FEMTE KAPITLET.
En öknens dotter.
När jag tre kvart senare med Halef befann mig i Albanis bostad, var denne beväpnad till tänderna.
— Stig in! Kamelerna dröja alltjämt. Eller skulle vi inte först ha något i oss?
— Nej, tack!
— Då ta vi med oss proviant. Jag har de här fickorna fulla.
— Men ni ville ju ha ett äventyr? Lämna i så fall provianten hemma. Bli vi hungriga så söka vi upp en duar — tältby. Där få vi dadlar, mjöl, vatten och möjligen också tschekir.
— Vad är en tschekir?
— Kakor, som äro bakade av malda gräshoppor.
— Fy tysan!
— Säg inte det! Smakar utmärkt. När ostron, vinbergssnäckor, fågelbon, grodlår och sur mjölk med ostmaskar kunna smaka gott, då kan man säga att gräshoppor är en riktig delikatess. — Vet ni hur länge man ätit gräshoppor med vildhonung?
— Troligen var det en man i bibeln som fann på detta?
— Alldeles. Och en mycket berömd och helig man.
— Har ni ett täcke?
— Var så god.
— Tack! Hur länge få vi ha kamelerna?
— Hela dagen.
— Med dewedschin eller någon af hans folk?
— Utan någon.
— Så mycket bättre. Men då har ni naturligtvis måst sätta pant. Vi få det emellertid mera ostört och trevligare på det här sättet.
Kamelägaren bodde ett par hus därifrån. Jag såg genast att han inte var en arab utan en turk. På gården stod tre kameler, över vilka man sannerligen kunde gråta.
— Var har du stallet? sade jag.
— Där!
Han visade på en mur som delade gården i två delar. — Öppna dörren!
— Varför det?
— Emedan jag vill se dina andra kameler.
Han lydde ovilligt. Där inne lågo inte mindre än åtta mycket vackra ridkameler. Jag gick in och betraktade dem närmare.
— Dewedschi! Hur mycket betalade dig denne hazretin — höghet — för de tre kamelerna därute?
— Fem mahbubzekiner. — (Kr. 24,50).
— och för detta pris få vi dessa lastdjur med såriga ben och fötter! — Titta själv! — Du kan se genom deras bringor. — Läpparna hänga ju som dina jackärmar. — Och pucklarna! Ah! De ha ju inga pucklar! — Dessa ha varit med i långliga tider, äro magra och kraftlösa, så att de inte kunna orka med en sadel. — och hur se sadlarna ut! — Se hit, karl! — Vad är det för djur, som marschera på detta täcke? — Skynda dig och giv oss genast andra kameler, andra täcken och andra sadlar.
Han såg på mig ilsket och lurande.
— Vem är du som befaller här?
— Jo, det skall du få se. Titta hit! Här ser du din storherres bu-djuruldi. — Vill du att jag skall tala om för honom, att du är en bedragare och att du skinnar dina djur levande? — Skynda på! — Sadla genast dessa tre hedschihn, de bruna till höger och den grå i hörnet, annars skall min piska lära dig.
En beduin hade i denna belägenhet lyft pistol eller dragit kniv. — Men denne man var en turk. — Han skyndade att utföra mina befallningar, och snart lågo framför oss hans tre bästa kameler på knä, med rena sadeltyg.
— Visa nu denne sihdi hur han skall sitta upp.
Han gjorde detta, och jag ställde mig på den kamels framben, hvilken skulle ridas av Albani.
— Pass nu på! sade jag. Så snart ni berör sadeln, reser sig kamelen, först framifrån, så att ni kastas bakut, sedan med bakdelen, så att ni slungas fram. — Dessa båda olika rörelser måste ni möta med lämplig bakåt— och framåtlutning.
— Jag skall försöka.
Han svängde sig upp. Genast reste sig djuret fast jag stod på dess knän. — Den muntre sångaren kastades bakut, men föll inte av emedan han framtill klamrat sig bra fast. Men då kamelen nu även reste bakbenen — och Albani ännu höll sig fast som förut — Hög han alldeles regelrätt ur sadeln och över kamelens huvud rakt ned på sanden.
— För tusan! Det där var inte så lätt! utbrast han och gnodde axeln, som fått taga mot törnen. Men upp måste jag i alla fall. Låt mig få ned djuret på knä igen.
— Rrree!
Vid detta tillrop lade sig djuret ned igen. Det andra försöket lyckades, trots att ryttaren hade att parera två svåra stötar. Men ännu måste jag giva kamelägaren en tillrättavisning.
— Dewschi, kan du rida en dschemmel?
— Ja, sihdi.
— och även sadla en sådan?
— Ja, sihdi.
— Nej, du kan det inte, ty du vet ju inte att därtill hör en metrek.
