5. Olle och Maja. — Kapten Melby.
Så fort helgen var förbi, började Olle bli underlig, tyckte Maja. Han var uppe bittida och sent och arbetade, som det gällde livet. Utom sina vanliga sysslor lappade och lagade han överallt, där det fanns något bofälligt. Han stängde gärdsgård kring röjningen, fast det gott kunnat anstå till hösten. Liar slipades, som behövligt var, båtar tjärades, fiskbragder lättades, redskap och trossar rustades. Olle var långsam i vändningarna, men det var otroligt vad han kunde hinna med, och allt, han tog sig för, var välgjort arbete. Inge hjälpte till, för han ville gärna göra nytta, och Anders var oftare i Nedergården än på Ekskär.
Under vintern hade Olle snickrat i ordning till en liten förstukvist med sittbänkar. En morgon, när Maja vaknade, var stugan rödfärgad, och Olle var i färd med att sätta upp kviststolparna. Nu blev Maja riktigt bekymrad. Vad var det för iver på Olle? Hon låg vaken om nätterna och funderade.
Så märkte hon en natt, att det brann ljus i drängstugan. Mot morgonsidan släcktes ljuset, och hon hörde det knarra i dörrn, som försiktigt öppnades. Hastigt slängde hon på sig en kjol och svepte en schal om sig. När hon kom ut, fick hon se Olles kista, ett klädknyte och andra grejor på en skottkärra utanför grinden, men Olle själv syntes inte till.
Stalldörren stod öppen, och hon gick dit. Olle stod i spiltan hos unghästen, Majsa, som han fött upp och givit namn och själv kört in sista vintern. Han strök hennes fina hals och jollrade: »Majsa lilla, Maja, Maja lilla» — ibland lät det som Majsa, ibland som Maja. Han gick efter en skäppa havre åt Majsa, och för att inte Pålle skulle bli avundsjuk, fick även han sin del. »Det blir sista målet, ni får av mej», mumlade han.
Nu blev Maja riktigt ond.
»Jo, du kan ödsla med havren du, så det ä’ synd och skam! Vad har di gjort för arbete, efter det ska’ vara så fint?»
Hon drog upp schalen över ögonen och snyftade till.
»Jag vet, vad du tänker. Du vill ge dej härifrån utan ord och avsked. Det ä’ just vackert! Ja, du kan gå, när du vill, för du ä’ inte stadd som dräng. Men du lofte stanna, så länge jag behövde dej. Och att överge mej nu i brådaste andtiden —» Hon mäktade inte mer för gråt.
Olle stod i dörren och hängde med huvudet.
»Jag unnar dej allt gott, Maja, men jag kan inte stanna och se på. Du får hjälpare nog. Matts i Broby —»
»Ä’ du stollig, Olle! Herre min styver, han tänker jag ska’ gå sta’ och gifta mej. Inte har jag visat mej så värst angelägen, det jag vet.» Hon föll honom om halsen och skrattade övergivet.
»Olle, Olle, kom!»
Hon drog honom med sig till den nya förstukvisten och satte sig på översta trappsteget, för sittbänkarna voro nystrukna. Olle satte sig nedanför och tog hennes bara fötter mellan sina breda händer för att värma dem.
»Efter du inte vill säja nånting», började Maja, »så blir det väl jag, som får tala ut. Aldrig gifter jag mej med någon annan än dej — så nu vet du det.»
Det var tyst en stund. Rödstjärtarna i takfoten hade vaknat. En av dem flög ut och sjöng sina blyga låtar i närmaste björk.
Olle lutade sig mot hennes knä.
»Jag vill inte det ska’ säjas, att Nedergårds Maja gift sej med en fattig dräng.»
»Men det vill jag, och så ska’ det ske. Och vad den saken anbelangar, så ä’ jag lika fattig som du. Matts var här, för jag tänkte, han skulle köpa gården, som vi inte kan ha kvar, men han ville — ja, han ska’ nu gifta sej med Lina i Lännock, för vi kunde inte komma överens. Så det ä’ inte värt, vi talar mer om’et.»
»Gud välsigne dej, Maja, hur det än kommer att bli.»
»Det kommer att bli, som jag sagt, om vi också skulle vänta, tills vi blir gamla. — — Ser du, Olle, far lämna’ efter sej en skuld på tvåtusen riksdaler till Jansson i Frönäs. Hans sjukdom tog, förstås, pengar, och så var han alltid fallen för att slå på stort, när det skulle så vara. Jag visste ingenting om’et förrän — låt mej se — veckan före midsommar. Det bar sej till, att jag mötte Vedbackarn på storskogen en kväll, när jag skulle efter kritterna, och han blev så närgången, och jag fick lov att ge honom en vid örat, så han stöp ikull. Och da’n därpå kom han och sa’ opp lånet.»
