I.

Liksom utvandringen sjelf söndrar och än mer har tendens att söndra vårt folk i tvänne hälfter, åtskilda icke genom en tullgräns, såsom fallet skulle vara vid en främmande eröfring, utan af ett verldshaf och oändliga landsträckor, hvilka blott af ett fåtal mer än en gång öfverfaras; så sönderfaller också frågan om utvandringens betydelse i två väsentligen olika, allt efter som man betraktar dess inflytande på den hemmavarandes eller på den bortdragande delen af befolkningen. Det gifves nu visserligen en äfven här i landet mycket beundrad nationalekonomisk skola, enligt hvars åsigt någon väsentlig skilnad icke förefinnes eller kan förefinnas mellan det ena och det andra samhällslagrets, den ena och den andra samhällsmedlemmens intressen; fastmer bero de ömsesidigt af hvarandra såsom lemmarna i en organism. Detta är den vackra läran om "intressenas harmoni", Careys och Bastiats berömda devis, hvilken man ännu tycker sig se stråla i briljanterad eld i de politiko-ekonomiska lustfyrverkerier, som af den bekante Leroy-Beaulieu tid efter annan uppsändas, vanligen under starka bifallsyttringar i tidningspressen, icke minst i vår egen. Åsigten är onekligen högst upplyftande: den ena individens välfärd drager genom ett slags naturnödvändighet, eller kanske rent af genom ett slags öfvernaturlig harmonia præstabilita, den andras med sig: den enas bröd är den andras—bröd, det banala ordspråket må säga hvad det vill. Men på föreliggande fall åtminstone eger denna höga teori ringa eller ingen tillämpning: Där utvandraren lemnat fosterjorden och landstigit i Amerika, kunna vi väl fortfarande följa honom med våra sympatier, men om det der borta går honom väl eller illa, om han uppsvingar sig till kapitalist eller försjunker i elände; detta har tydligen på våra egna ekonomiska förhållanden alls intet inflytande.[5] Och lika litet beröres han af tillståndet i hans forna fädernesland; han har lemnat skeppet i sin julle; om detta sedan sjunker eller fortfar att flyta, kommer honom icke vid: han är amerikanare, vi svenskar.

Saken har således åtminstone två sidor, och för att ej beskyllas för en "sjuklig filantropi" vill jag först och hufvudsakligen uppehålla mig vid den mera egoistiska sidan och fråga: hvilka fördelar eller olägenheter drabba i följd af utvandringen den qvarstannande befolkningen och landet i dess helhet?

Finge man tro optimisterna, skulle fördelarne vara alldeles öfvervägande. "Folkens in- och utflyttningar", har jag någonstädes läst, "äro att förlikna vid en andlig byteshandel, hvarigenom de ömsesidigt rikta hvarandra med sina bästa håfvor, genomtränga hvarandra till inbördes förbrödring. Emigrationsströmmens vågor äro de pulsslag, hvarigenom blodet i samhällsorganismen kringföres och hindras att stagnera." Endast skada, att dessa och dylika liknelser alls icke uppgöras på basen af verkliga fakta. Resonnemanget förutsätter uttryckligen, att mot utvandringen svarar en något så när jemförlig invandring, men detta är i vårt land åtminstone (liksom i europeiska länder öfver hufvud) alls icke händelsen. Statistiken öfver immigrationen är visserligen ganska knapphändig, men i det hela taget kan man dock säga, att under det utvandrarne räknas i tusental, stiger invandrarnes antal knapt till lika många hundrade, och af dessa äro dertill största delen återvändande emigranter; de verkliga utländingar, som för närvarande finna det lönande att nedslå sina bopålar i Sverige, utgöra, hvad antalet beträffar, en ren obetydlighet. Den "andliga byteshandeln" visar sig således vid närmare påseende vara af den beskaffenhet, att den ena parten endast gifver utan att få någonting tillbaka, eller i hvarje fall en handel med mycket lång kredit; och den process, som man velat förlikna vid blodomloppet i en menniskokropp, kan i sjelfva verket långt bättre karakteriseras såsom en serie åderlåtningar—ett medel att bibehålla helsan, som åtminstone inom läkarekonsten redan förlorat allt förtroende och förmodligen icke förtjenar större inom statshushållningen.

Lemna vi således för ögonblicket den luftiga optimismen med dess vackra, men opålitliga bilder och liknelser för att i stället söka leta oss fram på sakförhållandenas fasta mark, faller det genast i ögonen att emigrationen, äfven rent ekonomiskt taget, medför en dubbel förlust.

