II.
Förtjänsten icke allenast fortfor att vara lika god, utan blef snart till och med bättre. Ju längre det led med förberedelserna för världsutställningen, desto starkare blef trafiken, desto flera turer i veckan måste förare och eldare göra, desto mera förtjänade de. Och desto bättre lärde sig Isak Peltonen att själf föra lokomotiv.
Redan i lokomotivstallet hade han lagt noga märke till alla delar af de invecklade maskinerna samt så godt han kunde tagit reda på deras betydelse och olika uppgifter. Och såsom eldare hade han sedan med förarens hjälp lärt allt hvad han vidare behöfde veta för att när som hälst kunna taga dennes plats. Därför var han också en af de första, som befordrades till lokomotivförare, då tillströmningen af folk till utställningen omsider blef så stor, att passageraretågen måste fördubblas och tredubblas.
Det var större tur och snabbare framgång än Isak Peltonen någonsin drömt om. Hans förhoppningar hade aldrig sträckt sig längre än till stadigt arbete såsom eldare under några år framåt. Redan med den lönen hade han kunnat spara sig fram till egen jord och oberoende — — och nu skulle hans inkomster uppgå till dubbelt så mycket!
Men så försummade han icke häller många dagar, innan han skickade en fribiljett för turen Wasa—Chicago till Heikkilä Anni och meddelade att tiden nu var inne. Hon skulle genast göra sig i ordning och komma öfver till Amerika så fort hon kunde.
Nu hade han sådan lön, skref han, att de utan svårighet kunde spara ihop till hemmanslotten äfven såsom gifta — — ja, fast med ett par barnungar till, om nu så skulle hända sig! tillade han med stor belåtenhet.
Om två månader borde hon kunna vara i Chicago. Och om han under den tiden gjorde så många turer han någonsin kunde, så borde han väl då kunna få några dagars ledighet för giftermål och bosättning, trodde han. Men därvid gjorde han upp räkningen utan värden.
Trafiken på alla banor utan undantag blef allt väldigare i mån som höstsommaren skred framåt. Redan då medeltalet af utställningsbesökare uppgick till ett hundra tusen per dag gingo passageraretågen ofta nog i "två sektioner", såsom det hette, det vill säga två tåg följde hvarandra med ett par minuters mellanrum. Och någon gång gingo tre i stället för ett. Men längre fram, då besökarne stego till ett hundra femtio — sjuttio — två hundra tusen per dag, blef regeln att tågen åtminstone tredubblades, medan de på söndagarna ibland gingo i sex till åtta sektioner. Åtta öfverfulla passageraretåg i rad med en minut eller så emellan! — Det kräfde uppbjudande af banornas alla yttersta resurser och gjorde det fullständigt omöjligt för en enda man af personalen att erhålla permission ens för en dag.
Det var därför endast med största svårighet Isak kunde ställa det så, att han blef i tillfälle att möta sin fästmö, då hon slutligen anlände, fulla två veckor senare än han beräknat. Och så snart han fört henne till det boardinghus, där han själf bodde, måste han skynda i väg igen, utan att hinna meddela annat eller mera än att de för ögonblicket alls icke kunde tänka på bosättning. Han hade inte en ledig minut utöfver de få timmar han då och då kunde få sofva.
— Men i morgon, när jag kommer tillbaka, få vi tala närmare därom, tillade han. — Och pengar förtjänas här omåttligt, så vi få inte klaga.
Det gjorde Anni icke häller, då hon hörde huru mycket han igen lagt åsido sedan han skickade hem den sista besparingen. Det var ju rent obegripligt att han kunnat förtjäna en sådan summa inom föga mera än två månader!
— Ja — och lika mycket till kommer det nog inom de nästa två, trodde Isak. — Ännu räcker utställningen sex veckor, och sedan börja de skicka alla saker härifrån, så att man kan räkna på stora förtjänster åtminstone till nyår — — — Då borde vi ha så mycket, att vi kunna resa hem om vi vilja — — till en hemmanslott räcker det nog! Men då vilja vi kanske ha mera.
— Månntro det? sade Anni. — Det här landet kan nog gå an att arbeta i och förtjäna pengar, men inte skulle man kunna lefva här. Det går ju omkring i ens hufvud redan bara man ser ut genom fönstret!
— Nå, vid det vänjer man sig snart, försäkrade Isak i en ton, som icke var utan en viss anstrykning af öfverlägsenhet. — Det är just för att här fins så många människor och de resa och bråka så mycket som man förtjänar pengar — — Men det är nog inte värdt att vi gifta oss förrän längre fram. Det vore ju inte att vara riktigt gift, då jag måste vara borta både dagar och nätter.
Därom var Anni fullt ense. Om de icke ens kunde bo för sig själfva, så väntade hon hälst — — det kvarter de hade var ju värre än en gästgifvaregård —! Hon var rädd bara att gå ut ur rummet, sade hon. Och därför hade hon tänkt att hon borde söka sig tjänst tills de kunde sätta bo — eller resa hem.
Det var en plan, som i första ögonblicket alldeles icke tilltalade Isak. Men då Anni bestämdt höll på den och föreställde honom huru oförnuftigt det var att hon satt och tärde på hans besparingar i sysslolöshet, i stället för att hjälpa till så godt hon kunde, så gaf han slutligen med sig.
Han skulle höra åt bland sina kamrater huru man borde begå för att få plats för henne hos hyggligt folk, lofvade han. Och nästa söndag hade han tre timmars ledighet mellan två tåg. Då skulle han taga henne med till stationen. Sådant lif hade hon ännu icke sett!
