Nya utvandrarehistorier

by Konni Zilliacus

DAVID ANTTILAS ÖDE.

Det fria, vilda lifvet i den aflägsna västern i Förenta Staterna hör numera i det närmaste helt och hållet till det förflutna, till det, som gått för att aldrig mera återkomma. Icke ens i de mest otillgängliga trakterna inne bland bärgen, i nordvästerns djupaste skogar, eller längst borta på de ödsligaste slätterna, där grannskap räknas på många tiotal mil, råder numera full frihet i samma bemärkelse som fordom i gränsmarkerna.

Allt är kartlagdt, allt uppmätt, allestädes råder någon lag, om den så också blott skipas af själfvalda domare. Samhället herskar numera öfverallt, där individen fordom var egen herre, och till och med de vildaste af de forna gränsmarksborna ha tvungits att i allt väsentligt underkasta sig dess makt.

Förändringen har varit otroligt snabb och otroligt stor under de senaste tre till fyra årtiondena. Indianerna — de, som finnas kvar, ha drifvits ihop i olika delar af den stora västern och bevakas så noga inom de områden, som tilldelats dem, att de numera icke kunna åstadkomma nämnvärdt ondt. De vilda djuren, de hvilka det hälst i någon mån kunde löna sig för kulturmänniskorna att förfölja, ha försvunnit in i de otillgängligaste vrårna af bärgs- och skogstrakterna. Själfva de ogästvänliga, vattenfattiga slätterna, där för endast: några få år sedan boskap i tio och hundratusental ströfvade kring nästan lika fritt som bufflarna fordom, äro nu till dags indelade i lotter. Och lotterna äro i regeln inhägnade medels tiotal mil ståltrådsstängsel, så att prärin icke mera öfverallt är öppen ens såsom väg.

Den romantiska äfventyrligheten, den som förlänade gränsmarkslifvet ett sådant lockande sagoskimmer, har i det närmaste helt och hållet försvunnit, men faror och mödor erbjuder gränsmarken ännu i dag i rikaste mått. Det vilda, eggande, rusande spelet om lif och död har upphört där borta, men striden för lifvet, den bittra, dagliga kampen mot naturen själf, är lika hård i dag som någonsin förut, hårdare till och med för dem, hvilka knappast ha annat än sega muskler och senor och okuflig uthållighet att lita till såsom vapen och rustning.

Nybyggarelifvet där ute på slätterna, bortom den sista gränsen för odlingen, är otroligt pröfvande under de första åren — och de första åren äro icke så alldeles få. Grannar finnas vanligen inga på miltal, af träd och buskar och annat ögat kan hvila på intet spår. Så långt blicken når endast slätt och sky och ofta under veckor och månader intet tecken af djur eller människor eller något annat lefvande. Där såsom allestädes har den första beröringen med kulturen varit död och förstörelse för allt, som förut lefde och rörde sig på de vida markerna.

Endast på våren har prärin lif. Då kläder den sig i blommor och grönt; fint, mjukt grönt, som har något af brudlik blyghet och skiftar i otaliga, veka toner med vinden, ljuset och sommarmolnen. Men det är blott för några få veckor. Solen förvandlar snart allt det gröna till grått, grått af ett otal skiftningar åt brunt och grönt, som längst borta alla drunkna i en gråviolett ton af oändlig finhet, men grått i all hufvudsak, ett grått, hvari nybyggaren, som ej är slättbo, omöjligt kan spåra någon som hälst skönhet.

För honom är det allt ödsligt och enformigt, ödsligare och enformigare ju längre årstiden skrider framåt, ju mera slätten skiftar öfver i solförbrändt gråbrunt, utan omväxling ända till yttersta synranden.

Men ödsligare än någonsin är prärin, då den anlägger sin vinterskrud, som är skinande, bländande hvit, med endast där och hvar helt svaga, blånande skuggningar. På afstånd är det omöjligt att urskilja de räckor af låga, mjukt rundade kullar, hvaraf slätten består, åsbildningar, hvilka likt stelnade dyningsvågor göra prärin nästan mera regelbundet enformig än om den värkligen vore slät. Men de bryta i någon mån ljuset, och redan det är omväxling i den förfärande ödsliga enformigheten, som annars råder så långt ögat når.

Det är den, som framför allt annat värkar nedtryckande på nybyggarens sinne. Under sommaren har han sitt hårda, aldrig fullgjorda arbete, men vintern tvingar honom till sysslolös väntan, dag efter dag, vecka efter vecka utan tillfälle att växla ett ord med någon människa, ofta instängd i sin jordkula under dagar och nätter, då en blizzard brusar fram öfver prärin och hotar med ögonblicklig död allt, som ej funnit skydd. Endast okufligt seg, uthållighet och ett jämnmod, sådant få besitta kunna hjälpa honom att gå igenom de första åren, tills nybygget blifvit en gård med mångfaldiga sysslor, som icke lämna tid till grubbel, och jordkulan svällt ut till ett hus med utrymme för hustru och barn. Men håller nybyggaren ut så länge, så blir också vanligen hans belöning större an han någonsin kunnat hoppas på i "det gamla landet" — det han har i tankarna, då han säger "hemma".

Alls icke mindre, ehuru af väsentligt annan art, äro de svårigheter nybyggaren har att bekämpa i skogstrakterna, vare sig sedan att han slår sig ned längst borta i nordväst, i Oregon eller Washington, eller begynner bryta bygd uppe i nordliga Minnesota.

Af Minnesota hörde fordom — och "fordom" behöfver ju icke betyda så alldeles många år i Amerika — en stor del till de vildaste och svårast tillgängliga skogsområdena i Förenta Staterna. Ännu lefva där män, som på långt när icke hunnit gubbåldern, men dock mycket väl komma ihåg det senaste, blodiga indiankriget där, i trakter, hvilka nu helt och hållet göra intryck af gammal odlingsbygd. Ty det var icke längre tillbaka än i början af sextiotalet, då de alltid oroliga Sioux-krigarne i förbund med några andra stammar ödelade många kvadratmil nyodlingar där uppe, skonlöst slaktade män, kvinnor och barn och brände ned deras hus — allt för att häfda sin egen rätt till landet, där de förut varit obestridda herrar.

Sedan dess har odlingen emellertid på nytt häfdat sin rätt gentemot vildarne. Ända långt norrut ha nybyggarne redt åkrar och ängar och byggt upp trifsamma byar i den forna vildmarken, där numera på sin höjd några få hundratal, helt fredliga rödskinn finnas kvar. Endast längst i norr och nordost, upp emot gränsen till Kanada, äro skogarna i Minnesota ännu i det närmaste orörda. Timmerhuggarne tränga visst årligen allt längre in i vildmarkens hjärta, men ännu ha de icke helt rådt på den. Ännu äro skogarna där borta fulla af vildt och vattendragen af fisk. Endast de, som förut hade sin enda utkomst af jakten och fisket, ha försvunnit. Och därför står skogen där uppe ändå mera öde och tyst och hemlighetsfull än fordom, då de närmaste nybyggena ännu voro många dagsresor borta åt söder.

Under sommaren händer det väl som oftast att stadsbor tränga ett stycke in i ödemarken for att under en eller annan vecka ofreda de vilda djuren och lefva gränsmarkslif på lek. Men de nå aldrig mycket långt åt norr. Strömmar, kärr och sjöar och skogen själf hålla dem tillbaka. Leken begynner så otroligt fort likna allvar, om man tvingar sig fram litet längre in i ödebygden.

Det är på vintern odlingen tager sina fjät allt längre in mot den jungfruliga skogens hjärta, med dånande yxhugg och brakande af fällda skogsjättar, som lämnat ungdomsåren bakom sig redan då de första nybyggarne stego i land på kusten ettusen mil längre åt öster och slogo de första slagen i kulturens kamp mot vildmarken. Då kölden lagt broar öfver strömmar, sjöar och kärr och snön byggt väg genom den stiglösa bygden infinna sig timmerhuggarne i skaror och slå upp sina vinterläger icke långt innanför utkanten af den orörda storskogen. Och då de på våren draga därifrån har storskogens gräns flyttats ett stycke längre åt norr.

Inom längre eller kortare tid därefter komma sedan nybyggarne, men de ha ännu styft arbete innan den första sådden kan anförtros åt jorden. Den grofva timmerskogen är fälld, men stubbarna stå kvar och mellan dem vanligen annan skog så tät, att både eld och yxa måste tagas till hjälp för att reda åkern. Det är ett vida hårdare arbete än den simpla plöjningen ute på prärin, men mödans lön är fullt lika osäker. Hvad torkan gör ute på slätterna det uträttar ofta frosten i skogsbygden, isynnerhet de första åren, då det är svårast att passa på rätta tiden för sådden och rödjningarna ännu äro för små att bli fullt delaktiga af ljus och värme.

Skogen erbjuder virke och bränsle i öfverflöd, så att mycket litet till en början behöfver utgifvas för hus och redskap. Men sedan de första, svåraste åren gått förbi, skrider skogsnybygget icke lika hastigt framåt som den nya gården på slätten. I skogen kommer en duktig karl lättare i gång utan stort annat kapital än sina egna armar, medan han på prärin nödvändigt behöfver något att börja med. Men öfveralt äro de första åren liktydiga med hårdt arbete och svåra umbäranden, långt från hemland, vänner och mänskligt umgänge — från allt med ett ord, som annars i någon mån lindrar lifvets möda.

På prärin.

— Gud ske lof! där är ändtligen en gård!

Men i stället för att skynda på sina steg i den djupa snön stannar Thomas Anttila för att pusta en smula och därjämte för att taga i närmare ögnasikte den skorsten, som sticker upp ur sluttningen till vänster. Det är den, som ingifver honom tanken att han anländt till en gård, ty något annat spår af människor eller mänskligt arbete står där icke att upptäcka.

— Gårdar fins det ju visst här i landet af alla möjliga slag, anmärker Anttilas följeslagare, i det också han stannar för att betrakta skorstenen, som är ytterst konstlöst hopfogad af fyra brädstumpar. — Men om det också är en gård, så bor där ingen. De skulle nog ha eld i en sådan köld.

