SAGAN OM OLYCKSVIDUNDRET
Den som äger hundra, önskar sig tusen; den som äger tusen, önskar sig hundratusen; den som äger hundratusen, fikar efter ett konungadöme; den som äger ett konungadöme, längtar efter att behärska himlarna. Och vilseledda af sitt begär begå äfven de, som besitta både rikedomar och vishet, handlingar, som aldrig bordt begås och eftersträfva ting, som aldrig bordt eftersträfvas. Hvarför denna saga — tagen ur fyrtiosjätte boken af Fa-youen-tchou-lin, blifvit nedskrifven till gagn för dem, som ge näring åt sina egna dåliga önskningar.
* * * * *
På den tiden, då solen sken klarare än nu, då blommornas doft var Ijufligare, då världens färger voro skönare att skåda, och då gudarna plägade vandra omkring på jorden, fanns det ett visst lyckligt konungarike, uti hvilket det icke existerade någon olycka. Guld och juveler öfverflödade där, skördarna voro outtömliga som oceaner, städerna mer befolkade än myrstackar. Så många år hade gått förbi utan något krig, att gräset begynt växa högt på de stora städernas murar, och åtskilde deras stenar med sina sega, snärjande rötter. Och utöfver hela landet tonade ett dämpadt sus af musik, lika oaflåtligt, som bruset af den Gula Flodens vågor. Endast sömnen gjorde afbrott i räckan af fröjder och nöjen, och icke ens de sofvandes drömmar förmörkades någonsin af inbillade sorger. Ty där fanns ingen sjukdom och inga slags umbäranden, utan hvarje människa lefde sina hundra år, och döden lade henne till ro utan plågor, såsom då man söker hvila efter fröjder, — söker sömnens frid efter berusande glädje.
* * * * *
En dag sammankallade detta lands konung alla sina rådgifvare och ministrar och främsta mandariner och frågade dem, sägande: "I några gamla annaler, som bevaras i vårt förnämsta tempel, har jag läst dessa ord: I forna dagar hemsöktes landet af Olyckan. Finnes det någon bland eder, som kan säga mig hvad slags djur Olyckan är? Hvilket djur kan Olyckan likna?"
Men alla rådgifvarena och ministrarna och mandarinerna svarade: "O konung, vi ha aldrig sett det djuret, och kunna icke säga hvad slags varelse det är."
Hvarpå konungen befallde en af sina ministrar att besöka alla främmande konungadömen för att göra förfrågningar om djuret Olycka och söka skaffa sig det till hvilket pris som hälst — ifall det alls stod att köpa, — ja, till och med om det pris som begärdes därför skulle motsvara värdet af en hel provins.
Nu fanns det en af gudarna, som, då han säg och hörde allt detta, iklädde sig människogestalt och begaf sig till det närmaste konungarikets största marknadsplats, medtagande Olyckan, fjättrad vid en ked af järn. Och Olyckan liknade till sin skapnad en jättestor sugga. Då nu ministern besökte denna utländska marknad, varseblef han kräket, som stod tjudradt vid en påle, och frågade hvad slags djur det var.
"Det är Olyckan", svarade guden.
"Står det till salu?" frågade ministern.
"Visserligen", svarade guden.
"Och priset?"
"En million guldmynt."
"Och hvarmed skall man föda det?"
"Med en skeppa nålar dagligen."
