V.
Ute på prärin, omkring ett halft dussin mil från Chicago, där C. B. & Q. linjen på en kulvert går öfver en liten bäck, var en man ifrigt sysselsatt på banan kort efter mörkrets inbrott. Bredvid sig hade han en öppen påse med några värktyg, af hvilka han försökte ett efter annat för att lossa de spilar, som fasthöllo en skena nära intill kulverten. Han var tydligen van att handskas med värktyg, men det dröjde dock en tämlig stund innan skenan lossnade.
Slutligen lyckades det. Mannen kastade den sista spiken ned i bäcken och stack värktygen tillbaka i påsen, den han hängde öfver axeln. Så rörde han litet på skenan för att försäkra sig om att den var lös, men flyttade den icke, utan steg ned i diket vid banan. Därifrån tog han upp en stång och sköt med en kvick stöt den lösa skenan inåt banan. Det gick ypperligt. Han lade skenan tillbaka på dess plats och återtog sin plats i diket, hukande sig ned vid en liten videbuske.
En påpasslig förare med goda ögon skulle nästan säkert kunnat se att en skena var borta, i så god tid att tåget hunnit stannas. Men om skenan sköts undan först då lokomotivet var för nära att mera kunna stoppas, så måste det spåra ur. I den första villervallan var det knappt tänkbart att någon skulle se sig om efter upphofsmannen — som för öfrigt inom mindre än en minut kunde försvinna i mörkret.
En god halftimme väntade mannen i diket, innan expressen kom i sikte — hväsande och dånande och med den väldiga reflektorlampan lysande upp banan ett bra stycke i förväg.
Isak Peltonen står på sin post, med ögonen ständigt öfverfarande de två skensträngarna framför lokomotivet. Allt närmare den lilla videbusken kommer han, utan minsta tanke på fara där ute på den släta prärin.
Nu ser han kulverten — så långt hans blick når ligga skenorna jämna, med sina slitna ytor glänsande som silfver i det gulaktiga lampljuset — — om en kvart är han framme — — — och i morgon — i afton — är han fri — — och An — — —
Då ser han någonting mörkt — en man — resa sig ur diket — han skjuter en stång fram mot skenorna — en af dem rullar åt sidan — — —
Förarens hand griper blixtsnabbt nödbromsen — — den mörka gestalten tar ett steg som till flykt — — och med ett väldigt språng flyger Isak rätt på honom, i samma ögonblick som de främsta lokomotivhjulen braka mot en sleeper.
Lokomotivet rifver upp banan Öfver kulverten och rullar ned från banken, dragande tendern ned i bäcken. Bagagevagnen kastas i samma nu också på sida ned på marken, men den första af passagerarevagnarna blir stående på sina hjul, med ena ändan i diket. Och de öfriga stanna tack vare nödbromsen på banan, ehuru de stöta ihop med ett ljud som om deras sista timme slagit.
Konduktören och ett par bromsare komma springande med lyktor från andra ändan af tåget. Vakten ligger på marken ett stycke från lokomotivet, med repetergeväret i handen.
— Tror inte han är död, säger eldaren, som räddat sig med ett språng från tendern — han bara hoppade ett ögonblick för sent. — — — Men föraren ser jag inte till — fast han hoppade först. — —
De funno honom vid bagagevagnen, som fallit öfver nedra delen af hans kropp. Under honom låg en annan kropp, med hufvudet tryckt mot marken och med Isaks båda händer kring strupen — — —
Konduktören skickade ögonblickligt en man till närmaste station för lokaltrafiken, en half mil därifrån, för att telegrafera.
* * * * *
Isaks vän sökte underhålla Anni så godt han kunde, medan hon väntade på perrongen, men han blef allt mera tankspridd i mån som minuterna skredo framåt, utan att expressen hördes af. — — Det kunde aldrig hänga rätt ihop. — — — Och där kom chefen själf rusande ut ur kontoret!
— Tag N:o 708 med reparationsvagnen och tre passagerarevagnar utåt linjen, befallde han.
— Expressen har spårat ur sex mil härifrån — — och säg till åt banläkaren att följa med — fort!
— Kom med! sade Annis sällskap.
