6. Vad en kork kan ha med sig.
Olle och Maja gifte sig i den brådaste tiden, då folk hade annat att tänka på än att löpa med skvaller och hålla reda på allt vad grannarna gjorde. Likväl kommo de inte alldeles undan.
Dyviksgumman gick omkring och gnällde och gnatade. Att de inte nändes bestå så mycket som en tår kaffe på bröllopsdagen eller en sup med tilltugg! Men Maja hade alltid sitt huvud för sig! Och Olle! Ja, nog var det klart, vem som skulle få väldet i den gården.
När hon kom till Frönäs, visste de om ingenting. Jansson hade varit till sta’n efter brännvin till slåttern, och hustrun, som var väckt, gick aldrig i kyrkan, för pastorn hade inte den rätta andan. Jansson blev så tagen, att han slog näven i bordet och svor, fast hustrun var inne.
»Di blir väl lagom sturska i höst, när lånet ska’ betalas», sa’ han.
Men de som voro belåtna åt giftermålet, det var de båda gossarna. Och så Ingrid, förstås. Maja skrev till henne och fick brevsvar — det var första gången det hände. Hon hade fått en stor beställning, skrev hon, men när den var färdig, skulle hon komma ut och hälsa på och vara riktigt glad, lovade hon.
Och Maja själv var spelande munter och sjöng och trallade från morgon till kväll. Men Olle såg ibland fundersam ut. Han kunde inte låta bli att tänka på skuldsedeln. Det var bestämt något galet med den.
En kväll fick han vänta på gröten, för Majros hade fått en kalv.
»Maja du, var har du far dins penningskrin?» undrade han.
»Det ligger i kistan på vind, men om du tror, där ska’ finnas pengar, så lurar du dej.»
Olle gick efter det och undersökte och mätte och bultade och knackade, så Maja blev otålig.
»Sitt inte där och dunka. Nog har du sett ett gammalt skrin förr.»
Det blev i alla fall inte mycken tid till funderingar, för höskörden var nu i full gång. Vädret, som varit så jämnt under våren och försommaren, blev alltmera ostadigt. Det kom regn litet emellan, och man fick passa på mellan skurarna för att få in grödan något så när i skapligt skick. Grannarna hjälpte varandra, när de så kunde, för det behövdes många händer ibland.
Anders hade på allvar flyttat över till Nedergården för de närmaste veckorna, och gossarna fingo efter sina krafter gå i lag med de andra, räfsa och bära hö på hävlar från ställen, där det var svårt att köra fram, och mera sådant. Några lekar kunde inte komma i fråga, men det var lika roligt att åka i hölass och på köpet göra nytta för sig. Och första vackra dag, sedan höbärgningen var över, skulle de få ta skadan igen. Då skulle de få mat med sig för en hel dag och sköta sig själva, antingen de nu skulle ge sig av ut bland skären eller styra kosan genom storskogen åt Dägervikshållet till.
Äntligen var det mesta höet under tak, och det återstod endast litet sälting vid stränderna. Olle tyckte, det var på tid, att gossarna fingo sin ledighet. Han och Maja skulle nog reda sig dem förutan.
Samtidigt slog också vädret om, och det blev en följd av de vackraste dagar, nu när det inte längre var så behövligt för bärgningen. Sådana äkta sommardagar blåser det gärna från land under förmiddagen för att sedan gå över till havsbris, så snart jorden på fastlandet blivit tillräckligt upphettad. Ett dylikt tillfälle att utan möda komma långt ut och tillbaka igen fick inte försummas, och gossarna bestämde sig utan tvekan för att göra sin utfärd sjöledes.
Dägerö vidsträckta skärgård omfattade, utom huvudön och ett tjugotal större holmar, en hart när oräknelig mängd smärre kobbar och skär. Det påstods, att vart och ett av dessa skär hade sitt särskilda namn, men att hålla reda på dem alla var det knappt någon, som kunde. Det skulle då vara gamle Gobort, missionärn, som jämt låg ute i båt och flängde. Någon allmän farled fanns inte åt detta håll, men vid gott väder hände det ibland, att en och annan djärv seglare för att vinna tid tog en ginväg mellan Frönäset och Ramklöv, där den egentliga skärgården tog vid, och sedan fortsatte bland hällor och grund genom den minst farliga delen.
