NIONDE KAPITLET.
Hur Abu-Seïf. gick i snaran.
Inom tre minuter befann jag mig utanför den heliga staden Mekka. Först när jag hunnit halvvägs upp på höjden — från vilken jag kommit — vågade jag se mig om. — Jag såg, att det ännu vimlade av förföljare, ryttare; man hade kastat sig upp på både kameler och hästar.
— Vart skulle jag nu vända mig? — Jag måste i alla fall på ett eller annat sätt varna scheikens på mig väntande dotter.
Jag påskyndade kamelen allt vad jag kunde genom tillrop, och jag måste erkänna, att detta djurs snabbhet var högst betydlig.
När jag kommit högre upp såg jag mig om på nytt och fann situationen lugnare. Ty nu var det visst bara en förföljare, som kommit mig något så när närmare. — Jag såg emellertid också att denne var Abu-Seïf. — den farlige sjörövaren, som tydligen lyckats överkomma en särdeles snabb häst.
Jag red vidare, och scheikens dotter blev mig varse. Hon hade redan sett vad som stod på och satt nu i sadeln, medan hon höll den kamelen tjudrad på vilken jag förut ridit.
— Vilken förföljer dig? Vem upptäckte dig? ropade hon på långt håll.
— Abu-Seïf.
— Allah akbar! — Gud är stor! — Är det han som förföljer dig?
— Ja, och han är ganska nära.
— Är det många med honom?
— Inte förrän efter honom ganska långt.
— Gott! Fortsätt allt vad du kan. Jag stannar. — Hur menar du?
— Detta skall du snart få se.
— Men jag måste ha mina vapen.
Vi bytte bössor, och öknens dotter dolde sig bakom ett klipputsprång. — Nu begrep jag också hennes mening. — Hon vill ha sjörövaren mellan sig och mig.
Det dröjde inte heller många minuter förrän Abu-Seïf var uppe i berget, och jag lät nu min kamel sakta farten medan Abu-Seïf. ökade.
Under det att jag strävade uppför den nästa höjden gallopperade han utför den förra, utan att märka att där fanns spår av någon annan än mig.
Sålunda lyckades öknens dotter i sin avsikt. En kort stund senare hade vi Abu-Seïf. mellan oss. Och som hon nu inte längre förde den andre kamelen tjudrad utan lät denne löpa fritt efter, kunde han — om han såg sig om — lätt tänka att den efterkommande ryttaren hörde till mina förföljare.
Nu kunde jag känna mig säker. Det var bara att se till att inte Abu-Seïf. skulle undkomma. — Jag höll av litet så att marken blev jämnare på platån, men i motsatt riktning mot ateïbehernas läger, och under detta saktade jag farten ännu mer.
Emellertid måste jag rida en god stund på detta sätt innan jag åter nådde ned på den jämna öknen. Jag lagade hela tiden att Abu-Seïf. inte skulle komma mig på bösshålls närhet. — Jag kunde nu se hur Amscha närmade sig allt mer och mer, men även att hon började få en av de förföljande bra nära. Det var en kamelryttare, som sannerligen också hade ett snabbt djur, vilket till och med tog högst betydligt på även Abu-Seïf.
Jag började nu känna en viss oro — inte för min del, men för scheikens dotter. Men i samma stund fick jag se, att den senast nämnde, nye ryttaren tog av åt sidan som ville han kringskära oss i en båge. — Jag höll då in min kamel och såg efter litet bättre. Nej! — kunde väl detta vara möjligt? — Den där lille mannen, som kom efter oss, var bestämt min Halef! Men hur hade han kommit över ett så präktigt djur? — Jag höll in ännu mer och såg nu alldeles tydligt, att det var Halef. Han viftade som för att ge sig tillkänna, viftade och slog med armarna.
Nu stannade jag alldeles och grep min bössa. Nästa minut var min förföljare helt nära.
— Stanna! ropade jag. Stanna Abu-Seïf., annars smäller det och du har dig en kula!
— Hund! Tempelskändare! Levande skall du åter med mig till Mekka, så får du din lön.
Jag måste lägga an och ge fyr.
För att inte döda honom siktade jag mitt på hästens bröst. Hästen slog över och föll, så att Abu-Seïf. blev liggande under honom. Hästen var död. — Men jag väntade att sjörövaren skulle kravla sig fram. Men när han inte gjorde detta, måste det antingen vara honom omöjligt eller ock låtsade han detta. Jag red fram, och samtidigt nådde honom även Amscha, som hördes säga med ett beklagande tonfall:
— Ack hur tråkigt, effendi! Din kula nådde honom före min.
— Jag har bara skjutit på hans häst. Antingen har han blivit sanslös i fallet eller ock låtsas han vara det.
Öknens dotter drog sitt svärd.
— Vad tänker du göra? sade jag.
