ALBERT BONNIERS FÖRLAG, STOCKHOLM, 1882.
Föreliggande uppsats utgör med några smärre förändringar och tillägg innehållet af ett föredrag, som förliden höst af mig några gånger hölls i Stockholm och Upsala. Lika litet som mina föregående småskrifter rörande befolkningsförhållandena kan denna göra anspråk på något egentligt vetenskapligt värde. Mina studier i hithörande ämnen äro alltför obetydliga, för att jag åt den här behandlade, vigtiga frågan skulle kunnat gifva den omsorgsfulla och grundliga utredning, som den utan tvifvel förtjenar, och jag gerna velat vara i stånd att lemna. Men då den uppfattning af ämnet, hvarifrån jag utgått, och om hvars riktighet i hufvudsak jag fortfarande är lifligt öfvertygad, i vårt land för närvarande icke räknar någon enda mera betydande försvarare[1] (under det den af utlandets mest framstående skriftställare på detta område sedan länge uppmärksammats) har jag trott att äfven en bristfällig framställning deraf vore att föredraga, framför att hela saken fortfarande skall vara undanskymd och för de flesta okänd.
Med undantag af ett såsom bihang medföljande svar på en kritik i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har jag ej ansett lämpligt att inlåta mig i någon polemik mot de anmärkningar, som af några tidningar framstälts mot mitt föredrag. Flera af dessa anmärkningar grunda sig på missuppfattning af det sagda, till någon del kanske beroende på bristande tydlighet i den muntliga framställningen. Rörande dessa, hänvisar jag derför till sjelfva boken. Andra åter äro af den beskaffenhet, att jag tills vidare måste tvifla på, det de varit framstälda i god tro. Framförallt gäller detta om de kritiker af mitt föredrag, som varit synliga i två af hufvudstadens veckotidningar. Den ena af dessa, som lär vara landets mest spridda tidning, uppträder nu och i de häftigaste ordalag mot åskådningar, som tidningen sjelf för omkring ett år sedan gjorde till sina, utan att omkastningen på något sätt är motiverad; i den andra tidningen åter—"Sveriges trefligaste"—beskylles jag bland mycket annat, som ej förtjenar att besvaras, för att ha gifvit en vilseledande framställning af utvandrarnes ställning i Amerika; oaktadt de korta notiser jag härom lemnade, i hufvudsak och på sina ställen till och med ordagrant voro hemtade ur en af den nämda tidningens redaktör nyligen utgifven handbok för emigranter.
Men den möda är i sanning förspild, som användes på att bekämpa åsigter, hvilka motståndaren i grunden icke eger, utan endast för tillfället åtagit sig att förfäkta. Dylikt kan möjligen vara af nytta såsom en öfning i logik, hvarmed jag dock för ögonblicket saknar tid och lust att sysselsätta mig. Deremot vill jag med tacksamhet mottaga hvarje granskning, som från sakkunnigt håll kan komma mitt nu från trycket utgifna föredrag till del, och då äfven, om så blir behöfligt, ingå i svaromål.
Upsala i Februari 1882.
FÖRFATTAREN.
Om det intresse, hvarmed sociala företeelser af allmänheten omfattas, alltid stode i ett noga afvägdt förhållande till deras vigt och betydelse, till djupet och omfattningen af det inflytande, de utöfva på samhällslifvets alla områden, är det svårt att föreställa sig, huru särskildt i våra dagar något ämne i högre grad kunde vara egnadt att tilldraga sig uppmärksamheten än det, som i det följande skall göras till föremål för några korta betraktelser.
Utvandringen till främmande länder, framför allt till Nord-Amerikas förenta stater, är visserligen icke längre någon nyhet i vårt land, och om vid dess första uppträdande i större skala för ett par decennier sedan en och annan ännu vågade hoppas, att den vore en af tillfälliga orsaker föranledd snart öfvergående företeelse, torde den uppfattningen numera vara alldeles öfvergifven: man har småningom vant sig att i emigrationen se ett konstant, år efter år återkommande, om än med olika styrka uppträdande fenomen, en normal lifsyttring inom samhällsorganismen—för att tala i optimistisk stil; eller ock—om man ser saken mera i svart—en kronisk sjukdomsprocess i densamma. Men om således saken sjelf icke är någon nyhet, kan detta deremot med allt skäl sägas om de dimensioner, den under de senast förflutna tvenne åren antagit, hvilka i sjelfva verket öfverträffa allt, hvad vi hittills i den vägen upplefvat. Redan den utvandring, som åtföljde de svåra missväxtåren i slutet på 1860-talet, uppnådde en i högsta grad aktningsbjudande storlek: år 1869, då den stod på sin höjdpunkt, beräknar man, att inemot 40,000 menniskor måste hafva lemnat fosterlandet. Det oaktadt förete såväl 1880 som 1881 års emigration ännu högre siffror. Om dessa också icke ännu äro med full noggranhet bekanta, kan man dock på grund af uppgifterna från Göteborg och Malmö, öfver hvilka städer emigrantströmmens hufvudmassa drager, med tillräcklig sannolikhet sluta, att under dessa två år minst 100,000 invånare lemnat landet; bland hvilka det öfvervägande flertalet begifvit sig till Amerika.[2]