Detta är en liten krokig käpp.
— Förlåt, sihdi!
Han gav en vink och tre metrek anskaffades. Nu steg även jag upp på ett av djuren.
Vi togo oss nu i alla fall bättre ut än om vi hade nöjt oss med de där skamfilade djuren. Jag förde ledningen genom flera sidogator, och vi kommo på en omväg lyckligt ut genom stadsporten. Sedan redo vi i skritt genom nubiernas och habeschanernas kojgator och kommo ut i öknen som utan någon gördel av grönt förde oss ut på de öde vidderna.
Tills nu hade Albani hållit sig ganska bra uti sadeln. Men nu föllo kamelerna i sin kända, vaggande lunk — som försätter varje nybörjare av kamelritt i detta egendomliga läge som snart framkallar sjösjuka även om han aldrig sett en droppe av rullande vågor. — Under de första känningarna skrattade han åt sig själv.
Men han ägde inte kännedom om hur man skulle balansera mot med kroppen för att mildra stötarna, som djuren gåvo. Han svängde av och an, fram och tillbaka. — Hans långa arabiska bössa var honom i vägen, och hans långa sarras slog klirrande mot kamelens sidor.
Han tog den därför mellan benen, knäppte med fingrarne och sjöng:
"Min sabel skramlar, min sabel slår — — den kastar ur sadeln mig ur!
Kamelen just som en havsvåg går. Kamel'n är ett sabla djur!"
Nu gav jag min kamel ett lätt slag på nosen. Han stegrade sig och kastade sig framåt så att sanden yrde flera meter bakom honom. De båda andra kamelerna följde exemplet — och nu var det slut med sången!
Albani hade käppen i vänster och bössan i höger hand och begagnade båda att balansera med, medan hans armar svängde i luften. Han erbjöd en högst komisk anblick.
— Håll fast fram i sadeln och lägg bössan över denna! ropade jag.
— Ha — — ha — — har öh! — brrr! — inte — inte tid! — — Håll — åll — in det — — ra — ra — ra — sande djuret!
— Håll in djuret själv!
— Me — — ed — — vad?
— Med tygeln och foten.
— Foten! — Ka — ka — kan inte. — — Ha — ha — Är ingen tygel! stammade
Albani ängsligt.
— Då måste ni hålla er kvar tills djuret stannar av sig själv.
— Men — — jag — — ka — ka — kan inte an — andas!
— Håll bara munnen öppen! Då får ni nog med luft!
Jag vände mig åter framåt och hörde inte mer på hans klagoljud. Det gick ingen fara på honom så länge Halef red vid hans sida.
Efter en kort stund hade vi bakom oss en liten sandkulle, och nu låg öknen slät. Albani tycktes efter hand finna sig mer tillrätta i sadeln. Han höll sig nu tyst. På detta sätt tillryggalade vi inom en timme ett par dryga mil, då vi fingo se konturerna av en ensam ryttare. Han kunde väl ännu vara på närmare än en halv mils avstånd och red efter alla tecken att döma en utmärkt kamel, ty afståndet minskades fort mellan oss. Efter tio minuter var han framme hos oss.
— Han bar en välbergad beduins dräkt och hade dragit burnusens kapuschong djupt ned över ansiktet. Hans kamel såg ut att vara mer värd än våra tre djur tillsammans.
— Sallam aaleïkum! Frid vare med dig! hälsade han mig under det att han blottade handen för att taga av kapuschongen.
— Aaleïkum! svarade jag. Vart går din väg här i öknen?
Hans röst hade ett vekt nästan kvinnligt tonfall. Hans hand var visserligen brun men liten och fin, och när kapuschongen föll fick jag se ett alldeles skägglöst ansikte ur vilket två stora, bruna ögon livligt betraktade mig. — En man kunde det gärna inte vara men väl en kvinna.
— Min väg går överallt, svarade rösten. Men vart går din?
— Jag kommer från Dschidda, är på promenadritt och skall återvända.
Hennes minspel förrådde, att hon inte tycktes sätta tro till min uppgift.
— Bor du där i staden?
— Nej. Jag är främling.
— Pilgrim?
Vad skulle jag svara på detta? Jag hade ämnat att här ge mig ut för muhammedan. Men nu bar det emot att svara med en lögn. Och jag sade:
— Nej! Jag är ingen hadschi.
— Du är en främling i Dschidda och kommer dock inte hit för att gå till Mekka! Antingen har du förr varit i den heliga staden eller är du ingen rättrogen.
— Jag har ännu inte varit i Mekka. Min tro är inte densamma som din.
— Är du jude, då?
— Nej! Jag är kristen.
— Och de båda andra?
— Denne är kristen som jag. Den där en muselman, som skall till Mekka.
