Nya utvandrarehistorier

by Konni Zilliacus

HURU JAG BLEF BEKANT MED ÖFVERSTE BECKRIDGE.

I Chicago är det allt utom godt om nöjen för den, som icke råkar hafva en skäligen väl späckad pung. Teatrarna äro dyra och därtill i vanliga fall rätt medelmåttiga, goda konserter gifvas jämförelsevis sällan och äro väl dyra också de, museer finnas högst få och. ändå färre voro de på den tid, hvarom nu är fråga, för en fem, sex år sedan.

Kaféer, så pass trefligt inredda, att man kände sig frästad att däri fördrifva långtrådiga timmar, finnas alls inga och att förnöta tiden på gatorna kan på intet sätt komma i fråga. Man har för brådtom i Chicago att ens tillåta andra att makligt drifva omkring på gatorna, så brådtom, att man hänsynslöst springer i kull den eller dem, som vandra sakteliga fram, i lugn och ro betraktande de öfrigas rusande jakt efter dollarn. Ty det och intet annat är det, som orsakar den förtvinade brådskan.

Till och med då man ger sig tid att vika in någonstädes för att stärka kropp eller själ, eller båda — och det gör man ofta nog i Chicago — utföres stärkandet alltid på stående fot och i flygande fläng. Ännu har det för så vidt jag vet icke fallit någon Chicago-krögare in att ens förse sin lokal med stolar. En väldig, finpolerad disk med prunkande mässingsbeslag jämte ett antal i proportion lika väldiga och minst lika fint polerade spottlådor utgöra den vanliga möbleringen — utom förstås flaskorna, hvilka till antal och omväxling äro mera öfverväldigande än allt det andra.

Tjuguvåningshusen, slakterierna och några af de grannaste bland dessa krogar utgöra noga taget de förnämsta af Chicagos sevärdheter. Men till och med de förlora inom icke alltför lång tid nyhetens retelse, och då återstår för den, som ej besitter en plånbok af antydd beskaffenhet, intet annat än att hålla sig lugnt och stilla i sin egen knut. Knuten må sedan vara aldrig så anspråkslös och tête-à-têten med en själf aldrig så långtrådig eller gnagande pinsam.

Ja, det vill säga om man icke råkar hafva några slags relationer med prässen. Är man hälst någon smula tidningsman möter det inga alltför stora svårigheter att vinna tillträde till ett och hvarje utan den dryga entrée man annars vanligen måste betala. Ett par femcentar för spårvagnsbiljetter äro under sådana förhållanden tillräckliga för att skaffa en tillfälle att se åtskilligt — och till och med de kunna i många fall undvaras, blott man har goda ben och vilja att använda dem.

Ett sålunda tillgängligt nöje, som särskildt anslog mig, utgjordes af trafkörningarna i Washington parken, vid sydligaste ändan af staden. Dit begaf jag mig så ofta jag kunde under kappkörningssäsongen, vanligen per spårvagn, ty jag bodde på nordsidan, ett halft dussin mil eller så från trafbanan. Men någon gång också till fots, ty fem cents äro i alla fall lika med en tjugufem pennisslant, och en sådan kan ibland tyckas ett rätt betydande mynt.

Det var där jag råkade sammanträffa med öfversten. Den dagen hade jag tillåtit mig lyxen af en spårvagnsbiljett, men hade ångrat mitt slöseri, innan jag hunnit längre än halfva vägen ut till banan. Ty spårvägen ledde under en lång sträcka genom de förnäma kvarteren på sydsidan, där så godt som uteslutande rika Chicagobor slagit upp sina bopålar. Och att de äro rika med besked, därom är det omöjligt att hysa några tvifvel ens om man blott ser den yttre utstyrseln af deras hus. I otroligt många fall är visst denna yttre utstyrsel sådan att man icke rätt vet om det är egaren eller arkitekten man hälst ville se såsom föremål för en lynchning. Men ofta har man dock också genast klart för sig att man allra hälst ville skjuta båda två, och alltid utan undantag vittna såväl byggnadsmaterialet som accessoarerna om att de arkitektoniska missfostren kräft pengar i massa och myckenhet.

Hade jag gått till fots, skulle jag helt säkert valt en annan och kortare väg, där penningestinnheten icke skulle trängt sig på mig. Men från spårvagnen kunde jag omöjligt undgå att se de renässansslott, gotiska villor, medeltidsborgar o.s.v. Chicagos rikvordna börsspekulanter, slaktare, procentare, yrkesspelare, krogvärdar, politiker och andra uppfört för de pengar de i så få fall ärligt förtjänat. Och all denna tvifvelaktiga härlighet tycktes mig så brutalt illustrera det amerikanska axiomet att pengar äro allt — hälst hederligt förvärfvade, men i hvarje fall pengar — att jag omedvetet förföll i allehanda mycket litet uppmuntrande tankar på vanskligheten af allt annat här i världen än pengar, hälst hederligt förvärfvade naturligtvis, men — — —

Icke ens lifvet och rörelsen ute vid banan, dit jag anlände så tidigt, att jag bekvämt kunde taga de anmälda hästarna i skärskådande i deras stall, lyckades till en början förjaga den stämning jag iråkat under spårvagnsfärden. Men så småningom drefvos dock alla andra tankar bort af intresset för de präktiga trafvarne, som nästan tycktes mig medvetna om att hos dem åtminstone de sedan många led nedärfda anlagen och den på grund af dessa utbildade förmågan betydde allt och allt annat ingenting.

Själf kände jag naturligtvis icke i hvarje fall vare sig deras härstamning eller förut utförda bedrifter och vände mig därför om en stund till en man, hvilken i likhet med mig och med minst lika stort intresse betraktade de väl tränade djuren, samt anhöll om en eller annan upplysning. Slumpen gjorde mig därvid god tjänst, såsom det snart visade sig. Mannen var föga mindre än ett lefvande lexikon rörande allt hvad amerikanska trafvare hette. Och mig meddelade han så många upplysningar af värde rörande våra gemensamma favoriter att jag fann mig föranlåten i gengäld bjuda honom på en cocktail i restaurationen. Under dåvarande konjunkturer var det visst hvarken mera eller mindre än oförsvarligt slöseri, men min tacksamhetskänsla var för stark att låta sig kväfvas ens af finansiella betänkligheter. Och antingen den eller cocktail'en födde omisskänneligt en motsvarande känsla hos min nya bekantskap, så att han först bjöd mig en cigarr och därefter berättade att han händelsevis genom en lösmynt stallpojke fått nys om någonting extra godt rörande dagens kappkörning. Ett riktigt fint kap, sade han, om man blott hade pengar att göra det.

— Här fins en kamp från min hemtrakt, en vallack, bland de anmälda, som tränats endast för en mil, förklarade han sig närmare. — Den har en alldeles ovanlig fart, men inte tillräcklig uthållighet för att vinna mera än en eller allra högst två heats. Hittills har den hvar gång fördärfvat sina chancer genom för mycken hetta, så att den aldrig vunnit ens en enda löpning. Men nu har den enkom för den här vadspekulationen varit i sträng träning och är så säker en häst gärna kan vara på en mil. Det är emellertid tills vidare en djup hemlighet, så att man kan få kurs af tjugu mot en för den första mil-heaten. Jag har tyvärr själf inte en slant att spekulera med, men om ni har lust och vill halfvera vinsten skall jag med nöje placera edra pengar. Jag är öfverste Beckridge från Kentucky, tillade han och likasom rätade på sig en smula.

Frästelsen var stark. Att mannen förstod sig på och kände till ett och hvarje om hästar var höjdt Öfver allt tvifvel. Och mycket möjligt var det också att det han berättade var fullkomligt sannt. Sådana spekulationer af hästegare äro ju allt utom ovanliga, och den som känner körare och stalldrängar, kan lätt nog få nys om dem. Mången lefver helt och hållet på att snoka upp sådana intriger och lefver rätt bra ändå till.

