III.
Därefter var det nästan som om de icke befunnit sig i samma stad. Samfärdseln på banan blef allt lifligare ju längre det led mot utställningens afslutande. Och i samma mån ökades naturligtvis arbetet — men också förtjänsten — för personalen och i synnerhet för lokomotivförarne.
Anni kom snart till klarhet om att hon icke alls trifdes i Chicago. Att aldrig, utom under Isaks sällsynta och kortvariga besök, få träffa någon människa hon värkligt kunde tala med föreföll henne nära på outhärdligt.
En gång hade hennes matmor visst tagit henne med till utställningen och där tycktes ju nog vara vackert, om där inte funnits sådana hopar af människor. Man kunde knappast se någonting annat än dem. Då hon kom hem därifrån värkte och bultade hennes hufvud så, att hon trodde sig på väg att bli sjuk på allvar. Därefter brydde hon sig inte mera om att gå ut ur huset.
Men till Isak sade hon ingenting om huru hon vantrifdes. Han hade det ju i alla fall bra mycket värre — — i arbete både natt och dag. Och på nyåret skulle de kunna fara hem, försäkrade han alltid. Kunde han hålla ut till dess, så kunde hon det väl också.
Så gingo dagarna och veckorna, sådana dagar och veckor, som Chicago aldrig upplefvat förut, och troligen ej kommer att upplefva härefter. Utöfver unionens hela område hade folket slutligen kommit till öfvertygelsen att den väldiga utställningen väl var värd att se, trots allt hvad afundsjuka tidningar i östan och västan haft att säga mot den. Och därför strömmade ständigt allt talrikare skaror till världsstaden vid Michigansjön, talrikare i mån som den sista oktober, den oåterkalleliga stängningsdagen, ryckte närmare.
De oräkneliga hotellen af olika klass och slag voro fyllda ända till badrum, garderober och andra krypin, där något slags bädd kunde slås upp, eller där man i värsta fall kunde ligga på golfvet. Ute på sydsidan, i närheten af utställningsfältet, uppstodo hela läger, där man kunde hyra sofplatser i tält — och hvarenda plats var upptagen. Privata familjer, kaféer, restaurationer — — ja, ända till polisstationerna härbärgerade utställningsbesökande, som annars skulle sett sig nödsakade att tillbringa natten på gatan.
Rörelsen i staden var otrolig och omsättningen af pengar oerhördt stor under de sista veckorna. Krog- och spelhusvärdar och andra, som gjorde i både bättre och sämre affärer, togo in mynt i näftal. Längs alla gator och vägar, som ledde ut till expositionen, stimmade massor af människor fram och åter från tidigt på morgonen till sent in på nätterna. Utställningsområdet själft var oaktadt sin jättelika utsträckning en enda myrstack af oroligt, jäktande, myllrande lif — som om enhvar sökt tvinga in det yttersta möjliga i de få dagar, som återstodo. Och bantågen dånade oupphörligt från och till Chicago, ständigt öfverfyllda af passagerare.
Det gick i oafbrutet crescendo ända till den första november. Då upphörde på en gång tillströmningen af folk till de inkommande tågen. Om ett par dagar kunde hälften af de utgående inställas. Därpå följde ett kort uppehåll af lugn, hvarunder litet hvar sökte i någon mån hämta andan — och så bröt den stora strejken ut.
På Chicago, Burlington & Quincy-banan — C. B. & Q. såsom den vanligen kallades — där Isak Peltonen var anställd, hade Johnston, Annis husbonde, åtagit sig att förmå manskapet till deltagande i strejken.
— — Utan oss skulle banbolagen icke kunnat förtjäna en slant mera än vanligt under det sista halfåret, slutade han ett andragande i lokomotivstallet till en flock arbetare, bland hvilka också Isak befann sig. — Det är vi, som svettats och slitit dag och natt för att fylla deras penningpåsar och därför är det vår rätt att också dela deras vinst. Men får man inte sin rätt med godo, så tvingar man sig till den!
— Månne vi inte redan fått vår del? invände Isak saktligt. — Jag tänker att andra väl likasom jag förtjänat mera de sista tiderna.
— Det ha vi väl gjort, medgaf Johnston — men det är ingenting annat än lön för vårt extra arbete vi fått. Vinsten ha de tagit hel och hållen, och den skulle de aldrig kunnat få utan oss.
