BRAHMINEN OCH HANS BRAHMINHUSTRU
Den vise binder sig icke vid en kvinna, ty kvinnorna leka med deras hjärtan, som älska dem, liksom med korpar, hvilkas vingpennor plockats ut… Kvinnorna bära honung på sina tungor, men i deras hjärtan finnes intet, utom halahala-gift… Deras natur är skiftande som hafvets strömmar; deras kärlek varar ej längre än den gyllne glöden efter solens nedgång. Kvinnorna likna gundja-frukten, — endast skönhet till det yttre, endast gift till det inre… Därför veta erfarna och visa män att sky kvinnorna, på samma sätt som de sky de vattenbehållare, hvilka befinna sig inom kyrkogårdarnas områden…
* * * * *
I "Pantchopakhyana", äfvensom uti det "Haf för sagornas floder", som på gammal indiska kallas Kathasaritsagara, återfinnes denna berättelse om en Brahmin och hans Brahminhustru.
… Aldrig har det ljus, som strålar i en älskares öga, lyst ömmare än hos Brahminen, som gaf sitt lif för den kvinnas skull, under hvars lotusfötter han nedlagt sitt hjärta. Och likväl, — finns det väl någon man, som icke någon gång under sitt lif varit ett rof för den dårskap, som inges af kvinnan?…
Han ensam älskade henne; hans familj fann sig motvilligt i att uthärda hennes närvaro, — ty på hennes tunga låg det skarpa gift, som retar upp syster mot broder, vän mot vän. Men så högt älskade han henne, att han för hennes skull öfvergaf fader och moder, syster och broder, och drog bort för att söka sin lycka i främmande länder. Hans osynlige Devaväktare ledsagade honom lyckligtvis på hans färd, ty han var sannerligen en helig man och hade intet fel, förutom sin dårskap att älska för mycket. Och Devan, som var andligen fjärrskådande, förutsåg allt, som skulle komma att inträffa.
Då de vandrade genom den af elefanter hemsökta skogen sade den unga kvinnan: "O du son till en vördnadsvärd man, din hustru förgås af törst; hon ber dig ödmjukt att hämta henne litet vatten från närmaste källsprång." Och Brahminen skyndade sig genast med kurbitsskalet i sin hand till närmaste bäck. Men då han återvände fann han sin älskade ligga död på en hög med blad. Detta var ett verk af den osynlige, gode Devan.
Brahminen kastade då kurbitsen långt ifrån sig, brast ut i våldsam gråt, snyftade så att hjärtat kunnat brista och kysste sin Brahminhustrus sköna döda ansikte, de späda döda fotterna och den guldfärgade halsen. Samtidigt skrek han af förtviflan och dristade till och med fråga gudarna hvarför de så hemsökt honom.
Men medan han ännu klagade, svarade honom en röst så klar som en sjungande fågels: "Dåraktige man! Är du villig att ge halfva ditt lif, för att din Brahminhustru må återvinna sitt?"
Och han, hvars kärlek öfvervunnit all fruktan, svarade utan tvekan den osynlige: "Javäl, Narayana, mitt halfva lif ger jag med glädje för hennes skull." Då bjöd den osynlige: "Dåraktige man! Uttala de tre trolldomsformlerna!" Och han uttalade dem; och Brahminhustrun öppnade sina diamantögon, som om hon vaknat ur en dröm, och lindade sina runda armar om sin makes hals och drack med sina friska läppar hans tårars regn, på samma sätt som en blomma uppsuger nattens dagg.
* * * * *
Efter att ha förfriskat sig med frukter fortsatte de sin väg, och så snart de lämnat skogen kommo de till en mängd trädgårdar, som lågo utbredda kring en hvit stad; — trädgårdar, som skiftade i alla regnbågens färger och som afkyldes af vattenstrålar, hvilka sipprade fram mellan stengudabilders läppar och sprungo ut ur stenelefanters snablar. Då sade den förälskade mannen till sin Brahminhustru: "Dröj här en stund, du alltför ljufliga, så skyndar jag att hämta dig läskande frukter och dryck…"
I trädgården vistades emellertid en ung man, som användes till att rensa brunnarnas mynningar och vinda upp vatten genom att vrida omkring ett stort hjul. Och fastän ännu blott en yngling, hade han sedan lång tid tillbaka förtärts af en af dessa hemska sjukdomar, som komma människor att darra af köld under en glödande himmel, hvarför det återstod honom föga ungdomlighet, med undantag af hans röst. Men med denna röst betvingade han kvinnors hjärtan, på samma sätt som ormtjusaren betvingar glasögonormen; och då han varseblef Brahminens hustru, började han genast sjunga för henne.