Mera än två dollars egde jag inte för tillfället, så att jag riskerade både en fotvandring tillbaka till mitt kvarter — den skrämde mig dock inte mycket — och en troligen väl mager diet under åtminstone några dagar. Men å andra sidan kunde mitt kontanta kapital i intet fall räcka länge, medan en tiodubbling däraf skulle gifva mig åtskilligt mera råd- och andrum. Frästelsen blef öfvermäktig, medan jag inom ett par sekunder tänkte igenom allt detta. Jag räckte sedeln åt öfversten, ärligt upplysande honom om att det var allt jag egde.

— Värkligen? sade han med ett helt soligt leende. — Då vinna vi säkert. Sådant kurage blir aldrig utan belöning.

Spelare-vidskepelsen gjorde honom synbarligen fullt öfvertygad om att resultatet skulle blifva lyckligt, medan jag däremot erfor en underlig, sjunkande känsla i trakten af maggropen, då jag såg honom styra fjäten mot närmaste vadmäklarestånd. Samma känsla fortfor oafbrutet under de tvänne första täflingarna, hvilka bägge vunnos af favoriterna, d.v.s. de hästar såväl publiken som vadmäklarne på förhand utpekat såsom segrare.

Men då föremålet för vår spekulation, som naturligtvis icke var favorit, kördes ut ur sitt stall, hvilket hållits stängdt till sista minuten, repade jag mod med ens. Det kunde en blind se att den kampen måste kunna skjuta en förtviflad fart. Men minst lika klart var det att en sådan tunn kropp och så långa, muskelfattiga ben icke kunde besitta någon uthållighet att tala om.

— Allt beror på att köraren lugnt håller sig i bakgrunden den första halfva milen, hviskade öfversten, då hästarna kördes in på banan. — Sedan kan han köra på allt hvad han vill utan fara för inslag och måste vinna den första heat'en, om inte något alldeles galet händer.

Det tycktes också köraren förstå lika väl som öfversten. Han höll sig blygsamt bakom de fem öfriga täflande, medan de manövrerade för att erhålla den bästa platsen vid start'en. Och när flaggan slutligen föll körde han likaså helt beskedligt bakom de andra, hållande in sin hetlefrade häst med ögonskenlig möda.

Kvartmilpålen nåddes och passerades utan någon annan förändring än den att de fem främsta hästarna icke mera voro i en klunga, utan trafvade i två rader, så nära den inre barrieren de blott kunde komma. I samma ordning hunno de till halfmilpålen, men med den skilnad att vår häst kommit upp i bredd med den sista af de fem.

Därefter började leken bli allvar. Vår man körde utåt en smula och släppte ut ett par tum af tömmarna med den påföljd att han nästa ögonblick var i linje med det andra paret täflande. Och om några sekunder till hade han lämnat dem bakom samt kommit i bredd med de två första.

Men innan han hunnit lämna också dem bakom sig hade den ena, en känd och berömd stjärna från många täflingar och nu favorit — eller kanske rättare dess körare — fått klart för sig hvad det gällde. En lätt snärt med hans körspö och favoriten sköt framåt med ursinnig fart, sida vid sida med vår häst, som ej lyckades komma förbi, men häller inte blef efter.

Att striden numera stod endast mellan dessa två var lika uppenbart för de öfriga åskådarne som för öfversten och mig. För hvar sekund, som gick utan att medföra någon fördel för den ena eller andra, steg upphetsningen på estraden.

De första ögonblicken tänkte jag nog på mina två dollars och på de tjugu jag hade allt bättre hopp att vinna. Men redan innan tre fjärdedels milen var förbi hade jag ingen annan tanke kvar än för de båda hästarna, som med ansträngande af hvarje sena och nerv sökte göra hvarandra segern stridig.

Hela den tredje kvartmilen trafvade de sida vid sida, nos vid nos, vår häst utan att köraren rörde sig eller yttrade ett ljud, men medtäflaren ett par gånger eggad till starkare snabbhet med körspö't. Först då de — ännu sida vid sida — med mördande fart svängde in på den sista raka sträckan berörde också vår man sin häst helt lätt med spö't, först en gång, så en annan och tredje. Och hvar gång kastade sig vallacken framåt med en häftighet, som gaf honom ett försprång af en halslängd, en half och till sist en hel kroppslängd.

Mera kunde han icke göra, men det var tillräckligt. Medtäflaren hade spelat ut sin sista trumf och kunde icke mera hindra att vår häst såsom segrare med en kroppslängd dundrade förbi estraden, där publiken stampade, hurrade och skrek, utom sig af förtjusning öfver den spännande täflingen, ehuru de flesta nog placerat sina pengar på favoriten och följaktligen förlorat.

— Jag visste ju att det så skulle gå, hördes öfverstens röst så snart hurraropen tystnat. — Men inte trodde jag det skulle hänga så på ett hår.

Först då rann det mig åter i hågen att jag ju hade ett betydande personligt intresse i utgången. Så starkt hade den eggande kampen på banan upphetsat också mig. Men därför stack jag med ingalunda mindre nöje min hälft af vinsten i fickan, ehuru bestämdt vägrande att fortsätta vadspekulationerna såsom öfversten föreslog.

Han skrattade åt min försiktighet, förklarande det vara ren galenskap att icke fortsätta då vi börjat så bra. Tjugu dollars voro ju dessutom ingen summa att röra sig med, på sin höjd en liten grundplåt, hvilken så godt kunde gå, om den ej lät sig förstora.

Ja, det berodde på synpunkten, hvarur man betraktade saken. Men åtminstone hvad honom själf beträffade voro öfverstens aningar riktiga, ty innan täflingarna för dagen voro slut hade han åtskilliga gånger fördubblat sitt kapital, något, som dock på intet sätt förringade min belåtenhet med resultatet för min egen del.

Spårvagnsbolaget förtjänade sina tio cents på oss och öfversten bjöd på middag. Härunder formerade vi en något närmare bekantskap, hvilken senare mera än en gång upplifvades, delvis under rätt egendomliga förhållanden — en bekantskap jag har alla skäl förmoda att öfverste Beckridge lika litet som jag någonsin ångrat.

Öfverste Beckridge och hans gorilla.

Det var innehållsrika månader jag tillbragte ute bland Klippbärgen kort efter det de nya, stora guldfynden gjorts i Colorado och lockat folk från alla håll att tränga sig tillhopa i de eländiga grufstäderna, hvilka växte upp snabbt som giftplantor i tropikernas kärr. Innehållsrika på flerahanda sätt rika på missräkningar af olika slag, så att de då föreföllo helt och hållet bortkastade. Men rika också på allehanda erfarenheter, dem jag nu minnes med så mycket nöje att jag ingalunda ångrar det misslyckade försöket.

Ty misslyckades gjorde det. Det är icke hvar mans sak att finna en guldgrufva ens i trakter, där malmen förekommer rätt rikligt. Ty därtill hör främst en hel del tur, förutom hälst något rörelsekapital och förmåga att uthärda större mödor och umbäranden än man någonsin förut kunnat tänka sig. Och öfver tur kan ingen befalla, såsom litet hvar vet, äfven om de andra betingelserna kunna något så när uppfyllas.

Den första tiden uppehöll jag mig i Colorado, i själfva hjärtat af den trakt, där guldfebern rasade hetast, tills jag kände mig tämligen öfvertygad om att min tur beträffande guldgrufvor ännu icke kommit. Då beslöt jag vända västern ryggen och begifva mig tillbaka till de mera civiliserade trakterna österut. Men just då såg det ut som om lyckan, min lycka, funderat på att vända sig.

Det blef ju icke någon guldgrufva af den gången häller, men nära var det i alla fall. Och därför bestämde jag mig för att dröja något längre där ute i vildmarkerna, där lifvet så mycket påminner om hasardspel, att ingen kan värja sig mot tanken att det kanske blir hans tur härnäst.