Därmed lämnade han henne igen ensam, ångade kort därpå i väg med sitt lokomotiv och hämtade det tillbaka först söndag morgon. Han hade åter varit i arbete trettiosex timmar i ett kör — med sex timmars hvila vid banans ändpunkt. Det var värre än till och med under brådaste höbärgningstid hemma! — — — men så lönade det sig också mycket bättre, tänkte han belåtet, då han stack den sista veckans aflöning i fickan.
Anni var färdig för utflykten och gapade af förvåning såväl under den korta vandringen till stationen som ändå mycket mera då de kommo fram. Hon hade hjärtat högt uppe i halsen, medan Isak förde henne omkring, klef öfver och emellan skenorna som om icke dussinfal lokomotiv hvisslat och dånat fram och åter på alla håll, samt till sist förde henne in i stallet för att se på hans eget lokomotiv, som just höll på att rengöras.
Hon måste till och med stiga upp på det och sätta sig på det lilla sätet i förarens hytt, medan han förklarade huru man skötte en sådan maskin och hvad det riktigt betydde att föra ett tåg i dagsljus och i mörker, i alla väder och vindar. Och ju mera han förklarade, desto häpnare kände hon sig öfver allt hvad Isak lärt under den korta tiden sedan han reste. Han hade ju blifvit en helt annan karl — — hade reda på mycket mera än någon där hemma — — — Inte ens brofogden — knappast länsmannen visste så mycket. De hade aldrig fört lokomotiv!
— Är det inte förfärligt svårt och farligt när det är mörkt? frågade hon såsom ett slags slutsumma af sina tankar.
— Farligt är det nog om man inte håller ögonen öppna, isynnerhet när man kommer in till de stora stationerna. Eller när det regnar och snöar och stormar, eller är så klart månsken, att man har svårt att se hvad ljus de visa.
Hon endast såg beundrande på honom och han fortsatte att beskrifva:
— Om det är hvitt ljus, så betyder det att man kan fara på med full fart, men är det blått så är någonting i olag på banan eller med vagnarna — — då skall man stanna småningom. När de visa grönt sken, så får man köra sakta och om det är rödt så måste man stanna genast, fast man har aldrig så god fart — — det betyder att där är fara på färde om man kör på. Men farligast är det när de lagt patroner på skenorna, så att det börjar smälla under hjulen. Då stoppar man så tvärt, att det brakar i maskinen.
— Herre Gud! aldrig skulle jag våga köra ett lokomotiv!
— Så tänkte jag också förut — och nu kör jag det ändå både dag och natt. Men jag är ännu alltid likasom rädd tills jag ser ljusen vid stationerna. Man kan aldrig veta om allt är på rätt innan man ser signalen — — och till och med då händer det ibland att det går galet och hela tåget går i kras.
Anni ryste och önskade sig mera än någonsin tillbaka till Alastaro — — om hemmanslotten sedan blefve aldrig så liten.
— Halloh Eisäk! — har ni fått ny eldare? hälsade föraren af ett stort passagerarelokomotiv med väldiga drifhjul, som just i sakta mak kom in på spåret näst intill. — Hvem är den tösen?
— Hon är från min hemtrakt och har nyss kommit till Amerika. — — Vi ämna gifta oss, när här blir litet ledigare, förfullständigade Isak presentationen, då den andre hoppade ned från sitt lokomotiv och kom fram till dem.
— Ledigare! ja, — — räcker allt innan här blir ledighet till annat än att förtjäna pengar för bolaget — — — vi få allt släpa och slita så länge lifshanken hänger i! Men gratulerar i alla fall — det är en grann flicka ni fått!
Isak smågrinade förnöjdt öfver komplimangen. Johnston var ju en af de främsta på linjen — förde den flygande expressen — och hade icke för vana att visa sig särskildt höflig mot dem, som bara förde godståg. Nu skakade han hand med dem båda och sade att han i Isaks ställe helt enkelt skulle taga sig ledigt för en vecka eller två.
— De bli glada nog när ni kommer tillbaka, försäkrade han. — Hvarenda man är värd pengar i mängd för dem under sådana här tider.
Isak skakade på hufvudet. Det vore inte riktigt hyggligt, menade han, att lämna sin post just då man behöfdes som mest.
— Det tackar er fan och inte bolaget för er hygglighet! utlät sig Johnston. — De skulle ingalunda tveka att afskeda er, om ni inte behöfdes.
— Det kan väl vara, medgaf Isak — men nog stannar jag nu i arbete, tills den värsta tiden är förbi, så vi kunna sätta bo ordentligt. — — — Om hon bara kunde få tjänst i ett godt hus till dess, så vore allt på rätt — — —
— Vill hon taga tjänst? afbröt Johnston. — Det kunde ju inte passa bättre! Här var bud från min hustru, då mitt tåg kom in, att vår flicka gått sin väg. Och jag skulle på hemvägen höra åt på ett kontor efter någon, som kunde komma i stället. Men det är inte så lätt att nu få någon i Chicago — — Kanske vi kunde komma öfverens? vände han sig till Anni.
Hon var mera än villig, så snart förslaget blifvit öfversatt. Och då Isak ännu hade tillräcklig tid öfrig, gingo de alla tre till boardinghuset efter hennes effekter. Men därifrån måste Isak vända om till stationen, utan att följa med dem ut på västsidan, där Johnston bodde.