle var tydligen glad att få gå. Han tog en ginväg utefter vassen över de nyslagna sanka ängarna och var snart ur sikte.
»Det ä’ en riktig hedersman, det har Gustav rätt i», tänkte länsmannen för sig själv, medan han sysslade vid båten. »Men det var allt illa, att vi inte passade på, när vi var så nära, och såg efter lite närmare i Finnhamn. Jag börjar tro, att di tog opp tjyvarna i galeasen, då di låg stilla där i går morse. Kanske man kunde få se något spår efter dem i stränderna, om di gjort upp eld eller så, medan di väntade. Det första, jag ska’ göra, blir att ro dit.»
Men det blev annat av.
Han hade just plockat upp sakerna ur båten, då han fick höra jämmer och skrik inifrån byggningen.
»Hjälp! Pastorn ä’ mördad!»
Och mor Brita, hushållerskan, kom ut under ideligt skrikande, barhuvad och i strumpsockorna, och satte i väg åt skolhuset till, som var närmaste grannen. Länsmannen släppte, vad han hade i händerna, och rusade uppför backen.
Det var en hemsk syn, som mötte honom, när han kom in. Mitt på golvet i förstugan låg pastorn halvt insvept i ett segel och översköljd av blod. Han hade släpat sig fram ett stycke, märktes det på blodspåren, men inte mäktat längre. Gummans förtvivlade rop hade troligen väckt honom till sans.
»Det ä’ inte farligt, käre Sten», viskade han. »Om du hjälper mej lite, ska’ jag försöka resa mej.»
Men länsmannen rådde inte lyfta honom utan måste bädda omkring honom med kuddar, så gott han kunde. Och sedan var det att tvätta bort blodet ur ansiktet och lägga våta omslag på såret — han hade fått ett förskräckligt slag vid tinningen, som alldeles bedövat den starke mannen.
»Nu gör vi ett försök till», föreslog pastorn och lyckades denna gång komma på benen.
När Brita äntligen kom med folk, låg han på sin soffa, blek och blodig, men vid fullt medvetande. Länsmannen gjorde tecken åt dem att hålla sig tysta, men pastorn sa’, att det inte behövdes.
»Det ä’ så gott som över nu», tröstade han. »Ni vet inte, hur stark jag ä’.»
»Jo, det vet jag nog», brummade länsman. »En annan än du skulle aldrig titta upp mer efter det slaget. Men nu ä’ du så god och försöker sova. Och ni andra kan gärna gå hem. Jag tycker det ä’ Nedergårds Olle, som kommer, och om han vill bli här i natt, så ä’ det nog.»
Olle var beredd att stanna, och han och länsman skulle tura om att vaka och byta om med kalla omslag, för mor Brita var så skrämd, så hon gjorde allt vad tokigt var.
Mot morgonsidan, när Olle hade vakten, kom han att tänka på papperen, han stoppat på sig. Han tog fram dem och synade dem i den gryende dagningen. Det var en almanacka, ett par kvitterade räkningar, ett litet brev, som Maja skrivit hem, när hon som halvvuxen var på besök hos fastern i Trosa, och så en gammal markegångstaxa och till sist, vad han väntat och hoppats, ett intyg från Jansson i Frönäs, att lånet var till fullo gäldat. Skuldsedeln, hette det, hade på obekant sätt kommit undan och skulle anses dödad. Till yttermera visso var intyget bevittnat av en skutskeppare, som nyligen flyttat från orten, och av en kringfarande lumpsamlare, som Olle kände till.
Olle läste igenom det noga ett par gånger och funderade. Sedan stack han alla papperen tillbaka i bröstfickan och lagade i ordning ett nytt omslag.
Pastorn sov länge och allt lugnare, ju mera tiden led. Först långt in på dagen vaknade han och satte sig upp i bädden.
»Ä’ du här, Olle?» Han såg sig förvånad omkring och tog åt huvudet. »Ja, nu minns jag.»
Länsman kom in från ett annat rum och ville ha honom att lägga sig igen.
»Nej, Sten, nu ä’ det nog med pjåsk. Låt mej sitta åtminstone.» Olle svepte täcket om honom. »Tack, kära Olle, nu ä’ det bra. Ni får inte klema med mej. Jag känner mej så kry, så vi kunde fara ut och ro gäddrag.» Det var inte möjligt att få honom tyst.