Det läger — såsom de nyaste grufstäderna benämnas — där min tur så när kommit, öfvergaf jag dock genast. Blixten slår aldrig två gånger ned på samma ställe, säger man, och lika litet skäl har man att vänta ett andra sammanträffande med lyckan på samma punkt, där den en gång snuddat en förbi. Så bjuder åtminstone en af de oskrifna lagarna rörande spel och tur, och de gälla minst lika mycket som alla andra lagar tillhopa i guldgräfvarlägren.

Men den ström af lycksökare, som flutit i riktning mot trakten för de första fynden, hade icke funnit tillräckligt utrymme där, utan hade delvis runnit förbi, längre västerut. Ända bort till Idaho hade en del guldletare spridt sig och i hela Colorado flögo litet hvarstädes rykten om nya fynd omkring.

Det kunde naturligtvis alls inte bli fråga om att bestämma sig för en eller annan trakt såsom den mest lofvande, utan tvifvelsutan riktigast att låta slumpen afgöra den saken. Jag tog helt enkelt första västvart gående tåg och hörde ganska riktigt innan jag varit tio minuter ombord, att man kort förut funnit en rik ådra på en punkt endast några timmar längre åt väster, men en half dagsmarsch från närmaste järnvägsstation.

Det förklarade hvarför där funnos så många passagerare af äfventyrartyp på tåget. Jag tog denna tillfälligtvis inhämtade upplysning såsom en fingervisning af ödet och lät konduktören klippa min cirkulärbiljett for stationen i fråga samt steg af där. Men fram till det nya lägret kom jag först sent på aftonen. Jag hade hvarken råd eller lust att betala tio dollars för nöjet att skakas sönder och samman i en antediluviansk diligens och föredrog därför att taga min motion till fots, en smak, som tycktes delas af åtskilliga bland reskamraterna.

I lägret var det öfverfullt i hvar knut af de tre hotellen, som redan öppnats där — två af dem samma dag, såsom jag sedermera hörde. Där hjälpte icke annat än att slå sig ned i ett af "bar"-rummen, hotellens utskänkningslokaler, hvilka på samma gång också äro spelsalar. Det kostar till och med mindre än att betala för en sofplats: hälften af en säng, eller i brist därpå en knut, där man kan sträcka ut sig på sin egen filt. Och mindre fredligt är det knappast häller. Spelet upphör i alla fall först på morgonsidan och då hotellen icke äro annat än brädskjul hör man oljudet nästan lika tydligt i det ena rummet som i det andra, I utskänkningsrummen har man åtminstone därjämte fördelen att höra ett och hvarje annat, som möjligen kan vara af nytta.

Nästa dag tillbragte jag med vandringar i omnäjden, där det mycket omtalade nya fyndet gjorts under den senaste veckan. Där fans icke en enda kvadratfamn oupptagen mark på den korta ås, hvari den rika ådran yppat sig. Öfverallt hackades, gräfdes och borrades det. Och litet emellan smällde sprängskott från ett eller annat af de hål, som drefvos in i bärget i det oftast fåfänga hoppet att stöta på någon del af samma ådra.

Malmstrecken löpa så oregelbundet att man nästan aldrig kan med visshet förutsäga i hvilken riktning de gå, icke ens om bärgskikten på ytan äro någorlunda regelbundna. Endast mot djupet har man skälig anledning att vänta fortsättning, ofta till och med tillväxt, af den ådra man upptäckt närmare jordytan. Men icke ens detta är alltid att lita på och det är ytterligare ett skäl hvarför gräfvandet, hackandet och borrandet i närheten af ett nytt fynd eger hela retelsen af det vildaste hasardspel.

Längs ryggen af den lilla tvärås, som afskar dalen, var marken såsom sagdt redan öfverallt utstakad i lotter — "claims" — och hvar claim var upptagen. Ännu hade icke mera än det ena fyndet af guldhaltig kvarts gjorts, men det var värkligen rikt att döma af allt hvad man hörde därom. Ty se på den nya grufvan fick man på inga vilkor. Det hade möjligen kunnat gifva en eller annan antydan om ådrans riktning och sådan kunskap är alltför värdefull för möjliga spekulationer i claims, att skänkas bort.

Det enda förnuftiga man kunde företaga sig var att vänta och därunder taga så noga reda på terängförhållandena i trakten som sig göra lät. Om ett par, tre ytterligare fynd gjordes på tväråsen så kunde man i någon mån gissa sig till malmstreckets riktning. Och då kunde det måhända löna sig att staka ut en claim på endera af de bärgshöjder, som begränsade dalen på sidorna.

Så godt som hela dagen gick åt för min utflykt och den slutsats jag kom till var att utsikterna till min favör voro ungefär i förhållandet femtiotusen mot en. Men de kunde förbättras högst ansenligt ifall några nya fynd gjordes under de närmaste dagarna. Och huru som hälst spelade ju nästan alla de öfriga alldeles samma spel.

Först sedan man redan börjat med tillrustningarna för kvällsvarden kom jag tillbaka till hotellet och då var jag så pass trött att jag ej hade lust att göra annat än sitta stilla i en knut. Men medan jag satt där och rökte drogos mina ögon oemotståndligt till den lilla, ytterst komiska kyparen, som dukade bordet. Han begynte just rada upp hela staplar af de rykande heta, små bullar, eller rättare halfgräddade degklimpar, hvilka i västern hedras med benämningen "biscuits". Det förargade mig smått att han skulle hämta in dem först, ty kalla äro de endast svårsmälta, utan att ens smaka bra. Men förargelsen försvann då jag såg på kyparen, som kilade ut och in som en skottspole på sina korta ben, hvar gång ställande nya matfat på bordet. I den aflägsnare västern hjälper man nämligen i hufvudsak sig själf med uppassningen, så att hotellen kunna reda sig med en enda kypare för en mängd gäster. Och ju mera jag såg på den lilla kyparen, desto mera roade han mig.

Han var utan minsta tvifvel irländare. Ingen utom en irländare eller en orang-utang kunde ega en så förtvifladt lång öfverläpp och en så omärklig näsa, med så gapande näsborrar att man nästan tyckte sig kunna se hjärnan arbeta. Och den röda skäggkransen, som löpte från ena örat till det andra under hakan, de långa armarna och de korta benen — för att alls ingenting nämna om ett par små, otroligt klippska ögon — hjälpte till att bilda en typ så ytterligt aplik som man endast då och då möter den hos söner af den gröna ön.

Slutligen grep han fatt i en stor ringklocka, ställde sig i den öppna dörren och började göra ett infernaliskt oväsen i det han med båda händerna svängde klockan högt upp och tillbaka igen. Då såg han så komisk ut att jag nära på måste skratta högt, trots tröttheten och de femtiotusen utsikterna mot en. Men då oväsendet var signalen för hungrande och törstande att gripa sig an med degklimparna och de öfriga delikatesserna förgät jag snart den roliga irländaren för mera materialistiska intressen.

Efteråt begaf jag mig ut igen, till det förnämsta hotellet i lägret, samlingsplatsen för dess honoratiores, för att höra hvad nytt man där hade att berätta. Det var visst icke häller annat än ett stort brädskjul, men flera dagar äldre än de båda öfriga och åtnjöt därför obestridt anseende såsom det förnämsta. Det är ju inte endast i guldgräfvarlägren ancienniteten afgör rangfrågor.

Där var lika fullt hus som i de båda andra och om möjligt ändå flera spelare i full sysselsättning. Men något af synnerligt intresse lyckades jag icke uppsnappa, hvarför jag stannade vid ett af borden för att betrakta en hop pokerspelare och hjälpte till att göra den rökvilda luften ännu tjockare än den var, ehuru det föreföll nära nog omöjligt.

