7. Förhör och spaningar. — Ett svårt slag.
Maja hade varit ängslig över att Inge och Anders dröjde så länge, men Olle mente, att pojkar skulle vänja sig i tid att vara ute och reda sig på egen hand. När de äntligen kommo, förvånade hon sig över deras tystlåtenhet. Visserligen talade de om, att de varit ända bort till Äggskären och lite längre, och hem hade de fått ro, för vinden hade tagit slut. Men den gamla pratsamheten var borta. »Vänta, det blir väl bättre i morgon», tänkte hon. »Di ä’ väl sömniga och trötta.»
Men även då visade de sig underliga och sutto helst och viskade med varandra. Och så skulle de sta’ och hämta båten, som låg kvar i Prästmaren.
»Vad hade ni där att göra? Varför rodde ni inte hem med ens? Välsignade ungar, det ä’ någonting ni gömmer för mej», bröt hon ut till sist. »Om det ä’ något skälmstycke igen, så ska’ jag lära er, jag!»
Men Inge försäkrade, att det inte var något sådant. Pastorn skulle snart komma över och säga, hur det var.
»Nå, har ni pastorn med er, så kan jag vara lugn», förklarade Maja och var inte nyfiken längre.
I prästgården gick länsmannen otålig av och an.
»Jag måste höra beskrivningen på bovarna ur pojkarnas egen mun och noga ta reda på, var de hittade säcken. Så’na ärkenöt att söla. Här går jag och kan ingenting göra, förrän di kommer.»
Emellertid var han belåten med att han fått sin åsikt om tjuvarnas tillhåll så tydligt bekräftad.
»Vi vet så litet om den här delen av skärgården.» Han satte sig ned och tittade på ett större sjökort. »Det finns så otroligt många hål och gömslen härute. Di kunde bygga ett helt magasin för tjyvgods på någon holme, utan att vi hade en aning om’et.»
Det kom i detsamma en skjuts, som vek av in på prästgatan.
»Nu ä’ di äntligen här. Di kommer åkande som storfolk.»
Men det var i stället kapten Melby, som kvällen förut varsnat signalen och anade, att något viktigt inträffat. Han fick genast veta, vad det var fråga om, och pastorn tog fram de stulna dyrbarheterna. Det friherrliga vapnet på några av föremålen visade, att de tillhörde den gamle baronen på Lund, där en djärv stöld helt nyligen ägt rum. Länsmannen hade med sig en förteckning på det stulna. Alltsammans fanns och dessutom åtskilligt mera, som man ännu icke saknat, när listan uppgjordes. Eller måhända var det byte från annat håll.
Den gamle kaptenen var uppspelt över all måtta. Han hade ett behov av att vara verksam, och nu hade han fått något att syssla med, som riktigt var efter hans sinne. Han ville uppbåda sitt folk och genomsöka hela Dägerö skärgård intill minsta knuv och kobbe, och själv skulle han patrullera i utkanterna med sin speljakt. Länsmannen invände, att man på det viset endast skulle ge tjuvarna en varning att hålla sig undan för en tid, och lyckades förmå honom att tills vidare avstå därifrån.
Och när gossarna omsider kommo för att hämta sin båt, var det gubben, som började förhöret. Han var så het och ivrig och förbryllade dem så, att Anders till sist påstod, att det var fyra man i den främmande båten, och att de bara hade två åror. Och Inge gissade, att de båda karlarna voro länsman och pastorn, och blev rent olycklig, när han märkte, vad han sagt.
Länsmannen ställde dock tillrätta igen och fick småningom ur gossarna, vad de visste. Klippan, där de suttit och metat, återfanns på kortet, och med ett rött kors utmärktes noga den plats, där de funnit säcken. Därefter fingo de ge sig av efter en sträng tillsägelse att hålla tyst med saken, så skulle de få en halv fjärding äpplen, när de hunnit mogna, lovade kaptenen.
Nu blev det tal om vad som närmast borde företagas. Länsmannen var misslynt över att han inte fått göra en undersökning på galeasen, som seglat tidigt på morgonen. Men kapten Melby, som noga höll räkning på de sjöfarande, hade signalerat till Norrudden och hört sig för, innan han for hemifrån. Galeasen hade kommit norrifrån, visste de, just som det började stillna. Den hade knappt haft vind tillräckligt för att komma till ankars. Och efter gossarnas uppgifter måste karlarna i den främmande båten vid den tiden varit minst en timme på platsen. Det var alltså inte tänkbart, menade kaptenen, att de kunde höra till galeasen. För övrigt var den inte långt borta. Från Valsjökvarn hade de sett, att den inte seglat längre än till Ramklöv och lagt sig där i den så kallade Finnhamnen, där estlänningar och finnskutor plägade hålla till.