Den innebär en förlust först och främst af kapital. Sjelfva resan är kostsam, och alldeles utan tillgångar kan utvandraren, helst under den första tiden af sin vistelse i främmande land, svårligen taga sig fram. De penningar, han sålunda medför ur landet, äro i allmänhet förlorade för detta. Och en dylik kapitalförlust inträffar äfven der, hvarest man i förstone kunde tro, att det blott är fråga om ett ombyte af egare. Om en person säljer gård och grund och beger sig till Amerika, lemnar han visserligen sjelfva jorden qvar och äfven åbyggnaderna, men han lemnar dem ej som present till efterträdaren eller till staten, utan den förre får naturligtvis betala dem med ett kapital, som han antingen förut haft placeradt på annat håll eller ock upplånat: i båda fallen minskas tydligen landets rörliga förmögenhet med ett jemt lika stort belopp, som köpeskillingen utgjorde, eller åtminstone den del deraf, som återstår, sedan skulder och inteckningar blifvit gäldade. Denna sida af saken har den fördelen att för alla vara tydlig och klar, men det är nog icke skäl att lägga en allt för stor vigt vid den. Flertalet emigranter utgöres af arbetsfolk och tjenstefolk[6] fattigt folk med ett ord, många äro dessutom minderåriga: båda dessa orsaker medföra, att utvandrarnes kapitalförmögenhet, i medeltal per individ beräknad, ej uppgå till någon synnerligen hög summa. Enligt en några år gammal uppgift,[7] som skall härröra från en väl underrättad person i Amerika, kan man på sin höjd antaga, att i medeltal hvarje utvandrare medför 100 kr. i reda penningar jemte ett litet förråd af bohagsting.[8] Läggas härtill resekostnaderna, skulle man visserligen på detta sätt för de senaste två årens utvandring komma till en summa af 20 millioner kr., äfven med fästadt afseende på, att ej alla dessa utvandrare begifvit sig till Amerika; men denna summa bör i förhållande till utvandrarnes stora antal snarare förvåna genom sin litenhet än tvärtom. För öfrigt får man härvid ej glömma att göra skäligt afseende på de penningsummor, som i form af hemsända resebiljetter, understöd åt hemmavarande anhöriga eller återbetalande af gjorda penningförskott komma landet till godo, och hvilka åtminstone under goda år lära uppgå till flera millioner. Den stora utvandringen af tjenstehjon och andra obemedlade personer låter i sjelfva verket svårligen på annat sätt förklara sig än så, att mångens reskassa till större eller mindre del utgöres af upplånade penningar, som efter framkomsten återbetalas.

Det är också icke så mycket öfver den direkta kapitalförlusten, som de beklaga sig, hvilka med oblida ögon betrakta utvandringen; utan deras klagomål gälla i främsta rummet den oerhörda förlust af arbetskraft, som genom emigrationen tillskyndas landet. Och att denna förlust är betydlig följer omedelbart af hvad ofvanför sagts om utvandrarnes ålder samt af den omständigheten, att flertalet bland dem tillhöra en samhällsklass, för hvilken maklig hvila och sysslolöshet merendels äro okända ting.

Här möta oss likväl på nytt optimisterna, denna gång rustade med skäl, hvilka väl äro värda vår uppmärksamhet. Om verkligen, invänder man, landet behöfver all denna arbetskraft, hur kommer det då till, att det alls ej förmår betala den med ett pris, som kunde göra det för utvandraren lönande att stanna hemma. Detta icke blott vore tänkbart, utan skulle på grund af lagen om tillgång och efterfrågan med nödvändighet inträffa, derest verkligen utvandringen beröfvade landet en sak, som det hade behof af och kunde med fördel använda.

I den förträffliga, ehuru blott allt för kortfattande monografi öfver utvandringen, som finnes intagen i W. E. Svedelius' år 1875 utgifna Studier i Sveriges Statskunskap, finnes denna uppfattning med eftertryck framhållen i bl. a. följande ord: "Frågan om det afbräck, som fäderneslandet lider genom utvandringen, låter sig slutligen bäst besvaras med en annan fråga, som skulle kunna sålunda uttryckas: har det då blifvit tomt i Sverige efter dem, som reste bort? Skulle så vara att något synnerligt tomrum icke märkes, måste detta vara ett tecken att de, som reste, icke voro oumbärlige. Utvandringen framställer sig då icke såsom en afgjordt ond sak … och man bekymrar sig icke deröfver, men man tackar Gud, som skapat verlden så stor, att utrymme icke saknas i andra länder för dem som funno sitt fädernesland för trångt.—Skulle det åter", fortsätter författaren, "börja visa sig, att när bonden reste till Amerika, föll hemmanet i ödesmål, emedan ingen fans, som upptog det lediga hemmansbruket, eller att verkstäder måste stängas eller arbetsföretag afstadna emedan arbetande armar ej mera finnas eller att arbetslöner stegrades till en orimlig höjd, icke i följd af andra orsaker, men blott derför, att arbetarnes antal hade blifvit allt för ringa, eller att priserna på vanliga förnödenheter sjönko till vanvärde, emedan konsumenter saknades, då", menar författaren,—"vore det en obegriplig sak, om icke utvandringen afstadnade, ty krafterna, som hade satt den samma i gång, hade då upphört att verka".[9]

