SJUNDE KAPITLET.
Svåra instruktioner.
Min sömn var så tung att jag först vaknade vid travet av en mängd kamelfötter. Jag reste mig och tittade ut genom tältet. Dagen grydde redan vid den östra horisonten och åt det hållet där vi hade havsbukten var det morgonrodnad. Men inte bara detta, ty där var det visst också en eldsvåda, vilket bestyrktes av det rörliga livet i lägret.
Männen hade brutit upp och när de återkommo voro deras kameler lastade med byte. Även scheikens dotter hade varit med på denna expedition och när hon steg av kamelen lade jag märke till att hennes dräkt var blodstänkt.
Malek helsade mig och sade, pekande åt brandstället, där röken steg upp:
— Du kan se, att vi funnit sjörövarens skepp. De sovo när vi kommo och ha nu samlats till hundarna, deras fäder.
— Du har således dödat dem och stuckit fartyget i brand sedan du plundrat det?
— Plundrat? — Vad menar du? Tillhör inte bytet den segrande? Vilken kan göra oss detta stridigt?
— Pengarna, som Abu-Seïf. rövat, tillhör scheriff Emir.
— Han som utstött oss! Aldrig skall han få något därav. — Men man kan ju också ha ljugit för dig, att det var tullintäckter eller sådant. Endast scheriffen själv kan uppbära sådana och detta låter han sannerligen ingen turk syssla med. Troligen var denne en smugglare eller en indrivare från paschan av Egypten, den Allah månde förgöra.
— Du hatar således denne pascha?
— Det gör varje fri arab. — Har du inte hört talas om dessa grymheter som tid efter annan utövas av wachabiterna? — Om pängarna nu tillhör paschan eller scheriffen, så äro de nu i alla fall mina. — Men gör dig nu beredd att följa oss, ty tiden för fagr är inne. Här kunna vi inte dröja längre.
— Var tänker du härnäst slå läger?
— Jag skall göra detta på en plats från vilken jag kan observera vägen mellan Dschidda och Mekka. — Abu-Seïf. skall inte undkomma mig.
— Har du även betänkt vilka faror du därmed utsätter dig för?
— Tror du, att vi ateïbeher äro rädda?
— Nej, men även den modigaste kan bli oförsiktig. Om Abu-Seïf. faller i dina händer och du dödar honom, så måste du genast lämna dessa trakter. Du kan då lätt för alltid förlora din dotterdotter Hanneh, som då befinner sig med Halef i Mekka.
— Jag skall säga Halef var han i så fall skall finna oss. Hanneh måste till Mekka innan vi draga vidare. Hon är bland oss den enda, som ännu inte varit i den heliga staden, och längre fram blir det sannolikt omöjlikt för henne att komma dit. Dessutom har jag redan länge väntat på ett så gynnsamt tillfälle som detta.
— Har du bestämt dig för vart du vidare skall hän?
— Jo. Vi skola till öknen Er Nahman åt Maskat — och därifrån skicka vi kanske ett bud till El Frat — (Eufrat) till Beni Schammer eller Beni Obeïde för att låta oss upptagas av dem.
Solen stod nu i kanten av horisonten — och araberna knäböjde till bön. Kort därpå togos tälten ned och karavanen satte sig i rörelse. Först nu när det blev dager kunde jag se hur rikligt byte det var som man tagit från sjörövaren. Med detta överfall hade ateïbeherna blivit smått förmögna.
Till följd därav voro de också vid ypperligt lynne.
Jag höll mig avsiktligt litet efter dem. Och jag kände en viss beklämning över att ha varit orsaken till allt detta mördande och plundrande. Möjligen hade jag kunnat avstyrt detta dåd.
Även gav mig närheten av Mekka åtskilligt att tänka på. — Skulle jag undvika denna heliga stad eller skulle jag drista mig ditin? — Min längtan drev mig dit med all makt, men likväl måste man hysa en god del betänkligheter. — Vad kunde jag för övrigt ha för nytta av besöket? — Jag kunde säga, att jag verkligen varit i Mekka, men detta var också allt! — Bleve jag upptäckt där så var min dödsstund kommen, och vilken död!
Men med allt detta kunde jag nu inte komma till något resultat. Och jag beslöt därför att anpassa mig efter omständigheterna. — Så hade jag ofta gjort förr och alltid med lyckligt resultat.
För att så mycket som möjligt undvika möten lät scheiken karavanen taga en liten omväg. Han medgav ingen rast förrän kvällen. — Vi kommo snart till ett trängt pass som var inneslutit av kala bergväggar, mellan vilka vi redo fram en ansenlig sträcka tills vi kommo ned i en dalkittel, från vilken det syntes som om vi inte skulle kunna komma ut någon annan väg.
Här sutto vi äntligen av. Tälten uppsattes, och kvinnorna gjorde upp eld.
Denna kväll bjöds på en mycket riklig måltid, som tydligen härflöt från skeppsprovianten. Och efter denna fest kom fördelningen av bytet.
Som jag inte hade något att skaffa med saken så lämnade jag de andra och tog mig en rond i dalkitteln. På ett ställe tycktes det mig som om man skulle kunna komma upp och jag gjorde även ett försök. — Det var mycket stjärnklart, och allt syntes gå förträffligt. Efter en kvart stod jag däruppe på berget samt hade fri utsikt åt alla sidor så gott den klena belysningen medgav. — Åt söder såg jag på himlen ett sken, som lät förmoda att där låg en belyst stad. — Denna måste vara Mekka!
Under mig hörde jag sorlet av ateïbeherna, som antagligen kivades om bytet. — Det dröjde ganska lång stund innan jag åter befann mig bland dem. Scheiken mottog mig med orden:
— Effendi! Varför har du inte varit närvarande? Även du skall framför allt ha din del av bytet.