Så snart länsmannen fick höra detta, bestämde han sig genast för att fara dit. Det måste synas misstänkt, att de så snart sökt ankarplats igen, då vinden var så gynnsam. Detsamma tyckte också kaptenen och pastorn, och alla tre följdes åt.
Men galeasen hade ännu en gång undgått dem. När de hunnit till södra udden på Långgarn, märkte de, att den åter var under segel och på väg ut genom den vanliga leden.
Kaptenen föreslog då, att de skulle lägga i land och hemsöka båtsman Gobort, missionären, efter de voro så nära. Han visste, att länsmannen länge haft ögonen på honom. Det kunde vara så gott att höra efter, vad han haft för sig dagen förut.
Långgarn slutade i söder med en klippa, från vilken man hade utsikt över segelleden ända bort till Ryss-sundet och åt ett annat håll förbi Ramklöv ett gott stycke in i den egentliga Dägeröskärgården. Där hade den gamle båtsmannen fått bygga sig en liten stuga, och i en vik innanför klippan hade han en väl skyddad hamn för sina båtar.
Han hade länge levat som en enstöring, men på sista tiden spordes det, att halta Kalle, skomakarn, flyttat till honom. Det väckte förvåning, att de båda kunde trivas tillsammans, så olika som de voro. Den talföre Kalle var känd för sin elaka tunga och krusade inte för någon människa. Gubben Gobort åter var inbunden och skygg. Han hade ett tvetydigt rykte och gick aldrig i kyrkan. Men pastorn var dock rätt bekant med honom. Han hade flera gånger seglat i hans stora skötbåt, innan han fick sin egen lilla blekingseka, och som båda voro tystlåtna, hade de kommit väl överens.
»Han håller sina båtar bra», anmärkte kaptenen, när de stego i land. »Synd på karl, att han ska’ vara så opålitlig. Här kunde jag annars få mej en signalstation till.»
Han tog upp sin kikare och fann, att man ledigt kunde se ända till Valsjökvarn från stugan. Men pastorn försäkrade, att gubben inte stod ut med någon regelbunden sysselsättning. Han var ett riktigt naturbarn och skulle känna sig som en fågel i bur.
»Naturbarn!» utropade länsmannen. »En storskojare ä’ han, och det skulle inte förvåna mej, om det varit han och halta Kalle, som gossarna sett.»
Dörren stod öppen, när de kommo fram, och Kalle satt vid fönstret och läste högt i en gammal bok med skinnpärmar.
"— thet kan wara", sjöng han i predikoton, "at alla Menniskior äro Narrar, som jag mig besinnar, at en förnem Man sade, han hade vti sit Hufwud sex Stohlar, och vti Buken siu Harar, när han drack en Bekare Wjn, så steg en Hara vp och tog en Stohl in: Men när han then siuende Bekaren druckit hade, och then sidste Haren intet Säthe finna kunde, så wille han the andre nederkasta, til thes enteligen et sådant Rumor blef, att han sielf intet wiste huru Hufwudet uppå honom stod."
»Vad ä’ det för en fördömd smörja», skrek kaptenen och steg in.
»Nej, se kapten — och pastorn — och själve länsman. Nå, det var storfrämmande, må jag säja. Men det ä’ ingen smörja, det här. Det ä’ en bok om narrar, en riktigt bra bok, som kapten kunde ha gott av att läsa.»
Nu blev det ett uppträde. Kaptenen var ärtgrön i ansiktet, som Kalle sa’, när han sedan talte om’et för Långgarns Pelle.
»Eländiga pinnsyl! Förhärdade idiot!» bröt han ut. »Jag ska’, anfäkta mej, garva svinpälsen din.»
Han rusade blint på och drumlade ikull över lästknippan, som Kalle makat ut på golvet, när han såg, hur det skulle gå.
»Det ä’ väl, att länsman ä’ till hands», sa’ Kalle. »Det likar sej till hemgång, inte annat jag kan se.»
