II.
Finge man tro allt som talas och skrifves, vore utvandringens orsaker lika talrika som sanden i hafvet.[21] Knappast har under de senaste åren någon allmän angelägenhet stått på dagordningen, utan att den af än det ena än det andra partiet blifvit stäld i ett förment orsakssammanhang med utvandringen. Riksdagen kan ej fatta ett beslut, regeringen icke utfärda en förordning, utan att den missnöjda fraktionen strax framkommer med dystra spådomar om, "att följderna af detta okloka steg snart skola visa sig i en ökad emigration". Dylika påståenden, vanligen anförda utan skymten af en motivering, kunna väl stundom te sig lustiga nog men äro dock i grunden ett sorgligt tecken, ty det händer lätt, att en i sig sjelf vigtig fråga, på detta sätt använd som en käpphäst i partistriden, snart nog uppväcker leda och afsmak, utan att någonsin hafva varit på allvar diskuterad. Dock skall ej nekas, att mycket af hvad man sålunda påstår, kan ega sin riktighet, om nämligen betraktelsen öfver emigrationens orsaker utsträckes till enskilda fall; ty allt, som kan skapa missnöjda, kan väl äfven skapa emigranter, åtminstone när bandet som sammanknyter den enskilde vid fosterjorden förut af andra orsaker blifvit tillräckligt försvagadt. Hvad särskildt de ofta påpekade missförhållandena på det kyrkliga och religiösa området beträffar, är det ej blott en sannolik förmodan, utan låter sig verkligen till en del med statistiska uppgifter bestyrka,[22] att dessa på sina ställen utgöra en mäktigt bidragande orsak till utvandringen. Det är derför att hoppas, att när den ofördragsamhet eller snarare bristande liberalitet hos vår statskyrka, hvarigenom den väl tillåter sina bekännare att öfvergå till främmande läror, men endast så att säga mot särskild betalning, en gång försvunnit—en fråga, som ju för närvarande står på dagordningen,[23] denna åtgärd skall åt landet bevara åtskilliga aktningsvärda medborgare, hvilka nu hellre utvandra, än de underkasta sig att nödgas lemna materielt understöd åt en kyrka, hvars lärosatser de icke kunna gilla.
Med tillgripande af dylika förklaringar skulle vi likväl endast kunna göra oss reda för tio- och hundratalen i utvandringens facit. Gå vi åter till siffrorna af högre rang, betrakta vi företeelsen i dess helhet, då är en annan förklaringsgrund så i ögonen fallande, att, så vidt jag vet, alla de, som å embetets vägnar eller eljest efter sorgfälligt öfvervägande yttrat sig om utvandringen, alltid i främsta rummet påpekat denna såsom den vigtigaste orsaken; nämligen de mindre bemedlades önskan att åt sig och de sina bereda en i ekonomiskt och derigenom i socialt afseende bättre och mera betryggad ställning. Om och till hvilken grad denna önskan är berättigad eller oberättigad är en fråga, som här gerna kunde lemnas å sido.[24] Att den kan vara det senare, bör väl ej förnekas, och det är tillåtet att tro, om deri kan ligga någon tröst, att den i sådant fall oftast straffar sig sjelf. Men det är å andra sidan blott allt för påtagligt, att de, hvilka strängast klandra utvandraren samt beskylla honom för "materialistisk njutningslystnad" eller "förgätenhet af psalmistens ord: blif i landet och föd dig redliga",[25] derför att han iakttager ett handlingssätt, som de, om de påträffa det hos personer af sin egen klass, pläga anse vittna om duglighet, företagsamhet och ett ädelt uppåtsträfvande sinnelag—det är allt för klart, att dessa å sin sida hafva förgätit det första vilkoret för ett opartiskt omdöme, som är att i tanken sätta sig sjelf i den persons ställning, hvars uppförande man vill bedöma och med sitt samvete afgöra, huru man i hans ställe skulle hafva handlat. För de flesta är en dylik tankeoperation helt enkelt outförbar, emedan de från barndomen blifvit vana att betrakta sig sjelfva såsom varelser af ett annat, och naturligtvis högre slag, än de personer, som stå under dem på samhällsordningens skala. Det går med dem som med "Lejonet" i August Blanche's komedi, hvilken helt käckt förmenade, att handtverkare och deras vederlikar af naturen äro ämnade att "lefva ett uselt lif".[26] Så öppenhjertiga äro väl icke många, men tankegången, som ligger till grund för detta nobla uttalande, lära vi väl tyvärr litet hvar få vidkännas. Begäret att herska, fåfängan att se andra under sig, att smickras af deras krypande ödmjukhet, känna sin storhet fördubblad vid åsynen af deras ringhet—hör sannolikt till de djupast rotade känslorna i vår menskliga natur. Men djupt rotade eller ej måste dessa känslor bort; ty de äro samhällsfiendtliga (såvida samhället ej längre befinner sig i det mest primitiva tillstånd), de äro "samhällsupplösande" i en helt annan grad än alla vare sig positivistiska eller till och med kommunistiska teorier, emedan de reta till vrede, emedan de uppväcka den blindaste, den mest våldsamma bland alla lidelser, och detta hos menniskor, hvilka genom sin otillräckliga uppfostran äro minst i stånd att beherska sina lidelser.—Vår svenska arbetarebefolkning har flera gånger och vid kritiska tillfällen aflagt prof på en besinningsfullhet, ett ordningsälskande sinnelag, som hos hvarje opartisk åskådare måste uppväcka den största beundran. Men det är troligt, att äfven dess tålamod har en gräns. Och när en gång den social-revolutionära stormflod bryter fram, hvars anryckande af de mest framsynta män i Europa betraktas som en blott tidsfråga, är väl knapt annat tänkbart än att en svallvåg deraf skall slå in äfven öfver våra skär. "Kapitalistens beqvämliga hvila efter väl förrättadt jordiskt förvärf är icke mensklighetens mål. Mot en klass, som skulle våga att så anse det, kastar hopen bort sitt lif i förtviflade uppror, vore det också blott för att emot den betyga sitt förakt." Orden tillhöra Geijer,[27] och de utgöra säkerligen en varning för mången äfven i vårt land. De, som ej vilja gifva akt på tidens tecken, må skylla sig sjelfva. De, som göra allt för att påskynda, ingenting för att fördröja revolutionens inbrott eller förmildra dess verkningar, måste taga följderna. Om de kallblodigt samtycka till att låta arbetarebefolkningen förvandlas till en utarmad, derigenom rå och okunnig pöbel, skola de få erfara, att dessa egenskaper, alltid farliga, äro farligast, när pöbeln en gång blir herre.—