— Avhugga hans huvud.
— Detta skall du inte, ty även jag har något att bestämma över denne förbrytare.
— Men min fordran är äldre.
— Min återigen större. Och det är jag som fällt honom.
— Nåväl! Döda honom då!
— Nej! Antingen låter jag honom löpa eller och får han ligga här för mig.
— Då gör jag min rätt gällande. Vi taga honom med oss så få vi sedan komma överens.
Just i denna stund kom Halef.
— Sihdi! Vilket under! — Vad ser mina ögon? — Hur kan du befinna dig här?
— Sihdi! Du vet att jag var vid god kassa. — Jag köpte mig en kamel i den sydliga delen av staden. Under det att jag besåg detta djur, hördes ett väldigt larm. Jag skyndade ut och fick höra att en giaur, en otrogen skändat helgedomen med att besöka den. Och så hade han flytt. —
Genast kom jag på den tanken att det kunde vara du. Och jag fick tag i den här kamelen. Och man kunde nu tänka sig, att även jag var ivrig som de andra att förfölja dig. — Och som du ser är det bara jag och min kamel som lyckats — ty för Abu-Seïf. tycks det verkligen gått illa. Men ännu äro vi inte i säkerhet. Många äro efter oss ännu. — Vad ska vi nu göra med denne svärdens jämmerlige fader?
— Vi binda honom på den där lediga kamelen och taga honom med oss. Det kan ju hända, att han ännu lever.
— Men vart skola vi hän?
— Jo, jag vet ett säkert ställe, sade öknens dotter. Min far har också sagt det åt Halef och åt Hanneh, min dotter, om vi skulle råka i någon fara.
— Du menar hålan Atapah?
— Ja! Endast ateïbeherna känna annars till denna håla. — Kom! Hjälp mig att binda fången!
Vi fingo upp Abu-Seïf. på kamelen som var ledig. Allt vad han hade på sig i sina fickor och andra gömmor, samt hans vapen, tog scheikens dotter hand om. Därpå stego vi själva upp på våra djur och redo mot sydost.
Jag hade på detta sätt lyckats komma undan. — Jag tänkte sannerligen inte att jag skulle återse Mekka. Men som detta likväl blev fallet, vill jag spara beskrivningen på denna stad till längre fram.
Nu hade jag att uthärda Halefs klagovisor.
— Sihdi! Har jag inte sagt dig, att det inte går an för en otrogen att besöka den heliga staden? sade han.
— Varför ville du inte själf hämta det där märkvärdiga vattnet åt mig? svarade jag.
— Du har väl aldrig varit ända framme vid den heliga brunnen?
— Jo, just där! Här i denna flaska har jag vatten ur brunnen Zem-Zem.
— Allah kerihm! — Gud är nådig, sihdi! — Han har således gjort dig till en rättrogen och hadschi! — En giaur skulle aldrig komma levande ur den heliga staden. — Men efter som du nu har vatten från den heliga brunnen med dig, är du en äkta muselman. — Har jag dessutom inte alltid sagt, att du måste omvända dig om du ville det eller ej?
Detta var ju en lika kuriös som originell syn på saken. Jag brydde mig i alla fall inte om att föra honom ur denna hans villfarelse nu. Han fick gärna för mig tro vad han ville.
Efter åtskilliga besvär kommo vi äntligen till den där hålan. Den befanns vara så stor att även djuren kunde komma in där.
— Skola vi stanna länge här? sporde jag.
— Vi måste vänta till scheiken kommer. När vi dröja skall man först söka oss här, då man förstår att vi kunna haft anledning att söka skydd. — Följ mig!
Under detta hade Abu-Seïf. hämtat sig. Han blev förd in i hålan, som blev allt bredare och högre ju längre in man kom. — En verkligt storartad grotta, som väl kunde rymma ända till fyrtio djur och femtio människor.
Dessutom hade den en i ökenlivet oskattbar fördel däri, att där fanns ett källsprång som hade gott och friskt vatten.
Sedan vi fört fången och kamelerna i säkerhet började vi därute hopsamla det ganska rikt förekommande vatramgräset, som brinner ganska bra även såsom färskt. — Vi kunde behöva det till den kyliga natten. Som vi ridit över steril och stenbunden mark kunde vi knappt behöva frukta att man skulle finna våra spår.
Jag gjorde snart en upptäckt. Sadelsäcken på den av mig tagna kamelen innehöll pangar och därtill rätt mycket.
Både vi och våra djur voro uttröttade. Fångens fjättrar undersöktes ännu en gång innan vi skulle gå till vila. Naturligtvis skulle jag och Halef tura om med vakthållningen.
Natten bröt in. Uti dagningen hade jag åter vakten. Varskodd av en egendomlig brandrök smög jag mig fram utefter väggen och fick snart se en manlig skepnad som gled mig förbi helt nära. Jag igenkände genast en av ateibeherna och steg fram.