Spelet var dock icke vidare intressant. Spelarne voro ännu rätt försiktiga och insatserna tämligen låga. Det var för tidigt på aftonen för högt spel, hela lägret kanske ännu för nytt och för litet rikt för större omsättning på poker och faro, de mest gouterade spelen i västern. Jag stod redan i begrepp att gå min väg då jag råkade kasta blicken på dem, hvilka på motsatta sidan af bordet förnötte tiden på samma sätt som jag. Den främste af dem, som vanligt med en lång cigar mellan läpparna, var öfverste Beckridge.

— Fått tag på en god claim? frågade jag ögonblicket därpå i det jag slog honom på axeln.

— Halloh! ni är då ungefär den sista människa jag skulle väntat att råka här. Hvad har ni att göra i de här trakterna? frågade öfversten tillbaka och skakade hand på det hjärtligaste.

— Ingenting, för att säga hela sanningen med ens. Har gjort en liten tur västerut för att se om här vore något att göra.

— Ja, ja! — guldmässlingen är det lika svårt att undgå som den andra, gäckades öfversten. — Man tänker aldrig på huru ytterst små chancerna äro — inte förrän man blifvit behörigen bränd.

— Än ni själf? Inte är det väl häller bara för att andas bärgsluft ni är här?

— Ingalunda. Chicagoluft är god nog för mig, så tjock den än är, om inte tiderna vore så eländigt dåliga. Där var platt ingenting att göra och så begaf jag mig västerut.

— Bara tidsfördrif således, den här utflykten?

— Åhnej! nytta och nöje i förening. Ehuru nöjet härvidlag uppriktigt sagdt är fan så måttligt och utsikterna till nytta åtminstone för ögonblicket obehagligt små. Jag reser med ett kuriositetsmuseum, upplyste öfversten slutligen efter sin långa inledning.

Jag skrattade så jag skakade, medan öfversten först såg förargad ut, men till sist skrattade med.

— Ja, hvad tusan skall man göra? sade han innan jag hämtat mig tillräckligt för att yttra något. — Jag vann hela attiraljen — tält, vagn, hästar, vasbilder och allt det öfriga — på spel af den förra egaren, som ej kunde betala kontant. Och då jag inte kunde få något tillnärmelsevis antagligt pris för skräpet beslöt jag själf försöka drifva affären. — Hade nästan varit bättre om jag låtit honom behålla alltsamman!

— Huru så? har den skäggiga kvinnan blifvit kär och låtit raka sig? eller den feta flickan magrat så kopparna inte hållas på brickan?

— Åh, drag för — — — morrade öfversten. — Kom och tag en whisky så skall jag tala om historien. Grina sedan om ni har lust.

— Utrustningen för museet och tillbehören värderades till femtonhundra dollars, berättade öfversten så snart vi inmundigat whisky'n — utom gorillan, som ensam kostade tvåhundra. Fjorton hundra hade jag vunnit, så jag fick ro ut med trehundra i kontanter. Affären har gått rätt bra här ute i västern, ehuru utgifterna äro oförsvarligt stora. Men jag tar tjugufem cents i entrée i stället för tio i städerna. Alla ville se gorillan, som kunde röka pipa och göra några andra konster. Det andra skräpet brydde de sig inte om. Men sista måndag dog gorillan — ja, för resten var det bara en stor babian. Min sekreterare var full lördag afton och glömde att stänga fönstret i vagnen. På söndagen blef det lunginflammation och måndag afton dog den. Sedan dess går affären med förlust och i det här eländiga hålet fins ju inte ens någon, som kunde stoppa upp kräket.

Öfversten såg högst bekymrad ut öfver missödet, men icke desto mindre betraktade jag fortfarande saken från den komiska sidan.

— Där fins en liten irländsk kypare på Union-hotellet, sade jag utan att draga på munnen — som skulle lämpa sig alldeles ypperligt till gorilla, om blott babianskinnet passar honom.

— Det är ingen oäfven idé, genmälde öfversten helt allvarsamt — men det är väl bara ett af edra skämt, tillade han förargad, då jag icke kunde hålla riktigt god min.

Jag försäkrade med så mycket allvar jag kunde åstadkomma att kyparen i fråga värkligen var mera lik en apa än någon människa jag förut sett. Men tillade att jag likväl ingalunda visste om han hade lust att spela gorilla.

— För pengar och whisky gör en irländare hvad som hälst, påstod öfversten. Och då han så fort som möjligt ville med egna ögon öfvertyga sig om sanningen af min uppgift begåfvo vi oss genast öfver till mitt hotell.

Så snart han fick syn på irländaren instämde han i mitt omdöme.

— Det är så sant jag lefver det präktigaste missfoster gud någonsin skapat, förklarade han då vi sågo den kortbenta kyparen vigt balansera en bricka fullsatt med flaskor och glas genom trängseln i rummet. — Fysionomin allena är värd pengar och resten af karlen är ju klippt och skuren till gorilla.

Jag beställde i min tur ett par whisky's i förbifarten. Då irländaren hämtade dem, igen sträckande den ena långa armen med brickan öfver hopens hufvuden, ehuru han själf var kortare än någon annan, var öfverstens beslut fattadt.

— Skulle ni ha lust att förtjäna tio dollars om dagen? frågade han då kyparen ställde glasen framför oss.

De klippska ögonen fingo ett ändå klippskare uttryck, men utan att ansigtet i öfrigt på minsta sätt förändrade sin komiskt högtidliga min.

— Mycket smutsigt göra? frågade han endast.

— Inte det minsta, försäkrade öfversten. — Kom öfver till
"Guldklimpen" så snart ni är ledig, så få vi talas vid.

— Klockan elfva, svarade han och kilade i väg till en annan del af rummet.

Vi sutto kvar ännu en stund, öfversten fröjdande sig åt aplikheten af hvarje gorillakandidatens rörelse, där denne gnodde fram och åter genom hopen. Och så gingo vi i sakta mak bort åt Guldklimpen till.

— Han är nog åtskilligt större än den saligen afsomnade, funderade öfversten under vägen. — Men om vi klippa upp skinnet i ryggen går det kanske. Jackan är öppen bara på bröstet. Och nedtill har han röda byxor och stöflar med guldtofsar.

Irländaren infann sig punktligt, men då han hörde hvarom det var fråga klådde han sig betänksamt i sin röda lugg.

— Nog är det ju bra bjudet, medgaf han — men om jag kommer fast blir jag skjuten.

— Ni kan omöjligt komma fast om ni utför er roll riktigt, försäkrade öfversten. — Ingen tillätes komma upp på estraden. Och för resten skulle det inte bli annat än på sin höjd tjära och fjäder. Inte skjuter man folk för sådant ens här ute numera. Kom tidigt i morgon till vagnen, så göra vi er kostym i ordning och repetera. Och säg dem på hotellet att ni reser bort.

Det var utan minsta tvifvel den vansinnigaste syn jag någonsin bevittnat, då vi på morgonen försökte tvinga in irländaren i babianskinnet. Han svettades och svor och gjorde i öfrigt sitt allra bästa, men trots det att skinnet blifvit fuktadt och utspändt samt uppklippt korsvis i ryggen var det ohjälpligen för litet.

— Vi skarfva det, föreslog slutligen öfversten — aldrig säga dö innan lifvet är sin kos! Om vi klippa af nedra delen få vi tillräckligt att skarfva med. Och där behöfs det ju inte.

Sagdt och gjordt. Babianens ben, lår och nedersta delen af kroppen lämnade rikligt material, med hvars tillhjälp vi inom ett par timmar hade kostymen färdig. Nu passade den ypperligt om skinnet också slog några icke fullt naturliga veck här och hvar.

På hufvudet var babianens hår blackt rödbrunt, ljusnande framåt pannan, så att vi blott behöfde klippa bort själfva ansiktet och kamma en strimma af irländarens eget hår öfver kanten af apskinnet. Skäggkransen gjorde samma tjänst lägre ned och sedan hans ansikte färgats i samma nyans som opolerad koppar lämnade han absolut intet öfrigt att önska såsom gorilla. Åtminstone icke från guldgräfvar ståndpunkt, hoppades vi.