— Må vara, medger Thomas och sätter sig i rörelse åt skorstenen till — men vi kunna åtminstone ligga där i natt. Det är i alla fall bättre än snön.

Den andre, som är Anttilas son, följer efter utan att svara något på anmärkningen, mot hvars riktighet där ju noga taget icke häller fins något att invända. Honom är det för öfrigt fullständigt likgiltigt hvar de finna tak öfver hufvudet, ja, i det närmaste likgiltigt om de finna något tak alls. Så ytterligt utled är han redan på Amerika, ehuru det icke är mera än ett par månader sedan han anlände dit med den fribiljett hans far skickat honom.

Fadren däremot — Thomas Anttila — hade redan i två år arbetat i guldlandet. Men han hade icke lyckats spara ihop mera än jämt och nätt tillräckligt till en biljett för sonen, hvilken han lämnat så godt som vind för våg, då han själf reste hemifrån. Och nu hade de dåliga tiderna kommit också i Amerika!

Sonen hade knappast hunnit ut till Nebraska, där Thomas Anttila arbetade, innan arbetet tagit slut. Bolaget, som tagit itu med ett stort öfvervattningsföretag där borta, hade gått öfverända. Och därmed hade naturligtvis alla förhoppningar på en farm i den för odling öppnade trakten likaledes ramlat. De hade icke ens kunnat få ut sin fulla arbetslön, och någon annan förtjänst i den näjden var det omöjligt att tänka på, då en sådan mängd arbetare på en gång blifvit lediga. Det enda de kunde göra var att begifva sig på väg för att söka arbete i någon annan del af landet. Så långt som till Omaha hade bolaget transporterat dem, som ville vända sig österut, men därifrån måste de taga sig fram på egen hand.

Thomas Anttila och hans son hade vandrat uppåt längs Iowa gränsen och hade arbetat där och hvar hos farmare, hvilka ännu icke slutat sin tröskning, eller voro på efterkälken med andra höstsysslor. Men någon förtjänst att tala om hade det ej kunnat blifva af sådant.

Det var orsaken hvarför Thomas till sist beslutat att med så få omvägar som möjligt sträfva upp till Minnesota, där han förut en gång funnit lönande vinterarbete i skogarna. Och hans son hade själffallet följt med. Han hade haft mera än nog af att arbeta en dag på en farm, ett par på en annan och däremellan ofta tillbringa tre eller fyra på de eländiga vägarna, som icke voro en smula bättre än de uslaste byvägar hemma. Men till och med de voro att föredraga framför att trampa i knädjup snö utan minsta tillstymmelse till väg eller stig, såsom de nu gjort dagen lång.

Tre dagar tidigare hade de på morgonen lämnat en nybyggares jordkula, där de haft nattkvarter, och hade samma dag på aftonen kommit fram till en annan, af sin egare öfvergifven bostad af samma slag. Under natten där hade snöstormen brutit ut med sådan våldsamhet att de icke kunnat tänka på att tåga vidare, utan hade tvungits att tillbringa hela följande dygn i den usla kojan, där det icke ens fans bränsle, så att de kunnat hålla sig varma.

Stormen hade dragit förbi under den andra natten men därförinnan hade den så grundligt utplånat hvarje tecken till väg, att de nu otvifvelaktigt gått vilse. Ty enligt hvad man uppgifvit, skulle de efter två dagars vandring bort komma till ett bebodt nybygge, icke till ytterligare en öfvergifven jordkula såsom de nu gjort. Och kölden, som följt på stormen, skärpte till för hvar minut, nu sedan solen sjunkit så lågt ned. Ingen under därför att både Thomas Anttila och David, hans son, kände sig allt utom förhoppningsfullt stämda, där de vadade fram genom den lösa snön mot skorstenen af fyra brädstumpar.

Först försökte de helt enkelt trampa ned snön så mycket att de kunde komma åt dörren. Men där fans alldeles för mycket för att det skulle låtit sig göra, hvarför David med mycken möda praktiserade sig genom drifvorna upp till skorstenen och sökte bryta lös ett par brädlappar att använda som spadar. Medan han höll på därmed tyckte han sig höra något ljud inifrån jordkulan.

Han lyssnade ett par ögonblick, hvarunder allt var tyst där nere. Men så hördes det igen. Det lät som gråt af ett litet barn, svagt och ynkligt.

David Anttila ref lös hela skorstenen i ett tag och kom med fart ned till sin far.

— Där inne är ett barn, som gråter, sade han och började skofla snö så det yrde om honom. — Och ingen eld ha de, fast det är så kallt!

Thomas skakade på hufvudet och förmenade att sonen väl hört miste, eller att det kanhända till och med var något slags varsel. Men han hjälpte ändå med skoflandet, tills de om en stund nådde fram till dörren, som icke ens var låst.

Först kunde de ingenting se i den djupa skymningen och gråtandet hade också upphört. Men då David frågade om där fans någon började det på nytt. Och då sågo de också något röra sig på sängstället vid motsatta väggen.

De gingo fram till den gråtande och sågo att det var en liten flicka, som halft satt och halft låg på bädden, lutad framåt öfver något de inte genast kunde urskilja. Hon vände ansiktet mot dem.

— Mama so sleepy, sade hon med en snyftning, som dock var halft kväfd af rädsla och nyfikenhet i förening.

Då varsnade de en kvinnas ansikte bakom den lilla, ett ansikte så stelt och blåblekt, att de utan vidare förstodo att kvinnan var död.

— Mama get up! manade barnet ängsligt och strök det stela ansiktet med sin hand. Då intet svar följde vände hon sig igen till de båda främmande.

— Mama cold! sade hon trohjärtadt — Katie cold too!

— Herre Jesus! utlät sig David och blickade rådlöst omkring sig. —
Huru länge må den lilla stackaren redan ha varit här ensam!

I kojan fans intet bränsle, men brädstumparna från skorstenen kommo väl till pass. Inom ett par minuter hade David täljt en hop spånor från en af dem och kort därpå flammade en brasa på härden af stenar och lera i ett af jordkulans hörn.

— Kom och värm dig, uppmanade David den lilla på finska, så snart brasan tagit tillräcklig fart att sprida någon värme, och böjde sig framåt för att lyfta henne från sängen.

— Mama too, jollrade flickan, som väl icke förstod hans ord, men nogsamt uppfattade det vänliga tonfallet. — Get up mama! tillade hon och smekte igen den döda modrens ansikte.

Men då denna förblef orörlig, sträckte hon armarna mot David.

— So sleepy — mama so sleepy, sade hon ängsligt och undrande och lät honom bära sig fram till brasan.

En stund satt hon stilla på Davids knä och tryckte sig tätt upp till honom, men inom kort blef hon orolig på nytt.

— Hungry, förklarade hon — Katie very hungry.

— Hon vill ha mat, tolkade Thomas såsom den mera språkkunnige af de två. Och därmed begynte han leta i ett litet skåp, som upptog hörnet midt emot eldstaden, samt i några skålar och kokkärl, som stodo på en hylla därinvid. Men letandet var fåfängt. Där fans intet som hälst ätbart i hela bostaden, hvarför han i en skrämd hviskning meddelade sonen sin tanke att kvinnan dött af svält.

— Hon gaf väl de sista matbitarna åt barnet, förmodade han, alltjämt hviskande som om han fruktat att den döda kunnat höra hans ord.

David svarade ingenting, utan gick med flickan på armen bort till sin hoprullade filt, den han lagt ifrån sig vid dörren. Ur knytet framtog han ett bröd, bröt ett stycke däraf för henne och satte henne ned på bänken vid spiseln. Medan hon var sysselsatt med brödbiten, fyllde han därpå en liten järngryta med snö och hängde den öfver elden, hvarefter han bröt en del af brödet i små stycken och lade dem i grytan.

— Hon behöfver någonting varmt, förklarade han sitt förehafvande för fadren. Och så fort brödet uppmjukats tillräckligt började han mata den lilla, som med synbart nöje på nytt kröp upp i hans famn. Men innan hon sväljt mera än några få skedblad höll hon upp som om hon med ens erinrat sig något.

— Mama too eat! vädjade hon med en frågande blick ur sina stora, gråblå ögon till den nye vännen, som visst icke förstod orden, men i alla fall uppfattade att ett eller annat icke var som sig borde.

— Hon vill också gifva åt sin mor, förklarade Thomas sakläget, hviskande såsom förut. Och därpå samlade han ihop allt det bästa af sin rådbråkade engelska för att intala barnet att modren snart skulle vakna och då äta i sin tur. Så mycket engelska hade han aldrig förut talat på en gång, men så hade han också tillfredsställelsen att den lilla till slut lät förmå sig att fortsätta sin måltid. Och så snart hon slutat, somnade hon på Davids knä. Han svepte henne varligt in i filten och lade henne ned på bänken närmast brasan. Först därpå drog han fram sin pipa ur bröstfickan, stoppade den betänksamt och började röka.

Fadren följde helt mekaniskt exemplet. Och så rökte de båda en stund under obruten tystnad, David då och då blickande bort mot sängen, där den döda kvinnans blåbleka ansikte skymtade fram hvar gång brasan flammade till en smula. Till sist steg han upp, lade pipan ifrån sig på spiseln och gick bort till sängstället samt täckte omsorgsfullt öfver den döda.

— Om man nu visste hvad man skulle göra med barnet, sade han, utan att direkt tala till fadren, då han satt sig och fått pipan i gång på nytt.

— Hvad skulle man väl göra med henne. Hon har nog en far, som snart måste komma hem. Där i knuten stå ju hans stöflar.

— Om vi bara hade mat tillräckligt att vänta, funderade David. — Men brödet räcker inte längre än i morgon. Hvem vet när han kommer hem.

— Jag tänkte inte häller att vi skulle vänta, förtydligade fadren sin mening, ehuru med en viss tveksamhet och ändå mera lågmäldt än förut. — Om vi ännu en gång gifva mat åt flickan på morgonen, så står hon sig nog tills fadren kommer. Man kunde ju dessutom lämna litet bröd åt henne.