Det ligger en betydlig styrka i dessa anmärkningar, och, ehuru de, såvidt jag förstår, endast omfatta en sida af saken, äro de likväl, från denna sida sedda, omotsägliga. Den säkraste och mest omedelbara verkan af utvandringen är, att den minskar konkurrensen bland arbetarne och derigenom höjer arbetslönerna eller, om dessa redan äro stadda i sjunkande, motverkar deras ytterligare sänkning; vidare, ehuru de hemmavarande arbetarne sålunda bli i tillfälle att öka sin konsumtion, bör likväl minskningen i antalet konsumenter medföra, att priset på alla sådana förnödenheter, som icke helt och hållet äro beroende af prisställningen på den utländska marknaden, varder billigare. Båda dessa omständigheter innebära påtagligen en afgjord fördel för den stora massan af befolkningen, och, ehuru deras verkan på de klasser i samhället, som till större eller mindre del lefva af andras arbete, i allmänhet ej är lika fördelaktig (om ej derigenom att utgifterna för fattigvården förminskas), måste dock inför ett opartiskt omdöme fördelarne härvid anses vida öfverväga olägenheterna. Alltför tvära omkastningar kunna måhända vara skadliga, i hvilken riktning de än gå, men sådana skola endast undantagsvis kunna förorsakas af utvandringen,[10] och i det hela vill det förefalla mig, som skulle de, hvilka från den nu omnämda synpunkten beklaga utvandringen, härvid hufvudsakligen ledas af den mycket misstänkta patriotism, som framför arbetarens, framför den lefvande menniskans välfärd sätter den utveckling af landets jordbruk och industri, som nu tyvärr icke kan ske, men skulle vara tänkbar, om vi blott egde "rikligare tillgång på billig arbetskraft". Men de, som så tänka—och de äro beklagligtvis icke få—borde, synes det mig, helst undvika att högt uttala sin mening. I en tid af ett jäsande och tör hända icke alldeles oberättigadt missnöje bland samhällenas mindre lyckligt lottade klasser, kan man ej vara nog försigtig i sina uttalanden, framför allt om man hyllar åsigter, hvilka på ett så slående sätt påminna om den argumentation, som af nordamerikanska sydstaternas plantageegare på sin tid framhades till försvar för slafveriets bibehållande. Dessa voro på intet sätt besjälade af ett onaturligt begär att plåga och förtrycka, de uttalade helt enkelt den förmodan—som omständigheterna sedan bekräftat—att det i framtiden ej skulle varda dem möjligt att mot någon rimlig dagspenning förmå frie arbetare att åtaga sig de sysselsättningar, hvartill de nu kunde tvinga sina slafvar. Följden häraf måste blifva, att en del plantager finge nedläggas, eller åtminstone produktionen på dem bedrifvas i inskränkt skala, allt till oersättlig förlust för—landet. Idel patriotiska känslor således äfven här.—Så länge det står fast, att det, som för den ene utgör billig arbetskraft för den andra betyder svältlön och otillräcklig näring, och intill dess vi få höra yrkandet om den billiga arbetskraftens förmåner framställas af någon, för hvilken det kan komma ifrågaatt sjelf tillhandahålla denna billiga arbetskraft—intill dess torde allt dylikt tal med skäl böra betraktas såsom en yttring af den sida i vår menskliga natur, hvilken hvar och en, som lefver i ett samhälle, gör icke blott rätt utan äfven klokt i att i möjligaste mån hos sig undertrycka.

* * * * *

Vore nu utvandringens konto—nämligen hvad dess inflytande på landet beträffar—afslutadt med denna sista post, så kunde man ju tycka, att "credit"-sidan i det hela ställer sig ganska fördelaktig. Den förlust, som tillskyndas landet genom de summor, hvilka utvandrarne föra med sig, är icke större, än att den åtminstone under vissa år fullkomligt uppväges af de hemsända penning-remissorna, och den förlust af arbetskraft, hvaröfver man klagar, visar sig vid närmare påseende innebära en bestämd fördel för de talrika klasser i samhället, hvilkas ekonomiska utsigter stiga och falla med arbetslönerna.

Men saken har beklagligtvis äfven en annan sida. Det gifves ännu ett "debet", och innan vi granskat detta, kunna vi ej säga oss ega en klar öfverblick af den verkliga ställningen. Det är sant, att, om vi hafva ett öfverflöd af arbetskraft, kunna vi utan skada afvara en del deraf; men å andra sidan: hafva vi, eller har landet denna arbetskraft gratis, efter det så liberalt kan dela med sig deraf åt andra nationer? Detta skulle vara händelsen, om den arbetare, som lemnar oss i dag, i fjor hade kommit till oss direkt från himlen eller från utlandet. Visar det sig åter, att landet icke utan stora och måhända oerhörda kostnader har kunnat åt sig uppfostra denna arbetskraft, hvaraf det nu ej har behof, då är det tydligen hit, som frågans ekonomiska tyngdpunkt förflyttar sig, och det betyder härvid litet eller intet, att utvandringen vid den tidpunkt, då den af omständigheterna framkallas, kan innebära en verklig lättnad för landet. Ett exempel skall tydliggöra detta förhållande. Antagom, att en person har användt ett stort kapital, eget eller andras, på uppbyggandet af ett industrielt etablissemang, t. ex. en ångqvarn, och det visar sig, att när qvarnen är färdig och skall sättas i gång, finnes i trakten ej tillräcklig mäld för dess drifvande; då blir det ju i det hela en temligen underordnad fråga, huruvida han nu gör klokare i att nedrifva verket och försälja maskinerna eller att fortsätta att drifva rörelsen, men då utan vinst—den hufvudsakliga skadan är redan skedd och kan ej afhjelpas; den bestod deri, att han utan tillräckligt förutseende nedlade kostnader på ett företag, som till sist visade sig vara af ingen nytta.

Menniskan är, såsom naturfilosoferna ofta anmärkt, vid sin födelse den svagaste af alla skapade varelser. Många år förgå—och dessa blifva med en stigande civilisation allt flera—innan ynglingen eller flickan sjelf förmår att förvärfva sitt uppehälle, och under hvilka de helt och hållet eller delvis äro beroende af den föregående generationens omsorger. Den uppfostran och vård, som sålunda kommer det uppväxande slägtet till godo, är att betrakta såsom ett förskotteradt kapital, som det en gång måste återbetala, hufvudsakligen genom att i sin tur sörja för en följande generation. För hvarje individ, som lemnar riket (eller ock afgår med döden) innan han ännu hunnit gälda sin andel i denna skuld, tillskyndas uppenbarligen landet en förlust genom det kapital, som på honom blifvit nedlagdt men ej återbetaldt.

Det är ej lätt att skaffa sig ens en ungefärlig föreställning om, hvad en persons uppfostran i medeltal har kostat, då han är fullkomligt i stånd att försörja sig sjelf, hvilket inom den klass, hvarom här alltjemt är fråga, nämligen kroppsarbetarnes, i synnerhet på landet, kan anses inträffa vid fylda 15 år. På grund af frågans stora intresse har jag likväl sökt uppställa en öfverslagsberäkning i denna riktning, hvars enda anspråk är att ej öfverdrifva det verkliga förhållandet.