På helt annat sätt dömer en man, som sjelf lefvat bland folket och hyser medkänsla derför, om dess sträfvande efter materiel förkofran. "Äfven för den såsom penningsniken ansedda Värendsbon", säger i den förut anförda berättelsen kyrkoherden Kronblad i Linnaryd, "är penningen icke ändamål utan blott medel. Ändamålet, det eftersträfvade idealet är att förbättra och höja sin samhällsställning. Kan han vinna detta mål på annat sätt t. ex. genom studier, är han i allmänhet strax villig att lemna å sido sträfvandet att samla penningar. Men eljest är han för detta måls vinnande beredd att underkasta sig de största försakelser, det ihärdigaste arbete. Han är beredd att resa till jernvägarne och der arbeta hur mycket som helst, att resa till Amerika, Kalifornien, Australien eller hvart som helst. Men han älskar innerligt sitt fosterland, samt längtar oupphörligt tillbaka hem igen." Detta omdöme, som sannolikt skulle kunna utsträckas att gälla om en långt större del af vår befolkning än den, som det närmast afser, kan ej gerna frånkännas vitsord, och det talar om ett folk, hvilket är godt som guld—i alla händelser för godt att skymfas…
Vore nu förhållandena i Amerika eller annorstädes i utlandet alldeles ovanligt lysande och gynsamma, behöfdes i sjelfva verket ingen annan förklaring af utvandringens faktum; ty det bättre är ju äfven det godas fiende. Men efter allt, hvad man har sig bekant, är det icke så, utan den högsta ärelystnad, utvandraren må kunna hysa, så framt hans förhoppningar ej strax af verkligheten skola bringas på skam, är att med träget arbete kunna förskaffa sig en tarflig bergning. Om han för att vinna detta mål måste resa öfver hafven, återstår ju till sist ingen annan möjlighet, än att äfven denna anspråkslösa lott här hemma ej kan komma alla till del. Att så åtminstone till sina tider varit händelsen, skall väl ingen på allvar kunna förneka. Då man vet, att de svåra missväxtåren mot slutet af 1860-talet omedelbart efterföljdes af den största dittills kända utvandringen, hvem tvekar väl att sätta dessa båda tilldragelser i förhållande af orsak och verkan? Och äfven den än större emigration, som vi nu senast upplefvat, skulle väl knapt hafva blifvit så omfattande, om den ej stått under inflytande af de ekonomiskt tryckta förhållandena under slutet af sistlidna årtionde. Men det är af yttersta vigt att här besinna—och hufvudafsigten med dessa blad är att söka inskärpa—att dylika tillfälliga omständigheter ej ensamma äro tillräckliga för att förklara utvandringens företeelse, sådan den faktiskt framträder. Vårt land lider dock ej ständigt af ogynsamma konjunkturer, och missväxtåren omvexla lyckligtvis äfven hos oss i regeln med ett långt större antal goda eller medelmåttiga år. Hur kan det då komma sig, att, under det de dåliga åren utdrifva skaror af emigranter, gifva de goda åren alldeles icke anledning till någon motsvarande återinvandring eller inflyttning från andra länder? Jemte och under de tillfälliga orsakerna måste finnas en konstant, alltjemt verkande dylik. Och för att finna denna behöfva vi ej söka länge; svaret ligger uttryckt i sjelfva den framstälda frågan, endast vi gifva denna en annan form. Om vi nämligen ofta hafva öfverflöd på folk, men deremot aldrig en motsvarande brist, så vill ju detta, blott med andra ord uttryckt, säga, att vi i det hela hafva för mycket. Orsaken till utvandringen måste med ett ord sökas i en alltför hastig folkökning.[28]
Man hyser ofta, såsom det blifvit anmärkt, de mest oriktiga föreställningar om, hvad det innebär, då ett lands folkmängd uppgifves under året hafva blifvit ökad med, till exempel 50,000 personer. Många menniskor få härvid den föreställningen, att landet nu eger 50,000 nyfödda barn mer än året förut. Men detta är naturligtvis sällan eller aldrig fallet. Under tiden hafva ju samtliga invånare i landet blifvit ett år äldre: hvarje åldersklass har under året, för att så säga, uppflyttat i en högre klass, hvilken dervid i regeln blifvit till antalet starkare än året förut; folkökningen utgör derför i allmänhet en samtidigt försiggående tillväxt af befolkningens alla lager. En svensk författare[29] har i en synnerligen åskådlig bild återgifvit detta förhållande, då han betecknar de under året födda såsom "de nya skotten" på befolkningens träd, folkökningen i dess helhet åter såsom "den årsring, hvarmed trädet i sin helhet tillväxer, och som ställer ökade anspråk på den mark, hvarå trädet har sin plats".
När särskildt fråga uppstår, om det inflytande folkökningen kan anses hafva utöfvat på emigrationen, är det häraf klart, att man icke så mycket har att sysselsätta sig med de senast förflutna årens nativitet, som ej mera med ökningen inom den särskilda åldersgrupp, hvarur utvandrarnes led hufvudsakligen rekryteras, hvilken, såsom förut visats, utgöres af befolkningen mellan 21 och 30 år. Man föranledes häraf till den frågan: har inom åldersklasserna 21-30 år sedan tiden för den sista massutvandringen någon betydligare ökning egt rum? En blick på de statistiska tabellerna visar, att detta i högsta grad varit fallet. Vid slutet af år 1871 utgjorde antalet personer i åldern 21-30 år omkring 630,000,[30] och för detta antal, som skulle ha varit ansenligt större, om ej de nästföregående årens utvandring egt rum, saknades under de följande goda åren ej tillfälle till utkomst och bosättning. Gå vi åter för samma år 1871 till uppgifterna för den närmast föregående åldersgruppen 11-20 år, d. v. s. den, som innefattar de personer, hvilka nu, om de lefva, befinna sig i åldern 21-30 år, finna vi der det betydligt större antalet af omkring 830,000. Den anmärkningsvärda skilnaden förklaras till någon del deraf, att den förra åldersgruppen mer än den senare decimerats af föregående årens utvandring. Men hufvudorsaken ligger i den stora nativiteten under årtiondet 1851-1860 (hvarifrån ju den senare åldersgruppen härstammar) hvilken med ett verkligt jättesprång höjer sig öfver 1840-talets nativitet och endast öfverträffas af den än starkare fruktsamheten under förra hälften af 1860-talet.
Nu är som bekant åldern 11-20 år af alla den lifskraftigaste, och med tillhjelp af de tillgängliga dödlighetstabellerna är det lätt att dels konstatera, dels beräkna, att på sin höjd 40,000 af det sistnämda antalet under nu förflutna årtionde skördats af döden; återstår följaktligen 790,000; eller med andra ord: derest utvandringen ej trädt emellan, skulle antalet af Sveriges invånare i åldern 21-30 år, som vid slutet af 1871 utgjorde 630,000, vid slutet af år 1881 hafva uppgått till 790,000,[31] hvilket utgör en ökning af mer än 25 procent.