— Inte kunna vi lämna henne ensam här med sin döda mor, förklarade
David bestämdt. — Ingen vet ju huru länge hon måste vara allena.

— Långt kan väl fadren inte ha gått. Och vårt fel är det ju i alla fall inte alls om det räcker länge innan han kommer.

— Då vore det bättre att slå ihjäl henne genast, sade David förtytsamt. — Hällre än att lämna henne här, bär jag henne huru långt som hälst.

— Hvart bär du henne? Då man själf inte vet hvilken dag man får börja svälta, är det inte värdt att skaffa sig andras barn på halsen.

David ansåg det synbarligen icke värdt att svara. Han bröt lös dörren samt ett par hyllor från skåpet, friskade på den knapphändiga brasan och kokade ännu en gryta brödvälling för fadren och sig själf. De åto sin kvällsvard under fortsatt tystnad och omedelbart därpå lade sig David på jordgolfvet i kojan till sådan hvila han kunde finna. Barnet skulle icke lämnas där att svälta och frysa ihjäl, det hade han beslutat, och mera kunde han för tillfället inte göra. Men Thomas Anttila rökte ännu en pipa, innan han lade sig — så nära sonen att han kunde täcka denne med hälften af sin filt.

— Har natten hämtat dig några andra tankar? frågade han på morgonen, då David tändt på de sista små trästycken där funnos.

— Nej, svarade denne kort. Hans beslut var fattadt, och därför ansåg han onödigt att inlåta sig på vidare ordande om saken.

— Gammal är du ju nog tillräckligt att göra som du vill, men nog har du mycket att lära ännu, innan du kommer tillrätta i världen, filosoferade fadren. — Man måste kunna hjälpa sig själf, innan man börjar hjälpa andra.

Men han vägrade dock icke sin hjälp såsom tolk, då det blef nödvändigt att öfvertala den lilla att följa med dem. Tvärtom gjorde han sitt allra bästa för att öfvertyga henne om att modren gått ut. Men först då han föll på den lyckliga tanken att berätta att hon gått att möta pappa, lät Katie lugna sig och förmå sig att lämna jordkulan, som i alla fall var det enda hem hon kände.

— Du kunde åtminstone taga modrens kofta att svepa omkring henne, föreslog Thomas Anttila, då de voro redo att gå. Men David bara kastade en halft skrämd blick mot den döda, medan han lindade in barnet i sin filt.

Det blef en tung dag för de båda männen, tung isynnerhet för David, som icke kunde låta den lilla taga ett enda steg i den djupa snön, utan bar henne dagen i ända. Till frukost hade de endast förtärt en del brödvälling och ingenting annat än en bit bröd hade de häller för middagsmålet. Detta intogo de på en solig fläck, där en af de låga åsarna i någon mån skyddade mot vinden, som icke mera var synnerligt häftig, men genomträngande skarp — en bitande nordväst, som kom ända bort från ishafvet öfver kala tundror och prärier, där hvarken skog eller bärg bröto dess udd.

Först fram på aftonen, då solen redan gått ned och kölden igen bet genom märg och ben, kommo de fram till ett bebodt nybygge med ett värkligt hus. Där begärde de nattkvarter och Thomas redogjorde så godt han kunde för fyndet af den döda kvinnan, tilläggande att de tagit barnet med sig, då de icke kunde vänta tills någon kom och tog vård om henne. Och farmfolket i sin tur berättade, att den lillas far tre dagar tidigare vandrat förbi på väg hem från settlementet — byn — dit han begifvit sig för att skaffa föda åt sig och de sina.

De hade nog sökt öfvertala honom att stanna öfver natten, då det redan varit sent och vädret sett hotande ut, men han hade trott sig kunna hinna hem innan det bröt lös och gick vidare. Hustrun var sjuk och svag, hade han sagt, och flickan ännu för liten att kunna reda sig. Han hade väl blifvit öfverraskad af snöstormen och hade säkert frusit ihjäl. Det var inte en af tusen, som kunde slå sig fram mot en blizzard och han såg ingalunda särdeles stark ut. En herreman, som gifvit sig ut till västern, men alls icke dugde till nybyggare, sade de.

De skickade likvisst bud till settlementet för att meddela hvad som händt och bedja ett par män komma och hjälpa att leta efter den försvunne, då de, som hämtat underrättelsen, voro alltför trötta efter sin dagsmarsch, att gå ut på nytt. Så snart hjälparne anländt, kort efter midnatt, begaf sig nybyggaren själf på väg med dem. Åtminstone ett par mil måste den försvunne ha hunnit innan stormen öfvermannade honom, och då de kommit så långt kunde dagen icke mera vara långt borta, så att de kunde börja leta på allvar. Död var karlen utan tvifvel, men de ville ändå ej lämna honom åt coyoterna. Om snön icke varit så djup skulle det väl till och med redan varit för sent.

Letarne återvände först nästa eftermiddag och hämtade med sig den säck mjöl den förolyckade burit, då han vandrade hemåt. De hade funnit honom en knapp halfmil från jordkulan, där hustrun väntat honom till sitt sista andetag. Om det ej varit för snöyran skulle han kunnat se sitt eländiga hem från platsen där han stupat. En höjning af snötäcket hade visat hvar han låg. De hade fört honom till jordkulan, där de lagt honom jämte hustrun, hvarpå de spikat fast dörren och täppt till skorstensöppningen. Längre fram, då marken tinat, skulle de gräfva en graf för dem.

Men papper eller annat, som kunnat lämna någon upplysning om hvem de båda döda varit, eller hvarifrån de flyttat ut till västern, hade icke funnits i kojan. De hade förgäfves sökt genom hvar vinkel och vrå. De få af grannarne, som öfverhufvudtaget råkat i beröring med mannen under de aderton månader han bott där i trakten, hade aldrig kallat honom annat än "gentleman Jack". Han hade aldrig meddelat vidare om sig själf än att han var hemma från de östra staterna, hvilket för öfrigt hvem som hälst kunde både höra och se. Om hustrun visste de ännu mindre, endast att hon icke föreföll att tillhöra samma klass som mannen. De hade alltid trott, att det var för hennes skull han lämnat sin hemtrakt. Men ingen visste ens om han hade några släktingar eller vänner, som skulle brytt sig om att få veta hvar och huru han slutat.

Frågan gällde därför endast hvad man nu borde företaga sig med barnet, men därvidlag voro goda råd dyra. Från settlementet hade de få farmarne också infunnit sig för att höra nyheterna och deltaga i öfverläggningen, men bland dem fans ingen, som kunnat eller velat antaga sig henne. De voro själfva allesamman mera eller mindre nybyggare och funno det svårt nog att reda sig med sina egna familjer. Det enda de kunde göra eller föreslå var att föra henne till hufvudorten i grefskapet, där dess sheriff bodde. Han finge se till att hon kom in på fattighuset, ifall ingen där kunde eller ville åtaga sig henne. Därom enade de sig snart alla.

Under öfverläggningen satt Katie helt tyst på Davids knä, betraktande med undrande blickar de många männen, som alla rökte och alla hade något att säga, men tillbakavisande alla försök af de tillstädeskomna kvinnorna att göra sig till vänner med henne.

Hon endast tryckte sig närmare till sin beskyddare så snart någon närmade sig och han lade hvar gång varligt sin grofva hand på hennes hufvud, likasom för att försäkra att ingen skulle göra henne något för när, så länge hon var hos honom. Han skulle ingalunda själf kunnat förklara hvad han kände för det främmande barnet. Minst af allt skulle det väl fallit honom in, att det var ingenting annat än hennes fullständiga hjälplöshet, som drog honom till henne.

Därför visste han icke häller hvad det var, som rörde sig inom honom, då rådplägningen ändtligen var slut och fadren meddelade honom dess resultat. Han visste blott, att han kände sig förbittrad mot hela sällskapet som om de förorättat honom personligen.

— Jaså! sade han — jaså, till fattighuset? annat ha de inte kunnat hitta på? Och hvem bryr sig väl om den lilla stackaren på fattighuset? Då är det nog bättre att hon följer med oss.

— Följer med oss? upprepade fadren vresigt. — Nu har du väl blifvit alldeles galen. Jag åtminstone vill ingenting mera ha att göra med henne.

— Kanske kan jag också komma till rätta ensam, invände David lugnt — likasom i går.

— Säg åt dem, att om de gifva mig arbete för ett par veckor, så att jag kan rusta ut barnstackaren och få ihop vägkost, så tar jag henne med till Minnesota och sörjer för henne.

— Jaså, till fattighuset ville de skicka dig, vände han sig igen till den lilla och strök henne öfver håret — då kommer du väl ändå hällre med mig?

Katie förstod intet annat af hans ord och åtbörder än att hon funnit en vän hon kunde lita på. Men så mycket bättre förstodo de, som hade att bestämma öfver hennes öde, att de blifvit kvitt ett obehagligt ansvar — det vill säga, när Thomas Anttila efter många invändningar lät förmå sig att ändtligen meddela dem sonens vansinniga beslut. Men då voro de så mycket vänligare i stället, ty så alldeles säkert var det sist och slutligen ändå icke att sheriffen utan vidare skulle tagit hand om den öfvergifna.

Det räckte därför icke häller länge innan så många bidrag lämnats af de närvarande, både till den lillas utrustning och till vägkosten, att de mera än väl kunde reda sig på vandringen till Minnesota. Allt hvad David själf behöfde göra var att förfärdiga en kälke med så breda medar, att de icke skuro in i snön samt med sido- och ryggstöd för Katie.

Redan den andra dagen begaf han sig på väg så fort solen gått upp, med kälkrepet bundet kring lifvet, så att han knappast alls kände vikten af sin skyddsling och den rikliga matsäcken. Och Thomas Anttila följde med. Trots alla invändningar rörande Katie hade han ingenting emot att hälst för några dagar slippa brödbekymren. Och till Minnesota ville ju också han.