I en af den danska nationalekonomen W. Scharling författad uppsats, hvarur ett utdrag för någon tid sedan fans infördt i flera svenska tidningar, anföres bland annat, att i en familj i Danmark, som utan att lida verklig nöd dock befinner sig i torftiga vilkor, underhållskostnaden för hvarje barn kan anses stiga till omkring 100 kr. årligen. Hur obetydlig denna summa än kan synas, är den dock sannolikt mycket för hög för att kunna läggas till grund för en beräkning, som afser våra egna förhållanden. Då nämligen, såsom förut är nämdt, äfven under goda år hela årsinkomsten (lön och stat) för en arbetare på landet endast uppgår till omkring 400 kr., och för en piga i bästa fall till omkring 225 kr., är det tydligt, att i en arbetarefamilj på landsbygden sammanlagda värdet af mannens och hustruns arbete ej kan uppskattas högre än till mellan 6- och 700 kr.[11] Men under sådana omständigheter vore det ju för dem en ren omöjlighet att utan bistånd af fattigvården uppföda en skara af fem eller sex barn, derest hvarje barn droge en årlig medelkostnad af 100 kr.—och fem eller sex barn i den fattiges hem är i många trakter af vårt land snarare regel än undantag. Nedsätta vi deremot strax kostnaden till hälften eller 50 kr., så skall ingen längre kunna påstå, att denna summa är för hög; om man besinnar, att i fall utgiften för kläder och skodon häri får anses ingå med 10 kr. om året, återstår för bekostande af födan endast 11 öre om dagen. I sjelfva verket torde dessa belopp vara alltför små, men om de betraktas som medeltal, utjemnas förhållandet något deraf, att barnen åtminstone efter 10 eller 12 års ålder få i ej obetydlig mån sjelfva bidraga till sitt uppehälle. Vid sidan af detta mer än torftiga underhåll, hvilket dock är allt, hvad fattiga föräldrar i vårt land hafva att gifva sina barn, derest de ega ett tillräckligt antal sådana, förefalla de summor, som af staten och kommunerna utgifvas för det uppväxande slägtet, såsom jemförelsevis frikostigt tilltagna. Om man nämligen för de senaste åren dividerar utgiftsstaten för landets samtliga folkskolor med antalet barn i skolåldern, befinnes, att staten och församlingarna gemensamt utgifva omkring 13 kr. årligen för hvarje skolbarn. Antaga vi för att få en rund summa, att äfven föräldrarna bidraga med ett par kronor årligen till hvarje barns undervisning, så skulle följaktligen 65 kr. utgöra årskostnaden för ett barn i skolåldern, uppfödt på landsbygden och i de tarfligaste förhållanden.

Man kunde tycka, att omkostnaden för ett barn i spädare år borde vara mindre, men detta torde knapt vara fallet. Här tillkommer nämligen en annan faktor: skötsel och vård, hvars värde ej får underskattas, då man vet, hur stor del af modrens arbetstid tages i anspråk för det omsorgsfulla skötandet af ett spädt barn; något som äfven indirekt bekräftas genom den stora dödligheten i fabriksdistrikter, der mödrarna genom att sjelfva nödgas arbeta i fabrikerna ej kunna egna sina små erforderlig omsorg. Antaga vi således 65 kr. såsom årlig medelkostnad för en persons fysiska och andliga uppfostran inom de fattigaste klasserna,[12] så har vid fylda 15 år en summa af i rundt tal 1,000 kr. blifvit honom påkostad, och detta är följaktligen det minsta belopp, som han har att utöfver sitt eget uppehälle förtjena genom sitt arbete, derest ej hans existens skall anses innebära en förlust för det allmänna.[13]

För att nu finna det uppfostringskapital, som genom de två sista årens utvandring kan anses ha gått förloradt, vore det ännu ej rätt att multiplicera de nämda 1,000 kronorna med hela antalet utvandrare. Detta skulle vara berättigadt, derest alla utvandrarne befunne sig i åldern 15-25 år, ty personer i denna ålder hafva i allmänhet ännu ej börjat att arbeta för andras uppehälle, om ej genom för framtiden afsedda besparingar (hvilka de naturligtvis medtaga vid afresan) och deras egen uppfostran är afslutad. För alla andra åter måste ett afdrag göras: för barn under 15 år derför, att på dem ännu ej hela uppfostringskapitalet blifvit användt; för personer öfver 25 år, derför att dessa kunna anses hafva till större eller mindre del återbetalt samma kapital. Under förutsättning att fördelningen i åldersklasser bland emigranterna under de sista två åren varit densamma, som de föregående decenniernas utvandrarstatistik angifver, visar en enkel beräkning,[14] att, om utvandraren mellan 15 och 25 år tages till värdeenhet i ofvan antydda mening, motsvarar en utvandring af 100,000 personer omkring 70,000 dylika värdeenheter, eller med andra ord: 70 millioner kronor utgör efter en synnerligen låg uppskattning det kapital, som har gått för landet förloradt genom 1880 och 1881 års utvandring.