Här hafva vi då, såsom jag tror, funnit lösningen af gåtan: antalet invånare i den giftasvuxna åldern, den ålder, då hvar och en begär en plats, der han kan nedsätta sig såsom fast medborgare, har tillvuxit starkare, än att landets hjelpkällor dermed förmått hålla jemna steg; ty hvilken föreställning man än må göra sig om utvecklingen af vårt jordbruk och vår industri, lär dock ingen på allvar tro, att de på ett årtionde hafva förökat sig så, att öfverallt der för tio år sedan tillfälle till bosättning fans för fyra nya familjer, der skulle nu dylikt tillfälle finnas för fem.
Det var med förutseende af denna svårighet, som följande ord för sex år sedan yttrades af en af vårt lands förnämsta statskunnige: "När man betraktar den mängd af unga menniskor, som tränges på alla lefnadsbanor, dessa ständigt växande barnskaror, som göra alla skolhus för trånga, har man svårt att undvika en orolig fruktan, ty man vet intet svar på den frågan: hvarest skola alla dessa finna sitt bröd?"[32]
Här är sannerligen ej fråga om att förneka, det ju vårt land i alla riktningar utvecklar sina af naturen förlänade hjelpmedel och att en ytterligare utveckling, är både tänkbar och sannolik; långt derifrån: vårt jordbruk har gått framåt med snabba steg, vår industri har skjutit än bättre fart, och de skola nog ännu länge så fortfara. Men om folkökningen samtidigt framrusar med ett iltågs hastighet, kunna de detta oaktadt ej följa med: att begära något sådant är att fordra ett upphäfvande af naturlagarne.
När ett land om knapt 4 millioner invånare, på 20 år har ökat sin folkmängd med mer än 600,000 personer, hvem inser ej, att flit och omtanke i det landet uträttat stora ting, hvem vill ej hoppas godt om dess framtid? Men påstår man utan vidare, att detta land då också med litet mera ansträngning bort kunna anskaffa föda för de 300,000, som under samma tid utvandrat, och deras afkomma, påminner i sanning detta resonnemang i alltför hög grad om den bekanta fabeln om bonden och hans åsna. Mannen pålassade sitt ök den ena bördan efter den andra, allt under den enkla, men ohållbara reflexionen: "rår du med den , så rår du med den". Såsom vi erinra oss, rådde åsnan lyckligt med alla bördorna—utom den sista, för hvilken hon stupade.
Det är ett välbekant faktum, att landsbygdens invånareantal tillväxer vida långsammare än städernas,[33] och detta, ehuru den förras naturliga folkökning (nativitetsöfverskottet) är långt större än de senares. Landsbygden frambringar nämligen alltjemt flera armar, än den sjelf behöfver eller kan bruka, och sänder öfverskottet till städerna. Orsaken härtill är tydlig. Den vigtigaste landtmannanäringen är jordbruket, men jordbruket är mäktigt endast en helt långsam och gradvis skeende utveckling, påskyndad blott någon gång af en eller annan epokgörande upptäckt, såsom då en ny kulturväxt (under förra seklet potatisen) införes, eller då ett nytt och förbättradt brukningssätt af vetenskapen uttänkes. Landtmannen må anstränga sig hur mycket som helst; det arbete han sjelf eller hans dragare nedlägga på jorden är och förblir dock en verklig småsak mot det, som gratis uträttas åt honom af hans stora allierade—solen och skyarne. Men med all sin konst, skall han likväl ej kunna aflocka skyarna mera regn eller solen mera värme, än de enligt sin natur kunna gifva; och att detta hos oss är en temligen begränsad qvantitet, beror derpå, att vårt land är beläget i polcirkelns omedelbara närhet. De som häröfver känna sig missnöjda, böra till sin tröst erinra sig, att det af geograferna nästan betraktas som ett naturunder, ett blott delvis förklaradt undantagsförhållande, att i så nordliga trakter, som de skandinaviska länderna, säd öfver hufvud taget kan trifvas.—Att den bofasta befolkningen endast helt långsamt ökas, är för öfrigt närmast en följd af, att en obegränsad jordafsöndring hvarken kan eller får ega rum; öfverskottet utgöres derför af den lösa—hemlösa, egendomslösa, tyvärr också i viss mån rättslösa—arbetarebefolkningen; och då denna fåfängt utbjudit sina armar åt jordbruket, har den ej någon annan utväg än att vända sig till industrien och handeln.[34] Då likväl jordbruket sysselsätter mångfaldigt flera armar än industri och handel tillsammantagna, är det klart, att ett tillskott, som på det förra vidsträcktare området endast visade sig som en obetydlig stigning, skall antaga karakteren af en verklig öfversvämning, när det måste sammanpressas mellan de trängre bräddarne af industri och handel.
Gynnade af ovanligt glänsande konjunkturer (såsom de hos oss i början af 1870-talet rådande) upptager likväl industrien (och till någon del äfven handeln) detta öfverflöd; men mera normala förhållanden inträda, och den förmår ej längre qvarhålla de krafter, den redan dragit till sig, än mindre finna bruk för nya. Hvart skola dessa då taga vägen? Till sina forna sysselsättningar kunna de ej återgå, ty några sådana ha för dem antingen ej existerat eller äro de redan besatta med nya sökande. Hvad kan häraf uppstå om ej brist och arbetslöshet? Man lär ej kunna förneka, att det förlopp, som här skildrats, temligen troget motsvarar vårt eget lands ekonomiska företeelser under det senast förflutna tiotalet år. När dåliga tider inträffa, får man gerna höra talas om, att "osunda spekulationer", frukterna af ett orättmätigt förvärfsbegär, skola hafva förorsakat olyckorna, ty medelst ett ganska vanligt, ehuru föga logiskt sätt att sluta, är man allmänt öfverens om att tillskrifva vinningslystnaden alla sådana företag, som ej lemna någon vinst. Att det egna intresset inom affärsverlden liksom på de flesta andra områden spelar en hufvudrol, lär väl vara obestridligt. Dock tror jag ej, att man om vår industris stormän skall kunna fälla det omdömet, att begäret efter förvärf hos dem utgör någon allt beherskande passion. Det är tillåtet att tro, det de lika ofta eller oftare ledas af en om ej alldeles oegennyttig dock i det hela berömvärd, patriotisk ärelystnad, att hafva varit de, som genom sin verksamhet bragt företag till stånd, hvilka lemna arbete och bröd åt tusenden. Om deras förväntningar ej gått i fullbordan, har detta kanske berott på, att de tänkt för högt om sitt land och dess förmåga af utveckling—eller, som en tysk författare uttrycker sig om ett liknande förhållande i sitt fosterland: "allt var väl uträknadt, endast en sak hade man glömt, att äfven Thomas Robert Malthus måste tagas med i räkningen".[35]
Slutsatsen af allt detta kan då icke blifva mer än en. Om vi vilja minska folkökningens olägenheter, finnes dertill intet bättre medel än att minska sjelfva folkökningen; om vi vilja för framtiden förebygga emigrationen eller åtminstone inskränka den till mindre oroväckande proportioner, måste vi sluta att uppföda emigranter.