I skogen.

Inne i en tät dunge står en lång, låg byggnad, med väggar af rund, obarkad stock, tätade med mossa. På ena kortväggen finnas två små fönster, ett på hvar sida om en trång dörr, och utanför dörren har skogen huggits ned på några famnar åt alla sidor, men annars stå de väldiga stammarna tätt tillhopa rundt om byggnaden. De ha lämnats i ro till vårvintern, då hygget lider mot sitt slut, ty de skydda i betydande mån mot kölden och snön. Mera än de två små fönstren behöfva invånarne icke. Fönster äro bräckliga tingestar, som lätt slås sönder på vägen från odlingsbygden och dessutom är det ju egentligen endast nattetid huset är bebodt.

Bebodt, det vill säga af andra än kocken, som ser till arbetslagets kroppsliga nödtorft och därför är där dagen i ända. De öfriga äro från solens uppgång till dess nedgång ute på hygget, dag ut och dag in, söndagen liksom andra dagar. Endast då snöstormen dånar genom skogen, bringande de gamla träden att böja sig som vass och att sucka och braka och jämra sig som om deras sista timma slagit, stå timmerhuggarne att finna inomhus. Och då sofva de som björnen i idet.

Innantill ser huset icke mycket trefligare ut än på utsidan. Golfvet är intet annat än den hårdtrampade jorden och rundtom väggarna finnas sängställen, lika konstlöst hopslagna af kiladt virke som det långa bordet mellan dem och de jordfasta bänkarna på ömse sidor om bordet. Grofva klädesplagg, filtar och täcken samt några skinnfällar ligga vårdslöst kastade på sängställena, medan stöflar af ännu gröfre slag finnas kringströdda litet hvarstädes. Men luften där inne är på långt när icke så dålig som man kunde förmoda, ty dels äro de flesta af bäddarna fyllda med färska, fina barrkvistar, som dofta kåda, dels äro väggarna så pass glesa, att ventilationen är af ypperligaste slag.

I ena ändan af det långa rummet står en plåtkamin af det slag, som antingen är rödhet eller icke skänker någon värme alls. Den andra ändan, den, som är försedd med dörr och fönster, upptages af köket, hvilket på intet sätt är afskildt från resten af huset, men försedt med en spis, något liknande en stor låda, fylld med sand och stenar. På den brinner elden fritt under ett väldigt rökfång af grofva kilade plankor.

Kocken sysslar som bäst med kvällsmålet, och det är tilltaget i aktningsbjudande skala. Arbetslaget består af tjugu män, alla af de starkaste ock segaste och alla i sin bästa ålder, ty endast sådana duga för vinterarbetet i vildmarken. Men sådant folk behöfver föda i mängd. Det är icke mindre än en hel fläsksida kocken håller på att steka på en järnplåt med uppåtböjda kanter. Och samtidigt gräddar han på en annan plåt tunna hvetekakor, af hvilka där redan finns en försvarlig stapel, men utan att han ännu tyckes anse det förslå. I en stor, öppen gryta kokar något slags mörk vätska, hvars doft anger dess natur af kaffe.

Kocken, hvars knotiga, seniga kropp alls icke passar ihop med hans ämbete, blir slutligen färdig med tillrustningarna för kvällsvarden. Då tänder han sin pipa och ställer sig i den öppna dörren för att svalka sig en smula, medan han väntar på arbetslaget, som icke kan dröja länge numera, då solen just går ned.

Innan han varsnar något tecken af arbetskamraterna hör han emellertid ett dämpadt ljud af fotsteg i snön från motsatt håll och omedelbart därpå träder en man fram ur skogen. Kocken betraktar honom med någon förundran, men utan att röra sig och utan att yttra ett ord till hälsning. Det är allt utom vanligt att få besök af någon där i ödemarken, inte af anständigt folk åtminstone. Troligen bara någon drifvare, som söker nattkvarter och ett mål mat. Fast icke ens sådana äro vanliga företeelser i skogen.

Men så får kocken med ens syn på ett underligt bylte på kälken, hvilken mannen drar efter sig, med kälkrepet bundet kring lifvet. Det är ju — nej — jo, så hjälpe honom Gud, är det inte ett barn, som halft ligger och halft sitter på kälken, sofvande så tryggt som i sin egen säng.

— Herre Jesus! säger kocken halfhögt och tar i häpenheten pipan från munnen.

— Hvad för en galning är ni, som hämtar ett litet barn hit ut i vilda skogen? hälsar han därpå mannen. Och tillägger några mustiga ord af innebörd, att han nog redan sett ett och annat i sina dagar, men aldrig någonting fullt så ursinnigt.

— David Anttila är jag, från Sotkamo, besvarar den nyanlände lugnt hans fråga, utan att fästa sig vid kommentarierna. — Och galen är jag inte. Jag hade ingen att lämna flickan åt, och därför tog jag henne med.

Han hade stannat nära dörren och drog i sin tur pipan betänksamt ur fickan, knackade ur den mot insidan af vänstra handen och blåste ett tag genom munstycket för att öfvertyga sig om att den var klar. Men innan han hann längre afbröts han af kocken, som icke tagit sina ögon från det sofvande barnet.

— Nå, riktigt slug kan du väl inte heller vara, förmodade han, — efter du inte ens har förstånd att hämta henne in i värmen.

— Då ingen bjudit oss in — — — började David och stack pipan tillbaka. Men resten gick förlorad för kocken, som utan vidare lyfte upp hela kälken och bar den in i huset, tätt följd af David, som ännu hade kälkrepet kring lifvet.

Åhhå! du barnstackare, hvad du har för en far! mumlade kocken, medan han löste upp byltet, hvars kärna bildades af den lilla, och så varsamt bar henne till den närmaste bädden, att hon icke ens vaknade.

Det blef för mycket för David, där han höll på med att frigöra sig från kälkrepet.

— Jag är inte hennes far, förklarade han sträft. — Hon hittades i en koja, där hennes mor låg död, och jag tog henne med.

— Hvar? frågade kocken, med en hel värld af tvifvel sammanprässad i det ena, korta ordet.

— I Dakota.

— Och därifrån har du dragit henne på kälke ända hit?

Hans ton var ännu i hög grad tviflande, men uttryckte på samma gång en viss, omedveten respekt.

— Då jag inte kunde få arbete annanstans, likasom ursäktade sig David och drog på nytt pipan ur fickan. — Och far hjälpte till på vägen.

— Hvar är han?

— Han fick arbete i det utländska lägret några mil härifrån. De hade förlorat en man, men ville inte ta mig med barnet.

— Förb—de hedningar! lydde kockens omdöme om de närmaste grannarne i skogen. — Och hvad tänker du nu företaga dig med den stackaren?

— Om här sku finnas arbete, sade David med en tveksam blick på den allt utom inbjudande omgifningen — så kunde jag väl sörja för henne.

— Och kanske taga henne med, när du är på hygge? — det är inte så litet tokig du måste vara i alla fall, förmenade kocken med hjärtlig rättframhet, men alls icke ovänligt. Och på samma gång såg han själf ytterst fundersam ut.

David kunde icke undertrycka en känsla af modlöshet vid tanken på alla svårigheter, som reste sig i hans väg. Men innan han hunnit besinna sig på något svar, hördes tramp af en mängd fötter och dörren slogs upp.

— Fram med all mat du har, ropade en röst. — Vi — — —

— Håll käften! afbröt kocken med något likt ett undertryckt rytande den ytterligt förvånade talaren. — Här är ett barn, som sofver.

— Ett barn? — det ljuger du visst! Men hans röst sjönk emellertid till en hviskning, och hela sällskapet kom in på tå, med så litet buller som möjligt.

En efter annan gick fram till sängstället, där den lilla låg. Och sedan de med egna ögon öfvertygat sig om att det värkligen var ett barn, som råkat in dit i ödemarken, blefvo de alla stående omkring henne, alltför häpne att göra annat än stumt gapa på den ovanliga företeelsen. De flesta af dem hade redan arbetat ett par år där borta i skogarna, huggande stock under vintern och flottande den under sommaren. Ett barn hade öfverhufvudtaget blifvit en värklig sällsynthet för dem och ändå mera midt i vintern inne i djupa skogen.

— Maten är färdig, afbröt kocken deras ljudlösa förundran — ni väcker henne ännu om ni inte komma därifrån. Här är tillräckligt för dig också, vände han sig inbjudande till David.

— Det är han, David Anttila, som hämtat flickan hit, på kälke från
Dakota, tillade han såsom ett slags presentation.

Fläsket, hvetekakorna och kaffet försvunno med otrolig fart, under många undrande ögonkast bort mot den främsta bädden, men utan att många ord yttrades innan måltiden var i det närmaste undanstökad. Då först ställdes på allehanda omvägar en hop frågor till David om fyndet af flickan och hans vandring med henne, så att hela historien småningom kom ut. Och dem tycktes det icke förefalla fullt lika naturligt som honom, själf att han oombedd åtagit sig ett främmande barn.

— Nog är du väl litet galen, men sämre karlar har man sett, hopsummerade Abel Korhonen, lagets boss eller förman, sina tankar om saken — han, som redan arbetat fem år i skogarna och sades ha köpt ett hemman i Saarijärvi med förtjänsten. — Om vi bara kunde gifva dig arbete, så skulle det väl reda sig på något sätt. Men vi äro fullt lag.

— Det kunde väl ställas om, ifall han vill taga min syssla, anmärkte kocken eftertänksamt, som om den lösningen just fallit honom in. — Laget kunde betala honom för det och jag börjar hugga i stället. Det tycker jag i alla fall bättre om än att stå här och röra i grytorna.

Så mycket intryck tycktes Davids galenskap i alla fall ha gjort på sällskapet, att ingen enda ens drog på munnen åt kockens uppenbara lögnaktighet. Den var ju särdeles afundsvärd, som fått blifva kock — lätt göra inomhus och full andel i lönen för det gemensamma betingsarbetet. Det var helt annat än att stå och hugga i alla väder och vindar tills ryggen värkte. Men ingen yttrade ett ord, utom David själf.

