IV.
Deltagarnes i strejken förbittring stegrades dagligen, i mån som å ena sidan hoppet om eftergift från bolagens sida syntes mera aflägset och å den andra svårigheterna att fortsätta striden ökades. Sedan flertalet inom de första veckorna gjort slut på sina besparingar från de goda månaderna, begynte frågan om dagligt bröd allt enträgnare pocka på svar — och oförmågan att besvara den dref allt flera öfver till dem, som yrkade på våldsåtgärder.
De drefvo slutligen sin vilja igenom. Ledarne beslöto att med våld söka tvinga en af hufvudlinjerna att inställa också post- och passageraretågen, de enda, som ännu voro i gång. Lyckades det, så måste vederbörande falla till föga.
Men Johnston uppträdde som medlare.
Innan de skredo till åtgärder, hvilka skulle gifva förtryckarne rätt att erhålla militärskydd för sin egendom, ville han föreslå att de skulle försöka skrämma scabmanskapet på en eller annan linje att lämna arbetet. Gick det inte, så återstodo alltid kraftåtgärderna.
Och i den vägen ville han föreslå C. B. & Q. Där fans en ärkescab, som de andra följde — en usel invandrare, som kommit till landet för mindre än två år sedan utan en cent i fickan — och som nu var deras främsta man. Kunde de drifva honom i väg, så åtog Johnston sig att svara för de öfriga.
Ledarne samtyckte. Det kunde i ingen händelse skada att först vända sig mot en enstaka individ — — därmed var det ej så noga.
Tidigare på hösten hade expressen kommit in kort före solnedgången, vid full dager, så att man ännu kunde urskilja allting på banan och i dess närhet. Men ju längre årstiden skred framåt, desto mera skumt blef det vid tiden för expresstågets ankomst, tills det slutligen i december dånade in på stationen i fullt mörker.
Där fans en punkt, en half mil eller så innan banan nådde de yttersta husen i förstaden, hvilken förarne alltid egnade särskildt spänd uppmärksamhet, en växel där C. B. & Q. löpte ihop med tre andra banor, som begagnade samma spår in till stationen. Förrän strejken bröt ut visades där alltid först grönt ljus, hvilket förbyttes till hvitt endast i sista minuten — eller till rödt om någonting oförmodadt kom emellan. Men sedan trafiken på de andra linjerna aftagit så mycket har signalen för expressen vanligen varit endast hvit, så att den kunnat köra igenom växeln utan minskning af farten.
Isak Peltonen är på väg hemåt med expresståget, det enda, som numera går fullt regelbundet på banan. I sina annonser gör järnvägsbolaget vissa förbehåll beträffande afgångs- och ankomsttider för alla andra tåg, men expressen har hittills icke klickat en enda gång. Det är bländande klart månsken och därför spänner Isak blicken skarpare än vanligt ut i rymden, längs banan och den öppna terrängen näst intill, bort åt det håll där signalen vid den stora växeln snart bör komma i sikte.
Då han slutligen får syn på den, drar han ofrivilligt ett djupt andetag af lättnad. Det är hvitt ljus.
Allt klart! säger vakten med repetergeväret, som följer med på lokomotivet. Han känner också redan linjen så pass väl, att han vet huru ringa svårighet det skulle erbjuda de strejkande att ställa till något bråk just där i närheten.
Några ögonblick till fortsätter tåget såsom förut, medan Isak håller ögonen stadigt fästade på det hvita ljuset, som kommer allt närmare. Så försvinner det med ens — och ett blodrödt sken strömmar nästa sekund emot honom, ut öfver banan.
— Rödt! någonting är på färde! ropar vakten. Och Isak griper mekaniskt efter nödbromsen med högra handen, medan den vänstra gör det nödvändiga greppet för att stoppa farten.
Men inom mindre än en sekund släpper han på full ånga igen och låter handtaget till nödbromsen gå. Det skarpa månskenet har visat honom skuggan af en oredig massa, som är gömd bakom växelkarlens koja.
— Stoppa! — stoppa tåget, karl! — — hvad satan tänker ni på?
Vakten söker skjuta honom åt sidan för att själf stanna lokomotivet. Men Isak griper honom utan ett ord med ena handen om strupen, medan den andra fortsätter att släppa på ånga, så att tåget i ursinnig hast rusar förbi den farliga punkten och vidare åt stationen till.
