I.
Isak Peltonen hade väl noga taget inga synnerligt vägande skäl för beslutet att resa till Amerika. Han var ju ung, frisk, starkare än de flesta och i alla stycken en duktig arbetare, så att han nog skulle kunnat slå sig ut också hemma.
Men å andra sidan var han icke häller annat eller mera än en lös arbetskarl utan något egentligt yrke, om han också var så pass flink i händerna, att han kunde taga ihop med litet af hvarje. Och dagakarlsförtjänst tyckte han var väl litet att gifta sig på, ehuru Anni på Heikkilä torpet nog varit villig att riskera det.
Isak hade själf vuxit upp i en inhysingskoja och hade därför haft talrika tillfällen att iakttaga på närmaste håll hvad det betydde för en daglönare att skaffa ihop kläder och föda för sig själf och hustrun och en skara af barn. Och barnen kommo nog — ju fattigare man var desto flera. Det hade han också lagt märke till.
Han rådgjorde om planen med Anni och hon gaf honom nog rätt i hufvudsak. Det var ett hårdt lif man förde, när man icke alltid visste hvarifrån matbiten för morgondagen skulle tagas — allra mest då en hop barnungar gräto efter den. Men Amerika tyckte hon dock var bra långt borta.
— Kunde vi inte börja som nybyggare här hemma? Ledig jord fins det ju nog också i Alastaro och med tiden kunde vi väl arbeta upp ett torp åt oss?
— Det är till och med värre än att vara daglönare, påstod Isak. — Arbetar man för andra, så behöfver man åtminstone inte bry sig om frost och missväxt, som alltid komma på nybyggen.
I Amerika var det mycket lättare — där kunde en duktig karl mycket hastigare förtjäna ihop hvad han behöfde för att bli sin egen. Alla, som varit där, sade att bara man inte söp, så blef det snart pengar på kistbottnen. Och supa gjorde han inte alls. — — De kände själfva till och med egna socknebor, som på några få år skrapat ihop så mycket där borta, att de köpt hela hemman! Det var annat, det, än att bli nybyggare på främmande mark. — — Hvad andra gjort kunde han väl också göra. Och de kunde nog vänta några år för att sedan ha det bra så länge de lefde.
Anni suckade visst rätt bittert, då hon insåg att han redan bestämt sig för resan och att rådplägningen egentligen endast varit för formens skull. Men i sak kunde hon icke invända någonting giltigt, utan förklarade blott att hon nog skulle vänta — — fast i fem år.
— Då är jag ändå inte mera än tjugufem, tillade hon förklaringsvis — så att jag väl borde duga åt någon annan, om du inte kommer.
Med den trösten reste Isak.
Till New York anlände han i en lycklig stund. Strejk hade kort förut brutit ut på en järnväg i Chicago, och då inga arbetare på nära näjder vågade taga de strejkandes platser, hade vederbörande skickat en värfvare till New York. De ämnade på inga vilkor gifva efter, och nyanlända invandrare, som icke hade reda på förhållandena i Amerika, voro glada att taga hvilket arbete som hälst. Bland dem funnos alltid sådana, som haft att skaffa med järnvägar förut och därför kunde användas.
Isak Peltonen hade visst aldrig förut varit med om sådant arbete, men han såg så duktig och rask ut, att värfvaren lät honom följa med. Det viktigaste var ju att skaffa ihop ett par vagnslaster folk så fort som möjligt, och värfvaren fick sitt arvode per hufvudtal så snart arbetarene voro levererade. Resten rörde icke honom. Om en eller annan senare befans oduglig, så var det icke så noga.
Därpå berodde det att Isak omedelbart efter sin ankomst till det förlofvade landet erhöll arbete till en och en half dollar om dagen samt kost och kvarter så länge strejken räckte — förutom naturligtvis fri resa till Chicago. Och det tyckte han var nästan detsamma som att komma sig till förmögenhet genast — — sju mark och femtio om dagen! Han kunde knappast tro det själf.
Till en början kunde han emellertid icke brukas annat än vid det allra gröfsta arbetet på stationen, men där fans lyckligtvis groft arbete tillräckligt. Alla, som på något rimligt sätt voro användbara såsom lokomotivförare, behöfdes för de tåg man ännu kunde hålla i gång, och därför stodo de små stationslokomotiven, hvilka annars släpade toma och lastade vagnar af och till på de otaliga spåren, inne i lokomotivstallet. Allt deras arbete måste utföras med hand- och hästkraft och därvid var en karl med Isaks armar och rygg ovärderlig. Det dröjde icke länge innan förmännen började fästa sig vid hans sätt att arbeta, hvilket mycket fördelaktigt skilde honom från flertalet af de andra nykomlingarna.