Då upplystes främlingens ansikte och vändes mot min tjänare Halef.
— Var är din hemort, främling?
— I västern, långt härifrån, på andra sidan den stora öknen.
— Är du gift?
Han kunde verkligen förvånas, över denna fråga som stred så rakt mot orientens seder och bruk. Han svarade:
— Nej.
— Är du dessa effendis vän eller tjänare?
— Jag är denne effendis tjänare och vän.
Främlingen vände sig till mig:
— Sihdi! Följ mig!
— Vart?
— Är du rädd för en kvinna?
— Nåväl!
Hon vände kamelen och följde samma spår som denne nyss hade gått. Jag höll mig vid hennes sida, och de andra följde efter oss.
Jag vände mig om och ropade till Albani på vårt gemensamma modersmål:
— Nå! Hade jag inte rätt i att vi skulle råka ut för äventyr?
Albani svarade med ett stycke slagdänga ur sin rika repertoar. Han hade således återvunnit sitt goda humör sedan konsten att rida kamel inte visat sig oöverstiglig för honom.
Kvinnan syntes inte längre tillhöra den första ungdomen. Hennes ansikte hade markerats av ökensolens strålar och av strapatserna och kanske umbäranden, vilka ingrävt rynkor i huden. Men förr var hon säkert en vacker kvinna, vilket man nog kunde se än.
Men vad hade kunnat fört henne så allena ut i öknen? — Varför hade hon slagit in på vägen till Dschidda och varför vände hon nu om med oss? — Varför blev hon så synbart glad över att Halef skulle till Mekka, och varför sade hon oss inte vart hon förde oss?
Hon var i sanning underlig!
Hon var för mig en gåta. Hon hade en bössa och bar i gördeln en yatagan; ja, i kamelens sadelrem hade hon till och med ett sådant där kastspjut som i en arabs skickliga hand kan vara så farligt. Hon gjorde helt och hållet intryck av att vara en självständig, orädd amazon, och denna benämning var precis passande, då det i många trakter av Orienten ofta finns sådana krigiska kvinnor, vilka i andra länder med större frihet för kvinnorna blivit allt mera sällsynta.
— Vad talar han för ett språk? sade hon, då hon hörde Albani?
— Tyska språket.
— Är du en nemsi?
— Ja.
— Nemsifolket är visst tappert?
— Hur så?
— Jo, Sultan el Kebir var en tapper man, men han besegrades dock av nemsi-schimakler, nemsi-memleketler och moskowler — nordtyskar, österrikare och ryssar. — Men varför betraktar du mig så noga?
Hon hade alltså hört talas om Napoleon och utgången av frihetskriget.
Hon hade säkert ett inte så vanligt förflutet bakom sig.
— Förlåt, sade jag, att mina blickar vilat på dig. Jag är inte van vid att i mitt hemland finna kvinnor sådana som du?
— Du menar en kvinna som bär vapen och kan döda män, förstår jag? Och som till och med regerar en hel stam. — Har du inte hört talas om Ghalië?
— Ghalië? Var hon inte av stammen Begum?
— Jag hör, att du känner till henne.
— Hon var stammens egentliga scheik och slog Mehmed Alis trupper i slaget vid Taraba, som kommenderades av Tunsun-Bei.
— Alldeles riktigt! Du ser således att en kvinna kan vara lika god som en man.
— Vad säger koranen om den saken?
— Koranen? sade hon med en axelryckning. — Koranen är en bok. Men här har jag min yatagan, min tyfenkbössa — mitt dscherid — kastspjut. — Vad tror du? — På boken eller på vapnen?
— På vapnen! Och du ser således att jag inte är en giaur, ty jag tror detsamma som du.
— Tror du också på dina egna vapen?
— Ja, ännu mer. Men likväl mer på kitab aziz, de kristnes heliga bok, bibeln.
— Den känner jag inte till, men dina vapen ser jag.
Detta var i alla fall en komplimang åt mig, ty araben bedömer mannen efter dennes vapen. Hon fortsatte:
— Vilken har dödat fler fiender, du eller din vän?
Berodde det på vapnen måste Albani nu vara betydligt överlägsen mig. Men likväl var jag öfvertygad om att den gode mannen från Triest inte dödat någon med sin sarras. Jag svarade emellertid undvikande:
— Jag har ännu inte talat med honom om den saken.
— Med hur många män har du haft intikam, blodshämd?
— Ännu ingen. Min tro bjuder mig att inte ens döda en fiende. Den saken sköter lagarna.
— Men om Abu-Seïf nu kom och ville döda dig?
— Så skulle jag försvara mig. Men i nödfall måste han låta livet, ty nödvärn är tillåtet. — Men du talar om "Sablarnes fader". Känner du honom?
— Jag känner honom! Och du har också hört hans namn?