— Och utan dem skulle vi hvarken kunnat få lön för extra eller för vanligt arbete!
— Taladt som en scab! — Ni borde vara den sista att draga er undan, Eisäk! Men vi ha ingen tid för prat. Vi äro alldeles tillräckligt många att icke behöfva bry oss om hvad den ena eller andra gör, men hälst ville vi naturligtvis ha alla med. Hvem är med och hvem emot oss?
— Jag vill inte strida med mitt bröd, förklarade Isak kort. — Sedan jag kom i bolagets tjänst har jag fått ärligt betaldt för ärligt arbete, och så länge jag det får blir jag kvar.
— Likaså gör jag! — och jag med! — och jag! — och jag! — jag också!
Flera af dem, som slöto sig till Peltonen, skulle aldrig riskerat börja oppositionen, så mycket det än bjöd emot att lämna arbetet. Men då isen en gång var bruten, voro de icke tröga att följa exemplet.
Johnston var lika häpen som förbittrad. — — Han hade på förhand försäkrat de andra ledarne att hvar man på C. B. & Q. var säker — — så stort inflytande hade han nog där. Och nu vågade han icke ens säga ut hvad han tänkte — — därtill hade han eldaren, som kommit Isak för nära, i alltför färskt minne.
Följande morgon var strejken i full gång. Och innan dagen gått förbi hade de olika järnvägsbolagen slutit sig tillsamman samt enats om att på inga vilkor gifva vika, utan föra striden till slut med samfälda krafter.
De af manskapet, som stannat kvar i arbete, erhöllo ånyo kvarter och förplägning på stationerna, hvilka ställdes under bevakning af enkom förhyrdt, väl beväpnadt manskap. Med hvart tåg följde likaledes vakter, försedda med revolvrar och repetergevär, såväl på lokomotivet som i konduktörsvagnen. Arbete fans fullt upp och förtjänsten var större än någonsin. Men det var i alla fall en ohygglig tid.
Isak Peltonen tänkte visst mycket sällan därpå att han nära nog vågade lifvet hvar gång han förde sitt lokomotiv ut från stationen eller hämtade det tillbaka. Men så mycket oftare tänkte han på tågets och passagerarnes öde, ifall de strejkande utförde sitt ofta uttalade hot att gripa till våld.
Själfva stationsområdet var nog något så när väl bevakadt, men mera kunde bolaget icke göra, utan måste i öfrigt lita hufvudsakligen på förarnes påpasslighet. Och förarne åter måste lita minst lika mycket på sina egna ögon som på signalerna — hvilka ju kunde vara falska.
Till och med Isaks kallblodiga lugn begynte småningom hota att gifva vika. De föregående månadernas förtvifladt ansträngande arbete hade varit den sämsta möjliga förberedelse för den tid, som nu följde och som kräfde allt hvad de spänstigaste nerver kunde gifva.
Hvad nerver voro för något visste Isak väl icke, men hvad han visste var att han började känna sig rädd hvar gång han steg upp på sitt lokomotiv. Och under sina lediga timmar var han likaledes nedstämd och orolig, oaktadt de fortsättningsvis snabbt ökade besparingarna.
Icke ens Anni kunde starkare längta efter den dag, då de skulle vända Chicago och Amerika ryggen. — — För sin del skulle han hälst gjort det genast, om det ej bjudit emot att just nu lämna tjänsten — — som om han varit rädd för Johnston och de andra!
Anni hade han för öfrigt icke sett mera än en gång sedan strejken började, en afton då han trots kamraternas varningar lämnat det bevakade området och begifvit sig ut på västsidan. Honom hade ingenting vederfarits, men då Anni nästa morgon sanningsenligt besvarade frågan hvem det var, som besökt henne, undanbad Johnston sig sådana visiter för framtiden. Hon fick låta bli att taga emot scabs, så länge hon var i hans hus!
Isak bara smålog då han läste Annis bref om saken. I det hela gjorde det ju inte stor skilnad — — hon kunde väl lämna den tjänsten, om så skulle vara. Men just nu var det inte lätt att ens skaffa henne ett hyggligt kvarter — — det gamla boardinghuset var fullt af strejkande — — —
Nå, länge kunde det här eländet väl inte mera räcka — — och hon hade det tills vidare bra nog där hon var — — —