Då de kommo fram, med reparationsvagnen skjuten framför lokomotivet, var allt i samma skick som förut, utom att flera passagerare samlats omkring bagagevagnen. Konduktören rapporterade till doktorn att ingen af passagerarne var illa skadad.
— Men jag tror föraren och en till fått sin sista knäck, tillade han, med en rörelse af hufvudet mot bagagevagnen.
Doktorn stack handen under Isaks bröst.
— Inte ännu, sade han — ehuru han föga kan ha långt kvar.
De använde först domkrafterna på bagagevagnen och skrufvade den inom några minuter så högt upp, att de båda kropparna kunde dragas fram.
Det ryckte i Isak, då de tvingade in litet whisky i hans mun. Men först när de med våld lösgjorde hans händer från den andre vaknade han upp. Den andre var Johnston och han var död — med strupen hopklämd som af ett skrufstäd.
Isaks första rediga blick föll på Annis ansikte, som med stel skräck i dragen var lutadt öfver honom. Så riktades den på doktorn, som höll på att göra ett hastigt öfverslag af hans utsikter.
Doktorn reste sig och skakade på hufvudet.
— Må där — — finnas någon — präst på tåget? hviskade Isak, då konduktören bjöd honom mera whisky.
— Ah, inte behöfva vi ännu tänka på präst — — doktorn kan väl — — —
— Inte för mig, afbröt Isak otydligt — — för att viga — — —
Konduktören trodde att han yrade och befallde en negeruppassare från expressen hämta en madrass att bära honom på.
— Nej — — jag har pengar, förklarade Isak ansträngdt. — — Hon får dem — — om hon är enka — — fråga om någon är präst — —
Han blickade mot passagerarne, som stodo omkring. Och konduktören, som ändtligen begrep, förklarade för dem hvad mannen ville; frågade om någon af dem var präst och kunde viga honom och flickan där bredvid.
En äldre man tog ett steg framåt ur hopen.
— Präst är jag inte, men distriktsdomare och berättigad att viga — om det är allt han vill.
Isak nickade tyst bifall, men Anni brast i gråt, då hon uppfattade hvarom det var fråga. Och under de få minuter den korta ceremonin varade snyftade hon så, att hennes svar knappast hördes, ehuru de många människorna förhöllo sig ljudlöst stilla.
— — — och i kraft af mitt ämbete förklarar jag därför i dessa vittnens närvaro, eder, Eisäk Peltonen och Anni Heikkilä, för man och hustru, slutade domaren högtidligt.
Isak var nästan medvetslös på nytt då det var öfver. Men sedan de försiktigt flyttat honom på en madrass, buro de honom in i den närmaste af vagnarna och kryade upp honom med en ytterligare dosis whisky. Det gjorde alls ingen skilnad huru mycket de gåfvo honom, sade doktorn.
Anni satt invid honom på golfvet.
— Nu — — får du — — köpa hemmanet, yttrade han sakta — — sedan — — välja bland — bästa i Alastaro — — — inte ännu ens tjugufem — — —
— Ah, Herre Jesus! snyftade Anni — — — det hinner jag väl tänka på sedan — — — Kanske du inte häller dör ännu — —
Isak frambragte någonting liknande ett smålöje såsom enda svar. Och då tåget omedelbart därpå satte sig i rörelse, föreföll det som om han värkligen börjat yra.
Han mumlade orediga ord, om sitt vackra lokomotiv, om signaler, om
Johnston — —
— Stoppa! — stoppa! Det lyser rödt! ropade han en gång, men sjönk genast därpå igen i half dvala och låg med slutna ögon.
Först när de buro honom ut ur vagnen och lade honom på sjukbåren, som stod i beredskap, öppnade han dem igen och såg sig omkring, ehuru synbarligen utan att känna igen någon. Men då de lyftade upp båren och satte sig i rörelse, träffade skenet af den stora, elektriska perronglampan hans ögon och då klarnade de för ett par sekunder.
— Hvitt ljus! sade han tydligt — allt klart — nu kunna vi fara på!
Handen gjorde en famlande rörelse — så föllo ögonlocken ihop. Hans sista färd var börjad.
Och antagligt är väl att signalerna voro hvita hela vägen utför till ändstationen.