Siffran är—för ett land på fyra och en half millioner invånare—betydlig. Den är proportionsvis vida större än motsvarande siffror från flera af de länder, som eljest pläga anses för emigrationens centralhärdar; hvad särskildt utvandringen från Tyskland beträffar, som i det stora fäderneslandet under sista tiden väckt så mycken oro och satt så många pennor i rörelse, befinnes den, om man tar hänsyn till de båda ländernas folkmängd, under fjolåret icke ens hafva utgjort fjerdedelen, under innevarande år knapt hälften mot vår egen. Vilja vi inom vårt eget land uppsöka några jemförelsepunkter, så visar sig bland annat, att om ett af våra mindre län t. ex. Upsala eller Stockholms län helt och hållet rensades från folk, det likväl ej ensamt skulle hafva kunnat uppehålla emigrationen under blott dessa två år, ty väl stiger folkmängden i Upsala län till 100,000 inv., i Stockholms län till hälften mera, men å andra sidan är som bekant fördelningen i åldersklasser ej densamma bland utvandrarne, som bland den öfriga befolkningen, utan förändrad derhän, att det hufvudsakligen är unga, fullt arbetsföra personer, som utflytta. Åldersklasserna 21-30 år äro bland emigranterna representerade i nära 3 gånger starkare proportion än bland befolkningen i dess helhet.[3]
Vid sidan af dylika sakförhållanden förefaller i sanning den snart sagdt fullständiga likgiltighet, hvarmed denna vigtiga samhällsangelägenhet betraktas af de ledande personerna i vårt land och inom vår press, lika öfverraskande, som den är sorglig och nedslående. Våra tidningar, som eljest pläga egna en skälig uppmärksamhet åt alla in- eller utländska frågor af någon vigt, göra beträffande emigrationen ett bestämdt undantag från denna regel. De anteckna, det är sant, vecka efter vecka antalet utvandrare, liksom de anteckna noteringarna på börsen: 400-500-1000-2000, men detta är också allt. Efter en ledande artikel i frågan, för att icke säga en utförlig artikelserie, spanar man förgäfves, och öfver hufvud taget kunde deras förbehållsamhet ej vara större, om saken i fråga varit en af dessa samhällsvådliga företeelser, hvilka det gäller att med förenade krafter i den goda ordningens namn—tiga ihjäl.
Härom är dock måhända mindre att säga. En publicist måste nödvändigtvis splittra sin uppmärksamhet på en mängd olika föremål, och till specialundersökningar har han antagligen föga tid öfrig. Men då en rådplägande församling med så stora (och delvis berättigade) anspråk på auktoritet och sakkunskap, som den, hvilken i somras sammanträdde till det s. k. Nationalekomiska mötet i Malmö, upptager frågan om emigrationen på sitt program, har man må hända rätt att vänta, att ändtligen en behandling, gående utöfver den allra ytligaste skall komma det vigtiga ärendet till del. Hvar och en, som följt detta mötes förhandlingar vet likväl, huru fullständigt hvarje förhoppning i denna riktning vardt besviken. Långt ifrån att egna frågan någon verklig utredning,[4] ville man ej ens gifva sitt understöd åt ett välbetänkt förslag, utgående på att i den närmaste framtiden få en dylik utredning verkstäld af sakkunniga personer: hela diskussionen synes knapt hafva varit menad på allvar, frågan togs blott af den vid mötets början rådande majoriteten till förevändning för att få framkomma med en meningsyttring—i protektionistiskt syfte. Det merkantila området är mig främmande, men, om jag jemför de båda frågornas inbördes vigt och betydelse—emigrationen å ena sidan, en önskvärd eller icke önskvärd liten förhöjning i tullsatserna å den andra—så förefaller mig verkligen den nämda manövern ej blott oberättigad, utan derjemte icke så litet grotesk, nästan som om någon ville tillgripa en ånghammare för att knäcka en hasselnöt—hvilken kanske till på köpet är maskstungen.
För öfrigt fick man äfven vid detta möte och från personers sida, hvilka bort vara höjda öfver dylika trivialiteter, höra utvandringen betecknas som "en förvillelse", "en folksjukdom, som måste rasa ut" och dylika talesätt, hvilka ju i grunden icke säga någonting annat, än att talaren för sin del är ogynsamt stämd mot emigrationen och helst skulle se, att den upphörde—öfver frågans verkliga natur sprida dylika utgjutelser tydligen icke den ringaste upplysning.
När saken befinner sig på denna punkt, har jag vågat föreställa mig, att det för hvar och en, som bildat sig en, om än ofullständig, dock på rationela grunder fotad uppfattning af denna samhällsfråga, förefunnes en rättighet och noga taget måhända till och med en pligt att utan tvekan uttala denna sin öfvertygelse; så mycket hellre har jag för min del velat göra detta, som frågan om emigrationen, om jag eljest rätt uppfattat den, står i det allra innerligaste; samband med den allmännare och mera omfattande befolkningsfråga, hvilken jag sedan ett par år tillbaka gjort till min uppgift att söka tillvinna den tänkande allmänhetens i vårt land intresse, för att omsider, i fall lyckan är god, kunna bringa den fram på den offentliga diskussionens dagordning.
Hvad jag ämnar säga, är visserligen ej mycket—några allmänna betraktelser helt enkelt, som i det hela hvar och en kan anställa—men dock, som jag hoppas, tillräckligt att för dem, som sjelfva ej närmare tänkt öfver ämnet, lemna en antydan om, hvilka utvandringens betydliga så väl fördelar som olägenheter äro, äfvensom om den i min tanke enda möjliga utvägen att undvika de senare utan att på samma gång äfventyra de förra—något som naturligen endast kan lyckas, i den mån vi förmå bilda oss en klar föreställning om emigrationens allmännaste orsaker.
De åter, hvilka i en helt annan grad än jag äro utrustade för ett framgångsrikt företagande af en dylik undersökning, borde, synes det mig, icke så mycket förebrå mig, att jag vågat taga till orda, som ej snarare sig sjelfva, derför att de i ett så vigtigt ämne fortfara att iakttaga tystnad.