— Inte bara hört, utan även sett honom.
Hon vände sig mot mig med en snabb rörelse sägande:
— Var? — När?
— Helt nyligen.
— Men var?
— Senast på hans fartyg. — Jag var fånge där, men flydde i går.
— Var ligger hans fartyg?
Jag antydde riktningen, där jag antog det ännu låg.
— Där ligger det förankrat i en vik.
— Och han är själv där?
— Nej! Han är i Mekka nu för att ge storscheriffen en gåva.
— Storscheriffen är inte i Mekka nu utan i Taif. — Men jag tackar dig för en stor nyhet. — Kom!
Hon drev kamelen till större hastighet och tog om en stund av åt höger där några kullar syntes mot horisonten. — När vi kommo närmare märkte jag att dessa kullar bestodo av samma vackra grå granit som jag sedan fann i Mekka. I en dalsänka stodo några tält. Hon pekade på dessa.
— Där bo vi.
— Vilka?
— Beni-kyfr, — de förbannade — av stammen ateïbeh.
— Jag trodde att dessa bodde i el Zallaleh, Taleh och Wadi el Nobejat.
— Man har sagt sant. — Men kom! — Du skall få veta allt.
Framför tälten lågo på marken en trettio kameler och några hästar. Ett antal torra, magra ökenhundar hälsade vår ankomst med ilsket skall, som framkallade tältens innehavare. De hade dragit sina vapen och sågo mycket krigiska ut.
— Vänta här! sade amazonen.
Hon lät kamelen knäböja, steg av och gick fram till männen. — Mitt samtal med henne hade icke hörts av Halef och Albani.
— Sihdi? frågade Halef. Till vilken stam hör detta folk?
— Till ateïbehstammen.
— Jag har hört talas om den. Till den hör öknens tappraste män. Inte ens pilgrimsskarorna äro säkra för dess kulor. De äro dscheheinefolkets största fiender och till det folket hör Abu-Seïf. — Vad vill den där kvinnan oss?
— Jag vet det ännu inte.
— Vi få väl veta det då. Men, sihdi, håll dina vapen redo! — Jag har inte mycken lit till dem, ty de äro utstötta och förbannade.
— Hur vet du det?
— Vet du inte att alla bedawis — beduiner — som bo i närheten av Mekka hopsamla alla droppar av vaxljusen, askan från alla offerbål och jorden från trösklarna till Kaaba, med vilket allt de ingnida sina pannor? Men denna stam gör det inte, ty den vågar sig inte till Mekka eller Kaaba, emedan den är fördömd.
— Av vilken orsak har detta skett?
— Det komma vi kanske att få veta av dem själva.
Under tiden hade kvinnan sagt några ord till männen och till en gubbe, som närmade sig henne. Han hade ett mycket ärevördigt utseende.
— Allah välsigne er ankomst! sade han åt oss. Sitt av och träd in i vårt tält. Ni äro våra gäster.
Denna försäkran gav mig övertygelsen att vi inte hade något att frukta. — När en arab uttalat ordet ‘def’ — gäst — så kan man ge honom fullständigt förtroende.
Vi, stego av våra djur, samt blevo införda i ett tält, där vi slogo oss ned på serir — mattbelagda pallar — för att njuta en gästfri måltid.
Under det att vi åto sades inte ett ord. Men sedan räcktes oss en bery — pipa — och medan vi rökte den skarpa tobaken, som var från Bagdad eller Basra, började samtalet.
Att vi bara fingo en bery var ett säkert tecken till att de inte voro rika. Ty i trakten av den heliga staden Mekka röker man ur tre pipsorter. — Den första och finaste kallas khedra. Denna ligger vanligen på en trefot och är av fint ciselerat silver samt försedd med en lång slang, som kallas leïeh, och är sirad med ädelstenar och andra smycken allt efter ägarens råd och lägenhet. — Ur denna pipa rökes också endast den kostbara tobaken från Schiras. — Den andra sortens pipa kallas schischeh och är ganska lik den förra men mindre och inte så dyrbar. — Den tredje och vanligaste sorten heter bery. — Den består av ett med vatten fyllt kokosskal i vilket piphuvudet och ett rör utan slang äro instuckna.
Det var över tjugu män i tältet. Den gamle som välkomnat oss förde ordet och sade:
— Jag är scheik el urdi — lägrets chef. Och jag vill tala med dig, sihdi. Bruket förbjuder att plåga en gäst med frågor, men jag måste likväl framställa några. — Tillåter du detta?
— Jo, var så god!
— Du tillhör nessaraherna ?
— Ja, jag är en kristen.
— Vad gör du då här i de troendes land?
— Jag vill studera det och dess folk.
— Vad ämnar du göra sedan?
— Resa hem igen till mitt.