Det var denna väg, som gossarna valt. Maja hade lovat väcka dem i god tid, men när hon knackade på fönstret till drängstugan, där de numera höllo till, voro de redan på benen. Hon förmanade dem att vara försiktiga, och de gåvo sig av.
Morgonbrisen kom, först när de hunnit förbi Ekskär. De hade för någon tid sedan skaffat sig ett litet segel, inte stort större än en handduk. Inge satte sig i fören och stöttade den spinkiga masten, en avbruten ljusterstång, och Anders styrde med en åra på läsidan. Fort gick det inte, knappast roddfast, men det var i alla fall att segla, och det inte bara på hemfjärden utan långt bort på obekanta vatten.
För Inge i synnerhet var det en riktig upptäcktsfärd. De foro fram mellan underligt formade klippor, urgröpta och liksom slipade av havssvallet. De fingo ro genom speglande sund, dit vinden inte hann, och där de kunde se botten på flera famnars djup. De förvillade sig in i en vik och måste vända om igen, de åkte upp på ett grund och stakade sig loss, det var äventyr på äventyr.
Än kommo de på en kull skräckor, när de ströko förbi en udde, än skrämde de upp en hop skröjor — ejderhonor, som kråkorna plundrat på ägg eller ungar. En stor fågel satt i en tall — det var en fiskgjuse. De styrde närmare, och han flög sin väg. Men just där upptäckte de en präktig sandstrand och måste i land för att bada. Sedan lågo de på en klippa och torkade.
Och så bar det av igen. Tätt intill vattenbrynet på en hälla märkte de ett par kullriga stenar med ett egendomligt utseende. De måste dit och se efter, vad det var. När de kommit på några famnars avstånd, rullade stenarna ut i sjön — det var en själ med sin unge, som legat och sovit i solskenet.
Där var åter en holme med en inbjudande vik. De landade och träffade på några sena smultron och en väldig huggorm, som de lyckades döda. Ännu en gång badade de, och när de sedan skulle ut igen, hade vinden vänt. De måste taga till årorna, om de ville något längre ut. Havsbrisen kom som vanligt rätt frisk men lugnade småningom, och det blev ingen sjö att tala om.
»Han vände snart i dag», tyckte Inge, fast han just inte hade mycken reda på vad tiden led. »Nog var det senare i går.»
»Å, di har inte fått honom än på långa tag därhemma.»
Anders visade på en seglare, som syntes långt borta i en öppning mellan holmarna. Den gick fortfarande för nordlig vind den vanliga inre farleden.
»Men det måtte ändå vara middagsdags», menade Anders. »Jag tror, vi lägger till här och ser efter, vad vi har i matsäcken.»
Det var en stor, kal klippa med otaliga remnor och skrevor, där tydligen en mängd grisslor haft sina svårt åtkomliga bon i alla vrår och skrymslen. Bredvid låg en mindre holme med liknande naturbeskaffenhet. Inte var det den bästa plats att landa på, men gossarna tyckte det var lustigt, att de träffat på de så kallade Äggskären, som de mycket hört talas om. Men några grisslor sågo de inte till. De voro redan ute med sina ungar.
Matsäcken var rundligt tilltagen och kunde gott räcka för en dag till, om så behövdes. När de ätit, gingo de upp på skäret, varifrån de hade en vid utsikt. Havsbrisen hade under tiden hunnit fram till seglaren, som nu låg på kryss något väster om Ramklöv. Det var den bästa vind för gossarna att segla hem, om de hade lust.
»Men inte far vi så snart, inte», föreslog Anders.
Nej, först skulle de meta en stund. De rodde till en brant klippa ett stycke därifrån, där det borde finnas abborrar. Men om det fanns några, hade de inte förstånd att bita på kroken. Det började bli litet enformigt att sitta där och vänta på napp.