Och medan de andra försökte lugna kaptenen, knäppte halta Kalle ihop händerna och stämde upp med full hals:
"Store stutar uti en ring
Hafwa sig om mig begifwit:
Fete oxar alt rundt omkring,
Stå mig alt efter lifwet —"
»Tig med ditt skrål», avbröt pastorn strängt. »Ä’ det anständigt att komma med sådana slagdängor.»
»Slagdängor! Gud förlåte pastorn, som talar så syndigt om skriftens ord. Ska’ inte en fattig stackare få trösta sej i sin bedrövelse med en psalm Davids, fast den, gunås, inte står i nya psalmboken?»
Och han fortsatte versen:
"Som lejon wred,
Gapa de med sin mun så bred."[1]
[1] N:r 39: 5 i 1695 års psalmbok.
Men nu tog länsman i. Det var rent märkvärdigt, förklarade Kalle sedermera, vad den lilla karln hade för ett sätt att få folk att tiga — och att tala med, om han det ville.
»Hör noga på, vad jag säger», sade han och spände ögonen i Kalle. »Och svara inte ett ord mer, än som ä’ nödvändigt, om du inte vill krypa in i kurran.»
Kalle fick nu redogöra för, var han hållit till de sista dagarna.
Han hade lovat rödfärga Långgarnsstugan, sade han, för di ville inte vara sämre än Nedergårds. Men så råkade gubben Gobort att fastna med ena foten mellan ett par stenar, när han sprang utefter strand för att komma i håll för en andkull. Och han bröt fotleden så illa, så han måste hasa sig fram till båten. Och nu hade han legat i tre dar, och Kalle hade fått vara hemma och sköta honom. Och Elin i Ekskär kom över varenda dag och hjälpte honom byta om med våta omslag på foten. För Elin var en rar flicka och den vackraste, som funnits på Dägerö, sedan Ingrid i Mellangärden var ung och lycklig. Kalle började gråta. Han hade varit hopplöst förälskad i Ingrid, det visste alla utom Ingrid själv. Men inte kunde hon bry sig om ett vanskapt kräk, som Kalle var. Och sedan hade han tagit sig till att dricka, och nu var han en förlorad människa.
Länsmannen undrade, om han gjorde sig till för att lura honom, men så fick han se, att brännvinsflaskan var framme.
»Skäms du inte, karl, att börja dagen med att supa?»
»Ack, nådig länsman, vad skäms en så’n som jag för?» Han torkade sig i ögonen med sina beckiga fingrar och smorde ned sig, så han såg ut som en sotare.
Under tiden hade kaptenen gått ut, och pastorn satt bredvid Goborts säng och tittade och klämde på hans sjuka fot.
Länsmannen fortsatte förhöret i vänligare ton.
»Nu ska’ du vara resonlig, Kalle, och försöka komma ihåg allt, vad du gjorde i går eftermiddag.»
»Ja, vad kan en ta sej för, när gubbstackarn hade så svårt. Jag borra’ om en bössa åt Sunnansundsbond’, han som bor där väster om körkan — och så laga’ jag en känga åt Elin — och så var det väl något annat.»
»Var du hemma hela tiden?»
»Ja då, det var en sak. Jag har suttit hemma alla tre dagarna, fast di ville ha mej bort på flera håll.»
»Och i går med? Var du hemma hela da’n?»
»Ja, det ä’ naturligt. Utom en halvtimme eller så, och då var Elin här.»
»När var det? Tänk efter.»
»Å — det kunde vara vid middagstiden eller lite senare. Jag rodde över till Frönäs med en klocka, som jag lagat åt Vedbackarn — ja, det var nog lite senare.»
»Och Jansson var hemma?»
»Jaa — men han var så full, så käringen hans körde ut’en och stängde in’en i sjöbo’n och satte hänglås för. Det gör hon alltid, när han ä’ på det viset. Och där fick han allt ligga i natt och sova bort ruset.»
»Du ä’ säker på, att du var hemma sedan hela eftermidda’n?»
»Jaa — och om inte länsman tror mej, så fråga Elin. Hon var kvar, ända tills hon skulle hem och mjölka.»