— Allah akbar! — Gud är stor! — Och de kristnas tankar äro obegripliga! — Du är min gäst och jag vill tro vad du säger. — Denne man är din tjänare?
Han pekade på Halef.
— Han är min tjänare och min vän.
— Jag heter Malek. Du har talat med Scheik-Maleks blod, vid min dotter.
Hon har sagt, att din tjänare skulle till Mekka för att bli en hadschi.
— Hon har rätt.
— Du skulle vänta på honom tills han kommer igen?
— Ja.
— Var?
— Jag vet inte detta ännu.
— Du är en främling, men du kan de troendes språk? Vet du vad en delyl är?
— En delyl är en förare som har till göra att föra pilgrimer till Mekka och att där visa denne dess märkvärdigheter.
— Du vet det således. Men en delyl har också en annan uppgift på sidan om det du sagt. Det är för de ogifta kvinnorna, vilka inte få beträda den heliga staden. — När nu en ogift kvinna, en mö, vill till Mekka, så beger hon sig först till Dschidda och gifter sig där pro forma med en delyl. Han för henne sedan som sin hustru till Mekka, där han uppfyller faradh och wadschib — de religiösa bruken. — När detta är gjort ger han henne åter fri och hon blir mö som förut. — För detta har han sin betalning.
— Även detta känner jag till.
Den gamle scheikens inledning gjorde mig nyfiken. Vilka avsikter kunde han ha att sammanställa Halefs pilgrimsfärd med en delyls åligganden? — Jag skulle genast få svar på detta då han fortsatte rakt på sak:
— Tillåter du din tjänare att under hans pilgrimsfärd bli en delyl?
Detta var verkligen högst överraskande.
— Varför? sade jag.
— Detta skall du få veta när jag fått din tillåtelse.
— Jag vet inte om han vågar åtaga sig detta. — Delylerna äro ju ett slags ämbetsmän som utses av vederbörande.
— Men vem skulle väl kunna hindra honom att gifta sig och att medtaga hustrun på pilgrimsfärden. Och att sedan gifva henne fri?
— Nå, detta kan ju vara sant. — För min skull må han gärna göra det, om du så anser nödvändigt. Han är ju dessutom en fri man, och du ha därför att vända dig till honom själv.
Det var en formlig njutning att vid dessa mina ord betrakta min gode
Halefs ansikte. Han såg alldeles förbluffad ut.
— Vill du gå med på detta? sade scheiken till honom.
— Törs jag kanske be att se flickan först?
Scheiken drog på mun och svarade:
— Vad kan det egentligen tjäna till? Om hon är gammal eller ung, ful eller vacker betyder ju i det här fallet ingenting. Du skall ju sedan ge henne fri!
— Äro benaht el arab — arabernas döttrar — lika med turkarnas däruti att ej få visa sig?
— Nej, arabernas döttrar visa sina ansikten. Och du skall få se flickan.
På en vink reste sig en av männen i tältet och lämnade detta. Efter en stund kom han tillbaka med en kvinna vars likhet med amazonen var påtaglig och gjorde att man kunde taga henne för att vara dennas dotter.
— Där ser du henne, sade scheiken. — Titta nu!
Halef underlät inte att begagna sig av denna tillåtelse. Det var en fullväxt, mörkögd skönhet på cirka femton år.
— Vad heter du? frågade Halef henne.
— Hanneh, svarade hon.
— Dina ögon glänsa som månsken — nur el kamar — dina kinder äro sköna som blommor — zahari — dina läppar glöda som römmahm — granatäpplen — och dina ögonhår kasta skuggor som akasiablad. — Jag heter Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas Ibn Hadschi Davud al Gossarah. — Om jag kan, så skall jag uppfylla din önskan.
Även Halefs ögon lyste i denna stund inte blott som månsken utan som nur esch schemms — d.v.s. solsken. Han talade blomsterspråk. — Kanske stod han nu vid kärlekens kritiska avgörande.
Flickan avlägsnade sig och scheiken frågade:
— Hur låter ditt beslut?
— Fråga min herre. Om han inte har något däremot skall jag uppfylla din önskan.
— Din herre har redan sagt att han samtycker.
— Så är det, sade jag. Men säg mig varför denna flicka, som skall till
Mekka, inte söker en delyl i Dschidda?
— Känner du Achmet-Izzet-Pascha?
— Guvernören i Mekka?
— Ja. Varje främling ställer sig i Dschidda under hans beskydd.
— Han bor således i Dschidda? Men hur som helst, jag har inte behov av hans beskydd.
— Min vän! Hör på! — Han bor inte i Mekka, såsom han egentligen skulle göra — utan i Dschidda emedan hamnen är där. Hans inkomster belöpa sig till över en million piaster, men han vet att femdubbla dem. Alla måste muta honom; även smugglare och sjörövare. Därför bor han också i Dschidda. — Men hur var det? Man har sagt mig att du sett Abu-Seïf?