Vårt land är icke det enda, ej heller vår tid den första, som haft en dylik, svår och grannlaga uppgift sig förelagd. För det förra af dessa påståenden skall jag snart anföra antagliga bevis; hvad det senare beträffar vill jag endast påminna om, hvad nationalekonomerna till fullo uppvisat, att många och må hända de flesta af de lagar och författningar, hvarigenom man i forna tider på så mångfaldigt sätt inskränkte den borgerliga friheten i handel och vandel, utgjorde lika många medel (om också ej alltid fullt medvetna sådana), att undvika en olycksbringande förökning af folkmängden inom vissa klasser och yrken, och derigenom slutligen af befolkningen i det hela. Sådant var förhållandet med skråväsendet, med förbuden mot hemmansklyfning, med stadgan om laga försvar; och det är en stor fråga, huruvida man ej, när dessa inskränkningar under tidernas lopp blefvo alltmer tryckande och outhärdliga och derför särdeles under innevarande århundrade delvis eller helt och hållet afskaffades, härvid glömde att på annat sätt bereda sig ersättning för det, som en gång utgjorde det gamla systemets själ och berättigande och nu genom dess öfvergifvande gick förloradt.
Såsom bevis på, huru klart och tillika fördomsfritt man fordom i vårt land tänkte och yttrade sig i detta ämne, vill jag här anföra ett kort utdrag ur ett af Wexiö konsistorium afgifvet utlåtande rörande pauperismens orsaker, tryckt år 1833 och af stilen att döma otvifvelaktigt författadt af konsistoriets dåvarande præses, Esaias Tegnér.[36]
"Orsakerna till fattigdomens tilltagande kunna vara mångahanda; men den närmaste och verksammaste tror konsistorium sig böra söka i en öfver höfvan lättad delning af jorden; i minskade anspråk på besutenhet hos allmogen, och framför allt i den omständighet, att man, helst på de sista tio åren, upphäft eller mildrat de gamla välbetänkta stadgarna om laga försvar. I sammanhang härmed har man äfven på allt sätt sökt uppmuntra och underlätta giftermålen, utan att kontrahenterna behöft eller kunnat lemna församlingen någon annan garanti för sin och de sinas försörjning i framtiden, än fattigvården. Med biträde af freden, vaccinen och potäterna, har man också i hög grad lyckats stegra folkmängden; men då man icke i samma mon kunde eller ville öppna nya näringskällor för en sålunda förökad och i drifhusväg tillkommen generation, så ha följderna af ett så ensidigt och illa beräknadt system, öfverallt börjat visa sig. Landet öfverfylles af backstugor, bebodda af ett slägte, som icke har någon annan förmögenhet än sin arbetskraft; och om denna äfven kan lifnära dem i goda år, då arbetsförtjenst ej saknas, så inträffar med hvarje missväxt för dem ovillkorligen näringslöshet och elände. Den vinst för landets odling, som man af denna befolkning tyckes ha påräknat, har äfven för det mesta uteblifvit; ty den inskränker sig naturligtvis till upphackning af några kappland för potatisodling, och skadar i allmänhet mer skogarne än den förbättrar jorden. På detta sätt har folkmängden stigit och stiger årligen, men i samma förhållande och i ett vida högre stiger äfven armodet, och tabellverket förvandlas efter hand till en fattiglista. Landets numerära styrka tilltar, men dess verkliga, som ej kan tänkas utan välstånd, åtminstone ej utan belåtenhet, undergräfves derigenom att ett slägte uppväxer, hvars hela bergning beror på potatisafkastningen för året; och Sverige är i fara att få, hvad åtminstone på landsbygden hittills ej funnits, en pöbel; betänklig för hvarje samhälle, men i synnerhet för ett sådant som vårt, der lagstiftningen till en väsentlig del hvilar i allmogens händer."[37]
Alla dessa inskränkningar, hvilkas återupplifvande i deras ursprungliga form naturligtvis ej kan ifrågakomma,[38] egde emellertid det gemensamma draget, att folkmängdens alltför hastiga ökning af dem förebygdes genom ett tvunget försenande af giftermålen. Och under tider, då en högst betydligt starkare dödlighet än den nu rådande ej blott var vanlig utan ansågs naturlig och oundviklig, var detta medel också måhända i allmänhet tillräckligt. I närvarande tid deremot skulle ett ytterligare försenande af äktenskapen redan derför ej vara att tillråda, emedan vi i detta afseende, genom omständigheternas makt redan drifvits ut till det rimligas gräns, ja ett godt stycke derutöfver. Vårt land står lägst på skalan bland alla Europas länder med hänsyn till giftermålens talrikhet, det står högst, om man så vill, i fråga om medelåldern för äktenskapens ingående; i båda fallen är dess ställning sålunda lika dålig. Hos oss tillbringas numera (i olikhet mot fordom) hela den första tredjedelen—icke sällan äfven den andra—af den alstringskraftiga åldern i ett tvunget celibat. Och man skall fåfängt söka öfvertyga någon tänkande person, att ej detta föga önskvärda tillstånd utgör hufvudorsaken, vid sidan af hvilken ingen annan behöfver tagas i betraktande, till den tilltagande lösheten i sederna, hvaröfver man så ofta och med skäl beklagar sig, men hvilken hvarken kan sägas vara grundad i folklynnet, ej heller under forna tider af lättare tillgång till regelbundna förbindelser, varit bland oss rådande. Sämst beryktad i ofvannämda hänseende är såsom bekant sedan gammalt hufvudstaden.[39] Och ehuru äfven de flesta andra af våra samhällen, till och med på landsbygden, sannerligen hafva föga skäl till fariseiska beskärmelser, är det dock visst, att missförhållandena på det sedliga området breda en djup skugga öfver de många älskvärda och tilltalande sidor, som hufvudstadslifvet eljest erbjuder för betraktelsen. Hvar är väl orsaken härtill att söka? Icke kan det dock bokstafligen förhålla sig så, som man ofta får höra yttras, att sjelfva luften i Stockholm är bemängd med ett moraliskt smittämne, hvilket icke Saltsjöns och Mälarens brisar förmå bortsopa. Men saken vinner sin förklaring, då man får veta, att afstängdheten från det äktenskapliga lifvet af lätt insedda skäl med dubbel tyngd mot i rikets öfriga delar drabbar hufvudstadens befolkning.[40] Stockholms giftasvuxna ungkarlar utgöra redan en armé, lika stor som den indelta, men till lefnadsvilkoren äro de eljest närmast att jemföra med en värfvad och i garnison förlagd truppstyrka, och hvad slags uppförande man af en sådan kan vänta, visar erfarenheten. Huru anser man nu, att alla dessa män, af hvilka flertalet befinna sig i ungdomens och den första mannaålderns fulla kraft, böra inrätta sitt lif? Huru har man tänkt sig, att de efter slutadt dagsarbete skola tillbringa de stunder af dygnet, som af de lyckligare lottade pläga anslås åt familjelifvets vederqvickelser? Utan tvifvel vore det för alla, äfven för dem sjelfva bäst, om de i god tid ginge till hvila efter intagande af ett glas ölost eller annan lätt aftonmåltid. Men menniskonaturen är nu en gång icke sådan, att en lucka i tillvaron låter utfylla sig med det tomma intet. De skulle säkerligen underkasta sig en dylik lefnadsordning, ja måhända till och med hjelpa sig utan måltid, om de blott egde hoppet att i en skönjbar framtid få utbyta sin ensliga lott mot en mera lockande. Men när alla utsigter i denna riktning förblifva bortskymda, när den obevekliga verkligheten svarar ett kärft nej på, äfven den blygsammaste bön—då kan man visserligen fortfarande klandra (det kan man alltid) men svårligen längre förvåna sig öfver den unge, om han allt oftare längtar att utbyta aftonlampans svårmodiga skimmer mot gasljuset på schweizeriet eller utskänkningsstället, om han flyr ensamheten för att hos Fiken eller Amanda låta sig föregycklas, vore det blott en bedräglig skenbild af den sällhet, han aldrig skall ega hel och verklig. Men olyckan är, att äfven dessa stundens förströelser icke låta sig köpa utan till priset af andra menniskovarelsers förnedring.—