Naturligtvis är en dylik förlust icke att uppfatta på alldeles samma sätt som de, hvilka drabba ett land genom felslående af dess skörd eller dermed jemförliga olyckor. De utgifter, hvarom här är fråga, ligga ju i allmänhet temligen långt tillbaka i tiden; återbetalandet skulle efterhand hafva försiggått i den närmaste framtiden, men att ett sådant återbetalande i verkligheten komme att ega rum, äfven om utvandrarne stannat hemma, är långt ifrån gifvet. Motsatsen är snarare att förmoda, ty, derest utvandringen har sin orsak i ett öfverflöd på arbetskraft, skulle följden af de nu emigrerades qvarstannande i hemmet antagligen blifva, att ett motsvarande antal af landets invånare finge inskränka sig till att med sitt arbete förvärfva blott sitt eget uppehälle och följaktligen ända till sin död qvarstå såsom samhällets gäldenärer i ofvan antydda mening. Genom sjelfva utvandringen förlorar landet i sådant fall egentligen ingenting, utan denna är då i verkligheten blott att betrakta såsom konstaterandet af en redan liden förlust, afskrifningen af en rent nominel tillgång, hvilken en gång blifvit bokförd till ett värde motsvarande kostnaden, men som, när den skall realiseras, visar sig mer eller mindre värdelös.

Vore derför den nu försiggångna utvandringen ett enstaka fenomen, hvars upprepande man ej behöfde befara, så kunde det väl med skäl sägas, att de nu antydda förhållandena icke förtjena större uppmärksamhet, än man i allmänhet är böjd att skänka ett redan öfverståndet lidande; men beklagligen rättfärdigar ingenting en dylik förhoppning. Om än utvandringen för ögonblicket torde hafva kulminerat, har den dock säkerligen ej afstannat för alltid; med ledning af de senaste decenniernas erfarenhet torde vi snarare få göra oss beredda på en fortsatt emigration af i medeltal åtminstone 20,000 personer årligen. Är denna förmodan grundad, leder en betraktelse af samma slag som den nyss genomförda till det resultat, att vi äfven för närvarande årligen utgifva en summa af allraminst 14 millioner kr. för intet annat ändamål än att åstadkomma en framtida emigration.

Man är nu sannolikt trött på siffror och skall måhända till och med förebrå mig att hafva velat inskränka spörsmålet om utvandringens betydelse för vårt land till en naken penningfråga, under förgätande af alla högre, ideela synpunkter. Enligt mångens påstående ligger det ju något för vår patriotiska stolthet i hög grad tilltalande i den föreställningen, att vårt lilla folk tager en så betydande del i det storartade kulturarbete, som i våra dagar försiggår på det vestra halfklotet. Härvid synes man likväl ej betänka, huru föga de personer, som utvandra från vårt land, i allmänhet äro egnade att föra civilisationen framåt. Med frånräknande af ett enda lysande undantag har man just icke sport, att någon till Amerika utvandrad svensk derstädes lyckats förvärfva, hvad man plägar kalla ett namn. Dock, hvad som icke sker i första generationen kan möjligen inträffa i den nästa[15] och man skall måhända tycka, det dessa förmodade frukter af emigrationen väl uppväga de pekuniera uppoffringar derför, som vi nu få vidkännas. Men hvilka "vi"? Beklagligtvis utgår, såsom ofvan antydts, endast en mindre del af utgifterna för emigranternas uppfostran ur det allmännas kassor, under det större delen af denna egendomliga pålaga, såsom det ofta plägar ske, drabbar just dem, hvilka minst äro i stånd att bära den. Det är genom tusentals fattiga föräldrars mödor och försakelse,—försakelse, märk väl, ej blott af beqvämlighet och vällefnad, men af snart sagdt alla lifvets ädlare sysselsättningar och intressen, som utvandrarkontingenten åvägabringas, och om dessa föräldrar äro mindre känsliga för den ära de tillskynda sitt fädernesland genom att bidraga till Amerikas civiliserande, bör detta måhända ej räknas dem till last, då de ju just för den sakens skull få eftersätta så mycket af sin egen civilisation. Om ett träd sätter alltför rikligt med frukt, utmattas det lätt sjelft dervid; på samma sätt torde utvandringen eller rättare de sociala vanor, som föranleda den, vara att anse som en af de mäktigast bidragande orsakerna till det sorgliga, men påtagliga förhållandet i nutiden, att de fattigaste klasserna i samhället så föga eller alls intet varda delaktiga af det framåtskridande i odling och lefnadssätt, hvaraf vår tidsålder berömmer sig. Verlden går framåt, men de blifva efter, de ha ej tid att taga del i civilisationens vare sig arbeten eller fröjder: de hafva så brådt med att uppföda nya varelser, åt hvilka de ej ens skola kunna bereda en lott, jemförlig med sin egen. De äro proletärer, de förblifva proletärer, och de anstränga sig ända till blods för att framalstra nya proletärer eller—när det vill sig väl—emigranter.