— Tio mot ett att hans egen mor inte skulle känna igen honom, om han så föll henne om halsen, sade öfversten belåtet, då profkostymeringen var slutförd. — Håll er nu en smula krokig då ni går — och rör er hasande, med ett skutt då och då. Knäna litet mera böjda — så där ja! Det går ju alldeles utmärkt.

— Ni får tio procent af nettoinkomsten för er idé, vände han sig till mig. Det är den ärligt värd, men då hjälper ni mig väl en smula. Jag måste ställa till repetition med sällskapet för i afton och där är ett och hvarje annat att uträtta.

Jag angaf min beredvillighet genom att fråga hvad jag kunde göra.

— Måla ihop tre annonsplakat — här är papper och en pensel — blanksvärtan är där i knuten — om att museet återupptar sina föreställningar i afton, med en nyanländ gorilla. Representation hvar timme från sex till tolf, entréen höjd till en half dollar — det kniper dem! En gorilla, som dansar en jig, röker och dricker whisky. Ni kan väl dricka whisky? till irländaren.

— Kan jag? upprepade gorillan. — Försök bjuda så får ni se.

— Ja, därmed menar jag inte mera än ett par glas, som ni nog kan behöfva för att hålla kuraget uppe. Men dricker ni er full svarar jag för ingenting. Då kommer ni säkert fast.

Jag målade annonsplakaten med bokstäfver, som visst voro både sneda och vinda, men så stora att de kunde läsas på långt håll. Så spikade jag upp ett af dem i hvart af de tre hotellen. I bar-rummen såg hvar människa i lägret dem säkert innan föreställningarna börjades.

Dessa gåfvos i ett långt, rektangulärt tält, som hörde till öfverstens utrustning och hvilket han slagit upp på sluttningen af åsen, vid ena ändan af lägret. Närmast bakom stod den stora vagnen, som drogs af fyra mulåsnor och rymde både museet och artisterna. Dess långsida bildade ändväggen af tältet, hvilket några alnar därifrån var afdeladt medels en tvärvägg af duk, försedd med två öppningar till arenan. Denna låg straxt innanför: en brädplatform, ett par fot högre än marken, och omedelbart bakom det halfva dussin lampor, som belyste platformen, vidtog det för åskådare afsedda rummet. Det kunde hålla femtio, i nödfall till och med sextio personer, men sittplatser funnos endast två rader, för högst trettio.

Vid den första föreställningen var det ännu icke fullt, ehuru mycket godt hus. Öfversten och jag höllo oss vid den ena af öppningarna till arenan, medan sekreteraren, som för tillfället var behjälpligt nykter, bar upp entréeafgifterna.

Första nummern var en lika enkel som lättfattlig pantomim, utförd af den feta flickan — "som var endast sjutton år gammal, men vägde aderton lispund" — och "det lefvande benranglet". Huruvida hon nu värkligen vägde aderton lispund vet jag icke och säkert är att hon sett åtskilligt flera än sjutton vårar, men säkert är också att hon var oerhördt fet. I sin upptill och nedtill lika orimligt dekolleterade dansöskostym var hon rent af skrämmande. Och i bredd med henne såg det lefvande benranglet i sanning ut som om han ej haft ett uns kött mellan huden och knotorna. Pantomimen bestod däri att benranglet på allehanda otvetydiga sätt ådagalade sin förtjusning för köttmassan. Och knalleffekten kom då den feta steg upp, trippade bort öfver platformen, så att både den och hon själf råkade i gungning, och kom tillbaka med en flaska och två glas på en bricka, hvilken hon bar på bröstet. Utan att stöda brickan med handen slog hon whisky i de båda glasen, skålade med tillbedjaren och drack, hvarpå denne ställde sitt glas tillbaka på brickan, slickade sig våldsamt om munnen och kysste hennes ena hand, medan hon blygsamt skylde ansiktet med den andra. Den såg ut som en medelstor, orökt skinka.

Men publiken hade sett både den och hennes öfriga behag förut och hade fått nog af dem.

— Gorillan! ropade först ett par röster. — Gorillan, gorillan! instämde de öfriga på en gång. — Skjut och häng edra missfoster — gorillan fram!

Och gorillan kom fram, med ett par väldiga skutt och ett öfver jordiskt tjut, som åstadkom ögonblicklig tystnad bland publiken. Några af de närmast sittande till och med reste sig halft från sina platser som om de icke känt sig rätt säkra, ehuru gorillan hade en försvarlig kedja fästad kring halsen, och leddes af en groflämmad karl, hvilken i andra handen höll en bastant rotting.

Jag var bokstafligen krokig af skratt, som på inga vilkor fick yttra sig högljudt, medan gorillan, som också tycktes uppfatta det humoristiska i situationen, endast utförde sin roll bättre ju värre den grinade.

Efter ytterligare några hopp och skutt räckte förevisaren om en stund sin pipa åt djuret, som grinade vådligare än förut, puffade på pipan och afgaf några egendomliga strupljud, afsedda att uttrycka förtjusning.

— Och nu måste du dansa ett tag, uppmanade förevisaren med en skakning på kedjan. Men gorillan visade tänderna, grymtade, morrade och slutade med ett hest, halft skällande läte, som inte i minsta mån var mänskligt.

— Jaså, vi måste väl taga till käppen igen, hotade förevisaren och svängde rottingen. Men innan han tagit mera än ett steg framåt kastade sig gorillan med böjd rygg och krokiga knän in i en jig sådan troligen bra få människor sett. Ingen värklig apa skulle kunnat göra det med större vighet och mera fånig effekt. Men så tog det också huset med storm.

De applåderade, stampade och ropade bravo! bravo! tills gorillan var fullständigt utmattad. Då frågade förevisaren om någon af gentlemännen händelsevis hade en fickflaska på sig så kunde de få se djuret taga en sup för att styrka sig.

Väl ett halft dussin räcktes fram på en gång, gorillan kom fram till kanten af platformen, tog en af flaskorna och hällde en försvarlig dosis i sin mun. Men grinade förfärligt och vred sig till publikens ytterligare förtjusning nästan dubbel under sväljandet.

Det var slutnummern. Huset utrymdes omedelbart därpå, men samma spektakel upprepades ytterligare fem gånger under aftonens lopp, för så öfverfulla hus det blott var möjligt. Publiken nära nog slogs om att slippa in, men ingen ville se det öfriga programmet, endast gorillan. Och gorillan, som styrkt sig grundligt efter hvarje dans, var nästan redlös, när den hasade sig ut efter den sjette föreställningen.

— Det kunde man ju nästan kalla en dundrande succés, sade öfversten, då vi till sist voro på tumanhand i åskådarerummet — men lika fullt är jag rädd att det tar en ända med förskräckelse. Karlen är alldeles för svag för whisky. Och vi måste låta dem bjuda whisky'n, annars tro de inte att det är värkligt eldvatten han sväljer. Måste tala allvarsamt med honom i morgon.

— Och på tal om det, tillade han — så tror jag vi annonsera om förhöjning af entréen till en dollar i anledning af söndagen. Bäst att bärga in sitt hö så länge det är solsken.

Alla resterande löner betalades ut söndag morgon och gorillan-irländaren tillhölls att iakttaga större måtta beträffande publikens whiskyflaskor.

Först skrattade han åt varningen.

— Sex supar må jag väl kunna tåla, huru långa som hälst, invände han. Men då öfversten tillät sig betvifla det blef han förargad och förklarade att han därvidlag ämnade sköta sig själf. Det hade aldrig varit fråga om huru mycket han skulle få dricka.

— Skyll också er själf om något händer, sade öfversten. Och sedan gorillan dragit sig tillbaka till vagnen, där den hölls i sträng kammararrest under dagen, såg han ännu en stund mycket fundersam ut.