Länsmannen hade nu fått veta, vad han ville, och det var så gott som ingenting. Varken Kalle eller missionärstackarn kunde ha något att skaffa med det stulna. Och inte heller Vedbacka Jansson, som han trott ibland. Hans hemman låg så avsides, och han hade alltid gott om pengar. Och det var han, som vänt misstankarna mot missionären. Men gubben Gobort var tydligen en oförarglig karl, fast han hade sina egendomliga begrepp om rätt och orätt. Och superiet var ju en allmän last på en tid, då husbehovsbränningen först nyligen avskaffats. Kanske var pastorn på det hela en bättre människokännare än han själv. Det var yrket, som gjorde det. När man sett så mycken uselhet, blir man gärna misstrogen. Men han skulle i alla fall söka upp Elin och höra, om halta Kalles uppgifter stämde.
Kaptenen satt redan i båten och väntade, när de kommo ut. Han var i sitt värsta lynne, och så snart de hunno till prästgårdsbryggan, steg han i land och for hem. Länsmannen och pastorn fortsatte till Ekskär, och Elin bekräftade allt vad Kalle sagt. Och hon tillade, att Gobort var så tålig och halta Kalle så snäll. Han lämnade inte gubben ensam varken natt eller dag, och det fast folk jämt låg över honom och ville ha honom till sig för varjehanda arbete.
Pastorn föreslog nu, att de skulle ro till byn för att tala med Olle och Maja, som han lovat, och det hade länsmannen ingenting emot. Så kunde han kanske få lite hjälp av Olle, för fjärdingsman Palmgren var gammal och orkeslös och hade alltid varit klenmodig av sig.
Det enda, som nu kunde göras, menade länsmannen, var att hålla utkik efter tjuvarna, ifall de skulle komma igen under de närmaste dagarna för att leta efter säcken. Inte var det mycket troligt, för de hade nog redan fått nys om, att han var på ön. Men det var i alla fall en möjlighet, och det gick icke an att lämna något oförsökt. Han hade därför tänkt ge sig över till Äggskären, så snart det blev mörkt. Där skulle han stanna åtminstone över följande dag, och det vore bra, om han kunde få med sig en handfast och pålitlig karl.
Olle var inte hemma, när de kommo, men Maja svarade för honom. Visst skulle han följa med, om länsman så önskade. Och lodbössa hade han, det var en sak. Jämmerstaligen, jo, det var nyheter. Och att tänka sig, att Inge och Anders hittat så dyrbara saker. Hon var alldeles ifrån sig över vad hon fått höra.
»Ja, di pojkarna, di pojkarna! Till slut blir det väl di, som tar reda på tjyvarna.»
Maja följde med ned till båthamnen, när de skulle fara. Inge och Anders sutto på bryggan med var sitt metspö.
»Får ni något?» frågade länsmannen.
»Inte finns det någon fisk här», klagade Anders.
»Då kunde ni gärna ge er ut i skärgården och meta. Och om ni ser någon båt åt Äggskärshållet, så ro genast hem och tala om’et.»
Gossarna voro genast hågade, men pastorn invände, att det skulle dra för lång tid. Innan de kommo tillbaka och länsmannen hann ut, voro nog tjuvarna sin väg för länge se’n.
»Om vi hade kapten Melby här, skulle han nog tänka ut någon signal.» Länsmannen skrattade.
»Di kan tända opp eld på någon holme, så det syns från prästgården», hittade Maja på.
Men det behövdes ingen signal. Gossarna kommo tillbaka utan att ha sett någon båt utom ett par stycken under Sunnansundslandet, där de höllo på med att dra bonot.
Lika liten framgång hade Olle och länsmannen den följande dagen. De spanade med kikare åt alla håll men varsnade ingenting ovanligt.
Just som de skulle fara hem, utbröt ett hiskligt oväder med åska och regn, så att de måste dröja en stund, innan de vågade sig ut. Stormbyn gick värst fram över själva Dägerön, som var insvept i ett svart moln, så att de inte kunde se en skymt av land åt det hållet.
»Jag tror bestämt åskan slog ner i byn», tyckte Olle och fick brått att ro hem.
Samma dag på eftermiddagen skulle Ingrid komma ut på besök, hade hon skrivit. När Maja gjorde sig i ordning att ro emot henne, fick hon se det hotande molnet. Inge var ensam hemma av gossarna, för Anders skulle hjälpa fadern med att skära vass.
»Spring åt hagen efter Majsa», skrek hon och drog själv ut kärran. Det gick fortare, visste hon, att åka från Norrudden än att ro, sedan kapten Melbys nya väg blivit färdig.