Olle undrade, hur det varit med räntan.
»Han ville aldrig begära någon, sa’ han, för han tyckte det var synd om mej, ensam som jag var. Men när jag nu var så otacksam så —»
Olle satt och tänkte. Att inte Vedbacka Janne skulle kräva ut sin ränta, det såg allt lite konstigt ut. Men Maja hade sett skuldsedeln och faderns namn och skrivit på om uppsägningen, så det var nog riktigt alltsammans.
»Det ä’ ingen annan vån än att sälja gården, för var ska’ en få pengar ifrån i dessa tider? Stina-Lisa ska’, förstås, ha ett undantag, och jag tar plats som piga, tills vi får ett torp, som kan passa —»
»Gå nu in och värm dej och sov lite», sa’ Olle, »så ska’ jag grunda på saken.»
Fram på förmiddagen klädde sig Olle fin och sa’, att han skulle gå till herrgår’n.
»Jag har lite i sparbanken, och om vi kunde få låna en femtonhundra av kapten Stormby, som ska’ vara så rik, tror jag det skulle gå.»
»Vad tänker du på, Olle! Han, som ä’ en så’n buse.»
»Det skadar aldrig försöka», mente Olle. »Han kan vara beskedlig ibland, säjer di.»
Inge bad att få följa med, för han hade aldrig varit så långt som till herrgården.
»Sätt för en häst — di har ingenting att göra», föreslog Maja. »Så får gossen åka, och det går fortare.»
»När vi reder oss en gång, så ska’ vi åka både till körkan och till herrgår’n. Men det passar sej inte, när en kommer och ber om hjälp. En dräng ska’ inte flacka och flänga som herrskapsfolk.»
Det var en dryg mil att gå till herrgården, och det drog om, innan de hunno fram.
Olle gick först in till rättarns.
»Stig fram och sitt», trugade mor Lovisa. »Österman ska’ snart vara här. Och det ä’ Inge, kan jag förstå. Jag har sett’en i körkan. Stig fram och sitt, vet jag.»
Men Olle hade inte tid, han måste till kapten Melby i en angelägenhet.
»Hur kan han vara att tala med i dag?» undrade han.
»Å, i dag, säjer Österman, ä’ han vid muntraste lynne, för han kom på halta Kalle i vagnslidret och hann ge honom ett nyp, innan Kalle slank undan. Så nu ä’ han riktigt uppsluppen. Det ä’ så gott att passa på, medan det varar. Men Olle ska’ titta in på hemvägen och dricka en kopp kaffe, och då ä’ säkert Österman här.»
Dägerviks ståtliga mangårdsbyggnad var uppförd på en höjd, som brant stupade ned mot viken. Två lägre flyglar med platta tak gingo ut mot sjösidan på ömse sidor om en lummig terrass, varifrån breda stentrappor och balustrader ledde ned till en utbyggd stenkaj eller brygga, likaledes med balustrader på sidorna. Några båtar voro förtöjda vid dykdalber och pållare, och längre ut låg en större klipperjakt på svaj.
Upp genom taket på den ena av flyglarna reste sig en väldig mast. Det var inte som en vanlig flaggstång utan en verklig skeppsmast med salning och vant, block och linor av olika slag. En svår gaffel med fyrskuren talja i nocken tjänstgjorde tydligen såsom ett slags spel för att hissa upp tyngre föremål. Genom gluggar i takräcket syntes några nickhakar med mynningarna riktade åt sjösidan till, och i dävertar hängde en vilsäng i form av en skeppsbåt med ett litet suntält över.
Olle hade stannat innanför grindarna och tittade på masten, som han inte sett förut.
»Ä’ det du, Olle?» Det var rättarn, som kom ut från kontoret. »Goddag!»
»Tack!» sa’ Olle, och de togo varandra i hand. »Hälsa på Österman, Inge, och lyft på mössan.»
»Jag står och ser på sista nyheten», fortsatte Olle.
»Det ä’ gubbens signalmast, han kallar», förklarade rättarn. »Han kan hållas hela dagar däruppe på däck — det ä’ taket, förstår du, — och ordna med sina flaggor och vimplar. Och lanternor har han också skaffat sej för höst och vinter. Han har en mindre mast vid Norrudden och en likadan vid Valsjökvarn — och kikare, förstås. Och så har han lärt in Norruddarn och mjölnarn, så di kan svara något så när.»
»Vad ska’ det vara bra för?» frågade Olle.