* * * * *

I ordningen följer nu, att för ett ögonblick ledsaga utvandraren till hans nya hemland och tillse, huru det går honom der. Beklagligtvis äro de underrättelser man eger om de svenske utvandrarnes ställning i Amerika, i allmänhet både knapphändiga och hvarandra temligen motsägande. Till någon del torde väl detta bero på svårigheten att inhemta noggranna underrättelser om en hand full menniskor, kringströdda öfver en vidsträckt yta och uppblandade, äfven der de mest hålla sig tillsamman, med en mängd folk af andra nationaliteter samt infödda. Men i det hela torde dock berättelsernas bristande öfverensstämmelse häntyda på, att emigranternas lif i verkligheten företer stora motsatser och stora vexlingar, att den invandrade främlingens ställning, om än under normala förhållanden långtifrån dålig, dock vida mer än den infödde amerikanarens är blottstäld för de konjunkturernas vindkast, som ej i något land helt och hållet uteblifva. Detta är för öfrigt nästan sjelfklart. De platser inom industrien, som en för ögonblicket stegrad spekulation framkallat, och hvilka man, när minskning blir nödvändig, först indrager; en tillfällig arbetsförtjenst vid jordbruket, hvilken upphör, när skörden är afslutad: dylikt skall i allmänhet varda den nykomnes lott. Vill han sjelf nedsätta sig som jordbrukare, kan han med sina ringa tillgångar ofta endast komma i besittning af de längst ute i ödemarken belägna "homestead"-landen, der jordbruket äfven under goda år nätt och jemt bär de dryga transportkostnaderna: ett prisfall på landtmannaprodukter eller en förhöjning af jernvägstaxorna, och vinsten förvandlas i förlust.[16] För honom återstår då endast att öfvergifva den farm, på hvilken han redan nedlagt penningar och arbete för att om möjligt söka skaffa sig en bättre, hvartill han dock har så mycket mindre utsigt att lyckas, som lagen, sedan nybyggaren lemnat den jord han först förvärfvat, icke längre på lika billiga vilkor medgifver honom upptagandet af nytt land. Att stanna qvar är emellertid ogörligt; han måste på nytt sätta ut "prärieskonerten", begifva sig af med familj och husgeråd instufvade i en af dessa med soltält öfverdragna vagnar, hvilka i ofvannämda ärende stadda så ofta möta den resande på hans väg öfver prärien, hvar och en gömmande i sitt inre en myckenhet af svikna förväntningar och en liten rest af ovisst hopp.—Så gästfri är naturligen icke amerikanaren, att hän skulle medgifva den sjelfbjudne främlingen företräde framför husets egna barn; utan längst nere vid bordet får denna taga plats, och är maten rikligt tilltagen, får nog äfven han sin del, men inträffar förknappning, händer det lätt, att när turen kommer till honom att taga, äro faten redan tomma.

Rätt betecknande i detta afseende äro ett par uppsatser rörande utvandrarnes ställning i Amerika, som finnas intagna i en för några år sedan utgifven svensk tidskrift.[17] I den förra af dessa uppsatser, som skrefs år 1873, skildras emigrantens ställning såsom i det hela mycket gynsam, han hade endast att förfara med försigtighet och omtanke, taga sig till vara för svekfulla agenter och värfvare, och allt skulle gå väl; det heter till och med att "de fall, när någon, som utvandrat utan öfverdrifna förväntningar, men med frisk vilja och någorlunda arbetsduglighet, haft grundad anledning att klaga öfver sitt öde, äro lätt räknade". Men mot slutet af nämda år inträffade, som bekant, i Amerika en ekonomisk kris, hvars verkningar med dubbel våldsamhet måste ha drabbat de element i befolkningen, som ännu ej fått fast fot i det nya hemlandet; och i den tidskriftsuppsats, hvari ämnet följande år återupptages är allt som med ett trollslag förändradt. De färger, hvari den olycklige emigrantens öde nu skildras, äro i sanning så mörka, att man måste fråga sig, huruvida det ej för det lyckligtvis ej synnerligen betydliga antal utvandrare, som detta år lemnade vårt land för att begifva sig öfver Atlanten, hade varit bättre, om de förgåtts i öppna hafvet i stället för att landa på en kust, der endast en snabb undergång väntade dem. Ty af hvad förut blifvit sagdt om utvandrarnes medförda kapitalförmögenhet, lär vara klart, att, om det för mången är svårt nog att komma åstad till Amerika, varder det för än flera en ren omöjlighet att återvända hem. Men hurudan en mans och ännu mer en qvinnas lott under dylika omständigheter måste blifva, derom är ej af nöden att orda; då jag ej har till uppgift att söka anslå känslosamhetens strängar, så framt de ej vid blotta omnämnandet af så sorgliga förhållanden af sig sjelfva vibrera.—Man skall måhända säga, att utvandraren har sin egen sorglöshet, sin dumdristighet att tacka för utgången. Men äfven om detta utan all inskränkning vore sant, minskar det tydligen på intet sätt det svåra i hans belägenhet; ej heller borde det kunna förringa vårt medlidande, eller kanske hellre vår känsla af ansvar, om vi blott besinna, huru litet af förutseende och klok beräkning, man har rätt att vänta hos personer, tillhörande en samhällsklass, som af den hårda nödvändigheten ständigt tvangs att lefva ur hand i mun. Liksom gamla soldater blifva de likgiltiga för faran genom att ständigt hafva den för ögonen.—För öfrigt ligger också i denna naiva sorglöshet något ädelt och rörande. En person, som för ej länge sedan vid ett besök i Liverpool sammanträffat med några svenska emigranter, berättade för mig åtskilliga rätt betecknande drag, bland hvilka ett par, trots sin obetydlighet här må anföras. De ifrågavarande utvandrarne voro ett antal män, simpla arbetskarlar från olika delar af landet, hvilka på resan slagit följe. Ingen af dem kunde ett ord engelska, men denna bekymmersamma omständighet vållade dem ej den ringaste oro. De reste ju till Amerika för att arbeta, ej för att hålla tal, och hvartill behöfdes då kunskap i främmande språk? Sitt resgods hade de aflemnat i Göteborg; hvart det sedan tagit vägen, derom egde de ingen aning. De litade i detta afseende på agenten, hvilket antagligen var det klokaste, då sannolikt intet val förefans. Den ekipering de sjelfva medförde var också af enklaste slag; det mest anmärkningsvärda deribland utgjordes af en blomkruka med en halft förvissnad Calla uti, hvilken en af dem bar på armen. Denna hade han medfört hemifrån och skulle nu i dess sällskap anträda resan öfver verldshafvet. Det är ej godt att veta, i hvilken afsigt han belastat sig med en så föga nödvändig artikel—min sagesman förmodade skämtsamt, att han ämnade rikta det nya landets flora med en derstädes okänd art—men mera sannolikt synes, att han vid afresan ej kunnat förmå sig till att låta blomman hemma borttvina af brist på skötsel; och är denna förmodan riktig, torde denna utvandrare åtminstone ej hört till det slaget, som lemna hustru och barn efter sig i elände. Vi önska honom lycka med sin Calla; under resan torde den väl komma att vålla honom åtskilligt besvär, men när han slutligen efter talrika vedermödor fört den oskadd fram till sitt nya hem i Kansas eller Minnesota, kan han ju berömma sig af att i blomman och i den mull, som omger dess rötter, hafva medfört ett stycke af fosterjorden! Ett mycket litet stycke visserligen, men, äfven om han stannat hemma, är det just ej troligt, att han någonsin skulle hafva lyckats förvärfva ett större…