— Dåligt skulle det väl gå med min kokning, invände han, — det är inte en syssla jag är van vid.

— Hvad för slags baroner tror du de här herrarna äro, att din kokning icke skulle duga åt dem? frågade kocken öfverlägset. — Jag kan väl visa huru det går till.

— Inte äts här alla dagar kycklingsstek med gräddsås, anmärkte Kalle Lehtinen, som var en oförbätterlig slarf, men lagets skämtare och allmänna favorit.

De andra grinade ett stumt bifall, utom Abel Korhonen, som menade tro på att David icke var af den rätta sorten för Amerika.

— Här i landet tar man hvad som bjuds, förtydligade han sin mening — och gör så godt man kan. Inte har Koivumäki så skämt bort oss med maten, att vi inte komma till rätta med din kokning.

— Nej, fet har man inte blifvit, bekräftade Kalle Lehtinen. Men innan han hann tillägga något hördes ett ljud af gråt från sängstället. Katie hade vaknat och var så skrämd af den främmande omgifningen, att hon icke genast lät lugna sig, ehuru David omedelbart gick bort till henne.

De sutto alla tysta och lyssnade, medan David hastigt framletade en brödbit från sitt vägkostknyte. Men den var torr och hård och förmådde icke trösta den lilla.

— Hvad hon gråter vackert! uttryckte Korhonen halfhögt lagets känslor.
Och det satte lif i kocken.

— Vackert är det nog, medgaf han — men inte är det väl roligt för henne. Kanske sku' hon tycka om litet sirap på brödet? frågade han af David.

Han hällde litet i en bleckmugg och sedan Katie en gång fått smak på läckerheten glömde hon så fullständigt sin rädsla, att hon till och med lät Koivumäki bära sig fram till bordet. Men till tåls gaf hon sig icke, innan David satte sig bredvid dem.

En efter annan kommo de öfriga också närmare, tills de bildade en tät ring kring henne. Ingen yttrade på länge ett ord, men hvar gång hon jollrade något till David, såg den ene på den andre. Och då hon skrattade af förtjusning öfver sin sirap, grinade deras orakade fysionomier alla med, som på kommando.

Höjdpunkten af beundran nådde de, då hon försökte sticka en sirapsvåt brödbit också i Davids mun.

— Uncle Dave eat too, uppmanade hon — it nice.

— Nå, aldrig har jag sett maken! brummade en af beundrarne.

En sådan flicka skulle jag också tagit, förklarade en annan.

Men då Katie kastade en förvånad blick på de skäggiga männen, som kommit allt närmare, drogo de sig hastigt ett par steg längre bort. Och smågrinade en ursäkt för sin närgångenhet.

Endast Kalle Lehtinen tycktes fatta att situationen kräfde något annat och mera än platoniska uttryck af beundran. Han tömde först den bädd, där Katie sofvit, på dess innehåll af kläder och annat. Och därpå begynte han plocka ihop alla de färskaste och finaste barrkvistarna från de öfriga sängställena, tills han fyllt hennes med endast det bästa huset i den vägen kunde bjuda.

— Tag min filt åt henne att ligga på, den är alldeles ny, uppmanade en af männen.

— Och min fäll till täcke, yrkade en annan.

— Nej, min rya, som gumman skickade i somras med Koivumäki, invände en tredje.

— Vi taga båda, afgjorde Lehtinen prompt — och hänga ryan på väggen, så blåsten inte kommer åt henne.

Tack vare bidragen från de öfriga hade han snart gjort i ordning en bättre sofplats än Katie troligen haft sedan hon hämtats till västern. Och i kraft däraf ansåg Lehtinen sig klarligen ega rättmätiga anspråk att få hjälpa till då den lilla lades till sängs.

Han drog egenhändigt kängorna af henne och sedan han själf noga skärskådat dem ställde han dem på bordet framför de andra.

— Titta på de här!

Och gubbarna tittade småmysande, länge och grundligt på de lustiga tingestarna, som noga tagit form efter den lillas fötter.

— Nu är det bäst att vi göra upp saken med dig, sade Abel Korhonen, då David sällade sig till de öfriga, sedan Katie somnat. — Jag har tänkt att vi skulle gifva dig en och en half dollar om dagen och födan. Vi förtjäna nog mera, men vi göra betingsarbete, och det är tyngre än att vara kock.

— Nog skulle också mindre förslå, menade David — åtminstone tills jag lär mig att koka.

— Det måste du lära på två dagar, förklarade Koivumäki. — Den här veckan till slut kokar jag och du får se på, men sedan måste du sköta dig själf.

— Och barnet? Det får jag väl betala för?

— Nå, hvad mera! Inte hålla vi något hotell, där man betalar för hvar munsbit mat. Hvad hon orkar äta är henne nog gärna unnadt. Inte for att jag frågat de andra, tilllade förmannen — men jag tror de alla tänka lika.

Och alla grymtade ett mera eller mindre högljudt, men omisskänneligt bifall.

De första dagarna var Davids kokning nog sådan, att knappast ens de han kokade för väl skulle underkastat sig den utan protest, om det ej varit for Katies skull. Men hon hade tagit dem med storm, allesamman och med ens. Det var nästan som om de alla utan undantag betraktat sig som delegare i henne och därför skyldiga att göra hennes lif i vildmarken så behagligt de kunde.

Och Katie, som blef starkare och lifligare för hvar dag, trifdes ypperligt i de egendomliga omgifningarna och trots det egendomliga lefnadssättet. Innan många dagar förflutit tog hon det såsom någonting alldeles själffallet att alla de sträfva männen läto henne göra som hon ville och å sin sida på allt sätt sökte vara henne i lag.

Ett par veckor efter hennes ankomst till lägret blef det tid för Koivumäki att begifva sig ned till bygden i och för den regelbundna månadsprovianteringen, och då han började göra sig i ordning för resan, tog en efter annan af männen honom afsides. De hade, de flesta af dem, ett eller annat privatuppdrag att anförtro honom och enhvar gjorde det i allsköns hemlighet.

Men därför blef också följden den att Koivumäki vid sin återkomst var försedd med åtta dockor och sex hästar af olika storlek och slag, till Katies outsägliga förtjusning. Ty hvarken henne, kommissionären eller de frikostiga gifvarne föll det på minsta sätt in att något större omväxling måhända varit önskvärd. Hennes ljudliga fröjd endast stegrades för hvar ny häst eller docka, som togs fram, och gifvarnes belåtenhet steg synbart i samma mån.

Men senare på aftonen samma dag blef hon dock lika oskyldigt som ofrivilligt orsaken till djup misshällighet inom laget. Dess medlemmar hade, såsom de alltid haft för vana, låtit månadsprovianten åtföljas af ett tämligen rikligt förråd af whisky. Och den togo de, likaledes i enlighet med sina förra vanor, itu med att förtära så snart kvällsvarden var förbi.

Det var det enda nöje de hade under vintern, och då det icke förekom oftare än en gång i månaden, hade aldrig ens de ordentligaste haft några invändningar att göra, om också en eller annan eller flera låtit muntrationen sluta med ett kapitalt rus. De inskredo endast då det artade sig till slagsmål, hvilket icke häller hände så alldeles sällan, då gossarne börjat bli varma och erforo ett behof att krydda det enformiga nöjet en smula.

Katie hade varit så djupt intresserad af sin nya, talrika familj och sitt välfylda stall, att hon icke låtit öfvertala sig att gå till sängs förrän långt efter den vanliga tiden. Till sist hade hon dock somnat, omgifven af alla sina dockor och så många af hästarna, som kunde få rum på bädden, utan att till en början låta störa sig af den redan rätt högljudda tonen vid bordet.

Men innan hon sofvit längre än en halftimme, stämde Kalle Lehtinen upp en visa, med sådant skrålande eftertryck att hon vaknade upp med ett skrik.

David var i ett nu vid sängen och sångaren, som redan hunnit ett godt stycke väg mot sitt vanliga muntrationsslut, tystnade själfmant. Men då gråtandet det oaktadt fortfor föll han på en annan tanke.

— Man måste gifva litet också åt barnstackaren, mumlade han och gick med osäkra steg bort till sängen med sin bleckmugg.

— Här är litet att värma hjärtat med, lallade han — drick, du lilla kryp, så blir du glad.

— Låt bli! protesterade David och sköt undan hans hand. — Det får du inte göra.

— Hvad är det du börjar kommendera? väsnades Lehtinen. — Bättre karl skall det vara, som säger hvad jag får göra.

— Bättre eller sämre, men det här gör du inte.

Och då Lehtinen lika fullt sökte tränga sig fram skuffade han honom tämligen omildt åt sidan.

— Jaså, du börjar skuffas, sade denne ilsket. — Men här är en karl, som kan ge tillbaka om du vill slåss!

Därmed fattade han tag i David, men denne, som knappast smakat på whiskyn, fann det allt utom svårt att skaka honom ifrån sig. Och det gjorde han så eftertryckligt att Lehtinen tog öfverbalans och föll öfver bordet.

Men en af de andra, som också redan hunnit bli betydligt varm, högg i sin tur David i kragen. Han var en helt annan motståndare än Lehtinen, så att David hade händerna fulla med att försvara sig. Därunder hann Lehtinen resa sig och kom med en annan, fylld mugg fram till Katie, som var för mycket förundrad och skrämd på en gång att ens mera skrika.

— Nu ska du få dig en tår, mumlade Lehtinen otydligt, glömsk af allt utom sin första, druckna tanke.

Men innan han kunde utföra den var Koivumäki med ett par långa steg framme vid sängen och kastade honom åt sidan som en tom säck, så hårdt att han hvarken förmådde resa eller röra sig på ett par minuter.

Det satte eld i det öfriga sällskapet, hvaraf flera syntes böjda att taga Lehtinens parti mot David, som rifvit sig lös från sin vederdeloman och nu sökte lugna den lilla.

Koivumäki höll de andra tillbaka.

— Kom inte hit, varnade han. — Det händer något underligt om ni försöker.