* * * * *
Efter det han betalat en million goda, röda guldmynt för odjuret, var ministern tvungen att förse det med föda. Han sände därför ut budbärare till alla marknadsplatser, och till skräddarenas och väfvarenas butiker, och till alla mandariner i konungadömets alla olika distrikt, för att söka nålar. Detta orsakade oro i landet, ej blott emedan nålar voro sällsynta, utan äfven för de lidanden folket utsattes för. Ty de, som icke ägde nålar, blefvo slagna med bambukäppar; och mandarinerna, som önskade lyda konungens ministers befallning, utöfvade mycken stränghet. Skräddare och andra, som lifnärde sig med nålens hjälp, befunno sig snart i en beklagansvärd belägenhet; och nålmakarena kunde aldrig, de må ha stretat och sträfvat huru mycket som hälst, tillvärka tillräckligt nålar för att tillfredsställa odjurets hunger, och det fastän många dogo endast till följd af öfveransträngning. Och priset på nålar blef lika högt uppdrifvet, som priset på smaragder och diamanter, och de rika gåfvo ifrån sig alla sina ägodelar för att skaffa föda åt odjuret, hvars gap var lika omöjligt att mätta, som helvetets afgrund. Utpinadt af hunger och mandarinernas stränghet reste sig folket i många provinser till uppror och påbörjade ett krig, som kostade många tiotusendes lif. Floderna färgades röda af blod, och likväl kunde ministern ej föra djuret till palatset, i brist på nålar att föda det med.
Därför skref han slutligen till konungen, sägande: "Jag har i sanning lyckats finna och inköpa ett hondjur af Olyckan; men hanen har jag ej funnit och vill, med Ers Majestäts tillåtelse, icke häller söka finna den. Ty lyssna, honan har redan uppslukat hela detta lands välstånd, och jag vågar icke föra ett slikt odjur med mig till palatset. Jag ber därför Ers Majestät, att Ers Majestät ville i nåder tillåta mig att förgöra detta ohyggliga vidunder; och jag litar på att Ers Majestät bevarat i minnet de vise indiske männens ord: 'Äfven om en konung icke vill lyssna till andras mening, så är det en trofast rådgifvares plikt att ge honom råd'."
Då sände konungen, som redan oroats genom rykten om hungersnöd och uppror, befallning om att odjuret skulle förgöras.
* * * * *
I enlighet därmed leddes Olyckan till en öfvergifven plats utanför staden, samt fjättrades med starka järnkedjor. Därpå befallde ministern slaktarena att döda det. Men så ogenomtränglig var dess hud, att hvarken yxa eller knif kunde såra det. Hvarpå soldaterna fingo befallning om att döda djuret. Men bågskyttarnas stålpilspetsar plattades till mot Olyckan, äfven om de riktades mot dess ögon, hvilka voro klara och hårda som diamanter; medan oräkneliga svärd och spjut kastades och brötos i resultatlösa försök att döda den.
Då befallde ministern att det skulle byggas ett stort bål; och vidundret stod fastbundet midt ibland lågorna, medan hela floder af beck och olja götos ut och kommo flammorna att stiga, ända tills dess elden blef så het, att människor icke kunde närma sig den på en li’s afstånd. Men i stället för att brinna blef odjuret först illande rödt och sedan glödande hvitt och skinande som en måne. Dess kedjor smulto som vax, så att det till slut ryckte sig lös och lopp ut bland folket som en brinnande drake. Många blefvo därvid uppbrända. Och odjuret sprang in till städerna och förstörde dem, hvarpå det fortsatte sin färd med sådan snabbhet, att hettan endast tilltog under dess lopp. Snart nådde det hufvudstaden, samt sprang genom den och öfver den på husens tak och brände upp till och med konungen i hans palats.
På detta sätt blef, tack vare konungens dårskap, hela konungadömet fullkomligt ödelagdt och förstördt, så att det liknade en öken, bebodd endast af ormar och ödlor och demoner.
Anmärkning. Denna och den följande fabeln ingå i den egendomliga samling, som öfversatts ur en kinesisk encyklopedi af Stanislas Julien och publicerats i Paris år 1860 under titeln "Les Avadânas", — eller "Likheterna", — en sanskritterm, motsvarande det kinesiska Pi-yu och hänsyftande till ursprunget för historierna, hvilka öfversatts, eller åtminstone bearbetats, efter gamla sanskrittexter. Jag har likväl vågat pointera den lätt kinesiska färgläggningen i denna groteska saga. L.H.