Emigrationen till Amerika, utgör, såsom förut är nämdt, den ojemförligt största delen af den svenska utvandringen. Vid sidan af den pågår likväl äfven en annan utvandring, som, om än till antalet mindre betydande och äfven i öfrigt företeende vida anspråkslösare former, dock på grund af de sorgliga eller rent af ruskiga förhållanden, hvarmed den står i samband, måhända i lika hög grad som den amerikanska är förtjent af en allvarlig uppmärksamhet. Jag menar den beryktade utvandringen och den kanske ännu mer beryktade återinvandringen af svenskt tjenstfolk, som från de södra provinserna af vårt land begifva sig ut att söka arbete i Danmark och Nordtyskland.[18] Offentliga myndigheter och enskilda personer hafva ofta och med eftertryck ifrat mot denna utvandring, som genom sina följder onekligen närmar sig till en riksskandal, men i de bortresandes hemtrakter betraktas den, efter hvad man försäkrat mig, ej med oblida ögon, emedan kommunerna på detta sätt för en tid befrias från några af sina sämsta element. Det är nämligen, såsom man lätt förstår, icke förmögna hemmansegares söner och döttrar, som låta locka sig ut i främmande land att der tjena mot en lön, som föga om ens något öfverstiger, hvad som erbjudes här hemma. Utan det är gemenligen socknarnes värsta afskrap, barn uppväxta i de sämsta hem, och af hvilka ej annat kan väntas, än att de skola träda i sina fäders och mödrars fotspår; och man är glad att tills vidare varda dem qvitt. Vanligen återkomma de dock efter några år, och nu blir gerna den sista villan värre än den första. Ynglingarna hafva under sitt kringstrykande lefnadssätt oftast insupit råa och förderfvade seder, och, hvad de unga qvinnorna beträffar, heter det i en embetsberättelse rörande denna angelägenhet, att de "vanligen återvända hem, häfdade och vanärade".[19] Under de senare åren har det upprepade gånger händt, att återresan skett medelst fångskjuts och under de mest hjertslitande omständigheter. Om vi i tankarne följa en dylik ung qvinnas lefnadsbana, upprullar sig för våra blickar en sådan följd af dystra och förtviflade taflor, att inbillningen svårligen kan skapa något mera upprörande. Uppfödd i ett hem, som knappast i något afseende motsvarar de föreställningar, vi äro vana att förbinda med detta ord, i ett hem, der torftigheten i den andliga omvårdnaden endast kan jemföras med den materiela bristen,—sjelf måhända frukten af en af dessa lösliga förbindelser, som äfven på landsbygden numera äro så sorgligt allmänna, omfattar hon med ifver hvarje tillfälle, lika godt hvilket, att komma bort från en trakt, der hon under hela sin uppväxt öfverallt mötts af ovilja och förakt. Om några äregiriga förhoppningar lär föga kunna vara tal; om hon gjort sig några sådana, skola de blott alltför snart komma på skam. Hennes arbete är på det ställe, dit hon kommer, hvarken mindre tungt eller mera ansedt, än hvad hon förut varit van vid; dertill kommer det nedtryckande i att nödgas lik en döfstum färdas i en omgifning, af hvars språk, vore det blott genom en ringa dialektolikhet skildt från hennes eget, hon länge ej förstår en stafvelse. Småningom, vi vilja antaga det, repar hon dock mod, menniskorna äro vänliga mot henne, troligen långt mer än fallet varit i hennes hembygd; af det främmande tungomålet har hon omsider lärt sig åtminstone hvad "hübsches Mädchen" betyder—och har hon på sin lott erhållit något af den stolta nordiska skönhet, hvilken särdeles i de här ifrågavarande trakterna ej sällan påträffas bland vår allmoges döttrar, slår det ej fel, att hon skall få höra detta uttryck ofta. Till sist inbillar hon sig måhända, att någon, som använder det, dermed menar något mera eller bättre än en tom artighet—och från detta ögonblick är hennes öde besegladt. Ty hon befinner sig, det är öfverflödigt att påminna derom, ej i alldeles samma belägenhet, som hennes systrar bland de lyckligare lottade: dessa kunna, om de få lust dertill, utan fara låna sitt öra åt smickrets alla retelser, låta utströ för sina fötter den beundrande vältalighetens blomster, vissa att alltid i rätta ögonblicket kunna draga sig tillbaka inom sköldborgen af sin hägnande familj—men om en dylik stackare endast "räcker djefvulen ett finger, griper han strax efter hela handen". Hon blir mor. Moderskärlekens fröjder äro, påstår man, äfven under de gynsammaste yttre förhållanden blandade med mångfaldig bitterhet; med hvilka känslor skall då den afvakta sin stund, som befinner sig ensam bland främlingar, utan tillgångar, utan att en vänlig hand räckes henne till hjelp i det ömmaste ögonblick?—Att vid domstolarne utkräfva de rättigheter, som lagen i de flesta länder ännu tillerkänner henne, dertill saknar hon måhända mod eller förmåga, och sedan hon en tid med ringa framgång försökt sig på det konststycket att jemte sitt eget lif uppehålla ännu ett annat, möter henne slutligen samhället, till hvars barmhertighet hon ser sig hänvisad, i skepnaden af en gendarm, som med fångtransport skall forsla henne till det ställe, som hon under nuvarande omständigheter, sist bland alla på jorden ville återse, nämligen hembygden. Ej osannolikt är hennes belägenhet vid ankomsten till fäderneslandet af det uppseendeväckande slag, som på sista tiden stundom gifvit anledning till tidningsartiklar, i hvilka det ljungas mot "tyskarnes hänsynslöshet", hvilka ej finna sin räkning vid att med oss dela en fattigbörda, hvaraf åtminstone halfparten, så kan det tyckas, rätteligen borde tillkomma dem. Häraf har hon dock begripligtvis ingen fördel: det är ej mycket troligt, att diplomaternas pennor för hennes skull skola sättas i rörelse; resan fortsattes till hemmet, och dermed är hennes korta saga slut. Ty resten deraf eger ej mycket intresse: huru hon med sitt barn, eller sina barn inqvarteras i fattigstugan, ett mål för sina olyckskamraters gäckeri, för allt hvad småsinnet och elakheten eger mest kränkande och nedsättande; huru hennes lif, derest hon ej, hvilket är troligast, snart sjunker än djupare, förflyter under ett hopplöst släparbete och ett lika hopplöst grubbel, öfver hvad hon dock i grunden förskyllat, efter en så oerhördt grym lott, ett så outsägligt elände drabbat henne, henne framför andra. Fåfäng fråga! Skrifver icke apostelen Paulus, att "en krukomakare har makt att skapa ett kar till heder, ett annat till vanheder"?—Mycket mer måste då detta vara fallet med den upphöjda rättvisa, hvars synliga representant på jorden är samhället…