I en ytterligare minskning af äktenskapsfreqvensen ligger då för visso icke rätta skyddsmedlet mot folkökningens faror; tvärtom är ett återvinnande af den ståndpunkt, vårt folk i detta afseende för ett sekel sedan intog, det ögonmärke, som vi stadigt måste hafva i sigte, om vi vilja utrota det onda, som nu förgiftar samhällskroppen, och genom hvars undandöljande eller förtigande tillståndet ej kan förbättras men väl försämras. Men i sådant fall, hvad återstår? Tydligen ingenting annat (om eljest de matematiska axiomen ega någon tillämpning på frågor af denna natur) än att minska den andra faktorn i nativitetens facit: familjernas storlek. Familjer med fyra till fem barn eller flera äro icke längre lämpliga för samhällets nuvarande förhållanden, än mindre förenliga med en utveckling af dem till ett bättre; såsom jag i ett par föregående skrifter sökt uppvisa, är ett medeltal af två till tre barn i hvarje äktenskap—och hellre två än tre—det mål, hvartill vi böra sträfva, och utan hvars närmelsevisa uppnående alla andra åtgärder till sociala förbättringar skola visa sig gagnlösa.
Huru en dylik begränsning kan åstadkommas, derom lär, efter allt hvad på de båda sista åren i ämnet blifvit taladt och skrifvet, knapt någon bildad person i vårt land vara alldeles okunnig,[41] ehuru visserligen föga är vunnet, så länge ej kännedomen härom fått tränga ned äfven till de obildade. För egen del har jag blifvit föranledd att i detta ämne yttra mig med större utförlighet, än på något sätt varit för mig behagligt, och då jag tills vidare fått behålla sista ordet[42] i den skriftvexling, som härom egt rum, utgör äfven detta för mig en anledning att icke onödigtvis på nytt taga till ordet i saken. En enda uppgift, rörande hvilken jag ej kan hänvisa till någon på svenska tryckt bok, anser jag mig likväl oförhindrad att här omnämna, då den, om den bekräftar sig, säkerligen är af stort intresse. Enligt en åsigt, som i nyare tid börjat göra sig gällande bland sakkunnige på detta område[43] lär, så har man sagt mig, större utsigt än någonsin förefinnas, att just det enklaste, det för finkänsligheten minst sårande bland de medel, som uttänkts för att möjliggöra familjernas begränsande, nämligen den af läkaren Raciborski föreslagna tidvisa afhållsamheten, skall med en ringa modifikation visa sig för ändamålet fullt tillräckligt. Det behöfver dock ej påpekas, huru mycket ännu återstår, innan någonting liknande visshet kan i denna fråga sägas vara uppnådt. Här föreligger ett vidsträckt och grannlaga, men också tacksamt fält för läkares forskning, och ehuru det tyvärr är sant, att för närvarande betänkligheter eller fördomar af hvarjehanda slag afhålla många bland dem från att anställa dylika forskningar och meddela deras resultat åt allmänheten, hyser jag dock den förhoppningen, att dessa betänkligheter mera allmänt än nu skola kunna öfvervinnas, och att de personer, som genom sin sakkunskap och samhällsställning äro mest skickade att gå i spetsen för dylika reformer skola med allvar taga sig an en sak, som ju obestridligen redan för den allmänna helsovården eger en vida större betydelse, än snart sagdt alla de åtgärder till ett förbättradt lefnadssätt, som af vetenskapen föreslås, men af brist på medel för iverksättandet vanligen förblifva förbättringar på papperet.[44]
Många finnas nu visserligen, hvilka i hvarje åtgärd af denna beskaffenhet vädra en förstucken evdaimonism, ett medgifvande åt menniskans lägre natur. Fanatikern skall fortfarande framdundra sitt "antingen—eller", allt eller intet!—och de, som för egen räkning hafva erhållit monopol på det rätta bruket af lifvets goda, skola framkasta antydningar om befarade missbruk. Men det är vida lättare att uttala dylika påståenden än att stödja dem med några antagliga grunder. Det ligger dock ett betydligt område mellan å ena sidan ett lif, hvars högsta mål är sinlig njutning, och å den andra ett lifstidslångt iakttagande af en botgörares späkningar. Den, som ej förmår se detta område, och se, att det är just på detta, som flertalet i vanlig mening hederliga, goda och ärbara menniskor befinna sig—och befinna sig bäst, hans synsinne är, fruktar jag, behäftadt med någon åkomma, som tyckes vara envis, men, vi vilja hoppas det, ej alldeles obotlig. Måhända är det helt enkelt en myopi, en närsynthet, förvärfvad genom ett allt för ensidigt sysslande med böcker…
På bottnen af allt motstånd mot malthusianismen, särdeles i dess moderna form ligger tvifvelsutan, om också ej alltid klart uttalad, den bland menniskorna så allmänna föreställningen, som hos många till och med eger alla karaktererna af en religiös trossats—föreställningen om den organiska naturens och i synnerhet den menskliga organismens ändamålsenlighet i ordets strängaste mening. Och att här en verklig motsättning, ej en blott skenbar oförenlighet är för handen, derom är jag för min del öfvertygad. Men en dylik motsägelse eger för visso äfven rum mellan den sistnämda åsigten å ena sidan och å den andra det åskådningssätt, som inom naturforskningen dagligen vinner terräng, och hvars allmänna antagande ej tyckes kunna vara mer än en tidsfråga. Den beundransvärdt fruktbara hypotes, som bär Charles Darwin's namn, eger som bekant en af sina mest påtagliga bekräftelser i den märkvärdiga, men före honom föga påaktade företeelse, som benämnes rudimentära bildningar. För individen i dess nuvarande förrättningar fullt umbärliga och onyttiga organ, äro dessa bildningar synbarligen utan allt ändamål och blifva alldeles meningslösa, om man ej uppfattar dem såsom genom ärftligheten bevarade rester af organ, som under någon artens föregående utvecklingsform varit nödvändiga och haft sina bestämda funktioner.[45] Naturligtvis gäller något dylikt icke blott om de i egentlig mening synliga kroppsorganen utan äfven om de osynliga drifterna och anlagen, och det står då i full öfverensstämmelse med denna teori att uppfatta könsbegäret hos menniskan såsom en dylik onyttig qvarlefva, naturligtvis icke i och för sig, men med hänsyn till dess efter våra nuvarande sociala förhållanden högst olämpligt afpassade styrka och omfattning. Nödvändig i denna sin styrka under en period, då menniskoslägtet eller dess förfäder i striden med yttre och inre fiender endast genom en oaflåtlig fruktsamhet kunde betrygga sin existens, kan den sexuela driften i nutiden med rätta betecknas såsom ett af mensklighetens största plågoris, en sannskyldig "påle i köttet", som vi trots alla böner och ansträngningar ej skola varda qvitt. Men på samma gång står också, såsom den enklaste betraktelse lärer, detta begär i det innerligaste samband med äfven de ädlaste sidorna i vår natur, hvarför också dess våldsamma undertryckande, vore det än praktiskt utförbart, endast kunde ske på bekostnad af några bland de rikaste källorna för en harmonisk och lycklig tillvaro. Allt, hvad vi kunna göra, är att söka så reglera denna drift, att den ej blir ett hinder för menniskoslägtets välfärd; och detta blir då den förnuftiga sedlighetens mål.
