NATALIKA

Lafcadio Hearn

Bemyndigad öfversättning ("Stray Leaves from Strange Literature")

Karin Hirn

Stockholm, Wahlström & Widstrand, 1905.

INNEHÅLL:

Företal.

STRÖDDA BLAD:

Thoth's bok. Från en egyptisk papyrus.
Käll-jungfrun. En legend från Söderhafsöarna.
Fågel-hustrun. En eskimåberättelse.

SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN:

Legenden om Tilottama.
Brahminen och hans brahminhustru.
Bakawali.
Natalika.
Lik-Demonen.
Lejonet.
Sagan om olycksvidundret.
En buddhistisk parabel.
Pundari.
Yamaraja.
Trons lotusblomma.

ISLAMISTISKA BERÄTTELSER:

Boutimar, dufvan.
En röfvares son.
En legend om kärlek.
Konungens rättvisa.

TRADITIONER UR TALMUD:

En legend om Rabba.
Begabbarena.
Esthers val.
Ett halacha spörsmål.
Rabbi Jochanan Ben Saccai.
En tradition om Titus.

FÖRETAL.

Medan jag var sysselsatt med att sammanfoga denna lilla mosaik af legender och sagor, kände jag mig lik handelsmännen i Sindbads andra resa, hvilka fingo nöja sig med att tillvarataga de små juveler, som fäst sig vid köttstycken, dem örnarna upphämtat från Diamanternas Dal. Jag har för mitt urval helt och hållet varit beroende af tidigare öfversättares arbete, och de stycken jag plockat samman syntes mig alltför små, för att hvart för sig förtjäna en särskild litterär infattning. Genom att slipa alla mina stenar enligt ett gemensamt mönster har jag otvifvelaktigt förringat skönheten hos en del af dem. Men deras färger tycktes mig i alla fall så sällsamma och deras lyskraft så trolsk, att deras värde icke kunde bli helt och hållet förstördt ens af en så oskicklig handtvärkare som jag.

Kort sagdt, dessa sagor, legender, parabler etc., äro helt enkelt rekonstruktioner af det som berört mig såsom det mest fantastiskt sköna i all den exotiska litteratur, som varit mig tillgänglig. De originala berättelsernas innehåll har — på några få undantag när — förblifvit oförändradt. I en del fall har jag gjort små tillägg, i andra förkortat ett grand; men tilläggen förskrifva sig vanligen från samma källa som sagan, medan förkortningarna haft sin reson i tvånget att undvika upprepningar eller att förbigå episoder, som vore olämpliga för en större läsarekrets. Jag nödgas särskildt utpeka en del af de friheter, jag tillåtit mig.

I den polynesiska sagan "Käll-jungfrun" har jag i ansenlig grad omarbetat en legend, som jag anträffat i Gill's "Myths and Songs of the South Pacific", — en intressant, men fullkomligt okonstnärlig bok, i hvilken ett beundransvärdt material blifvit ytterst torftigt behandladt. I en annan del af Mr. Gill's bok fann jag texten och öfversättningen af den trolska "Tjufvarnas Sång", och beslöt att med några fantastiska förändringar utnyttja den i en berättelse. Den arabiska "Kärlekslegenden" är ännu mer apokryfisk, ty den består af fragmentariska arabiska historier, som lånats ur Stendhal's "L’Amour", och af mig sammanstöpts till en berättelse.

I de judiska sagorna har jag ofta förenat med hvarann flere särskilda episoder, som förtäljas om samma person i olika Talmud kapitel. Detta förfaringssätt påpekas emellertid i hvart enskildt fall genom Gemara hänvisningarna i den inledande texten. Genom att rådfråga registren till Hershon’s "Miscellany" och Schwab’s öfversättningar från den jerusalemitiska Talmud blef det mig lätt att utvälja ett antal egendomliga traditioner, som hänförde sig till någon framstående rabbin, och att sammanknyta dessa traditioner i en berättelse. Slutligen bör jag bekänna, att historien om "Natalika" icke hämtats direkt ur Ferista, eller Fihristah, utan från en bok af Jacolliot, en briljant författare, men opålitlig vetenskapsman, hvars arbeten icke äga något värde såsom källskrifter. Vare sig sann eller falsk, tycktes mig denna saga alltför vacker för att förbigås.

I ett enda fall har jag gjort ett rent öfversättningsarbete. Léouzon Le Duc’s återgifvande af "Kalevala" syntes mig vara det yppersta exempel på poetisk prosa jag någonsin påträffat i öfversättningslitteraturen. Jag har valt ut tre episoder, och återgifvit dem nästan ord för ord. [Då det vore meningslöst att för svenska och finska läsare presentera en öfversättning af dessa öfversättningar ur Kalevala, ha de uteslutits ur denna svenska upplaga. Ofvers.]

Så godt som alla de med petit stil tryckta inledningsfraserna äro, om än med små förändringar, hämtade ur litteraturen hos de folk, hvars legender de introducera. Många bland dem förskrifva sig från den outtömliga skatt af indisk visdom, som kallas "Pantchatantra", andra från särskilda buddhistiska arbeten. Den inledande texten till historien "Konungens Rättvisa" är lånad från den persiska "Mantic Uttaïr", af Farid Uddin Attar; och de ord, som begynna den "Buddhistiska Parabeln" (hvilken bearbetats efter en berättelse i Stanislas Julien’s "Avadanas") äro valda ur "Dhammapada". I allmänhet tror jag att de kortare berättelserna mindre bära spår af min behandling, än de längre. Den underbara egyptiska sagan om "Thoth’s Bok" är mycket mer frapperande i Maspéro’s franska öfversättning efter den originala papyrus-texten; men det egyptiska uttryckssättet karakteriseras ofta af en nakenhet, som förefaller oss ännu mera oblyg, än de i berättelsen omtalade dansande flickorna på väggmålningarna.

Den bifogade bibliografiska förteckningen upptager nästan alla de källor, ur hvilka jag hämtat mitt material. Några af dessa arbeten ha blifvit nämnda endast för det de skänkt mig två eller tre enskilda satser. Sålunda har jag lånat några uttryck och tankar från "Amarou", från Fouché’s öfversättning af "Ritou Sanhara" och framför allt från de rika noter, som bifogats Chézy’s praktfulla öfversättning af Sakuntala.

Denna lilla samling gör intet anspråk på att bli uppmärksammad af vetenskapsmän. Den har utgifvits endast för att låta allmänheten dela den njutning jag själf erfarit under det jag gjorde mig bekant med några mindre kända litteraturskatter.

Under den tid jag sysslat med min mosaik har det framträdt två anmärkningsvärda arbeten med liknande syfte: Helen Zimmern’s "Epic of Kings", och Edwin Arnold’s "Rosary of Islam". Den förra utgör en populär öfversättning af Firdusi, och i den senare har med utsökt skicklighet infogats några af "Mesnewi’s" skönaste pärlor. Jag hoppas mina i så mycket lägre grad konstnärliga bidrag till populariseringen af en främmande litteratur hos andra må uppväcka lusten att åstadkomma något värdefullare än jag förmått framlägga. Mina klenoder voro få och små: de stora och praktfulla vänta på en Sindbad eller en skicklig diamantslipare, som skall förvandla dem till juvelbuketter så sköna, som de knippen af topasblommor och rubinknoppar, hvilka läggas ned på Nourmahals graf.

New Orleans 1884.

Lafcadio Hearn.