KONUNGENS RÄTTVISA
Prisad vare alla tings Skapare, hvars tillvaro är en ouppdagad hemlighet; Han, som stämplat alla sina skapade varelser med ett särtecken, ehuru de icke kunna bära någon prägel af Honom själf, som är Själarnas Själ; som är dold i det fördolda!… Om firmamentet skulle öppna sina myriader millioner ögon, så skulle det icke se Honom. Likväl sänker Solen hvarje afton i dyrkan sitt flammande anlete, och Månen bleknar månatligen bort i undran öfver Hans storhet.. I evighet häfver Hafvet sina tusentals vågor för att förkunna Hans ära, Elden sträfvar att höja sig mot Honom, Vinden hviskar om Hans hemlighetsfullhet.. Och i Hans rättvisas vågskål har till och med en suck sin vikt..
* * * * *
I den första berättelsen i den första boken i Gulistan, som behandlar Konungars uppförande, omtalas det hurusom en persisk monark med sina egna läppar skipade rättvisa öfver en krigsfånge, och dömde honom till döden.
Och den fångne, som ännu befann sig i sin ungdoms och styrkas fullhet, tänkte i sitt hjärta på alla de dagar, han ännu kunnat lefva, på all den skönhet han ännu kunnat smeka, på all den lycka, han ännu kunnat njuta, på alla de knoppande förhoppningar, som ännu kunnat slå ut i blom för honom. Medan han sålunda satt och sörjde och stirrade framför sig mot dödens mörka, månlösa natt och tänkte på att han aldrig mera skulle få se den sköna solen höja sig, förbannade han konungen högljudt och ursinnigt på sitt eget lands tungomål. Ty det ges ett ordspråk: "Enhvar, som sköljer lifvet från sina händer, säger uppriktigt ut allt det han bär på hjärtat."
Men Konungen, som hörde att mannen rasade, ehuru han icke det ringaste förstod hans barbariska tungomål, frågade sin förste visir, sägande: "Hvad sade den hunden?"
Visiren, som var en vekhjärtad man, svarade sålunda: "O Herre, han upprepar ord ur den Heliga Boken: de ord Guds Profet sagt om de af Allah älskade, som öfvervinna sin egen ondska och förlåta en oförrätt."
Och konungen, som hörde och trodde dessa ord, kände sitt hjärta röras; vredens eld slocknade och medlidandets ande vann insteg hos honom, så att han upphäfde sin egen befallning och förlät mannen samt gaf honom fri.
Men konungen hade en annan visir, en ondskefull och slugögd man, som kände alla språk och ständigt sökte vinna upphöjelse genom att framkalla andras olycka. Denne visir antog ett strängt ansiktsuttryck, likt en bedjande dervish, och utropade högt: "Illa anstår det konungens betrodda ministrar, som bekläda hedersposter, att i konungens närvaro uttala ens en enda osann stafvelse. Vet därför, o Herre, att eder förste visir icke sanningsenligt återgaf den fångnes ord; ty den uslingen uttalade icke en enda from stafvelse, utan tilltalade dig tvärtom ondskefullt och hädiskt, och förbannade i maktlös vrede sin konung."
Men konungens panna mulnade, då han hörde dessa ord. Han kastade vredgade blickar mot sin andra visir och sade till honom: "Angenämare var det för mig att höra den lögn, som uttalades af min förste visir, än den sanning, som gick öfver dina läppar. Ty han sade en lögn för ett godt och barmhärtigt ändamål, medan du talar sanning i ett dåligt och illvilligt syfte. Bättre den lögn, som uttalas för en god saks skull, än den sanning, som framkallar ondt! Min förlåtelse återtar jag ej; men hvad dig angår, så låt mig aldrig mera behöfva se ditt ansikte!"