Ett dylikt betraktelsesätt, huru otvunget det än ansluter sig till den exakta forskningens åskådningar, skall sannolikt förefalla de flesta såsom allt för litet upphöjdt, och med tron på en allgod försyn eger det, om man så vill, ej många beröringspunkter. Men det är å andra sidan fritt från de motsägelser som vidlåda nästan alla andra etiska system, och till sina konseqvenser afviker det icke från den moral, som omfattas af flertalet allvarliga och besinningsfulla personer, de må nu hysa hvilka teoretiska öfvertygelser som helst, ej heller från kristendomens praktiska grundsatser. Ty äfven denna lära predikar icke försakelsen för dess egen skull, eller såsom något i och för sig förtjenstfullt: flagellantens, pelarhelgonets, asketens moral, är, man kan trygt påstå det, främmande för kristendomen, sådan denna framstäldes af Jesus sjelf och Paulus.[46]
Alla sociala förändringar, och den här föreslagna säkerligen icke minst, kräfva tid och lång tid för sitt genomförande. Men äfven under det osannolika antagande, att nödvändigheten af familjernas begränsande kunde med ens blifva af alla erkänd och i lifvet tillämpad, skulle dermed ingalunda någon omedelbar förbättring af den nuvarande generationens ställning kunna åstadkommas. Dess öde är i sjelfva verket afgjordt, och låter sig väl äfven i allmänna drag om än ej i detalj förutsägas. Från den starka nativiteten under förra hälften af 1860-talet[47] framtågar bakom oss i ännu ej synnerligen glesnade led en oöfverskådlig skara unga män och qvinnor, hvilka snart skola tillhöra de fullväxta åldersklasserna. Vi må prisa oss lyckliga, om Amerikas jord fortfarande för dessa håller sin famn öppen, ty att de alla skulle kunna vinna sin bergning i hemlandet, dertill synes för närvarande ingen rimlig utsigt vara för handen. Det finnes således all anledning att tro, det emigrationen fortfarande under några år kommer att varda betydlig. Derefter torde dock en period af relativt lugn vara att motse, ty den stora fruktsamheten under 1860-talets förra hälft har sedermera lyckligtvis ej upprepats. Först på allra sista åren uppgå nativitetssiffrorna på nytt till lika höga (till och med något högre) belopp som under åren 1859-60 samt 1862-66—i absoluta tal nämligen, ty i förhållande till folkmängden står den nämda periodens fruktsamhet fortfarande ouppnådd, och i vårt folks välförstådda intresse må man hoppas, att så ännu länge skall blifva förhållandet. Finge man sluta af befolkningsförhållandena ensamt, synes derför en någorlunda god tid vara att förvänta mot slutet af innevarande årtionde, hvaremot det är möjligt, att under århundradets sista decennium nya svårigheter och nytt behof af emigration åter skola inträda.
Karakteren af den tid, som derefter följer, tillhör oss att bestämma. Huruvida det tjugonde seklets morgonsol skall belysa ett slägte, fortfarande inbegripet i en förtviflad kamp om lifsuppehället, och nedtryckt af denna, eller ett folk, som under fredligt samarbete med gladt mod eftersträfvar materiel och andlig förkofran: detta beror på oss, på vår fosterlandskärlek, vår sjelfbeherskning, klokhet och betänksamhet,—väl icke uteslutande, men i tillräcklig grad för att göra oss fullt ansvariga för följderna. Det är då ej nog med, att vi (för att använda ett af nutidens slagord) genom en allt omsorgsfullare uppfostran söka lära det uppväxande slägtet att allt bättre smida sina vapen för lifvets strid; detta är en tröstlös uppgift, om vi på samma gång genom en obetänksam och oförnuftig folkökning sjelfva bidraga att göra denna strid allt hårdare, så att seger i sjelfva verket endast kan vinnas på bekostnad af andra menniskors välfärd.[48]
Säger någon nu, att det tjenar till intet att på förhand bekymra sig om så aflägsna tidsrymder, betecknar man det som en ofruktbar utopi att vilja sörja för en morgondag, som ligger hela tjugu år fram i tiden, då vill jag blott erinra om, huru mycket en dylik tankegång påminner om ett yttrande, som tillskrifves en af Frankrikes minst berömda monarker, hvilken, då man visade honom den afgrund, hvari landet under hans usla styrelse stod i begrepp att falla, tröstade sig med, att det nog skulle gå i hans tid, och sedan finge det gå hur det ville: "après nous le déluge!"—Att likväl mycket okunniga eller mycket tanklösa personer hysa en dylik likgiltighet för framtiden är ej svårt att förstå, men mera oväntadt och i hög grad nedslående är att höra liknande uttalanden från ett håll, der man alltid varit van att finna, och äfven, enär det gäller en af statsmedel understödd institution, eger rätt att fordra ett upplyst och på fakta grundadt omdöme. Jag syftar härmed på en i senast utkomna häfte af Statistisk Tidskrift (1881 häft. 3) intagen uppsats "Om den naturliga folkökningen i Sverige". I början af denna uppsats, hvilken för öfrigt rör sig på ett temligen neutralt område, förekommer, visserligen närmast såsom ett uttryck för författarens personliga öfvertygelse,[49] en kritik af malthusianismen, som på intet sätt skiljer sig från de snart sagdt otaliga vederläggningar, denna teori under sin nu mer än 80-åriga tillvaro haft att uthärda.