— Allah vare tack att jag funnit dig! hälsade han mig. — Scheiken har sänt mig hit för att se efter om ni äro här. Nu kan jag ge tecken att jag funnit er.
— Vilka tror du finns mer här än jag?
— Din tjänare Halef, Amscha och Abu-Seïf.?
— Hur kan du komma på en sådan tanke? sade jag på det högsta överraskad.
— Effendi! Saken är ganska enkel. Vi ha spejat och sett din flykt från
Mekka. Vi ha sett den skjutna hästen och Hanneh har berättat resten.
— När kommer scheiken?
— Troligen inom en timme.
— Kom nu med mig in!
Mannen tände på en liten hög gräs, vars rök skulle bli till signal. Han kom sedan in, men bevärdigade inte den fångne med en blick. — Inom en timme kom scheiken med rätt stort följe. Jag hade nästan väntat mig att han skulle visa sig förgrymmad för min Mekka—visit, men han sade i stället genast:
— Du har tagit Abu-Seïf. till fånga?
— Jo, det stämmer.
— Och du har honom här?
— Ja, hel och frisk.
— Så skola vi då gå till doms med honom.
Innan man hunnit ordna allt var det redan middag. Nu först kunde rättskipningen börja. Men dessförinnan hade jag talat några ord med Halef.
— Sihdi, får jag fråga dig om en sak? hade han sagt.
— Gärna det, svarade jag.
— Du vet vad jag har underskrivit?
— Jo, fullständigt.
— När skall Hanneh, som var med mig åter bli fri?
— Så snart vallfärden till Mekka med henne är fullständigt avslutad.
— Sihdi! Hon vill inte lämna mig, hon älskar mig. Detta har hon själv sagt mig.
— Och du älskar henne.
— Oerhört!! — Över allt annat!
— Men vad skall väl scheiken säga?
— Ja, det är just detta som inger mig bekymmer.
— Annars är du glad?
— Ja.
— Men vad tror du, att jag skall tycka?
— Du, sihdi! Ack, du kan inte gärna stå, emot denna min lycka, ty jag tänker i alla fall inte lämna dig.
— Men du kan i alla fall inte föra med dig din hustru på våra svåra resor. Du bör noga betänka denna sak.
— Detta är inte heller meningen. Jag tänker lämna henne kvar hos stammen tills jag kommer igen.
— Halef! Detta offer kan jag verkligen inte begära av dig. Men då du är förälskad bör du verkligen se till att du får behålla henne. Scheiken skall möjligen låta beveka sig så att du får behålla henne.
— Jag lämnar henne inte på andra villkor än att hon blir min verkliga hustru. Annars flyr jag med henne. — Hon älskar mig och skall följa mig till världens ände, om jag föreslår detta!
Med denna försäkran lämnade han mig.
Under tiden hade man samlats i en krets uti vars mitt den fångne sjörövaren och banditen Abu-Seïf. syntes. Jag blev ombedd att närvara vid förhandlingarna och anvisades plats bredvid scheiken Malek.
— Effendi, började denne, jag har hört att du sagt dig ha en viss rätt över denne man och jag medger detta. — Vill du överlämna honom åt oss eller vill du med oss bestämma över hans öde?
— Jag vill med eder bestämma över honom, jag och även Halef, som ju även har rätt till honom.
— Tagen då av honom hans fjättrar, sade scheiken.
Detta skedde, men Abu-Seïf. blev orörligt kvarliggande som vore han död.
— Abu-Seïf.! Res dig inför dessa män och låtom oss höra vad du har att anföra till ditt försvar.
Men han blev fortfarande liggande utan att ens röra ögonlocken.
— Han har förlorat talets gåva, sade scheiken. Det tjänar intet till att vi förhöra honom. — Han vet vilka förbrytelser han begått och även vi veta detta. — Frågor och ord äro således utan gagn. — Min åsikt är, att han skall dö och att hans kropp skall kastas åt schakaler, hyenor och gamar. — Den som är med på detta, må instämma.
Alla reste sig instämmande och satte sig igen. Jag ville protestera men blev avbruten genom att fången plötsligt reste sig. Med ett verkligt tigersprång rusade han mellan ett par av ateïbeherna och mot utgången.
Ett kort rop av raseri hördes och alla rusade efter. Endast jag blev kvarsittande. — Visserligen hade han för sina brott förtjänat döden, men jag ville i alla fall låta nåd gå före rätt. — Kanske lyckades han komma undan. Men i så fall var det ingen säkerhet för oss längre där i grottan.
Jag satt kvar där ensam ganska länge. Den första som återkom var den gamle scheiken, som blivit efter i förföljandet. Och han frågade:
— Varför sitter du kvar här?
— Emedan det synes mig nog att dina tappre krigare gripa honom igen.