»Och silversakerna, Sten», fortfor han, »har du sett efter, om di finns kvar? Jag öppnade skåpet, när jag kom hem, och då var di kvar.»
»Jaa, du hade låtit nyckeln sitta i.»
»Och nu ä’ di sin kos?»
»Nej, ingenting ä’ rört. Allt står precis som vi ställde det.»
»Det var konstigt.»
»Tjyvarna har blivit skrämda och givit sej av utan att ta något.»
»Nå, men väskan då?» frågade pastorn ivrigt.
»Jaså, det var en väska», anmärkte länsman. »Jag kunde nästan tro det.»
»Ä’ den borta? Den skulle ligga på bordet därute.» Pastorn reste sig upp för att se efter.
»Lugna dej, Gustav. Det går rakt inte an. Du får lov att vara förståndig. — Ja, väskan hann di få med sej, du ska få veta allt så småningom. Men nu kommer Brita med lite mat. Olle och jag har redan ätit.»
Mor Brita beskärmade sig över, att hon varit borta på kvällen, och grät och snyftade. Hon hade haft ett ärende till Lotta, dottern hennes, som var gift med skräddarn i Bakom. Och när hon kom hem, hade hon först gått och mjölkat. Och sedan — »Herre, min skapare, jag vart så till mej, när jag fick se pastorn ligga i sitt blod utan tecken till liv.» Hon hade aldrig varit så förskräckt, inte ens den gången, när kokräket la’ ner sig i mar’n hösten förut. Men såret var inte så farligt, hade länsman sagt, fast det såg styggt ut. Och nu skulle hon ut och tvätta bort blodet från golvet. Hon hade inte kunnat göra det förut för att inte störa pastorn. Och så snöt hon sig beslutsamt i förklädessnibben och gick.
»Det ä’ inte värt att nämna någonting till henne om väskan», sa’ länsman, »och inte till någon annan heller, än så länge.»
För det var något besynnerligt med väskan.
Pastorn berättade, att han varit över till Råholmen, till Sven Pers’ hustru, som var sjuk, och när han kom tillbaka, låg väskan på förstubron. Och så skulle han tala om, hur det gått till, när han fick det bedövande slaget i tinningen, men länsman tyckte, att han skulle vila sig.
»Möda dej inte med att tala», sa’ han. »Nu vet jag något så när allt, vad jag vill veta, och kanske åtskilligt, som du inte har reda på. Det ä’ en kvinna med i leken, ska’ jag säja dej.»
Pastorn blev inte förvånad.
»Du såg henne?» frågade länsman. »Nej, det gick för hastigt, naturligtvis — men du kunde förstå det av vad som var i väskan. Svara inte — du ska’ vara tyst, så ska’ jag tala om’et för Olle.»
Han gick ivrigt fram och tillbaka i rummet.
»Jo, ser du, Olle, pastorn måste fara till Råholmen, som du hörde, och som det var vind, tog han segelbåten. På hemvägen blåste det mot, och han fick seglen våta i den krabba sjön.»
»Ja, det kan en tänka sej», kom det från Olle.
»Det såg ut att bli regn», fortfor länsman, »och därför bar han upp storseglet i förstu’n och bredde ut det att torka över klädhängarn och ett par stolar. Och så tog han in väskan och ställde upp ett fönster — tyst, Gustav, jag vet, vad du vill säja: fönstret var stängt, när jag kom in, men det var inte mor Brita, som stängt det. Och sedan tände du ljus — det var också släckt, om du vill veta. — Du begriper, Olle, pastorn ville se efter, vad som kunde vara i väskan, och som det blev mörkt under molnet, tände han, som sagt, ett ljus. Och när han öppnade väskan, föll en silverfingerborg ur —»
»Jaså, det var en fingerborg», föll pastorn in.
»Jaa, och du letade över hela rummet utan att få tag på den, så listigt som den gömt sej. Du kröp till och med under bordet —»
»Hur i all världen kan du veta det?»
»Å, det ä’ väl ingen trollkonst. Du spillde tillräckligt med talg från ljuset. Jag trodde först det var tjyvarna, som gjort det. — Och så knackade det på dörr’n, eller hur?»
»Ja — mycket sakta.»
»Och du ställde ljuset ifrån dig och gick ut i förstu’n.»
»Nej, det knackade en gång till.»