»Nå, inte tjänar det mycket till. Men i söndags flagga’ han till länsman, att han skulle segla och hämta honom vid kvarn med jakten, och länsman fick budet och kom dit på bestämd tid. Ja, nu ska’ han också bygga sej en styrhytt på däck med en trappa ned till kajutan — kontoret, vill säja. Och ska’ du stå väl hos gubben, så får du allt fråga om masten och om signalerna, han kallar. Han har själv hittat på dem, säjer han. Du har väl är’nde till gubben, kan jag tänka, efter du ä’ ute mitt i veckan?»
»Det ä’, som du säjer, och ingenting att skämmas för heller, fast det nog kan kosta på.»
Och så berättade Olle om Majas skuld till Vedbacka-Jansson, och att han och Maja skulle gifta sig, om de kunde få något lån, för annars måste gården säljas.
Rättarn var Olles och Majas läskamrat. Han hade själv en tid gjort sig till för Maja men snart kommit underfund med, att han inte hade någon utsikt. Han tog Olle kraftigt i hand.
»Det var nyheter både goda och onda. Och nu ska’ du hälsa så hederligt till Maja. Men vad svar gubben kommer att ge, ä’ jag inte kropp att säja. Han ger bort mycket pengar, som folk inte vet om. Men att låna — han säjer, att det inte ä’ någon välsignelse med lån, säjer han.»
»Ja, en får väl pröva, vad svar det blir», sa’ Olle. »Kanske du tar gossen med dej, tills jag fått uträttat.»
Efter en halvtimme vid pass kom Olle tillbaka till rättarns.
»Det gick, som en kunde tänka sej. Han blev arg och körde ut mej. Men jag hade nog dummat mej, gunås. Det ä’ inte så lätt att följa med vad folk säjer, när en har annat i tankarna.»
Rättarn ville, att han skulle dröja en stund.
»Det händer ibland», sa’ han, »att gubben ångrar sej och skickar efter mej, och jag får ränna långa vägar för att få tag på folk, som han vräkt på dörrn i hastigheten. Och så får di vad di begärt och mer till.»
Men det kom bara bud, att en häst skulle spännas för — kapten skulle ut och åka — ensam i giggen. Det var ingen anledning längre för Olle att stanna, utan han gav sig av med Inge på hemvägen.
Strax utanför parkgrindarna körde kapten Melby förbi dem. Olle tog av sig mössan och sa’ åt Inge att hälsa. Gubben låtsade inte märka det, men när han hunnit ett stycke till, höll han stilla och ropade på Inge.
»Skynda dej, gosse, så får du åka en bit.»
Inge ville inte, men Olle sa’, att han skulle göra det, »för annars blir gubben ytter värre». Inge satte sig upp, och det bar av igen.
»Så här fort har du väl aldrig åkt förr?»
»Majsa springer också bra», kom det litet försagt från gossen.
»Jaså, unghästen, som jag ville köpa i vintras. Nu kanske di skulle vara glada att få sälja’na.»
Inge hade ingenting att svara.
»Kan du köra?» frågade kaptenen efter en stund.
Ja, det hade Inge fått lära sig av Olle. Han hade till och med fått köra Majsa, när Olle satt bredvid, men Pålle kunde han köra ensam, för han var så förståndig.
»Försök då ett tag» — han lämnade tömmarna åt Inge — »men håll igen lite bättre. Han ä’ så het, så han kan fördärva sej, om han får löpa, som han vill.»
Kapten Melby var en sextiårs man med friskt, rödlätt ansikte, som egendomligt bröt av mot hans vita hår och hakskägg. Inge tyckte, att han såg snäll ut, fast han skulle vara så svår.
»Så där ja — inte illa», uppmuntrade gubben. »Släpp nu efter lite, och låt det gå undan.»
»Vad heter han?» vågade Inge fråga.
»Ali. — Det ä’ arabiskt blod i honom.»
Gossen var röd och varm av ansträngningen, och kaptenen satt och såg på med ett belåtet leende, tills hans ögon blevo som smala springor.
»Håll ut bra i svängen — sakta, Ali — och kör inte fast i trossen, som vi möter. Se så, ja, — nu kan det vara nog för den här gången.»
Han tog tillbaka tömmarna och körde vidare under tystnad.
När de åkt en halvmil och närmade sig kyrkan, började gubben åter bli språksam.
»Di ska’ gifta sej, hör jag, Olle och Nedergårds Maja.»
Inge såg upp mot honom.
»Inte kan det bli av nu, när di får lov att sälja gården.»
»Jaså, du har så noga reda på dem?»
Jo, Inge visste besked. Han talade om hur svårt de hade, fast Olle arbetade så obegripligt och Maja var så rapp och duktig.