Majsa var som en hund och kom genast fram till Inge, som tog henne i pannluggen och ledde henne fram. I en handvändning var skjutsen färdig, och Inge fick följa med och köra. Men på hemfärden tog Maja tömmarna och lät det gå undan, så att de hunno tillbaka utan att få så mycket som en droppe regn.
Det blev nu ett väder, så gammalt folk sade, att de aldrig sett maken. Björkarna lågo som vidjor utefter marken, och flera träd sletos upp med rötterna eller bräcktes av. Så kom en förfärlig blixt och sedan ett nattsvart mörker, medan regnet öste ned. Båtar sköljdes bort av vågsvallet och måste sökas dagen därpå utefter stränderna.
Maja stod på förstukvisten, för hon hade ingen ro att vara inne.
»Ä’ di ute i så’nt väder» — Olle och länsman, menade hon — »så driver di åt havs, det finns ingen hjälp för det.»
Men det var ingen fara med dem. Som lycka var, räckte det inte länge och var aldrig heller så svårt därute. Och när de rodde in i Prästmaren, var det mest lugnt.
De hade haft länsmans egen båt, så Olle fick gå hem landvägen. Som han gick där och såg på förödelsen, fick han syn på en karl, som sprang genom Nedergårdshagen och in i storskogen. En stund efteråt kom Inge samma väg. Han var barhuvad och tycktes ha mycket bråttom.
»Vad ä’ nu på färde?» undrade Olle och skyndade på.
Maja kom ut mot honom i gatan och såg menande ut.
»Nils ä’ på ön», sa’ hon. »Ingrid har sett honom.»
Olle gjorde sig ett ärende till stallet, innan han gick in, och Maja följde med, ivrig att berätta, vad som hänt.
»Hon var som förr i världen, Ingrid, när hon kom», fortsatte hon, »vänlig och rar och så glad över att vi var gifta. Och när ovädret gått förbi, lät hon opp fönstret, för det var så kvavt i stugan. Som hon stod där, skrek hon till och slog ut med armarna. Jag dit i en blink och såg en karl hoppa över gärdsgår’n in i hagen. ’Det var han’, sa’ hon och gick in i kammarn. Och jag sa’ åt Inge att springa efter och se, vart han tog vägen. ’Det ä’ han’, sa’ jag, ’som gjort mor din olycklig.’ Och han gav sej ut genom fönstret, som han var. Få se nu, om han ä’ kropp till att hinna honom.»
»Jag såg dem i hagen», sa’ Olle. »Men nu tar vi och går in, tror jag.»
Ingrid var ännu kvar i Majas lilla kammare, där hon nu skulle bo, men efter en stund kom hon ut. Hon var sig lik, tyckte Olle, utom att hon emellanåt liksom drog efter andan. De talade om åskvädret, och hon frågade, hur det varit på sjön. Och när Maja skulle rusta till kvällsvard, ville hon nödvändigt hjälpa till.
Olle fick under tiden tag i penningskrinet, som numera jämt var framme, och satte sig till att bulta och knacka som vanligt. Ingrid fick se det och tog det från Olle.
»Far dins skrin, tror jag, Maja. Vad jag känner bra igen det!»
Det var ett fint arbete med beslag av mässing och inläggningar av olika träslag. Majas far, gamle nämndeman i Nedergården, hade ropat in det vid den sista auktionen på Dägervik.
»Det här har nog varit en dyrbar sak på sin tid. Och tungt ä’ det med alla sina konstiga beslag.» Hon lyfte det prövande.
I detsamma slogs dörren häftigt upp, och Inge rusade in.
»Di har slagit ihjäl pastorn!»
»Vilka?» kom det från Olle och Maja på samma gång.
»Tjyvarna.»
Ingrid vart blek som ett lakan och tappade skrinet, som for i golvet med en skräll. Ett av beslagen sprang upp, och några papperslappar föllo ut ur ett smalt lönnfack. Olle stoppade dem på sig utan att se efter vad det var.
Inge gick fram till modern, som sjunkit ned på långbänken med händerna för ansiktet.
»Mor, jag såg, vart han tog vägen. Han sprang bakom sjöboden vid Frönäs, och se’n var han försvunnen. Men jag ska’ nog få tag på honom en gång, det lovar jag.»
Ingrid slog armarna om honom och kysste honom. Så långt han kunde minnas tillbaka, hade modern aldrig kysst honom förr.