— Det likasom osar katt för mig, sade han slutligen. Om allt går bra i kväll bryta vi upp i morgon till Leadville, där vi kunna räkna på goda hus i ett par veckor. Jag har två hästar, som jag rider turvis på resorna och den ena kan ni begagna. Dem hålla vi sadlade i afton, ty händer det något så blir det tjära och fjäder för flera än gorillan!

Jag hade blifvit sedd så mycket i öfverstens sällskap sedan fredagen, att jag troligen icke skulle undgå att dela öde med honom ifall det blef spektakel. Mina sadelpåsar voro därför packade i lika god tid som hans och hästarna i ordning. Vi bundo dem vid hjulen på öfra sidan af vagnen, så att vi blott behöfde draga till bukjordarna och koppla kindkedjorna. Inom en och en half minut borde vi kunna komma i väg.

— Och så långt försprång kunna vi i alla händelser räkna på, trodde öfversten.

De första föreställningarna gingo ypperligt, för lika fulla hus som dagen förut, trots den orimligt höga entréen. Efter hvar föreställning aflevererade sekreteraren litet öfver sextio dollars och hvar gång hade han fått lof att afvisa en mängd folk. Men först efter den fjärde började öfverstens uppsyn ljusna en smula.

— Han tål värkligen mera än jag trodde, sade han då gorillan kom ut från scenen.

Femte gången gick det också ypperligt. Gorillan var ytterst lifvad och dansade briljant, men tömde nära på till hälften en ansenlig flaska, då det kom till slutnummern. Och publiken, som grundligt firat söndagen, var likaledes mycket lifvad och kände sig förtjust öfver prestationerna.

Under den sista mellanakten observerade öfversten och jag gorillan mycket noga, men kunde icke varsna minsta tecken till begynnande redlöshet. Den var bara munter.

— Det går bra i alla fall, hoppades öfversten. — En gång till kan han säkert visa sig utan att ställa till någon galenskap. Och det betalar sig! tillade han belåtet, då sekreteraren öfverräckte några och sextio dollars för den senaste föreställningen.

Den sjette gick också efter önskan. Gorillan var galnare och dansade sin jig bättre än någonsin.

— Och. nu gentlemän — om någon af er råkar hafva en fickflaska på sig — kan ni få se gorillan taga en sup, upprepade forevisaren sin vanliga formel.

— Här min vackra gosse! sade en af de närmast stående och räckte fram en läderklädd flaska, den irländaren ögonblickligt förde till munnen. Men nästan lika fort lät han den falla.

— Cayenne! du förbannade hund! röt gorillan på tydligaste engelska och placerade i samma nu sin högra näfve enligt bästa boxningskonst på skämtarens näsa.

— Hästarna! hörde jag öfverstens röst i mitt öra och medan vi kröpo genom vagnen, steg där upp ett väl femtiostämmigt vrål från tältet.

Inom några ögonblick voro hästarna lösa och vi i sadlarna.

— Sakta nu, varnade öfversten — tills vi äro förbi tältet. Om de se oss händer det att de skjuta.

Där var dock ingen fara att bli hörd. Skratt, skrik, svordomar och skymford dränkte alla andra ljud. Det lät som om ett allmänt slagsmål brutit ut.

— De ha det lifligt därinne, anmärkte öfversten och satte sin häst i half galopp nedåt dalen. Innan vi hunnit dit sågo vi sekreteraren stadd på flygande reträtt åt samma håll.

— Sälj allt hvad de inte slå sönder af utrustningen, ropade öfversten i förbifarten — och dela med de öfriga!

— Tack och lycklig resa! flämtade sekreteraren bakom oss. Och då vi i detsamma kommo ned på jämn mark läto vi hästarna sträcka ut allt hvad de kunde.

När Erik Käykkä sprängde banken.

Öfverste Beckridge och jag hade enat oss om beslutet att fortsätta vår resa från det af guldletare öfversvämmade Colorado så långt åt sydost, att vi helt och hållet lämnade bärgstrakterna bakom oss. Guldletare äro nämligen ett rörligt släkte och hållas aldrig länge på samma ställe. De flesta af dem, som nu strömmat till de senaste fyndorterna, komme otvifvelaktigt att inom kort sprida sig öfver alla Klippbärg-staterna, där det ju alltid fans en möjlighet att råka på malm.

Och ute i västern har det blifvit en orimligt omtyckt sport att tjära och fjädra folk för alla möjliga småsaker. Nu till dags, sedan tiderna blifvit så fredliga, att man endast undantagsvis använder revolvern, är litet hvar alltid redo och villig att hjälpa till med sådant skämt, utan att alls fråga efter om där fins tillräcklig anledning. I bärgsstaterna kunde vi snart sagdt hvar som hälst stöta på någon, som varit med om, eller åtminstone hört gorilla-historien, och då kunde det lätt nog hända — — — ja, som sagdt: vi beslöto att fortsätta åt sydost utan längre uppehåll.

Det beslutet fattade vi, sedan vi galopperat öfver hela dalen nedanför lägret — där gorillan antagligen som bäst höll på att utbyta sin hårbeklädnad mot en af fjäder — och ansågo oss kunna sakta farten. En gång inne bland bärgen på andra sidan voro vi tämligen säkra, ty på sådana vägar kunde ingen rida annat än i sakta mak. Och två mils försprång eller så hade vi i alla fall vunnit.

Sedan dess hade vi ridit i det närmaste tre dagar i riktning mot de stora sydvästra indianreservationerna, där kvarlefvorna af Cherokee —, Huron —, Seminol och de andra, fordomdags mäktigaste stammarna nu hålla på att genomgå en något egendomlig civilisationsprocess. Egendomlig, emedan det öfvervägande flertalet af hvita, som vistas inom dessa reservationer, höra till det allra äfventyrligaste slag, som numera förekommer i Förenta Staterna.

Detta är åter fallet hufvudsakligen emedan indianerna inom de sydvästra reservationerna — det s.k. indian territoriet — äro så godt som fullständigt oberoende af unionsregeringen, så lärde de blott afhålla sig från krigsstråten. De sköta helt och hållet sina egna angelägenheter, bebruka den synnerligt rika jord de erhöllo på en tid då jorden där borta ännu var fullkomligt värdelös, och ha genom boskapsskötsel i stor skala blifvit värkligt förmögna. Nödvändigheten har lärt dem att konkurrera med de hvita i dessa näringar och deras ypperliga jord har gjort konkurrensen lätt på samma gång som den gifvit dem rikliga medel att bestrida utgifterna för en utveckling åt samma håll och på samma sätt som amerikanarnes. Skolor ha de numera i mängd — Cherokee-nationen till och med ett universitet — sina egna lagstiftande församlingar ha de också samt minst ett par städer, som i många stycken stå öfver de vanliga småstäderna i västern. Och därjämte åtskilliga andra, hvilka ännu icke ens hunnit medelnivån hvarken beträffande säkerhet till egendom, lif och lemmar, eller på andra kulturområden.

Men ännu ha de icke förökat sig så mycket, att de skulle uppfyllt ens den del af vår jord, som är deras. Där finnas ännu stora sträckor både af åkerjord och betesmarker af bästa möjliga slag, hvilka indianerna icke själfva bebruka, men gärna arrendera ut åt andra. Och då polisinstitutionen är en af de minst aktade och utvecklade hos rödskinnen följer helt naturligt att hopar af allehanda äfventyrare sökt sig en fristad hos dem. Många hundratal sådana äfventyrare såväl som några få hvita af annat slag ha gift sig med indianskor och blifvit upptagna i stammarna samt sålunda delegare i dessas jordbesittningar, hvilka ej få styckas. Andra ha slagit sig ned som handlande, läkare, advokater, handtvärkare o.s.v. Och alla tyckas trifvas väl ihop med de röde, likasom de i allmänhet synas stå sig rätt bra.