Det är ej blott till vårt medlidande, som en ur verkligheten hemtad bild, sådan som den här tecknade vill tala. Den vill också komma oss att besinna, det vi äro på väg att förlora något, som borde vara oss alla lika dyrbart, jag menar vår nations goda namn och rykte. Om vi anse oss ha skäl att klaga, att våra grannländer på ett orättmätigt sätt pålägga oss något af sin egen fattigbörda, med hvilka ögon skola väl dessa betrakta ett land, och hur skulle vi sjelfva bedöma ett sådant, som årligen i hundratal utsänder sina döttrar för att hos grannarne låta bruka sig till skörlefnad? Här om någonsin borde vår patriotiska känsla finna sig berörd, om denna känsla eljest är mottaglig för något annat än smicker. Af våra landsmän befinna sig i främmande land ett antal, som rätt snart torde uppgå till en half million. Hvad veta vi om dessa mer, än att de allesamman af en eller annan anledning funnit sig öfverflödiga i hemmet? Är här ingen risk å färde? Om än de flesta—och bästa—af dessa äro undangömda i Amerikas ödemarker, lefva dock bland våra närmaste grannfolk, hvilkas aktning i främsta rummet borde vara oss dyrbar, tillräckligt många för att både genom sitt antal och än mer genom sin beskaffenhet uppväcka verkliga farhågor. Hos svenskt arbetsfolk i Danmark hör man just inga andra egenskaper prisas än deras villighet att fördraga äfven den uslaste kost—en förmåga hos svenskarne, som ännu liksom under medeltiden, sätter våra danska bröder i förvåning; under det att familjära uttryck sådana som "svenska visiter", användt för att beteckna inbrottsstölder eller ficktjufnad, begångna af svenska äfventyrare i Danmark, tillräckligt vittna om de känslor, som man på andra sidan sundet hyser för oss. Äfven från Norge, der svenskarne äro lika talrika som i Danmark,[20] förspörjes tid efter annan ryktet om råa ogerningar, för hvilka svenska landstrykare anklagas eller hållas misstänkta. Den tid är törhända icke aflägsen, då det att vara svensk skall i Norge och Danmark anses för en lika dålig rekommendation, som det att vara irländare nu är i England. Man får ej, sällan höra det framhållas såsom ett bevis på "spänstighet" hos vårt folk, att det vid första (?) motgång tänker på utvandring. På förskönande benämningar är modersmålet rikt. Mig vill det synas, som om ett folk ådagalade en långt mera berömvärd spänstighet, om det förmådde att i onda som goda år anständigt lifnära sina medborgare utan att nödgas utsända dem i skaror för att söka sitt uppehälle vid främmandes dörrar.

Vårt slutomdöme om utvandringen kan således ej gerna blifva obetingadt fördelaktigt. Väl kan den under tider af ekonomiskt trångmål och arbetslöshet utgöra ett värdefullt, om än i allmänhet otillräckligt medel att förbättra ställningen, hvarför det också vore högst oklokt att, såsom i forna tider skett och ännu någon gång föreslås, söka med tvångsmedel hämma eller inskränka utvandringen. Men å andra sidan eger denna rörelse derjemte, särdeles om den betraktas som ett fortlöpande fenomen, så många betänkliga sidor, att det utan tvifvel vore till verklig fromma för vårt land, om den kunde genom naturliga, tvångsfria medel för framtiden förebyggas eller åtminstone inskränkas. Men att söka utfinna dylika medel utan att först hafva bildat sig ett klart begrepp om utvandringens allmännaste orsaker, vore lika hopplöst som för en läkare att söka bota en sjukdom, hvars diagnos är honom obekant. Frågan om utvandringens orsaker skall derför bli föremålet för återstoden af denna lilla uppsats.