»Ser du, Inge, där flyter en kork. Var kan den ha kommit ifrån, här, där inga seglare far fram?»
»Den kan ha kommit från Tyskland eller Ryssland», menade Inge.
»Det var en märkvärdig kork», fortsatte Anders efter en stund. »Han följer inte med vågorna. Jag tycker, han ligger kvar på samma ställe.»
Ja, det var verkligen något besynnerligt med korken. De rodde dit och funno, att den var fastgjord vid ett fint snöre, som gick ned i djupet. De halade in famn efter famn, och så kom en grövre lina och äntligen en tung säck, som de inte kunde få upp i båten utan måste ta på släp till klippan.
»Vad ska’ det här betyda? Det låter, som det vore kopparpannor i säcken.»
Men det var rena silvret, märkte de, när de öppnade den, bägare och kannor, skålar och fat och en myckenhet skedar och slevar — de kunde inte så noga ta reda på allt.
»Det ä’ tjyvgods, det ä’ tydligt.»
»Och där kommer tjyvarna», ropade Anders.
Han hade varsnat en båt, som hastigt närmade sig, rodd med två par åror.
»Fort, Inge! Vi kan inte komma undan, om di får syn på oss, vi som bara har två åror.»
Gossarna sköto ut med fart och lade sig på andra sidan klippan.
»Tänk, om det skulle vara tjyvarna. Här kan vi inte ligga kvar, om di skulle komma hit.»
Båten fortfor att hålla kurs rakt på klippan, och det var inte annat att göra för dem än att ge sig därifrån.
De höllo sig till en början så, att klippan alltid var mellan dem och den främmande båten, tills de kunde löpa in i rännan mellan de båda Äggskären. Men inte heller här kände de sig trygga utan rodde vidare till en större trädbevuxen holme, som låg i samma linje. I en liten vik funno de ett gott gömställe för båten mellan några stenar, där den inte var synlig från sjösidan.
»Måntro di har sett oss?» undrade Inge.
»Det ä’ inte möjligt. Det var bara två karlar, och di rodde båda två. Och vi höll oss hela tiden bakom klippan och Äggskären.»
»Tror du, di ska’ hämta säcken?»
»En kan inte veta. Kanske di bara ä’ ute och sätter flundernät. Vi får gå opp på holmen och se efter, vart di tar vägen.»
De smögo sig försiktigt in bland tallarna, tills de kommo till ett ställe, där de hade fri utsikt förbi Äggskären. Båten var redan på platsen, där de funnit säcken. En av karlarna stod upprätt i båten, medan den andre satt vid årorna.
»Di tittar efter korken. Det ä’ tjyvarna, det slår aldrig fel.»
»Jag tycker, det ä’ den där ålänska skepparen, som stal svinet», gissade Anders, »Han, som står.»
»Det ä’ bestämt halta Kalle och Vedbacka sme’n», föreslog Inge, som inte ville vara sämre att gissa.
»Då ä’ det förr missionärn. Han ä’ så där lång.»
Men det var inte möjligt att på sådant avstånd känna igen någon med säkerhet. Att det var tjuvarna eller deras medbrottslingar, därom voro de nu övertygade och förstodo till fullo, vilken fara de utsatte sig för, om de läto se sig.
Efter en stund kastades en dragg ut från båten.
»Di måtte tänka, att korken på något vis kommit loss från snöret.»
»Ja, håll på med det, om ni tror det ska’ hjälpa. Ni får allt dragga länge, innan ni får tag på den säcken.»
»Men vad ska’ vi göra, om di inte ger sej härifrån?» klagade Inge.
Karlarna voro tydligen på det klara med att säcken ännu fanns kvar. I en timmes tid eller så höllo de oavbrutet på med att dragga och fingo upp hela lass med tång eller klöder, som det kallas. Vinden stillnade mer och mer, och snart var det alldeles lugnt.
»Nu ä’ det slut för oss att segla», anmärkte Anders. »Och så gott kan det vara, för vi har lättare att hålla oss undan, om vi ror.»