Dit ämnade vi oss, öfversten för att med de några hundra dollars han hade köpa några hästar — sådana äro billiga där nere, men vanligen är det bäst att icke alltför noga forska efter deras hemort — och jag för det jag för tillfället icke hade någonting bättre att göra. Öfverste Beckridge behöfde ju någon för att hjälpa sig att föra hästarna till Chicago, och för mig var det en ny del af det vida landet att lära känna. Dessutom är sommarluften där ute på slätterna mera upplifvande ren än någon annan luft åtminstone jag andats, hästen jag fått låna så god att det var ett nöje att rida den öfver den präktiga terräng prärin erbjuder, och slutligen bekymren för morgondagen inskränkta till det minsta möjliga.

Bärgen hade vi till sist lämnat bakom oss. Större delen af den tredje dagen hade vi ridit öfver slättmark, så att bärgen, då solen begynte luta nedåt mot synranden, smultit ihop till en enda blåviolett massa. Vi redo helt långsamt, för att låta hästarna svalna en smula innan solen gick ned och vi afbröto färden för natten. Den ämnade vi tillbringa ute, vid någon bäck, där vi kunde vattna våra riddjur. En mil eller så längre fram syntes en rad af buskar och enstaka träd, som säkert växte längs något vattendrag.

Men innan vi hunno dit hörde vi bakom oss ett långt utdraget "halloohoh!" och då vi vände oss om sågo vi en ensam ryttare i rask takt närma sig.

Vi stannade för att låta honom hinna upp oss — så pass höflig är man alltid ute på prärin — och sågo då han kom närmare att det var en helt ung man i den vanliga dräkten ute i västern, ridande en broncho, som också var af det vanliga slaget: stort ingenting att se på, men vanligen i stånd till otroligt ihållande ansträngningar.

— Glad att få sällskap! sade han frankt, då han höll in sin häst. — Jag har ridit ensam hela dagen och det blir långtrådigt — — om jag får så fortsätter jag med er så långt vi ha samma väg.

Vi hade ingendera något emot det, sedan vi tagit honom i något närmare betraktande. Han var helt ung, knappast mera än en pojke om högst tjugu år, med ljust hår, blågrå ögon och en så frimodig uppsyn, att det gjorde en godt att se honom. Men, trots dräkten, den mexikanska sadeln och broncho'n hade det hela någonting af så icke-amerikanskt, att jag kände mig smått nyfiken.

Vi upplyste honom om att vi ämnade tillbringa natten vid bäcken, som icke mera var långt borta, och det passade också honom ypperligt, sade han. Hans häst hade haft en lång dag och hade ännu många sådana dagar kvar, då han var på väg ända ned till Texas, för att se på jord, hvilken en agent bjudit ut och prisat synnerligt högt.

— Jag hade inte råd att föra den på järnväg och då jag inte häller ville sälja den så rider jag. Den är bättre än den ser ut! slutade han och klappade broncho'n på halsen.

Hans engelska hade också en smått främmande anstrykning, men jag fick icke klart för mig hvarifrån den härrörde, innan broncho'n, när min häst kom den något för nära, lade öronen bakut och gjorde min af att bita.

Då sade han: "nå — nååh!" med så omisskänneligt tonfall, att jag omedelbart utbrast på finska:

— Finne är ni ju!

— Jo — — nog är jag Erik Käykkä, medgaf han — men huru kunde herrn gissa det?

Noga taget hade jag väl icke gissat att han var Erik Käykkä, men det lämnade jag därhän och sade honom blott att det vanligen gick ganska lätt för sig att känna igen landsmän.

I detsamma kommo vi emellertid fram till bäcken och fingo för mycket att göra med våra hästar för att kunna fortsätta samtalet. Men sedan de blifvit vattnade och tjudrade för natten och vi tagit fram våra matförråd för att också förfriska oss själfva blef han igen helt språksam.

Hans far hade redan för sex år sedan låtit honom komma öfver till Amerika, då modren dött och han blifvit ensam på torpet i Alavo. Sedan dess hade han bott i en liten stad i sydliga Colorado, där fadren arbetat i en kolgrufva. Men själf hade han fått tjänst på en ranch — boskapsfarm — hade lärt sig rida och blifvit cowboy. För ett par månader sedan hade fadren blifvit så illa skadad i ett grufras, att han dött tre veckor senare, och då hade Erik sålt det lilla de egde och börjat fundera på att skaffa sig egen jord, för att bli farmare. Texas-agenten hade kommit innan han ännu hunnit besluta sig och nu var han på väg dit ned för att se sig omkring. Honom var det likgiltigt hvar han slog sig ned, blott det var i Amerika. Men hem ville han inte och bli soldat.

Det kunde jag godt förstå — efter sex år ute i västern! Men något råd af värde beträffande Texas-planerna kunde jag icke gifva honom, emedan jag själf ännu icke varit där nere. Jag bjöd honom emellertid att rida vidare i vårt sällskap, då hans väg ju också förde genom indianterritoriet. Och därjämte manade jag honom till något större försiktighet gentemot främlingar än han visat vid sammanträffandet med oss.

Han småskrattade visst åt min varning, men gjorde det på ett så oförargligt sätt, att jag icke kunde upptaga det illa. Och öfverstens hjärta vann han helt och hållet genom sitt sätt att sköta och behandla broncho'n, så att vi i allra bästa sämja fortsatte vår resa under de följande dagarna. Dessa erbjödo intet af mera nänmvärdt intresse än en tur ute på de öde slätterna vanligen gör, inte förrän vi nådde den första staden i indianterritoriet, en helt ny gränsby, där största delen af befolkningen var af mera eller mindre hvit ras. Där togo vi helt sturskt in på hotellet och åto en "supper", som smakade förbålt godt efter den diet vi fört den senaste tiden. Och efter kvällsvarden slogo vi oss ned i barrummet vid en whisky-toddy, som ingalunda smakade sämre.

Där var spelet redan i gång vid tre olika bord och spelarne till och med en brokigare samling än i guldgräfvarlägren — såvida det nu är möjligt!

Äfven öfverste Beckridge, som ändå sett åtskilligt i olika delar af unionen, anmärkte att han aldrig råkat på en utsöktare kollektion bof-typer.

— Nog får man billiga hästar i den här trakten, tillade han såsom slutsats — men förbanna mig det vore rådligt att färdas med dem vid dagsljus!

Vid ett af borden spelades "monte", ett spel där allt beror på fingerfärdighet hos bankören och på snabbt öga hos den, som spelar emot honom. Jag hade många gånger hört talas om monte, men aldrig sett det, då det sällan tolereras ens i gruflägren numera. Möjligheterna för oärligt spel äro så stora, att bankören icke anses kunna motstå frästelsen. Därför riskerar endast undantagsvis äfven den mest förhärdade yrkesspelare föreslå monte, hvilket omedelbart utsätter honom för misstanken att "korrigera turen", såsom den tekniska termen lyder där borta. Men just därför kände jag mig nyfiken att se spelet på nära håll.

— Det kunna vi ju göra, jakade öfversten — och kanske till och med ha litet roligt med karlen. Sådana herrar bruka vanligen alltid låta gröngölingar först vinna ett par gånger för att reta deras aptit.

Han tog fram ur sin plånbok en sedel på en dollar och en annan på femtio, båda gröna och båda af samma format, såsom alla sedlar i Förenta Staterna, kramade ihop dem till små bollar och räckte dem åt mig.

— När jag blinkar med vänstra ögat sätter ni ut endollar-sedeln, sade han. — Den förlorar ni säkert. Han vågar inte låta er vinna, då han inte vet huru stor insats ni gör. Men om han är af den rätta sorten blinkar jag snart en gång till och då sätter ni ut den andra, Stick dem i byxfickan, men håll noga reda på dem, eller kan det hända att det blir han, som får roligt.