Abel Korhonen trädde också emellan.

— Skämmas skulle ni allesamman, sade han — ser ni inte att flickstackaren är skrämd halft från vettet? Och Lehtinen borde ha stryk tills han blir nykter igen. Att försöka gifva whisky åt ett litet barn och sedan ställa till slagsmål!

— Inte passar det ju riktigt att slåss, så att barnet ser, medgaf en af dem, som nyss varit ifrigast. — Det tänkte ingen på. Och inte är Lehtinen någon elak karl häller — inte ville han göra något illa.

— Det bryr sig ingen om hvad han ville eller inte ville. Om ej Koivumäki hunnit emellan, så hade barnet kunnat vara dödt nu — en hel mugg whisky!

— Oi, oi, oi! jämrade sig Lehtinen, som af den hårdhändta medfarten och förmannens allvarsamma vrede med ens bragts öfver det vildsinta stadiet, in i en gråtmild stämning. — Nu tro de att jag tänkte döda henne — barnet, som jag inte ville röra hårdt med ett enda finger. Inte är jag ju ändå barnmördare, fast jag må vara litet full.

Och han storgrät af samvetskval och whisky i förening.

— Åh, gå och lägg dig och sluta med den där olåten, uppmanade Korhonen. — Du har druckit tillräckligt för en kväll — och det ha vi nog för resten alla.

I den punkten spordes åtminstone ingen högljudd meningsolikhet, utan följde småningom alla Lehtinens lydiga exempel, så att hela lägret snart var försänkt i sömn.

Följande morgon, då de andra gingo ut till hygget, stannade Lehtinen hemma. Han kände sig så betryckt i anledning af sitt beteende föregående afton att han icke ville lämna den nye kocken och hans skyddsling, utan skyllde på att han var sjuk.

Men då det längre fram på dagen blef klart solskensväder, så att skogen gnistrade och sken, frågade han om David ville låta honom draga Katie på kälken ut till den trakt, där de andra arbetade.

— Det blåser inte det minsta och de skulle säkert alla tycka det roligt att se henne där, sade han. Men sade icke, tänkte det kanske icke ens klart, att det på sätt och vis skulle återupprätta honom i egna och andras ögon, om de sågo den lilla anförtrodd i hans vård.

Och David, som hvarken var långsint eller betviflade att Lehtinen skulle taga bästa möjliga vård om Katie, hade ingenting att invända.

Därefter upphörde emellertid, såsom efter tyst öfverenskommelse, de storartade månadsgillena. Endast första gången då Koivumäki återvände från bygden utan den vanliga whiskykaggen, hördes något knöt. Men det kväfdes i lindan af Abel Korhonen.

— De som vilja supa sig fulla kunna själfva skaffa sig whisky och dricka den i skogen, förklarade han kort om godt. — Där går det an att skrala och slåss så mycket ni vill. Men här skall lefvas så att vi inte skrämma lifvet ur barnstackaren, som vi tagit vård om.

Och därvid blef det.

De hade så godt som alla börjat betrakta Katie såsom sin gemensamma skyddsling, isynnerhet sedan den afton då de så när farit hvarandra i lufven för hennes skull. Och hon var lika god vän med dem alla, utom att hon alltid, då ett eller annat gick henne emot, tog sin tillflykt till David och annars oftast höll sig till Kalle Lehtinen. Han hade en obegriplig förmåga att roa och underhålla henne och tröttnade aldrig på att uppfinna nya lekar.

Hvad det led på vintern begynte David Anttila allt eftertryckligare tänka på hvad han väl skulle taga sig till då skogshygget tog slut. Att arbeta på dagspenning dög icke, då man aldrig visste huru länge sådant arbete räckte och han dessutom ej kunde börja släpa Katie med sig kring världen. Och årsdrängar höll ingen i det här landet, hade han hört. Om han hälst kunde bli torpare, men han visste inte om de ens hade torp.

Till sist beslöt han att tala med Korhonen om saken. Han var en klok karl och hade nog reda på allt, som var nödvändigt att veta om Amerika.

— Torpare? upprepade förmannen, då David framställde sin fråga, — Inte har jag hört om torpare i Amerika. Och bättre vore det ju också att börja på egen jord än på andras. Stockbolagen sälja alltid marken billigt då skogen är huggen och duglig åkerjord fins här nog hvar som hälst, bara man orkar få den under bruk. Men kanske vi kunde hjälpa litet, så du kommer i gång. Det är ju svårt för dig ensam, då du har flickan att se efter.

Det mötte inga stora svårigheter att finna lämplig plats för ett nybygge i en trakt, där man hade alt att välja på. Ett par mil österom arbetslägret flöt ån, som rann där förbi, ihop med en större flod, omedelbart nedanför en fors. På ena sidan om ån växte endast löfskog på mark, som var i det närmaste stenfri, så att den ypperligt lämpade sig till åker. Och något längre nedåt, längs flodstranden, fans lågländt, helt glest trädbevuxen jord, där det måste växa gräs i mängd under sommaren. Det var så godt som färdig äng för en gård. Ändå mindre svårighet mötte det att få köpa jorden, som ännu låg så långt från all odling, att den var nära nog värdelös. Saken uppgjordes i en handvändning första likviddag, då bolagets kassör gjorde sin rund kring skogslägren. Han hämtade nästa gång alla nödiga handlingar med sig, så att David Anttila redan inom en månad fann sig såsom egare till en betydligt större sträcka jord än han alls till en början kunde tänka på att bebruka.

Det var Abel Korhonen, som yrkat att han skulle taga för sig med besked, medan det ännu var tid.

— Det är en så god plats, att dit nog komma andra innan många år gått förbi. Kanske där till och med ännu en dag blir en hel by med kvarnar och annat vid forsen. Och du är så ung att du nog har tid att vänta.

Davids besparingar räckte väl till, oaktadt possessionens vidlyftighet, både för den första afbetalningen, som endast steg till tjugufem cents per acre, och till ett par hästar, som visst voro tämligen utkörda efter vintersläpningen, men dock goda nog för hans behof. Han hade varit kock i något öfver fyra månader för en och en half dollar om dagen och hade icke rört sin lön för annat än tobak, så att han till och med hade tillräckligt öfver för en ko och annat nödvändigt.

Men därmed skulle han i alla fall icke hunnit mycket långt, om icke hela arbetslaget kommit honom till hjälp. Medan de väntade på islossningen arbetade de under goda tio dagar på nybygget. Och det var tillräcklig tid för dem att uppföra en stuga med farstu och kammare bakom samt att dessutom fälla skogen på den blifvande åkern.

— Tak öfver hufvudet måste ju barnstackaren ha, utlät sig Abel Korhonen, då det först blef tal därom — och ensam kan Anttila inte både bygga och uträtta allt annat han har att göra.

Därför byggde de, allt af stock, till och med farstun. På virke var ingen brist och då stockarna bilades på insidan blef det ju nästan lika snyggt som af hyflade bräder, och mycket bastantare.

Själf hade David, sedan nybygget en gång var beslutet, användt hvar timme han hade ledig från köksgöromålen på förfärdigande af allehanda husgeråd. Och därvid hade de andra likaledes hjälpt honom i betydande mån, både under aftontimmarna och då dåligt väder höll dem inomhus. Det var därför med en långt ifrån dålig utrustning han och Katie drogo in i den nya stugan, då skogslägret till sist bröt upp.

Till och med den proviant, som fans kvar, lämnade arbetskamraterna åt honom, så att han var väl försedd för ett par månader framåt. Och icke en enda försummade, att vid afskedet med hemlighetsfullt tafatt min sticka någonting innanför Katies lilla kofta. Ingen ville bjuda pengar direkt åt David, "men barnet är ju likasom vårt också", tolkade Koivumäki deras tankar, "och för henne behöfs allt möjligt, som måste köpas".

Nybyggarlif.

Så blef David Anttila ensam af hela laget kvar i vildmarken såsom nybyggare, och lätta blefvo hans dagar icke.

De andra hade visst hjälpt honom ett bra stycke framåt, men arbete fans där likväl ännu, mera än en man kunde utföra. Egentlig hvila kunde han aldrig unna sig, utan betraktade såsom hvila de stunder han sysslade inomhus och såg till Katies behof.

Men det var icke många timmar han hvilade sig ens på det sättet. Vanligen lekte hon dagen i ända i hans närhet ute vid arbetet, sof på hans hopvikta rock vid foten af någon trästubbe och följde honom däremellan på hvart steg, som en liten hund. "Uncle Dave", såsom hon kallade honom äfven sedan hon glömt de få andra engelska ord hon kunnat, var allting för henne.

Den första åkern blef, tack vare hjälpen vid trädfällningen, i ordning i god tid på våren. Stor var den väl icke och stubbarna måste han visst lemna kvar där de vuxit, men den jungfruliga jorden var i gengäld så kraftig att brådden snart täckte jorden som en tät, grön matta. Utsädet hade Koivumäki hemtat då han gjorde den sista provianteringsfärden ned till bygden.

Med ängsmarken hade han mindre möda, då den befans så rikligt gräsbärande, att de fåtaliga träden till en början opåtaldt kunde lämnas. Han fällde endast så många han behöfde för att inhägna den del han ämnade afbärga. Resten blef bete och det skulle varit rikligt för flera gånger så många kreatur han egde.

Större delen af sommaren arbetade han på rödjande af mera åker, så att han hade en rätt aktningsvärd areal för höstsådd, redan innan han skördade vårhvetet och hafren. Men så snart han stackat dem och gjort undan sin sådd, begynte han uppföra ett uthus, afsedt att härbärgera kon och hästarna under vintern.

Han var särdeles belåten med den början han gjort. Skörden hade utfallit bättre än han alls vågat hoppas, kräken trifdes alldeles förträffligt och den nya sådden, som fått regn i rättan tid, sköt hastigt upp till en kraftig, mörkgrön brådd.