»Lite hårdare, jaha. Och när du öppnade dörren, såg du ingenting i mörkret, och så fick du ett slag —»
»Nej, så var det inte. Jag vet knappt, om jag fick upp dörren, eller om den var öppen förut, men det var ett skjutvapen — det blixtrade till alldeles inpå mej, och kulan snuddade vid tinningen —»
»Misstag, min gosse. Det var ett slag med något trubbigt föremål, det syns på såret — och inte finns det något märke efter kula eller sådant i väggen. Men det kan hända, det var då som åskan slog ner i björken. — Och sedan rullade de in dej i seglet, det var två, en karl och en kvinna. Och de släckte ljuset, och kvinnan stängde fönstret.»
»Nej, hör du —»
»Jo, så gick det till. Hon tappade en liten silkesvante bakom fällbordet i detsamma. Den och fingerborgen ä’ det enda, jag kunnat få tag på. Jag tänker skicka in’et till polisen för att undersökas av fackmän, eller också far jag själv, så snart du blivit frisk. Att kvinnan haft en karl med sej, kan man tryggt anta, och en ovanligt stark karl måtte det ha varit, som kunnat ge dej ett så våldsamt nyp. Kunde det vara dem gossarna såg i båten? Men di var så säkra på, att det var karlar båda två.»
Länsmannen satte sig ned och funderade.
»Det ä’ i alla fall underligt med den där väskan. Om di ville ha en anledning att komma in, så kunde di väl hitta på något kvickare än att ta och lägga en väska framför dörrn.»
»Får jag se på vanten ett tag?» bad pastorn.
Länsmannen tog fram den.
»Det ä’ parfym på den.»
»Ja, och en fin parfym. Jag ska’ försöka få rätt på, vad det kan vara, och så ska’ jag höra efter, var man får köpa sådana vantar. Och likaså med fingerborgen. Men nu kan det vara nog med prat. Olle behöver komma hem, och jag måste ut i bygden och spana efter, vem som kan rå om vanten.»
»Du kan låta mej få den, när den inte behövs längre», föreslog pastorn en smula tveksamt.
Länsman skrattade och gick till mor Brita för att ge henne några tillsägelser om vad som skulle göras, medan han var ute.
Olle gick långsamt hemåt och tänkte på allt underligt, som hänt. Han hade följt med länsman en bit för att tala om för honom om den främmande karlen, han sett, som skulle vara Nils Ivarsson, efter vad Ingrid påstod. Men i sista stund hade han åtrat sig. Han skulle åtminstone tala med Maja först. Det var ju otänkbart, att Nils kunde ha någon del i det lömska överfallet på pastorn. Men kanhända det var någon annan, som hade lite tycke av Nils. Han måste nu vara mycket förändrad, så lång tid som han varit borta — det var nog inte så lätt att känna igen honom.
Och så tänkte han på, hur glad Maja skulle bli, när hon fick veta, att de inte alls hade någon skuld till Vedbacka smeden.
»Den ärke räven», sa’ han för sig själv, »han vore värd en riktig hyra.»
Men Olle var långsam till vrede som till allt annat, och det hade nog inte blivit något vidare av, om inte Vedbacka Janne själv sörjt för saken. Han höll på med att basa hank för att stänga om en gärdesgård, där Olle skulle fram.
»Ä’ det du, Olle? Hur mår du själv, och hur ä’ det fatt med ungmora, he he, jag har inte sett henne, se’n hon blev gift. Har ni skrapat ihop några pengar än?»
Då rann sinnet över på Olle. Han fick honom i kragen och bände ned honom på knä.
»Jo, du ä’ den, som ska’ tala om pengar, när jag har papper på, att skulden ä’ betald.»
»Olle, Olle, inte så häftigt. Du vet, hurdan jag ä’ — gycklar med flickorna men menar ingenting ont — skulle bara skrämma Maja en smula.»
»Och jag ska’ ge dej för att skrämma», sa’ Olle och fick tag i en nyss basad granvidja. »Aldrig har jag gett någon smörj, men en gång ska’ bli den första.»
Och Vedbackarn till att tjuta och skrika, så Magnus i Torpängen, som rodde förbi, måste i land för att se, vad det var. Men då var allt över, och Vedbacka Janne låg slängd i diket, så grundligt genompiskad som aldrig förr. För det var inte utan orsak det hette om Olle, att allt vad han tog sig före, det gjorde han ordentligt.