Hufvudskälet, hvarför författaren ej kunnat finna malthusianernas bevisning bindande, säger han vara sin "bestämda öfvertygelse, att naturen här liksom annorstädes reglerar sig sjelf". Veterligen finnes det dock icke någon malthusian, som förnekat detta; tvärtom utgjorde det just Malthus' och alla hans efterföljares utgångspunkt, att flertalet af de olyckor, som hemsöka menskligheten, äro att uppfatta som naturens sätt att reglera sig sjelf, d. v. s. reglera folkökningen.
—Författarens nästa argument afser mera specielt svenska förhållanden och består i påpekande af, att trots den starka folkökningen hafva likväl under de senaste femtio åren landets vigtigaste näringskällor vunnit en proportionsvis ännu starkare förkofran. Detta obestridliga sakförhållande (hvilket bland annat haft till följd den glädjande förminskning i dödligheten, framförallt barnadödligheten, som under innevarande århundrade egt rum i vårt land) bevisar nu visserligen ingenting vare sig för eller emot nyttan af en stark nativitet, då det ju har sin tillräckliga grund i den mäktiga uppblomstring inom naturvetenskaperna och deras tillämpning på tekniken, som utgör vårt tidehvarfs stolthet och ära. Deremot skulle man med ett dylikt faktum för ögonen måhända kanna betvifla riktigheten af Malthus' sats, att folkökningen ständigt "håller sig ute vid möjligaste maximum" och endast begränsas af brist och nöd. Härvid måste dock besinnas, att brist och nöd äro begrepp, som i viss mån bestämmas af befolkningens sociala vanor. Om gynsamma näringsförhållanden under så lång tid fortfara, att de medföra en betydligare förbättring i folkets lefnadsvanor, bildar sig härigenom i folkmedvetandet småningom ett nytt minimum för lefnadsbehofven, under hvilket man ej gerna längre låter nedtvinga sig, utan hellre inskränker sin fruktsamhet.[50] Den i jemförelse med forna tiders och några andra länders (t. ex. Rysslands) förhållanden relativt goda ställning, vi nu intaga, hafva vi i sjelfva verket ej kunnat uppnå och bibehålla utan genom en oerhörd förminskning af äktenskapsfreqvensen, hvilken haft till följd en om än beklagligtvis icke på långt när motsvarande förminskning i nativiteten. Det af författaren omnämda sakförhållandet talar sålunda i verkligheten alls icke emot Malthus lära, så vida man ej uppfattar denna på det ytliga sätt, att hvarje folkökning skulle antagas medföra en försämring af lefnadsvilkoren, i hvilket fall den visserligen icke behöfver någon vederläggning.
Utsträckes betraktelsen af folkökningens verkningar öfver någon längre tidrymd, blifva konseqvenserna så påtagliga, att vår författare hvarken kunnat eller velat tillsluta sina ögon härför. Men låtom oss nu höra, huru han reder sig ur denna svårighet. Malthusianerna "besinna ej", säger han, "att deras beräkningar endast stöda sig på fakta från våra dagar, och att en sådan folkökning som i vårt århundrade troligen aldrig förr varit skådad. Hvem borgar för, att detta undantagsförhållande skall fortfara?" (Ingenting borgar i sjelfva verket härför, utan allt borgar för motsatsen—men låtom författaren ha ordet.) "Läkekonstens framsteg äro ett löfte i den riktningen, men för ingen del ensamt tillräckligt. Ingen kan svara för, hvilka omstörtningar och lidanden ännu skola öfvergå jorden, eller kan våga säga, att icke olyckor och nöd skola decimera menniskoslägtet i framtiden så väl som fordomdags. Men dessa olyckor, som tjena att begränsa slägtets talrikhet och dermed förlånga dess timliga tillvaro,[51] äro dock framkallade af något helt annat än att menniskorna äro för många på jorden, och de kunna då icke heller förekommas genom några onaturliga försök att gå en del af deras resultat i förväg."
Jag har förgäfves ansträngt mig att söka efterspana den logiska tråden i detta resonnemang och tillåter mig uttala ett lätt tvifvel om, att någon sådan öfverhufvud är för handen. Den stackars läkekonsten—derom kan man vara fullt ense med författaren—skall säkerligen ej förmå att hålla vid lif alla varelser, som kunna framfödas, så framt icke lifsmedel och kläder gratis utdelas från apoteken; trots dess beundransvärda framsteg skall dock menskligheten, om den nuvarande nativiteten äfven i framtiden upprätthålles, ofelbart varda ett rof för namnlösa lidanden. Men hvad menar väl författaren med sin af ingenting motiverade försäkran, att dessa lidanden, hvilkas uppträdande han förutser, icke få tänkas förorsakade af folkökningen? Det synes dock vara nog starkt att i samma andedrag tala om framtida olyckor såsom "tjenande att begränsa slägtets talrikhet och dermed förlänga dess timliga tillvaro" och ändock bestämdt förneka, att just slägtets alltför stora talrikhet kan framkalla dessa olyckor. Hvad skulle då framkalla dem? Härom yttrar författaren ej ett ord. Det vill nästan se ut, som om han tänkt på ett ingripande i verldsutvecklingen från öfvernaturliga makters sida—men hur går det då med det påstående, han strax förut med så mycken tillförsigt uttalar, "att naturen reglerar sig sjelf." Eller skulle äfven detta yttrande blott vara en moderniserad form för fatalismens gamla åsigt: "Gud sörjer nog för våra och våra efterkommandes öden; vi sjelfva behöfva ej bekymra oss derom"? I sådant fall är det bäst att kasta både läkekonsten samt all annan konst och vetenskap i en skräpvrå…
Till sist säger författaren sig "hålla fast vid den gamla åsigten, att det tyder på välstånd och helsa, när ett land förkofrar sig i folkmängd". Äfven häri gifva vi honom, om än med vissa förbehåll, rätt, men icke heller detta uttalande drabbar på minsta sätt malthusianernas åsigt, ty dessa hafva aldrig påstått, att icke en stark folkökning tyder på välstånd hos ett land, men väl, att genom en alltför snabb tillväxt i folkmängden den nationela välmågan löper fara att gå. förlorad. Har nu en oeftertänksam läsare förbisett denna vigtiga skilnad, hvilket väl vore förlåtligt, då ju författarens angrepp hela tiden skall gälla malthusianismen, så har han härigenom blifvit förledd till en bedröflig "qvaternio terminorum". Det tyder onekligen ofta på välstånd (ehuru det äfven kan tyda på skuldsättning), om någon förer ett yppigt och kostsamt lefnadssätt; och det tyder obestridligen på god helsa, om någon under en längre tid kan hänge sig åt vilda öfverdrifter vare sig i arbete eller nöjen; men intetdera utgör något medel att förkofra helsan och välståndet: de hafva tvärtom af ålder ansetts som genaste vägen att förslösa båda.