Jag höll endollar bollen i handen och handen i fickan. Vi stodo en stund och sågo på spelet vid de andra borden och gingo så fram till monte-bankören, som tycktes finna det svårt att förmå någon till allvarsamt spel, ehuru åtskilliga af sällskapet stodo omkring honom samt då och då riskerade en eller annan dollar.

— Ett litet parti, gentlemen? frågade han då vi sällade oss till de öfriga. Och då jag skakade på hufvudet slog han ut tre kort på bordet: kung, dam och knekt.

— Låt mig visa huru enkelt det här spelet är, fortsatte han. — Välj ut ett af korten — kungen t.ex. — så tar jag upp dem i den ordning de ligga. Och passa nu noga på medan jag kastar ut dem med baksidan uppåt. Om ni kan peka ut kungen vinner ni, annars jag.

Han slängde ut korten på bordet, men så pass långsamt och oskickligt, att jag utan svårighet kunde se hvar kungen föll.

— Ni har alldeles för kvicka ögon, komplimenterade han — eller också äro mina fingrar styfvare än vanligt i kväll. En gång till!

Den gången gjorde han sin sak bättre, men dock så att hvem som hälst kunnat peka ut kungen.

— Det är märkvärdigt! yttrade han med ett uttryck, som ganska väl efterapade bekymmer. — Om det här gällde pengar skulle jag bli ruinerad. Men kanske skulle det sporra mina fingrar till större flinkhet. Vill ingen riskera någonting?

Öfversten, som ställt sig på motsatta sidan af bordet, knep omärkligt ihop vänstra ögat. Och jag drog med långsam omständlighet fram min hand ur fickan, betraktade en stund tveksamt den hopkramade sedeln, men lade den slutligen på bordet.

Monte-bankören gaf den gröna bollen en lång, misstänksam blick och mig en annan, slog ut de tre korten för att visa dem, plockade upp dem i den ordning de lågo och kastade ut dem igen med sådan blixtsnabb fingerfärdighet, att jag inte hade en aning om hvar kungen låg.

— Nu vänder jag upp endast det kort ni gissar på, sade han. — Det är min chance att ni inte vidare än första gången kan hålla reda på mera än ett kort.

Jag vände upp damen. Och sade att det gått alldeles som jag väntat. Men han försäkrade småleende att det icke var annat än en slump, vecklade upp sedeln, stack den i fickan och började på nytt med alla korten uppslagna. Två gånger såg jag igen tydligt hvar han lät kungen falla, men först tredje gången blinkade öfversten.

Då drog jag ändå långsammare än förut den andra pappersbollen ur fickan, lade den efter mycken tvekan på bordet och förklarade att ingenting skulle kunna förmå mig att försöka en tredje gång.

Han lät mig alldeles tydligt se hvar kungen föll och smålog helt vänligt ännu då jag vände den med rätsidan uppåt. Men då jag vecklade upp min sedel, så att han såg siffran 50, och resten af sällskapet bröt ut i skallande skratt, blef hans leende förtvifladt sötsurt.

Han betalade ut beloppet i alla fall och frågade höfligt nog om jag icke ville fortsätta. Men jag påminte honom om min försäkran, att intet skulle kunna frästa mig till ett tredje försök och då surnade hans min yttermera. Först då Erik Käykkä kastade en dollar på bordet såg han igen en smula nytrare ut.

— Låt bli! sade jag på finska. Men pojken försäkrade att han kände monte i grund. De hade som oftast om vinteraftnarna spelat det för tidsfördrifs skull på ranchen, om tändstickor.

Han tycktes värkligen känna det ypperligt. Bankören, som sett ytterst misstänksam ut då vi talade ett språk han ej begrep, gjorde sitt allra bästa, men Eriks ögon voro honom för flinka. Åtminstone tre gånger af fem gissade han rätt och då han icke lät frästa sig att höja insatserna öfverhöfvan hade han snart en försvarlig hop sedlar framför sig.

— Stickorna värderades till fem cents asken där hemma på ranchen, så man fick lära sig att se upp, sade han småskrattande på finska, då han igen pekade ut kungen och lade en femdollar till de öfriga.

— Vill ni inte fördubbla? frågade bankören, som längesedan slutat småle. — Det här blir ju ingenting ordentligt af!

— Nog duger det för mig, försäkrade Erik förbindligt och pekade åter ut kungen — fjärde gången årad.

— Här blir ännu något spektakel, sade öfversten halfhögt i mitt öra. Han hade ställt sig tätt bredvid mig och största delen af de öfriga hade också samlat sig kring montebordet.

— Inte så nära — — inte så nära, gentlemen, sade bankören och gjorde en åtbörd som om han velat skjuta de närmaste åt sidan.

— Den satans lymmeln! hväste öfversten mellan tänderna och jag kände att han drog fram sin revolver. Erik vände hufvudet halft åt mig.

— Såg ni! frågade han på finska.

Men jag hade ingenting sett och förstod därför icke rätt hvarför han förlorade tre femdollars sedlar efter hvarandra, ehuru han synbarligen var fullt lika kallblodig som han känt sig sedan början af partiet.

— Nu händer någonting underligt! sade han och skjöt hela högen af sedlar fram mot bankören.

— En gång till och så sluta vi? föreslog han på engelska. Och bankören nickade ett bistert "all right".

Men han hade knappast slagit ut korten på bordet innan Erik lade båda händerna på dem.

— Korten äro orätta, sade han mycket lugnt.

Bankören flög upp från sin plats med revolvern i handen. Och i samma ögonblick höjde öfversten sin.

— Bort med händerna! Och tag tillbaka, hvad ni sade eller förbanna mig — — — röt bankören, men blinkade osäkert mot öfverstens revolver.

Erik Käykkä reste sig också, utan att flytta händerna från korten, såg bankören styft i ansiktet knappa sex tum från revolvermynningen och sade med långsamt eftertryck:

— Korten äro orätta, säger jag — — och ni är en tjuf!

Han blinkade inte, ehuru han icke visste att öfversten, som stod bakom honom, var färdig att ingripa. Men bankören visste det och sökte slå till reträtt.

— Tag händerna från korten, upprepade han — så låter jag udda vara jämnt. En pojkvalp kan jag inte skjuta!

I stället för svar vände Erik de tre korten på rätt — — där voro två spaderknektar! Karlen hade bytt ut kungen.

Minst ett halft dussin andra revolvrar riktades i samma sekund mot bankören, som blef gråblek och sänkte sin egen.

— Huru mycket hade ni på bordet? frågade öfversten, utan att taga sin blick från bankören.

— Vet inte. Erik räknade hastigt ihop sina sedlar. — Ett hundra åttio.

— Och tre femmor han klådde er på sedan han bytte korten — ett hundra nittiofem tillsammans, adderade öfversten.

— Det är inte rätt — — han visste — — försökte bankören protestera.

— Hosta upp hundra nittifem, din tjufska hund! om du inte vill hänga, röt en af de kringstående. — Det borde du nästan ändå.

Bankören plockade med darrande händer fram allt hvad han hade kvar. Det uppgick icke till mera än ett hundra sjuttiotvå. Men det ville ingen tro innan han vändt ut och in på alla sina fickor.

Då bröt där ut ett stormande jubel och Erik Käykkä måste placera en del af sin vinst i dryckesvaror öfver lag, emedan han sprängt banken. Till och med bankören tvingades att tömma ett bräddfullt glas.

Men därefter följde samtliga närvarande honom till ändan af byn och där ställde de upp sig på skämtsamt gränsmarksvis i två glesa led. Bankören placerades mellan de två första männen och så sparkade de honom under dånande hurrarop ut på prärin, där han inom några ögonblick försvann som en skugga i mörkret.

— Undrar hvilken af dem, som knep hans häst! hviskade öfversten då vi återvände från expeditionen.

Det fingo vi aldrig veta, men för att vara fullt säkra om våra egna redo vi nästa morgon i mycket god tid därifrån.