»Men vad kan en göra, när en har skulder och det inte står till att få några pengar», tillade han förnumstigt.
Kaptenen passade in ett ord då och då, och Inge språkade vidare. Han berättade om fisket och nyodlingen, om kreaturen och båtarna, likt och olikt. Olle var så stark, försäkrade han, och ändå så beskedlig, och Maja var så okristligt snäll. Hon hade tagit emot honom, när han var så sjuk, men nu var han frisk igen. Och i höst skulle han få börja läsa för pastorn, hade han lovat, men nu kunde det inte bli tal därom. Gården måste säljas, det var ingen annan vån, och då fick inte han heller bli kvar. Han sväljde en suck, och det var tyst en lång stund.
»Olle ä’ väl mycket ond på mej», började kaptenen igen. »Och vad Maja ska’ bli se’n!»
»Nej, di ä’ aldrig onda, bara lite stränga ibland, när en gör odygd. Och det kunde en ju veta på förhand, hur det skulle gå. Olle sa’, att det inte var någon skam att göra ett försök, men Maja sa’ —» Inge bröt tvärt av.
»Hon sa’ väl, att jag var en riktig flåbuse. Folk tycker det.»
»Nej, så sa’ hon inte, men hon visste förut, att det inte skulle gå.»
De voro nu framme vid byn, och kaptenen höll in hästen.
»Har ni gott dricksvatten här?» frågade han.
Jo, det fanns inte bättre på hela ön, påstod Inge, och kaptenen sa’, att han skulle gå in till Maja och få sig ett glas, medan Inge stannade hos Ali.
Gossen såg lite tveksam ut.
»Han ä’ så ivrig. Måntro jag rår hålla honom?»
»Ställ dej framme vid huv’et, och håll i ena tygeln, så vet han, att han ska’ stå still. Han ä’ from som ett lamm.»
Därmed vek han in på bygatan. Inge ledde fram hästen ett stycke, så han kom i skuggan av en tät rönn invid vägen.
»Det ä’ rätt, pojke, man ska’ vara snäll mot djur», hördes det uppifrån förstukvisten, och gubben försvann in i stugan.
Strax därpå kom Maja ut för att hämta friskt vatten, och en stund därefter såg Inge, hur kaptenen och Maja gingo omkring i stall och logar och sedan ut på gärdena.
»Vad ska’ det betyda?» tänkte Inge.
Ännu mer förvånad blev han, när de drogo i väg genom hagen, bortåt röjningen till, så han inte kunde se dem längre. Han klappade och smekte hästen, och undrade, om inte kaptenen ville köpa både Majsa och Pålle, för han var visst snäll mot djur. Eller hela gården för den delen. »Ja, det ä’ nog det, som det ä’ fråga om», räknade han ut.
Det hade blåst sydlig vind under dagen, men nu var det alldeles lugnt. Det var så tyst, att han kunde höra Långgarnsmor tala på andra sidan viken. Ett mörkt moln stack upp i nordvästern. »Nu ska’ en se, att det äntligen blir regn», sa’ han för sig själv. »Det vore då för innerligt väl.»
Någon kom roende från Ekskärshållet. Han hörde årslagen på långt håll. Det lät som Anders’ tag. Båten kom allt närmare och lade till vid bryggan.
»Inge! — Var ä’ du?»
Det var Anders, som ropade, men han ville inte svara för att inte skrämma hästen. Anders fortfor att skrika och hojta, och Inge gick ut ett stycke på vägen för att vara mera synlig. Slutligen fick Anders se honom och kom springande.
»Nu har jag tänkt ut en annan lek. Det ä’ tråkigt med att jämt vara indianer. — Men vad ä’ det för en fin häst? Jaså, det ä’ gubben Stormbys.»
Han klappade hästen och synade noga seldon och kärra.
»Vad ä’ det, du tänkt ut?» frågade Inge.
»Jo, vi ska’ leka länsman och tjyvar. Du får vara länsman, och jag ska’ vara tjyv.»
»Vad ska’ du stjäla då?»
»Å, vad som helst — mest i körkor och herrgårdar.»
Men vad han skulle stjäla, blev inte sagt, för kaptenen och Maja voro alldeles inpå dem, utan att de märkt det. Bakom dem syntes Olle, svettig och trött. Han hade fått rodd över kyrkviken och sedan tagit en ginväg för att komma hem fortare.
Kaptenen såg sträng ut, och det vänliga leendet, som Inge kände till, var försvunnet.