— Jo, detta är sant.
— Denne rövare är mycket bekant med paschan.
— Kan detta vara möjligt?
— Varför inte? — Vilket är bättre, att döda en tjuv än att låta honom leva och dela med sig? — Abu-Seïf är en dscheïne; jag är en ateïbeh. — Dessa båda stammar äro dödsfiender. Likväl vågade han smyga sig till vår tältby och röva bort min dotter. — Han tvingade henne att bli hans hustru. — Men hon lyckades fly och att föra med sig sin dotter. — Du har sett dem båda. — Du kom hit med min dotter, och hennes dotter var nyss härinne. — Sedan detta rov, som jag nämnde, har jag sökt honom för att kräva hämnd. — En gång var jag nära honom uti ståthållarens seraj — palats. — Men denne beskyddade honom och lät honom undkomma när jag lurade på honom utanför porten. — Senare skickades jag av vår dåvarande scheik till Mekka för att bringa ett offer åt Kaaba. — Jag och mina män lägrade oss utanför porten er Bamah. Och då fick jag se Abu-Seïf komma för att besöka helgedomen. — Jag grep honom, fast all strid är förbjuden vid Kaaba. — Jag ville inte döda honom där, utan endast tvinga honom med mig utanför staden att där ärligt övervinna honom i öppen envig. — Kampen slutade så att de heliga eunuckerna kommo och hjälpte honom, men togo mig och mina män tillfånga. — Han blev fri med sitt folk. — Men vi blevo portförbjudna till den heliga staden. — Hela vår stam blev bannlyst och förbannad och måste utstöta oss för att bli bannet kvitt. — Nu äro vi fredlösa, jag och de mina samt desse män. — Men vi skola hämnas och lämna denna trakt. — — Du har ju varit Abu-Seïfs fånge?
— Ja, det har jag.
— Berätta för mig något om detta.
Jag gav honom en kort skildring af förloppet.
— Känner du väl till platsen där hans fartyg ligger dolt? —
— Jag skulle kunna hitta dit i mörkret.
— Vill du föra oss dit?
— Ni vilja kanske döda honom?
— Ingenting hellre.
— Då kan jag inte villfara din önskan.
— Du vill således inte ens hämnas dig själv?
— Jag är ingen domare. Endast rättvisan har denna makt enligt vår religion.
— Men vi äro inga kristna utan straffa våra fiender, emedan de finna skydd hos domaren. — Du har antytt för mig var hans fartyg ligger, och jag skall nog finna stället dig förutan. — Men lova mig att du inte ger Abu-Seïf någon varning.
— Jag skall inte varna honom, emedan jag inte har lust, att åter bli hans fånge.
— Då äro vi sams. — När skall Halef till Mekka?
— I morgon, om du tillåter, sihdi, sade Halef vid min sida.
— Ja, du får det i morgon.
— Låt honom då stanna här till dess hos oss. — Vi skola ledsaga honom till vägs så långt vi våga närma oss staden och sedan återföra honom till dig.
Då fick jag en idé som jag uttalade, sägande:
— Låt mig följa er och vänta med er på honom.
Jag såg genast att detta förslag mottogs med glädje när scheiken svarade:
— Effendi! Jag hör att du inte föraktar den utstötte! Du är oss mycket välkommen! Du stannar således hos oss och hjälper oss att i kvällningen knyta det där sken—äktenskapet.
— Nej! Det kan jag inte, emedan jag först måste tillbaka till Dschidda för affärer.
— Då skall jag ledsaga dig till dess portar. Men även där får jag inte inträda, ty också Dschidda är en helig stad. — När skall du rida dit?
— Genast! Och jag behöver blott kort tid innan jag kan komma åter.
Skall jag medföra en kadi eller mullah för giftermålet och vigseln?
— Nej, vi behöva varken kadi eller mullah. Jag är mitt lägers scheik och en vigsel här, utfärdad av mig, har gällande kraft. Men kanske du kunde föra med dig ett pergament eller papper att skriva kontraktet på? Mohyr och gemedsch, sigill och vax, har jag.
En stund senare stodo kamelerna redo. Vi stego upp. Den lilla karavanen bestod utom av oss tre och scheiken samt hans dotter av fem man. Jag följde utan invändning, fast jag såg att man inte tog den kortaste vägen, utan höll mera åt höger, åt havet. — Albani redde sig nu ganska bra att hålla sig kvar på kamelen, och djuren lade med snabba steg vägen bakom sig.
Plötsligt stannade scheiken och han pekade åt sidan.
— Vet, du vad som ligger bakom dessa kullar? sade han menande.