Slutligen tröttnade karlarna. De lade in draggen och tycktes överlägga. Så togo de båda till årorna och rodde sin väg. Gossarna vågade likväl inte ge sig av, förrän båten alldeles var försvunnen bland holmarna. Den hade farit åt samma håll, där de själva skulle fram. Nu måste de ta en dryg omväg för att inte sammanträffa med tjuvarna, om de möjligen lagt i land på någon holme eller vände tillbaka igen. Det blev därför nästan mörkt, innan de nalkades hemtrakterna, men de hade lyckligt kommit undan den främmande båten.
De voro redan genom sundet och hade hunnit förbi Ekskär, då de fingo se ett fartyg för ankar under Långgarnslandet. Det var den ålänska galeasen. Anders kände igen den på riggen och upphörde genast att ro.
»Hur ska’ vi nu bära oss åt? Det kan hända, att någon ä’ i land efter vatten och får se oss med säcken.»
Inge föreslog, att de skulle ro in i Prästmaren och anförtro sig åt pastorn, som var så god vän med länsmannen. Det var inte många, som hade sina vägar där förbi, och det var alltid tryggare än att ro till byn.
De gjorde så och kommo fram med sin börda utan att möta någon.
Pastorn var ensam hemma. Så snart han fått veta, vad det var fråga om, stängde han dörren och började undersöka säcken.
»Jo, det här var ett fynd. Kunde jag nu bara i hast få ett bud efter Videstam.»
Han öppnade locket på en silverkanna, som var mycket tung, och fann, att den var mer än till hälften fylld av guldsaker, armband och ringar och annat.
»Di talade om en stor stöld förra veckan hos Lunda baron. Man ska’ få se, att det ä’ därifrån.»
Det körde någon på stora kyrkvägen. Anders såg ut genom fönstret.
»Det ä’ bestämt Norruddarn, som far förbi med en tomskrinda.»
Pastorn sprang ut och ropade. Ja, det var Norruddarn. Han körde in på prästgårdsvägen och band hästarna vid gärdesgården.
»Har du tid att vänta, medan jag skriver ett brev? Och om du se’n kunde skicka någon, som ror över till länsman i natt, så vore det galant.»
»Om vi skulle prova di nya lyktorna?» föreslog Norruddarn.
»Hur ska’ det gå till?»
Jo, han skulle först hissa en lanterna som signal. Det kunde hända, att de inte märkte det vid kvarn, för det var inte den vanliga tiden för signaleringen. Det var bara tre gånger om dagen och på bestämda timmar, som de skulle hålla utkik. Men man kunde i alla fall försöka. Och om de hissade svar, att de varsnat tecknet, så skulle han nog ordna så, att länsman fick budet, om det bara inte blev för många ord.
»Nej, bevars, bara ett par stycken.»
Och han skrev på en papperslapp:
Länsman Videstam. Kom hit.
Gustav.
Ja, det skulle nog gå. Varom icke, så skulle drängpojken få ro över. Eller också han själv för den delen.
Gossarna hade under tiden räknat ut, att de lika gärna kunde låta båten ligga kvar i Prästmaren till dagen därpå och fara hem till byn med Norruddarn. De sprungo ned efter matsäcken och drogo upp båten ordentligt. Pastorn förmanade dem, att de inte skulle låta någon veta om fyndet av säcken, inte ens Maja.
»Jag kommer själv över i morgon och talar med Olle och Maja om saken», tillade han.
Norruddarn hade emellertid strukit tillbaka med skjutsen ut på stora vägen. Gossarna klevo upp i skrindan, och det bar av i flygande fläng.
Vid Valsjökvarn hade mjölnaren varit ute på kvällen och satt nät. Han stod ännu kvar på bryggan, när signalen lyste på Norrudden, och svarade genast. En halv timme därefter var budet hos länsmannen, som ofördröjligen gav sig i väg.
Kort efter midnatt knackade någon försiktigt på hos pastorn och blev skyndsamt insläppt. Och ännu ett par timmar efteråt brann det ljus bakom de noggrant fördragna gardinerna i pastorsbyggningen.