— Det vore en riktigt vacker åker, om jag bara orkat få bort stubbarna, berättade han åt Katie som alltid med största uppmärksamhet lyssnade till hans meddelanden om nybyggets affärer och såg så vis ut som om hon fullt förstått hvarom det var fråga.

David fann det nämligen långt ifrån alltid lätt att finna samtalsämnen, som roade Katie, och hade därför småningom gjort det till en vana att underhålla henne med alla sina tankar och planer rörande nybygget. Och då hon alltid såg intresserad ut, men aldrig tillät sig några invändningar, var arrangementet ömsesidigt i allo tillfredsställande.

En afton fram på hösten, då Katie i anledning af det ruskiga vädret gått ovanligt tidigt till sängs, arbetade David ännu i skymningen på sitt nya uthus, hvilket icke på långt när gick så hastigt framåt som han önskat. Medan han som bäst höll på att klyfva en rund stock för takvirke, såg han en karl komma upp längs randen af bråddåkern. Han höll upp med arbetet, men betraktade den främmande utan att röra sig från stället. Först då denne hunnit helt nära, såg David att det var Kalle Lehtinen.

— Hälsningar från Michigan, sade Kalle, då han kommit ända fram.

— Hvad hörs väl därifrån? hälsade David tillbaka. Och så skakade de hand så lamt som om båda varit vingskjutna.

— Nå, inte stort någonting. Dåliga tider är det där också, så att man knappt kan förtjäna födan.

— Jaså, det är dåligt också där? frågade David, som om Michigans affärer varit af största vigt för honom, ehuru han aldrig varit där och föga ens visste hvar det låg.

— Och huru lefver man här? började Kalle Lehtinen, efter en längre paus, hvarunder båda säfligt och metodiskt stoppat och tändt sina pipor.

— Sakta går det ju, men inte har man just häller något att klaga öfver.

— Inte ställa grannarna åtminstone till något bråk här, skämtade Lehtinen. — Och en jäkla vacker brådd har du. Här blir duktigt med säd nästa år.

— Nog växte ju vårsäden bra, medgaf David — men inte vet man ännu huru det blir nästa sommar.

— Och huru mår flickan? frågade Lehtinen, som ansåg sig ha ådagalagt tillräckligt intresse for viktigare angelägenheter och därför nu kunna inlåta sig på det ämne, hvarmed han nog hälst skulle börjat, om det varit tillständigt.

— Bra mår hon och växer duktigt. Nu sofver hon redan.

Så rökte de igen en stund under tystnad, tills David i sin tur frågade huru hans gäst råkat ditåt trakten.

— Nå jag tänkte att här blir förtjänst när vintern kommer. Och till dess kan jag väl få arbete på någon farm, hälst för födan. Det fins ju gårdar söderut härifrån. Men först ville jag se huru här lefdes.

— Arbete skulle ju också här finnas tillräckligt, besvarade David den indirekta frågan, medan de i sakta mak gingo åt stugan till — men råd att betala lön fins inte.

— Nå det kunde vi väl komma öfverens om. Det betalas inte stort för jordbruksarbete någonstans de här tiderna. Och sparadt blef det inte just häller i Hancock, så att man kunde resa omkring och söka större förtjänst.

Det var så tämligen tydligt att Lehtinen såsom vanligt slarfvat bort hela sin sommarförtjänst och nu endast tänkte på huru han skulle kunna lefva tills skogshugget började. Och David behöfde nog all hjälp han kunde få, men det bjöd emot att begagna sig af den gamla kamratens läge för att få hjälpen gratis.

— Kanske kunna vi ställa om lön på något sätt, afgjorde han därför saken. — Om inte förr, så när jag kan sälja litet säd.

— Det är det inte värdt att tala om, återtog Lehtinen. — Vägarna äro fulla af folk den här hösten, som vore glada nog om de kunde förtjena sin föda. Här i ödemarken vet man inte huru dåliga tiderna äro.

Nästa morgon stod han vid Katies säng, då hon vaknade. Hon såg undrande på honom några ögonblick.

— Kalle! sade hon därpå sakta. — Kalle har kommit. Snälla Kalle!

— Det välsignade barnet känner ju igen mig! utbrast Lehtinen, betydligt mera förtjust än han ansåg tillständigt att visa. — Inte har Kalle ju kunnat hämta mycket med åt dig, men litet snask har han i alla fall.

Han bar henne hela morgonen omkring på axeln, medan han tog i ögnasikte hvad David uträttat under sommaren.

— Nog blir det här ännu en styf gård, försäkrade han, medan de åto sin frukost. Med sådan ängsmark här är kan du ju hålla en hel hjord om du vill. Till och med de utkörda hästkräken du köpte äro helt ståtliga nu.

— Dem skulle väl ingen känna igen, medgaf David belåtet.

— De äro säkert värda fyra gånger mera än du betalade. Med dem kan du förtjäna vackra pengar i vinter. Det lönar sig bättre att släpa stock än att hugga.

— Kan nog hända. Men inte kan jag ju lämna barnet här ensamt och inte taga henne med häller, så de pengarna få nog bli oförtjänade.

— Det vet man inte. Om du vill låta mig köra, så dela vi förtjensten.
En vecka med ena hästen och nästa vecka med den andra, så hålla de ut.
Också det blir pengar, då man inte behöfver köpa foder.

— Det är ingen dålig fundering. Tid har ju hästarna nog under vintern.

— Och på våren kan du taga fast tio af dem att föda under sommaren, fortsatte Lehtinen. — Stockkörarne betala nog hällre en tjugu, tjugufem dollars stycket än de sälja för nästan ingenting.

David myste af förnöjelse. Det var icke hans vana att tänka längre än på det arbete han närmast hade att utföra, men då någon annan gjorde ett förslag, fattade han så snabbt som trots någon om det var fördelaktigt eller motsatsen. Och just det hade utgjort hans största bekymmer att utsikterna till kontant förtjänst voro så ytterst små.

Kalle Lehtinen arbetade som om nybygget varit hans eget och hvad det led begynte det nog synas att arbetsstyrkan fördubblats. Innan vintern kom, var det kombinerade stallet och fähuset fullt färdigt och därtill åtskilligt annat undangjordt, hvilket David aldrig ens kunnat tänka på att begynna om han varit ensam.

Abel Korhonen var den näste, som kom på besök. Han hade uppgjort ett stort hyggeskontrakt och hade stämt möte på nybygget med så många af det gamla arbetslaget han hade reda på och med en hel hop nytt folk därjämte. Det blef helt lifligt på "Anttila" medan manskapet samlades och väntade på att årstiden skulle stadga sig. De flesta af dem voro nöjda nog att kunna förtjäna sitt uppehälle under de tvunget sysslolösa vinterdagarna, så att David fick en massa arbete utfördt. Han och Lehtinen hade huggit ned skogen för en rätt stor, ny åker, så att där fans virke tillräckligt. En badstuga växte upp inom några dagar och därnäst en ria samt en lada, dit männen flyttade hans höstack för att få bekvämare nattläger. Nybygget började till sin egares stora belåtenhet arta sig till en riktigt prydlig gård.

Nästan ännu belåtnare var Katie, som igen hade sällskap och omväxling dagen lång. Och blef bortskämd i nästan lika mån af alla.

— Hon kommer att få ledsamt, då här blir tomt igen, anmärkte David aftonen före uppbrottet till storskogen.

— Nå, någon gång kommer man väl hitåt också under vintern, förmodade Korhonen — om ej annat så för att gå i badstun. Det har inte beståtts förut i de här trakterna.

Han gillade i allo Lehtinens förslag beträffande stocksläpning.

— På det sättet kan det bli riktig karl också af dig, sade han, mera öppenhjärtligt än smickrande — isynnerhet om du låter Anttila taga hand om pengarna för er båda. Bäst vore det till och med om du sedan blef här öfver sommaren, fast du inte förtjänar mera än maten. De tre år jag känt dig har du förstört hvar dollar, så du ingenting har i behåll, fast du är nog så duktig i arbetet.

— Nå, man får se då vintern är slut. Nog kunde det ju gå också på det sättet, medgaf Lehtinen.

Den närmaste tiden därefter sysslade han mest med att underhålla Katie, som tycktes känna sig helt borttappad, då där med ens blef så tyst och tomt. Men redan inom ett par veckor blef där stadigt vinterföre, så att han kunde börja köra.

Därefter kom han blott till söndagarna till nybygget och hemtade ordentligt hvar likviddag i det närmaste hela förtjänsten till David, som aldrig kunde förvåna sig tillräckligt öfver huru mycket pengar det blef. Redan före jul kände han sig så förmögen att han skickade Lehtinen ned till bygden efter en andra ko, ett par grisar och ett och hvarje smått till hälgen.

Hans ombud förstörde visst en hel del af sina egna pengar på den färden, på snask och leksaker och annat för Katies julafton, men därför kunde David icke förmå sig att klandra honom.

— Det skulle jag nog aldrig kommit att tänka på, sade han blott, högst förvånad öfver att det icke fallit honom själf in och på samma gång mycket belåten med Lehtinens uppköp. Men hälften af dem ville han betala och yrkade så bestämdt därpå att han till sist fick sin vilja fram.

Vintern gick småningom, under träget arbete och större nykterhet än Kalle Lehtinen kunde påminna sig sedan åtskilliga år tillbaka. Han var icke mera än två gånger under hela vintern med om något viftande och inte ens då blef det riktigt allvarsamt. Men därför voro också hans vinterbesparingar så stora, att han knappast själf kunde tro det, då David och han, sedan släpningen tagit slut på året, gjorde upp sluträkning.

— Det här lenmar jag hos dig, allt hvad jag inte behöfver för resan, sade han då affärerna voro klara. — Den här sommaren ämnar jag mig ända till Kalifornien. Jag har nog tänkt på hvad Korhonen sade och sant är det visst, men jag kan inte hållas så länge på ett ställe. Inte duger jag att börja med riktigt jordbruk så länge det ännu fins så mycket att se och försöka här i landet.

— Här skulle ju nog finnas fullt upp med arbete för två och i år kunde jag också betala vanlig lön, då det kommit in så mycket pengar, frästade David.