— Nej, vad då?
— Jo, viken där rövarefartyget ligger, inte sant?
— Tro vad du vill, men fråga inte mig!
Han hade emellertid gissat rätt och teg. Vi redo vidare. Efter en stund visade sig två svarta punkter vid horisonten, rakt åt Dschidda. Det var vandrare, som vi bättre kunde se genom kikare. Detta var något ovanligt i öknen och den tanken låg nära till hands att det kunde vara Abu-Seïfs folk. — Det var mycket sannolikt att min väktare ombord skulle anmäla min flykt för kaptenen, Abu-Seïf. Och dessa båda vandrare kunde väl vara sagda budbärare.
Även Malek, scheiken, hade givit akt på dem och observerade dem skarpt.
Därpå vände han sig till en av hans män och viskade något åt denne.
Genast vände tre av männen tillbaka dit varifrån vi kommo, och jag
genomskådade avsikten.
Malek hade hyst samma tanke som jag och ville ha de där vandrarne i sitt våld. Och för att uppnå detta måste han avskära deras reträtt till fartyget men så att de inte märkte det.
Därpå återvände de tre männen i samma riktning som vi kommit från, för att när de voro utom synhåll taga av i en båge.
Under det att vi andra fortsatte i rak riktning som förut, sade scheiken:
— Effendi! Vill du vänta litet på oss, eller rider du till Dschidda, där du skall finna oss utanför stadsporten?
— Du vill tala med dessa vandrare, sade jag rakt på sak. Och jag stannar hos dig, tills du talat med dem.
— Det är verkligen män av dscheinestammen.
— Jag tror så med. Och dina tre män, som nyss lämnade oss, avskära nu dessas väg till fartyget. — Rid du i raskt trav till dem där borta. Jag och Halef fortsätta rakt fram för att sålunda hindra dem att fly tillbaka till Dschidda.
— Ditt råd är utmärkt. Jag vill följa det.
Han svängde om, och jag gav Albani en vink att följa honom. Detta blev honom lättare emedan jag och Halef satte av med skarp fart. Vi susade i väg som vinden och styrde så, att vi snart kunde komma bakom de båda fotgängarne. — Men de syntes snart märka avsikten och tycktes tveka. — Bakom sig hade de nu mig och Halef. Från ena sidan kom scheiken med sitt folk. Endast vägen rakt fram syntes dem fri.
De satte i väg med ökad fart, men hade inte kommit långt förr än de möttes av de tre scheikens män, som nyss lämnat oss. Trots att det på detta avstånd inte var möjligt att kunna känna igen oss, måste de dock ha misstänkt fiender i oss och försökte nu att komma undan så skyndsamt som möjligt. —
Men utsikterna vora minimala. — De voro emellertid beväpnade. Om de delade på sig — skildes åt — så måste även vi göra detta och då var det inte omöjligt för en säkert skjutande, kallblodig fotgängare att upptaga strid mot både två och tre ryttare.
Men de kommo antagligen inte att tänka på detta, eller ock voro de inte nog modiga att utföra manövern. — De höllo samman och blevo omringade av oss på en gång. Jag igenkände dem genast från Abu-Seïfs fartyg.
— Varifrån komma ni? sade scheiken.
— Från Dschidda.
— Vart skall ni hän?
— Ut i öknen att söka tryffel.
— Tryffel! — Ni ha ju varken korgar eller dragare.
— Vi vilja först se efter om det finns någon, sedan skaffa vi oss nog korgar.
— Vilken stam tillhöra ni?
— Vi äro stadsbor.
Detta var väl groft tilltaget, ty de hade säkert redan känt igen mig och Halef. — Halef blev också retad och svängde med sin piska, samt sade:
— Tro ni att jag och min herre äro blinda? Ni äro helt enkelt lögnaktiga lymlar. Ni tillhöra dscheinestammen och äro Abu-Seïfs folk. — Om ni inte genast erkänna detta så ska min piska nog plocka ur er sanningen.
— Vad angår det er vilka vi äro?
Jag hoppade ned från kamelen samt tog piskan ur Halefs hand samt sade:
— Nu ska ni inte göra er löjliga. Men hör nu på! — Vad dessa krigare av ateïbehstammen kunna vilja er, angår inte mig. Men mig skall ni svara på en fråga. Gör ni inte det, skall jag med denna piska märka er så, att ni aldrig mer kunna visa er för en fri, tapper arab.
Att bara hota en beduin med stryk är en av de största förolämpningar man kan visa honom. Också grepo de båda karlarna genast efter sina knivar.
— Innan du hinner slå till är du dödens, utbrast den ene.