— Jag? — Hur så? — Jag var ju inte med och har således ingenting att få.
— Vi skulle aldrig ha fått detta byte utan dig. Du har fört oss an — om även indirekt — och du är din lön väl värd.
— Men jag vill ingenting ha.
— Sihdi! Jag känner föga till din religion. Och jag kan inte tvista med dig och kanske såra dig, då du ju är min gäst. — Dock vill jag antaga att din tro inte förbjuder dig att dela detta byte med oss. — Våra fiender där äro nu döda och deras fartyg uppbränt. — Du kan väl inte mena, att vi också skulle offrat allt detta byte, som är oss till nytta?
— Den saken skola vi, som sagt, inte tvista om. Mitt förslag är, att ni behålla det som nu är ert.
— Inte allt! — Men om du tillåter kunna vi ju ge din tjänare Halef även din del, fast han redan fått och mottagit sitt.
— Var så god!
Halef blev naturligtvis överförtjust. Han hade fått några vapen och klädespersedlar samt dessutom en börs mod silvermynt. Han ansåg sig med detta ha blivit en ganska förmögen man. Summan utgjorde i alla fall 800 piaster, stor nog att göra en arab lycklig.
— Med denna summa kan du kosta på dig att leva gott som pilgrim i
Mekka, sade jag.
— När bör jag ge mig av dit?
— I morgon förmiddag, sade scheiken.
— Jag undrar hur man skall bete sig där?
— Jo, det kan jag också tala om. — Först och främst är det varje pilgrims skyldighet att genast begiva sig till el Hamram eller den stora moskén. Du skall således inställa dig i Guds hus — Beith-Allah — och naturligtvis lämna din kamel utanför. — Där finner du helt visst en vägvisare, som tar hand om dig och för dig vidare. — Men du bör på förhand göra upp med denne om priset, så att du inte blir lurad. — Så snart du ser Kaaba skall du kasta dig två gånger till marken och bedja de bestämda bönerna till tack och lov för att du äntligen fått se den heliga staden. Sedan går du till mambar eller mimbar samt drar av dig dina sandaler. Du måste lämna dem utanför, ty där får man ej gå in som i andra moskéer, med skorna i handen. — Härefter har du att göra towaf d.v.s. att sju gånger gå runt Kaaba.
— Åt vilket håll?
— Åt höger, så att du alltid har Kaaba till vänster. De första två varven skola tagas med snabba steg.
— Varför det?
— Till åminnelse av profeten. — Det var nämligen så, att ett rykte spreds ut, att han blivit svårt sjuk. För att bestrida detta rykte sprang han tre gånger runt Kaaba. De följande fyra varven gick han långsamt. — Du kan ju bönerna som skola bedjas därunder? — Efter varje fullbordat varv skall du kyssa den heliga stenen. — När dessa omlopp äro fulländade skall du trycka ditt bröst mot Kaabas port, utbreda armarna och högt bedja Allah förlåta dig dina synder.
— Sedan är allt klart?
— Nej, visst inte! Du skall därpå begiva dig till el Madschem — en liten med marmor belagd grop, ur vilken det säges att Ibrahim och Ismael togo kalk då de byggde Kaaba. Där skall du bedja två böner vid Mekam-Ibrahim, den sten som vid bygget var Ibrahims pall. Därpå beger du dig till den heliga brunnen Zemzem och ur denna dricker du, under mellanstickande med böner, så mycket vatten du orkar med. — Jag skall lämna med dig en flaska som du kan fylla där åt mig och taga med dig. Ty detta heliga vatten skall vara botemedel mot alla kroppens och själens sjukdomer.
— Vad följer sedan?
— Nu kommer den så kallade say-gången från Szafa till Merua. — På kullen Szafa stå tre öppna bågar eller portaler. — Där skall du ställa dig och vända dig mot moskén, lyfta händerna mot himlen och bedja om Allahs bistånd på den heliga vägen. — Nu går du trehundra steg mot Merua—altanen. — Du finner på denna väg fyra stenpelare, som du måste passera springande. — På Merua förrättar du åter en bön samt lägger sodan platsen sex gånger bakom dig uti nyssnämnda längdavstånd.
— Med detta är det ceremoniella färdigt?
— Nej, inte än! — Ty nu måste du låta klippa dig och besöka Omrah, som ligger lika långt utanför Mekka som härifrån till denna heliga stad. — Men därefter har du utfört de heliga handlingarna och kan återvända när du vill. — Annorlunda är det under de heliga månaderna. Ty då är det ännu fler ceremonier, som taga mycket längre tid, då det vid denna tid finns tusentals pilgrimer i staden. Men du kan reda ut saken nu på ett par dagar och bör kunna vara här igen på den tredje dagen, slutade scheiken denna vidlyftiga instruktion, som sedan följdes av några ytterligare detaljer som huvudsakligast rörde Hanneh, varför jag drog mig undan och väntade på Halef, som utbrast när han äntligen visade sig:
— Sihdi! Vem skall nu hjälpa dig, då jag är borta?
— Jag hjälper mig själv. Men vill du göra mig en tjänst?
— Du vet, att jag gör allt för dig som står i min makt.
— Du skall även taga med dig en flaska av det där vattnet åt mig.
— Allt annat, käre herre! — Endast de troende kunna komma i åtnjutande av detta vatten. Om jag gåve dig av detta, skulle intet kunna rädda mig från den eviga elden.
Detta sades med sådan trosövertygelse att jag inte ville visa mig enträgen. Men efter en stund sade Halef:
— Vill du inte själv hämta åt dig av detta vatten?
— Detta vågar jag ju inte.
— Jo, om du bara först bekänner dig till den rätta tron — —
— Nej, jag tackar! — Och nu skall jag sova.