— Detta är inte alldeles så säkert. Abu-Seïf. är en berömd löpare. Och när vi kommo ut var han redan försvunnen. — Få vi nu inte tag i honom, blir det vår tur att skynda undan, ty han skall återvända hit med stort följe, då han nu känner till denna grotta.
Efter varandra kommo män, som alla fåfängt sökt uppbringa den flyende.
— Ingen av dem hade ens kunnat upptäcka hans spår. —
Senare kom Halef. Slutligen även scheikens dotter, som knappt kunde behärska det raseri hon kände över att just denne deras fiende skulle komma undan. — Den omständigheten att flykten skett så överraskande och att man haft svårt att hejda honom i den tränga passagen genom massverkan, hade gynnat sjörövaren över förväntan och givit honom ett värdefullt försprång. Dessutom var marken därute sådan, att också den gynnade hans flykt.
— Män och vänner! hördes nu scheiken säga. Han skall genast uppdaga vår tillflykt härstädes. Skola vi därför genast bryta upp, eller skola vi söka att infånga honom med ryttare? Kanske kunna vi lyckas genom att på kameler och till häst slå en cirkel runt hela denna trakt.
— Inte skola vi fly men väl omringa honom, sade hans dotter med av vrede skälvande röst.
De andra instämde.
— Välan! Upp i sadlarna och följen mig! — Den som bringar mig Abu-Seïf. levande eller död lovar jag en stor belöning.
Då framträdde Halef och sade:
— Lönen, är således min! — Därute ligger er farligaste fiende — "svärdens fader" — men död!
Ett sorl av undran gjorde att man knappt kunde höra scheikens ord när denne sade:
— Är det sant och hur kan detta vara möjligt?
— Tack vare att jag genom min herre fått lära mig mästerliga sätt att söka upp spår, svarade Halef. Han har lärt mig se sådana, där annars ingen kan upptäcka dem. — Jag sprang alltså först upp åt vänster här utanför hålan och sedan åt höger och letade noga överallt, men kunde först inte upptäcka det minsta.
Då kom jag på den tanken, att han säkert varit slug nog att gömma sig tills vidare här alldeles intill. — Jag letade ytterligare och fann spåret. — Och plötsligt innan jag visste ordet av var han över mig. — Vi började kämpa i vild kamp. Och lyckan var med mig. — Abu-Seïf blev besegrad.
— Således ligger han där?
— Ja. Han ligger där orörlig för alltid. — Abu-Seïf har redan fått sin dom. — Han är död.
Död? — Ja. Det fanns intet annat att göra, såvida jag inte själv skulle stannat kvar på platsen.
Alla rusade åter ut. Snart kommo de åter.
— Nåväl! sade den gamle scheiken, vänd till den medföljande Halef. —
Vad vill du nu ha till lön för denna din stora tjänst mot oss?
— Herre och scheik! Från ett fjärran land kommer jag och dit skall jag säkert aldrig mer vända åter. Håller du mig värdig detta, så ber jag att bli upptagen bland ditt folk.
— Du vill bli en ateïbeh!
— Ja.
— Har du inga anförvanter i närheten?
— Nej.
— Har du ingen hustru i din stam och inga barn?
— Nej.
— Vad heter din stam?
— Sunniterna.
— Vilar det över dig någon blodshämnd?
— Nej.
— Är det något mer du önskar av oss?
— Ja, herre! Men detta ber jag, att min nuvarande husbonde och vän må framföra!
Han vädjade således till mig och jag förstod honom. Och jag reste mig samt sade:
— Så må du då lyssna till mina ord, o, scheik. Jag kan inte nog berömma denne unge man för hans mod och tapperhet, som han ju dessutom nu för er givit flera prov på. — Med en sådan man i er krets kunna ni finna en värdig medbroder, som helt visst skall vara er till allra största nytta. — För mig har han ofta visat sig vara oumbärlig genom mod och förslagenhet. — Därför lämnar jag honom ogärna från mig. — Men då det nu är så, att hans hjärta blivit fångat av den kvinna, som du ju redan på sätt och vis själv givit honom och då det vidare är så, att även hon älskar honom, ser jag i detta, att du bör låta dem fullt och helt få varandra — därmed givande honom en lön, som han fullt värdig också skall veta att till allas ert gagn uppskatta. — Vare detta denna hans önskan, som jag härmed såsom hans böneman velat uttala. — Sallam!
Alla hade uppmärksamt och förvånat lyssnat till dessa mina ord. Det blev en stund alldeles ljudlöst innan scheiken svarade:
— Helt visst skola inga hinder möta att upptaga denne tappre man bland oss. Må han ock bli min dotterdotters make om hon så önskar. Allt tyder på att hon därmed gjort ett gott val. — Hadschi Halef Omar jag hälsar dig som son av vår stam!