Där ljuder ett flerstämmigt "danm the scab!" och ett par revolverskott smälla bakom dem utan att göra någon skada. Men först när den sista vagnen hunnit genom växeln, släpper Isak vakten, som vid det laget är halft kväfd.
— Jag såg skuggan af flera karlar på banan och tänkte att signalen var falsk, men hade inte tid att förklara, sade han likasom ursäktande. Och kort därpå körde expressen in på stationen utan att dess passagerare hade minsta aning om att någonting ovanligt varit på färde.
Men så fort Isak Peltonen kunde lämna sitt lokomotiv, begaf han sig ut till växeln och där fann han ganska riktigt banvakten bunden samt försedd med en boll smutsigt bomullstrassel i munnen.
Fyra karlar med masker för ansiktet hade öfverfallit honom, berättade mannen, så snart han spottat ut den värsta smaken, och det så oförmodadt, att han knappast hunnit tänka innan han fann sig instängd. Men han kunde nästan svära på att han känt igen Johnstons röst.
Isak gick tillbaka till stationen och aflade rapport på kontoret.
— Ändtligen! sade chefen. — Om de blott ville göra litet mera, så skulle vi alldeles säkert få militär — men anhålla därom kunna vi också redan på grund af det här.
Därom hade Isak ingen åsikt att uttrycka. Men han förklarade att han icke vidare ville föra passageraretåg. Det var för stort ansvar. — Godståg nog, tillade han.
— Ni behöfver inte bry er om hvad slags tåg ni för, invände chefen. —
Om det är lefvande eller död frakt är ju er fara alldeles lika.
— Det är inte för mig själf jag är rädd, sade Isak. — Men då jag tänker på de många människorna i vagnarna, så har jag lust att stanna för hvar stubbe, som kastar skugga öfver skenorna. Och efter det här vet man inte hvad de ställa till.
Chefen insåg att Isak i det närmaste nått den punkt, där en lokomotivförare upphör att vara fullt säker — han hade sett sådana fall förut. De voro få, som skulle hållit ut så länge.
— All right! sade han efter ett par ögonblick — ni skall slippa föra tåg, tills ni hvilat er litet. Tag en vecka för att gå omkring här med Jackson, biträdande banmästaren, och lära hvad ni behöfver för att sedan kunna tura med honom. Det blir halfva veckan på linjen och den andra hälften här. Men i morgon måste ni ännu taga expressturen, så jag slipper bråka om annan förare så här sent på aftonen.
Det gick Isak gärna in på. — En hel vecka så godt som ledig! — — och sedan bara halfva veckan på linjen! — Nu var det på tiden att Anni sade upp sin tjänst. Jacksons hustru, som hade deras kosthållning, talade ju jämt om att hon behöfde hjälp. Det kunde Anni åtaga sig, så fick hon bo på stationen — kanske med lön ännu till!
Mrs Jackson var förtjust öfver förslaget, men måste tala med chefskapet, innan hon kunde säga något bestämdt om lönen.
Isak gick omedelbart till värket med författande af ett bref till Anni. Hon skulle genast säga upp tjänsten. Hans tåg kom in lördag afton och söndag morgon skulle de låta viga sig. Arbetet skulle bli mycket lättare härefter, och så länge strejken räckte fingo de bo på stationen. Hon skulle bara komma dit lördag afton och hämta sin kista med sig. — På morgonen stack han själf brefvet i postlådan, innan han ångade bort med expressen.
Anni upplefde en stund af blandad fröjd då brefvet lördag morgon tillställdes henne. Utan att töfva gick hon in till sitt husbondfolk och meddelade så godt hon kunde att hon ville säga upp sin plats.
— Hvarför just nu?
Ja, det var vida svårare att förklara med den engelska Anni hade till sitt förfogande. Men efter ett otal frågor blef det dock klart för dem, att Isak nu kunde gifta sig samt att han var på sin sista tur med expressen. Och då svor Johnston med hopbitna tänder — — så vidt det berodde på honom skulle det värkligen bli den förb—de scab'ens sista färd!
Anni var så ifrigt sysselsatt hela dagen med att ställa allting i ordning, att hon först fram emot aftonen kunde begifva sig på väg. Men på stationen träffade hon genast en af Isaks vänner, som förde henne och hennes kista till Mrs Jacksons kvarter.