Och honom tog det icke häller särdeles lång tid att lära ett och hvarje annat än att skjuta vagnar in på de olika spår man utpekade för honom. Redan efter ett par veckor visade det sig tydligt att han begynt erhålla tämligen rediga begrepp om saker och ting, hvarför han också snart helt naturligt blef ledare för det lag, som arbetade med honom. Där han var med kunde förmännen tryggt lita på att allting blef utfördt utan misstag och oreda.
Det gjorde att han blef en af de få bland nykomlingarna, som behöllos i arbete, då den förtidiga och illa förberedda strejken några veckor senare tog slut, utan minsta eftergift från banbolagets sida. Åtskilliga af de strejkande själfva måste söka anställning på annat håll, när de sent omsider fingo nog af försöket att tvinga bolaget till medgörlighet, men Isak Peltonen befordrades till lokomotivstallet. Där blef hans uppgift att hjälpa till med att rengöra och olja lokomotiven.
Den första tiden betraktades han med allt utom blida ögon af både förare, konduktörer, eldare och andra, som varit med om strejken. För dem var han en "scab" — en, som tagit en strejkandes plats — och scabs äro ju de föraktligaste individer en arbetare, som har hälst något begrepp om strejker, möjligen kan föreställa sig.
Men Isak, som hvarken lärt tillräckligt engelska att förstå tillmålets natur af skällsord eller ändå mindre att uppfatta dess djupa skymflighet, skötte sin tjänst lika tyst och ordentligt som förut. Under några dagar begrep han icke ens att termen gällde honom, men då det blef klart lystrade han till "scab" lika villigt som till "Eisäk", såsom de förvrängde hans namn.
Hans fredlighet förledde visst en dag, då han som bäst höll på med att olja ett lokomotiv, en eldare, som icke kunde komma förbi, att omildt beröra honom med foten och ryta: "rör på dig, fördömda scab!" Men då Isak ögonblickligt grep eldaren i kragen, vek honom dubbel öfver sitt knä och med flata handen tilldelade honom en aga, som kom väggarna att eka, fick han afgjordt skrattarne på sin sida.
Och då det småningom blef klart för litet hvar af förarne att den, hvars lokomotiv Isak Peltonen rengjort och oljat, kunde vara fullt säker om att allting var i bästa skick, upphörde de en efter annan att begagna andra tilltalsord än hans namn. Ja, om någon tid frågade en af dem till och med om han icke hade lust att bli eldare, så att han med tiden kunde lära sig att själf föra tåg. Och då Isak ingenting hade emot förslaget, fick han snart lämna stallet och komma ut på linjen.
Det var väl icke vidare än ett godslokomotiv, på hvilket han begynte sin värksamhet såsom eldare, men det bekymrade honom icke det minsta. Hade han själf kunnat välja, så skulle han troligen till och med föredragit godstågen, som stannade oftare och så länge, att man hade tid att se sig omkring en smula. Passagerarelokomotiven hade ju alltid så brådtom, att eldaren aldrig fick rådrum för annat än att elda.
Redan då han tillträdde sin nya befattning, tänkte Isak på att skrifva efter Anni, för att gifta sig så snart han kom till Chicago, och de första dagarna frästade den tanken honom starkt. Han hade ju redan sparat ihop en vacker summa, och hans lön var mera än tillräcklig för två, ifall de lefde sparsamt. Om det också dröjde litet längre innan de kommo sig till hemmanslotten i Alastaro, så betydde det icke så mycket i bredd med möjligheten att gifta sig genast.
Men efter att hafva begrundat planen en vecka eller så öfvergaf han den likväl. Så länge han hade sin tjänst såsom eldare kunde det nog gå, men ingen kunde veta huru länge det skulle räcka. Allt efter litet hände det ju att en eller annan af manskapet afskedades och ofta för något obetydligt misstag, hvilket knappast alls kunnat undvikas. När man icke var desto säkrare på framtiden, var det väl i alla fall bäst att vara ensam.
I stället skickade han sina hopsparade pengar hem till Anni på Heikkilä. Och på samma gång föreslog han att de skulle taga ut lysning, så att hon när som hälst kunde komma öfver och gifta sig, om det så skulle passa. Han tyckte intet riktigt om det amerikanska sättet att gifta sig utan lysning, skref han.
Men hvad han icke skref var att han både under författandet af brefvet och många gånger förut allvarsamt funderat på Annis afskedsord om de fem åren. Noga taget kunde han väl inte begära att hon skulle vänta ens så länge, om en annan, antaglig friare infann sig — — och kvinfolk var ju i alla fall inte annat än kvinfolk — — — men efter lysningen var man så godt som gift — — —
Han tillade blott att han ännu icke kunde säga bestämdt när han skulle skrifva efter henne, men om förtjänsten fortfor att vara lika god några månader framåt, så skulle det väl inte räcka länge. Och pengarna kunde hon sätta på banken i sitt namn.