Det är sant, att flera bland de mest intelligenta och framåtsträfvande länder i Europa ega en ganska hög nativitet; men det är också sant, att motsatta förhållandet eger rum hos en ej mindre intelligent nation, hvilken såväl i afseende på helsa (se mortalitetstabellerna) som ännu mer genom sitt solida välstånd och i sammanhang dermed genom en försvinnande liten emigration fördelaktigt utmärker sig framför sina grannar, åtminstone på kontinenten. Detta medgifver äfven författaren, men han aflärdar detta svåra inkast mot hans åsigt om den starka nativitetens förträfflighet helt enkelt sålunda: "Ett undantag måste göras, om den andra jemförelseleden är Frankrike, hvars folk, såsom nu blifvit allmänt bekant, i detta hänseende öfvergifvit naturens väg. Hvad detta sistnämnda förhållande beträffar, har det inför ett sundt och oförvilladt omdöme redan fått sin dom."—De "onaturliga försöken att gå" den framtida förödelsens "resultat i förväg", hvilka strax förut af författaren betecknats såsom fåfänga och onyttiga, äro således nu icke med nödvändighet detta, men i stället moraliskt förkastliga.
Det är rätt väl, att den nämda uppsatsen ej, såsom eljest stundom plägar vara fallet med våra statistiska publikationer, är försedd med "index" eller "compte rendu" på franska språket; i motsatt fall skulle möjligen franska statistiker med blandade känslor taga del af den hårda dom, som här af deras svenske kollega afkunnas öfver en folksed, hvilken af några bland de mest framstående ekonomer och statskunnige i Frankrike, en Legoyt, en Bertillon,[52] en Charles Dunoyer, för att ej nämna Joseph Garnier,[53] ansetts utgöra hufvudgrunden till detta lands ekonomiska kraft och storhet. Att Frankrike häruti afvikit från "naturens väg" synes ej särdeles bekymra dessa; förmodligen hafva de liksom deras landsmän öfverhufvud lagt på hjertat det minnesvärda yttrande, hvarmed Voltaire på sin tid afvisade sin stora samtida Rousseau's naturdyrkan, och som skulle kunna omskrifvas sålunda: "Naturens väg i all ära, men för att gå den fullkomligt måste man gå på alla fyra; vi som gå på två hafva nu en gång slagit in på en annan väg, nämligen förnuftets, som vi ej vidare böra öfvergifva".
I en helt annan riktning än denne svenske statistiker yttrar sig en af Tysklands stormän på statistikens område öfver här berörda förhållanden. Den ansedde skriftställaren och vetenskapsmannen Gustav Rümelin, kansler och professor i social-statistik vid universitet i Tübingen, fordom kultusminister i konungariket Würtemberg, har vid flera tillfällen varnande tagit till orda mot den hejdlösa folkökning, som under senare åren egt rum i Tyskland. Hans senaste uttalande i denna fråga[54] är väl värdt att äfven af den svenska allmänheten uppmärksammas, ej blott på grund af de många slående beröringspunkterna med vårt eget lands förhållanden, utan kanhända lika mycket som ett lärorikt exempel på, huru en uppriktig fosterlandsvän, fastän intagande en samhällsställning, som måste göra ett brytande med gängse traditioner och fördomar dubbelt påkostande, hellre säger sitt folk sanningen, äfven en obehaglig sådan,[55] än han nedlåter sig att smickra dess passioner, eller under tystnad åse, huru det framrusar på en väg, som måste blifva olycksbringande. I den nämda uppsatsen påpekas, hurusom Tysklands folkmängd på de sista 9 åren erhållit den oerhörda tillökningen af ej mindre än 4 millioner invånare, hvilket är mer än befolkningen i Baden, Elsass-Lothringen och Hessen tillsamman. "Det är", anmärker författaren träffande, "som om en stor provins, motsvarande tiondedelen af hela riket, hade blifvit annekterad—dock utan sjelfva jordbesittningen." Betraktade från denna synpunkt framträda de ihärdiga finansiela svårigheter, som sedan länge uppväcka tyske statsmäns förtviflan, i en helt ny och klarare belysning; men man inser också, att de utgöra endast förspelet till de ännu fruktansvärdare förvecklingar, som ofelbart måste inträda, om ej Tysklands invånare, medan det ännu är tid, besluta sig att följa exemplet af sina grannar på andra sidan Rhen, och inskränka sina familjer till ett medeltal af 2 eller 3 barn. Detta blir derför det råd, författaren gifver sina landsmän. Och gent emot ordandet om denna franska folksed såsom varande "ein dunkler Punkt" i den franska nationalkarakteren, framhåller författaren med värma, huru föga det anstår Tyskland att med fariseisk egenrättfärdighet söka utpeka en dylik hos sina grannar, medan dess eget sociala lif innesluter så många mörka punkter af en helt annan och svårare beskaffenhet.
I detta yttrande vågar jag för min del, hvad mitt eget fosterlands förhållanden angår, instämma. Ja, jag ville gå ännu längre. "Den mörka punkten" förvandlar sig, när jag blott uppmärksamt betraktar den, för mina ögon till en ljuspunkt, vittnande om, att åtminstone på ett ställe i verlden den gamla muren, bakom hvilken menniskoanden så länge försmäktat—vidskepelsens, fördomarnes, okunnighetens tredubbla fängelsemur—gifvit efter, för att låta en strimma af ljus, den gryende dagens budbärare genomtränga.—Men när det kommit så långt med en mur, att den genomsläpper dagsljuset, kan den ej gerna längre sägas vara i godt stånd. Det kan då endast bli fråga om, huruvida vi på vår kant skola låta den stå, till dess den ramlar af sig sjelf, begrafvande, hvem vet hur många, af våra efterkommande under sina ruiner; eller om vi ej hellre, följande ett upplyst föredöme, strax böra gripa oss an med att jemna den med marken för att på den tomma platsen uppresa en ny bygnad, inredd, som det heter, efter nutidens fordringar, för nutidens menniskor beboelig—och framför allt nog rymlig att innesluta oss alla, så att ingen, som ej sjelf önskar det, må tvingas att annorstädes söka sig tak öfver hufvudet.—Och icke sant, denna sista utsigt bör locka oss? Ty ehuru mången påstår, att han med glädje, ja med stolthet åser utvandringen, tror jag dock, att hans hjerta i hemlighet dervid svider, att han i djupet af sitt inre känner sig sårad och kränkt vid tanken på, att hundratusenden af hans lands söner och döttrar skola nödgas i främmande land söka ett ofta missunnadt, alltid osäkert uppehälle.
Till verket derför, alla som vilja vara med! Må vi fatta hvar och en sin spade, sin hacka, sitt jernspett; må hvar och en göra sin pligt, och det skall visa sig, att arbetet, om än tungt och mödosamt, likväl icke öfverstiger måttet af våra krafter.