Han sjöng som fåglarna sjunga i skogen vid parningstid, som vattnen sjunga då de skölja den sommarvarma, buktande strandbrädden, som Apsara’erna sjöngo i forna världsåldrar. Och han sjöng Amarus sånger, — Amaru, den mest hänryckande af alla sångare, hvars själ under ett århundrade af transmigrationer passerat hundratal sköna kvinnors kroppar, intill dess han blef världens förste i alla kärlekens mysterier. Och medan Brahminhustrun lyssnade, genomborrade Kama hennes hjärta med sina blomsterspetsade pilar, så att hon närmade sig ynglingen, pressade sina läppar mot hans och mumlade: "om du icke älskar mig, så dör jag."
* * * * *
Då Brahminen återvände med vatten och frukter öfvertalade hon honom att dela dem med ynglingen. Och hon bad honom till och med låta den unge mannen medfölja såsom ressällskap eller tjänare.
"Se, denne yngling är alltför svag för att uthärda en resas vedermödor", svarade Brahminen, "och om han dignar ned på vägen, så är jag icke stark nog för att bära honom." Men hustrun svarade, "om han dignar ned, så skall jag själf bära honom i en korg på mitt hufvud", hvarpå Brahminen, ehuru mycket förvånad, gaf efter för hennes önskan. Därpå fortsatte de tillsammans sin färd.
Men en dag, då de slagit sig ned till hvila vid en djup källa, stötte Brahminhustrun sin make, medan han sof, ned i källan och begaf sig därefter af i ynglingens sällskap. Kort därpå anlände de till en stor stad, i hvilken det bodde en ryktbar och helig kung, som älskade alla Brahminer och för deras räkning hade uppbyggt ett tempel, omgifvet af bördiga fält. Denna jordyta betalade han genom att kringgärda den med en häck gyllne elefantfötter. Och den listiga Brahminhustrun, som anhölls af tulluppbärarne och af dem fördes inför konungen, medan hon fortfarande bar den sjuke ynglingen i en korg på sitt hufvud, talade djärft till honom, sägande: "Detta, du heligaste af konungar, är min afhållne make, en rättrogen Brahmin, som drabbats af sjukdom medan han utförde de nyttiga värf, som föreskrifvits sådana som han. Och emedan arfvingar eftertrakta hans lif, har jag gömt honom i korgen och fört honom hit." Konungen, som betogs af medlidande, tilldelade Brahminhustrun och hennes föregifne make afkastningen från två byar, jämte skattefrihet för denna inkomst, sägande: "Du skall härefter vara som min syster, du älskligaste och trognaste af alla kvinnor!"
* * * * *
Men den stackars Brahminen var icke död; ty den gode Devan hade bevarat hans lif, och några resande, som passerade förbi brunnen, drogo upp honom och gåfvo honom att äta. Därpå anlände han inom kort till den by, i hvilken den eländiga Brahminhustrun bodde. I vild fruktan rusade hon då till konungen och sade: "Lyssna! Den fiende, som sökte döda min make, är oss på spåren."
Då sade konungen: "Må han bli nedtrampad under elefanternas fötter."
Men Brahminen försvarade sig, då konungens män ville gripa honom, och utropade med bitterhet: "O Konung, du kallas den rättvise, och vill icke ens lyssna till den anklagades försvar. Denna sköna, men onda kvinna är sannerligen min egen hustru. Låt henne åtminstone först återge mig det jag skänkt henne, innan du dömer mig."
Då bad konungen sina män vänta ett ögonblick. "Gif honom tillbaka det som tillhör honom", befallde han.
Men Brahminhustrun vägrade, sägande: "Min härskare, jag äger intet, som skulle tillhöra honom." Då mörknade konungens panna och ögonbrynen sammandrogo sig, som hos en vredgad Maharajah.
"Gif mig tillbaka", utropade Brahminen, "gif mig tillbaka det lif jag gaf dig, mitt eget lif, som jag öfverlämnade åt dig genom uttalandet af de tre hemlighetsfulla formlerna, — hälften af det antal år, som tillmätts mig."
Vettskrämd af fruktan mumlade hon då: "Ja, jag återger dig det lif du skänkte mig genom uttalandet af de tre magiska formlerna", och föll död ned till konungens fötter.
Sålunda blef sanningen uppenbar, och därifrån härrör sig ordspråket: —
"Den, för hvars skull jag upp gaf mitt hem, min familj, och till och med halfva mitt lif, har hjärtlöst öfvergifvit mig! Hvilken man kan förlita sig på en kvinna!"