— Ni ha nog inte riktigt klart för er hur en sådan här piska smakar, om den skötes på rätta sättet, sade jag. Den skär lika skarpt som en yatagan. Den faller också lika snabbt som en kula ur era tabandschab — pistoler. — Ser ni inte, att alla dessa mäns vapen äro riktade mot er? — Stoppa alltså in knivarna och svara. Ni äro bud till Abu-Seïf.?
— Ja, kom det dröjande, när det inte fanns någon undflykt.
— Och ni skulle tala om att jag undkommit?
— Ja.
— Var ha ni träffat honom?
— I Mekka.
— Hur ha ni kunnat hinna så fort till Mekka och hit?
— Vi hade hyrt kameler i Dschidda.
— Hur länge skall Abu-Seïf. stanna där i Mekka?
— Han skall snart resa till Taif att träffa Scheriff— Emir.
— Gott! Nu behöver jag inte veta mer.
— Sihdi! Du vill väl aldrig låta dessa rövare komma undan? utropade
Halef. — Jag skjuter dem, så att de inte mer kunna göra något ont.
— Jag har givit dem mitt ord och därvid blir det. Kom!
Jag steg åter upp på kamelen och red därifrån. Halef följde mig. Albani stannade hos de andra. Han hade dragit sin långa sarras. Men jag litade på att denna pantomin skulle vara oskadlig. — Han blev också lugnt kvarsittande, medan scheiken och hans folk sutto av för att bemäktiga sig de båda dscheiheïnerna. Detta var snart undanstökat. Fångarna bundos på en kamel, och dess förare återvände med fångsten till lägret. De andra följde oss.
— Du har benådat dem, sihdi sade Halef. Men de komma ändå att dö.
— Deras öde är inte mitt och inte heller ditt. Tänk mera på, vad du skall bli denna dag. En brudgum måste ha ett gott och försonande hjärta.
— Sihdi! Skulle du vilja vara delyn i detta fall?
— Ja, om jag vore muhammedan.
— Herre, du är en kristen och frank, som man kan tala med i dessa saker. — Vet du vad kärlek är?
— Ja, kärlek är som koloquinte. Den som får det. får ont i magen.
— O, sihdi! Hur kan man likna kärleken vid koloquint? Allah måtte upplysa ditt förstånd och värma ditt hjärta. En god kvinna är som en pipa av jasmin och som en pung i vilken aldrig saknas tobak. Kärleken till en flicka är som — är som — som — turbanen på ett kalt huvud och som solen över öknens himmel.
— Ja! Och den som träffas av hennes strålar får solsting. — Jag är rädd för att du redan träffats därav. Måtte Allah hjälpa dig!
— Sihdi! Jag vet, att du aldrig blir brudgum. Men jag är det så gott som redan, och därför har mitt hjärta öppnats som en näsa, vilken insuper blommornas doft.
Vårt korta samtal var slut, ty de andra hade uppnått oss. Ingenting sades om det som förefallit, och när staden kom i sikte höll scheiken in sitt djur. Han hade tagit med sig två reservkameler, som vi skulle ha när vi återvände.
— Här skall jag vänta, sihdi! När kan du vara tillbaka?
— Jag skall vara åter när solen gått lika långt stycke som längden på din lans.
— Och du glömmer inte tirscheh och kiahat?
— Nej! Och inte heller myrek och kalem, bläck och penna.
— Tack! Må Allah vara med dig tills vi råkas!
Ateïbeherna hukade sig ned bredvid sina kameler, och vi tre andra redo in i staden.
— Nå? Var inte det här ett äventyr? frågade jag Albani.
— Jo, i sanning! Det höll ju på att bli riktigt blodigt. Jag var verkligen beredd till strid.
— Ja, ni såg riktigt ut som rasande Roland, som det inte var så lätt att knäppa nötter med. Hur har ridturen annars bekommit er?
— Åjs! I början gick det kanske något knaggligt, men sen gick det ju riktigt fint. I alla fall skulle det vara skönt att få sträcka ut sig på en bekväm soffa. — Ni skall ju med de där araberna? Helt visst komma vi inte att återses.
— Troligen inte. Ni ämnar ju invänta första båtlägenhet för att komma härifrån. Men jag har annars sett exempel på så många oförmodade sammanträffanden, att även ett återseende oss emellan inte hör till det omöjliga.
Dessa mina ord skulle längre fram besannas. Men sedan vi återlämnat våra djur åt kameluthyraren togo vi avsked av varandra på hjärtligaste sätt såsom landsmän vilka träffas i vida världen. Jag begav mig sedan hem för att med Halef sammanpacka våra tillhörigheter och för att göra upp med min värd, vars lägenhet jag inte trott att jag skulle lämna så snart. På två förhyrda åsnor lämnade vi åter Dschidda. Där utanför bestego vi de väntande kamelerna med vilka vi med ateibeherna redo till deras läger.