»Vänta mej», jämrade sig Vedbackarn. »Det här ska’ du ha igen. Jag går i morgon dag till länsman, jag vet han ä’ på ön.»
»Ja, gör det. Och hör efter på samma gång, vad den ska’ ha, som kräver för ett lån, som längese’n ä’ betalt.»
Men inte tordes Vedbackarn klaga för länsman, var det likt det, ändå han mötte honom på hemvägen, när han kom åkande med kapten Melby.
»Så du ser ut», sa’ kaptenen och höll in skjutsen.
Jo, han hade råkat komma ned i ett dike — det var halkigt i leran efter det svåra regnet.
Länsmannen frågade, om han sett någon främmande på ön under ovädersdagen. Han svarade trumpet. Han hade hållit sig hemma som ordentligt folk, sa’ han. Vem ville vara ute i sådant väder? Och för resten var det så mörkt, så man såg inte tio steg från husknuten.
»Så säjer di alla», sa’ länsman, när de åkte vidare. »Den enda, som vet något, ä’ Lotta i Bakom. Hon hade följt med modern ett stycke, och hon påstår, att hon sett en karl smyga i buskarna utmed vägen åt byn till. Mor Brita hade inte sett honom, men gumman ä’ klen till synen. Och karlen tycktes vara angelägen, sa’ hon, att inte visa sej.»
»En besynnerlig historia ä’ det, det ä’ sanning», mumlade kaptenen. »Den där Frönäsbond’, Vedbackarn, di kallar, ser då ut, som han kunde varit med om överfallet.»
»Ja, om han ä’ en hederlig karl, så får jag säja, att ytan bedrar.»
Kapten Melby hade träffat länsman vid Sunnansund, och när han fick höra, vad som hänt, ville han nödvändigt fara fram till prästgården. Pastorn kom emot dem vid grinden med huvudet ombundet men annars vid gott mod.
»Det ä’ mot order», ropade kaptenen. »Med en sådan läcka i skrovet ska’ man ligga för ankar och reparera.»
»In med dej genast, olydige son», fortsatte länsman. »Han ä’ alldeles omöjlig. Men lycka ä’, att ingenting biter på honom.»
»Det ä’ inte mitt fel», klagade mor Brita, när de kommo in. »Jag var bara nere vid ankhuset ett tag, och då skulle han passa på. Det ä’ riktigt obeskedligt —»
»Se så, var inte ond, kära mor. Sätt fram lite saft och vatten, så ä’ du en krona.»
»Kom ihåg, att du inte säjer något om väskan», viskade länsmannen.
Kaptenen tog reda på, hur seglet hängt och var pastorn fallit, och mätte och beräknade. Sedan tittade han på såret, som skulle omläggas.
»Det ä’ en sjöman, som varit framme, det ä’ säkert, och en handspak har han haft som tillhygge. Har han inte lämnat något sådant efter sej?»
Nej — länsman hade noga undersökt både inomhus och ute i den närmaste omgivningen.
»Vet ni, var jag varit i dag», sa’ kaptenen, när han skulle gå. »Jo, jag rodde över från Sunnansund till gubben Gobort. Han ä’ bra nu och lät tala med sej. Jag får en signalstång ute på udden, och han ska’ signalera var morgon, som han ä’ hemma. Han har visst för var signal, och så får han jaga fritt på Dägerviks marker. Det gör han, förstås, i alla fall, och jag slipper förtreten. Halta Kalle erbjöd sej att hjälpa till, när gubben var borta, men honom litar jag inte på. Han ä’ en förhärdad spyfluga. Men dumt var det av mej att ge mej på honom i hans egen hamn. Jag har sagt honom, att det ångrar jag. Men får jag honom en gång i rum sjö på neutralt farvatten, ska’ jag allt skicka honom en bredsida i vattenlinjen, så han får stryka flagg. Nej, nu ä’ det tid att gå ombord igen. Signalera var dag, så jag får veta, hur pastorn mår.»
Ett par dagar därefter signalerade också länsman från Norrudden, när han for förbi för att återvända hem:
Allt klart. Läckan kalfatrad. Skutan flott igen.
Videstam.
Pastorn var tydligen frisk, förklarade den gamle sjömannen, mycket belåten med ordalagen i meddelandet. Just så, sade han till sin dotter Märta, skulle man uttrycka sig — kort, kärnfullt och lätt begripligt.