»Vad ä’ du för en?» röt han, när Anders hälsade. »Jaså, det ä’ du, som hjälpte länsman snoka reda på svinet. Tjyvpojke ä’ du, jag har allt lite reda på, vad du har för dej.»
Maja viskade till Olle, att kaptenen visst tänkte på att köpa gården, men gubben hörde.
»Nehej — det blir ingenting av», brummade han. »Men ett glas friskt vatten ska’ jag ha mej, innan jag åker.»
Kaptenen gick före och de andra efter. Olle tog ett ämbar, som stod vid stugknuten.
»Måntro hästen vill ha vatten?»
»Det kan pojkarna ge honom. Du ska’ komma med in», bestämde kaptenen.
Gossarna rådgjorde.
»Jag ska’ hålla hästen en stund», föreslog Anders, »om du går efter vatten.»
Nej, Inge vågade inte gå ifrån Ali, som han hade ansvar för.
»Men om jag går efter ett ämbar och ställer vid grind, så kan du bära det den sista biten, medan jag håller i tömmarna.»
Nå, det kunde möjligen ha sina skäl, och så fick Ali vatten och på köpet en halv kaka bröd, som Maja stack ut genom fönstret.
Det dröjde inte länge, förrän kaptenen kom tillbaka, barskare till utseendet än någonsin. Utan att se åt gossarna vände han med skjutsen och steg upp. Han fick syn på det hotande molnet, som utbrett sig över halva himlavalvet.
»Nu ska’ jag väl få regn på mej för det här fördömda bråket.» Och så rullade han i väg.
»Jo, den ä’ god!» sa’ Anders och såg efter honom. »Måtte han nu bara få duktigt med regn på sig. Det börjar redan stänka.»
Gossarna gingo in i stugan men stannade häpna i dörren vid den syn, som mötte dem. Maja satt i spisen och grät. Olle hade fått tag i Stina-Lisa och lyfte henne högt upp emot taket.
»Släpp mej, Olle, tokiga karl! Jag tappar tofflorna.» Gumman skrek och sprattlade.
Olle satte ned henne mitt på långbordet och rusade ut.
»Han har blivit galen», viskade Anders.
Inge gick fram till Maja och tog efter hennes hand.
»Hur ä’ det fatt, moster?»
Maja fick honom i fånget och pressade honom hårt intill sig.
»Nu ska’ du inte behöva lämna oss, kära min gosse. Men att du kunde säja åt kapten, att jag kallat honom flåbuse! Jag sa’, att han var en buse. Gud förlåte mej, men han ä’ den bästa människa, som går på Guds gröna jord. Han hjälper oss med lånet, Gud signe honom, så vi slipper gå från gård och grund.»
Och Maja tog till att snyfta igen. Olle kom tillbaka efter sin mössa.
»Det storregnar ute», sa’ han. »Kapten blir allt lite våt, om det fortfar.»
»Förstod du, Olle, att han från början tänkte låna oss. Han hade pengar med sig, men först ville han se, hur vi skötte oss, om det var lönt att hjälpa.»
»Han sa’, att det inte fanns bättre råg på herrgår’n», föll Olle in.
»Och när Olle skulle till och tala om räntan», fortsatte Maja, »då blev han arg och ba’ honom veta hut. Och han lånar oss tvåtusen, fast Olle inte ville ha mer än femtonhundra.»
»Men med villkor, Maja», anmärkte Olle.
»Ja du, ja, som låter mej ensam stå och svara. Han håller på, att vi ska’ gifta oss tvärt. Men jag sa’ ifrån, att vad den saken anbelangar, så var det inge’ hinder. Vi har väntat tillräckligt länge, sa’ jag.»
»Vill ingen hjälpa mej ner?» kved Stina-Lisa ifrån bordet, där hon satt.
Olle bar henne varligt till vrån, där hon hade sin mjuka stol, och tog sedan reda på hennes tofflor, som farit i väg åt olika håll.
»Och nu går jag i morgon dag och tar ut lysning», sa’ Olle och såg säker ut.
»Men hur ska’ en hinna få allt i ordning till bröllopet?» oroade sig Stina-Lisa.
»Det blir inga tillrustningar», förklarade Maja. »Vi går till kyrkan sista lysningsdagen och blir vigda. När vi en gång kan stå på egna ben, så ska’ vi ställa till med ett gille, och då ska’ kapten Stormby vara med, om han vill göra sej så gemen.»
Regnet rann i strömmar, och åskan brakade. Det blev mörkt som på natten, när inte blixtarna lyste in i stugan. Olle tog på sig mössan liksom för att gå ut men satte sig i stället bredvid Maja på spismuren.
»Det var en välsignad dag», sa’ han. »Det här regnet räddar havren vår.»