— Bra vore det visst, medgaf Lehtinen tveksamt — och mera skulle jag väl ha i behåll. — — Nå, det går ju an att försöka några veckor. Men om jag också sedan reser, så kommer jag säkert tillbaka i höst. Vi kunde väl också nästa vinter ha samma slags bolag?

— Riktigt gärna för mig. Men kanske du ändå stannar?

Lehtinen svarade ingenting, utan arbetade de följande tre veckorna som om det gällt lifvet. Det såg nästan ut som om han sökt med våld kväfva begäret att ströfva. Men det hjälpte ej. Den tredje lördagsaftonen, sedan de tagit sitt bad, förklarade han sig icke kunna stanna längre.

— Det riktigt drager mig bort, sade han — och då tjänar det inte till någonting att hålla emot. Men till hösten kommer jag säkert tillbaka. Det här käns ändå som hemma.

David insåg godt att alla vidare invändningar voro onödiga och uppräknade därför helt enkelt dagslönen för vårarbetet. Den steg till så mycket att Lehtinen alls icke brydde sig om att röra vinterbesparingarna.

— Behåll du dem, sade han. — Och om det blir nöd på färde, så använd dem bara. Jag skulle i alla fall själf göra af med dem.

Hela söndagen lekte han med Katie, men så snart hon gått till sängs började han göra sig i ordning. Och nästa morgon före soluppgången begaf han sig på väg.

David och Katie voro helt allena på nytt, men David hade alls ingen tid att hänge sig åt tankar på ensamheten af sitt lif i ödemarken. Därtill fans där alldeles för mycket arbete, som måste uträttas. Och Katie var ännu icke gammal nog att många dagar känna sig tröstlös. Allt gick inom kort igen sin gilla gång på Anttila, David arbetande som en träl från soluppgången till sena kvällen och Katie såsom förut följande honom i fjäten dagen lång.

Först långt fram på hösten kom Lehtinen tillbaka, sedan David redan beslutat att taga Katie med sig och vandra ned till bygden för att söka hjälp för höstsysslorna, dem han fann det omöjligt att mera rå med ensam.

Sommaren hade alls icke slagit sig till pengar för Kalle Lehtinen, som funnit den fjärmaste västern öfverlupen både af arbetssökande och af allehanda drifvare, som brydde sig mycket litet om att finna det arbete de alla sade sig söka.

Kineser ha det bäst där, påstod han. —De ha inte några söndagar och supa aldrig, så att folk hälst använder dem. Hvita människor få svälta, ifall de inte varit där länge och kunnat skaffa sig stadigt arbete. Hans yttre visade noggrannt att han haft det svårt och "hem", såsom han sade, kom han utan en dollar i fickan. Han hade icke ens kunnat köpa sig en järnvägsbiljett, utan hade gått till fots en större del af vägen.

— En och annan gång kunde man ju visst stjäla sig in på frakttågen och åka en half dag eller så, berättade han. — Men nog fick man gå däremellan så fötterna värkte. Här är det i alla fall bra mycket bättre!

Men de bittra erfarenheterna hade likväl ingalunda kurerat honom.

Under vintern släpade han såsom året förut stock för gemensam räkning och förtjänade vackra pengar, hvilka åter anförtroddes i Davids vård. Och ända till inemot midsommar arbetade han sedan för denne, men då kunde han icke längre hållas stilla, utan begaf sig på väg uppåt Kanada.

— De berättade under vintern att där hittats duktigt med guld i Columbia, upplyste han — och nu vill jag försöka min lycka med den affären. Kanske har man tur och blir rik karl på en gång, så att man kan fara hem och köpa en riktig herrgård.

Så väl gick det honom visst icke. Men då vintern infann sig tidigt där uppe i bärgen kom också Kalle Lehtinen en hel månad tidigare än året förut tillbaka till Minnesota, så att David alls icke hade några svårigheter med höstarbetena. Och följande vår slogo sig två andra landsmän ned i närheten, med besparingar från arbetet i skogarna.

De hade sett huru raskt Davids farm gått framåt och hade därför beslutat att också bli nybyggare. Det lönade sig helt säkert bättre än att fara hem och köpa något litet hemman, som aldrig kunde gifva mera än just jämnt hvad man behöfde för att lefva. Anttila hade ju inte haft stort någonting att börja med och ännu därtill ett barn att sörja för, men ändå hade han redan en riktigt vacker gård.

Och David, som icke kunde önska något bättre än att folk kom till trakten, hjälpte dem på alla sätt han kunde.

Innan han varit där fem år hade ett halft dussin andra gårdar uppstått i grannskapet. Ingen af dem kunde dock jämföras med hans egen, hvilken alls icke mera såg ut såsom ett nybygge. Numera hade han en man i arbete hela året och dessutom arbetade Kalle Lehtinen såsom förut vår och höst på Anttila.

Ännu hade denne visst icke helt och hållet upphört med sina sommarströftåg, men utflykterna blefvo allt kortare. Han hade småningom drifvit omkring i de flesta af unionens stater, utan att få tag på något han ansett värdt att hänga sig fast vid, och begynte därför bli altmera stadigvarande i Minnesota.

Den femte sommaren kommo några amerikanare ut till det börjande settlementet. De sågo sig omkring i trakten, undersökte floden och slutade med att köpa forsen och jorden på båda sidor därom. På vintern kommo de sedan tillbaka med en hop arbetare och begynte bygga ett träsliperi, för hvilket de tillhandlat sig stora sträckor af den skogsmark, därifrån det grofva timret förut blifvit afvärkadt.

Då blef där på en gång lif och rörelse i näjden. En mängd både nybyggare och annat folk slogo sig ned där, arbetare samlades för fabriken och hus af allehanda slag växte upp med otrolig fart längs de gator, som utstakats närmast fabrikstomten.

Kalle Lehtinen var ingalunda den siste, som insåg hvilka fördelar där stodo att vinna af den nya rörelsen. Han beslöt öppna handel och då hans besparingar uppgingo till en respektabel summa dröjde det icke länge innan han hade slagit upp en välförsedd butik på Anttilas mark tätt invid fabriksområdet.

Redan följande vår öppnades en skola, och då fabriken under sommaren kom i gång, blef där genast regelbunden samfärdsel med den öfriga världen medels en flatbottnad flodångbåt. Och jorden steg i värde, så att David Anttila kunnat få en liten förmögenhet för sin gård, om han velat lyssna till förslagen att sälja den.

Men därom ville han alls icke höra talas.

— Nog duger det ju att lefva här likasom förut, afböjde han sådana anbud, — bättre än förut, nu då man kan sälja allt hvad man inte själf behöfver. Kanske när Katie blir stor — om hon inte vill stanna här.

Hon var fortfarande medelpunkten för alla hans tankar och planer. För hennes skull var det han gifvit gratis mark åt skolan och därtill ett större årligt bidrag än någon annan, så att de genast kunde anställa en så god lärarinna det var möjligt att få. För så vidt det berodde på honom skulle Katie hafva allt af det bästa.

För henne var "Uncle-Dave" också ännu världens medelpunkt, trots alla de nya vänner och bekanta hon fann bland de ständigt talrikare nykomlingarna. Och de visade henne dock större vänlighet och uppmärksamhet än någon annans barn. David var ju onekligt den förmögnaste mannen på orten och till hans benägenhet fans ingen genare väg än undfallenhet mot hans fosterdotter.

Det gjorde henne emellertid till och med mera själfrådig än hon skulle blifvit genom Davids uppfostran, hvilken noga taget inskränkte sig till att låta henne göra som hon ville i de flesta afseenden. Endast i sällsynta undantagsfall hände det att hon icke kunde genomdrifva sin vilja. Och endast på hennes medfödda goda egenskaper berodde det att hon icke blef outhärdligt bortskämd. Men det vande henne i alla fall att tänka ytterst litet på andras önskningar i bredd med sina egna.

Därför tänkte hon icke häller alls på Uncle Dave's känslor då hon en dag bad att han skulle skicka henne till en skola i någon stor stad.

Hon hade under årens lopp hört altmera af sina nya vänner om lifvet och rörelsen i de stora städerna tills det hägrade för henne som den största möjliga sällhet att få komma dit och själf se det. Nu var hon tolf år gammal och ville till en skola, där hon kunde lära allt, som behöfdes för att bli en riktig dam.

Det hade aldrig fallit David in att hon kunde behöfva mera lärdom än deras egen lärarinna kunde meddela henne. Och ändå mindre hade han tänkt på att hon icke där ute i settlementet kunde bli en så fin dam som trots någon. Men sedan han lagt råd med sin hjälpreda i kvistiga fall, den världserfarne Kalle Lehtinen, beslöt han att låta henne resa, särdeles då också lärarinnan ansåg det bäst för flickan.

Men själf förde han henne icke till Boston, dit det blifvit beslutet att hon skulle skickas.

— Inte duger jag till någonting på en sådan resa, förklarade han. — Jag vet ingenting om sådana saker och kan ju knappast tala med annat folk än våra egna. — Kunde inte vår lärarinna föra henne till skolan?

Denna hade alls ingenting emot en lusttur österut under ferien, utan åtog sig genast uppdraget. Så snart skolan stängt sina dörrar reste de, lärarinnan försedd med öppen fullmakt att utrusta Katie på det bästa samt med rundliga medel för allt de möjligen kunde behöfva.

Katie var visst något betryckt de par sista dagarna och grät en smula, då det kom till afskedet, men var dock för mycket upptagen af tankarna på allt det hon skulle få se för att taga det synnerligt svårt.

David grät väl icke, det låg inte i hans natur. Men han erfor en underlig förnimmelse af något tjockt i strupen, något han icke kunde svälja ned, så att hans röst ljöd hes då han, när flodångbåten försvann ur sikte, vände sig till Lehtinen.

— Där far hon nu, sade han sakta. — Huru må världen se ut då hon kommer tillbaka? — om hon alls kommer.

— Nog kommer hon, tröstade Kalle Lehtinen — men ledsamt blir det efter henne.