I.
Introduzione
— Har ni lagt in bössfodralet?
— Ja, sir John.
— Och Golf-klubborna?
— De ligga här i hörnet, sir John.
— Bra — gå då och skaffa biljetter.
Sturgess försvann och sir John började långsamt gå af och an på järnvägsperrongen; han såg sig under tiden en smula otåligt omkring, ty han hade anländt fulla tio minuter före tågets afgång. Någonting dylikt hade sällan förut händt honom och han var naturligtvis förargad däröfver. Han kunde icke begripa hvad som farit i Sturgess, den dumma karlen, som vanligtvis ordnade hans afresa så noga, att han hade precis tre minuter till sitt förfogande på bangården. En för att komma ut på perrongen, den andra för att köpa ett par tidningar och den tredje för att bekvämt sätta sig till rätta i hörnet af sin kupé. Men Sturgess? Nå, ingen betjänt är värd sitt bröd, om han ej inom tre minuter kan lämna in bagaget, lösa biljetter och vara tillstädes till affärden.
Denna tidspillan gick sir John så mycket djupare till sinnes, som han egentligen icke försummade det minsta. Han var sedan vidpass två år tillbaka innehafvare af sitt baroni och sina gods och till hans besittningar hörde äfven bärgvärk. Hans vänner hade icke riktigt reda på om man gräfde tenn, kol eller järn där. Men så viste de i stället på pricken, huru stora hans inkomster voro, och om de också voro nog vänliga att tre- eller fyrdubbla dem, så var det likväl klart och tydligt för hvar och en, att John Croft var ofantligt rik.
Men det var icke hans enda företräde. Han var dessutom ung — icke trettiotvå år ännu — vacker, frisk och full af uppriktigt intresse för lifvet och sina medmänniskor.
Han hade valt den diplomatiska banan, innan hans farbrors oväntade frånfälle befriade honom från mödan att sköta någon syssla, och som han var en begåfvad människa och hade inflytelserika bekantskaper, så hade han samlat allehanda intressanta erfarenheter i främmande länder.
Medan han gick af och an på Waterloostationens af människor öfverfylda perrong, ilade hans blick snabt iakttagande från det ena ansiktet till det andra. Tid efter annan smålog han öfver något yttrande, han hörde bland mängden. Men plötsligt vände han sig tvärt om och stirrade efter två gestalter, som just gått förbi honom. Det var ett par små varelser, två täcka, mörkögda damer, som tämligen upprörda talade franska med hvarandra. Därvid blef han i tillfälle att observera, att de båda voro unga och vackra; den ena var i synnerhet en i ögonen fallande skönhet. Den andra, som var belamrad med sjalar och paket, försökte just hjälpa sin följeslagarinna att stiga upp i en tredje klassens vagn.
— Tiens — var inte så otålig! Jag skall genast skaffa dig din tidning.
John Croft gick vidare, ända till slutet af perrongen och vände sedan om. Då märkte han, att den vackrare af de båda företeelserna, som så fängslat honom, vände sitt lilla ansikte emot honom. Hvilket förtjusande ansikte! Hvilka underbart vackra ögon! Hvilka fina drag! Men hvad den lilla damen var ond! De fint tecknade ögonbrynen voro dystert rynkade, läpparna voro hårdt sammanprässade och en liten, otålig fot stampade lätt i golfvet.
— Ah ça! ropade hon, kommer du då aldrig tillbaka? Skynda dig! Tåget afgår genast.
— J'arrive, chérie; jag har din aftontidning med mig åt dig.
— Jag sade ju, att du skulle skaffa mig "Punch", svarade den tilltalade med en befallande ton i sin klangfulla röst.
John Croft stannade några steg från denna kupé och låtsade som han ej såg de båda unga damerna, men i själfva värket roade de honom lika mycket som de intresserade honom.
— Nej, Valérie, lydde det bestämda svaret, jag köper inte "Punch" åt dig; det har jag redan sagt dig. Den kostar tre gånger så mycket som denna tidning, som också är ganska rolig. Vi ha inga pengar att kasta bort, glöm inte det.
— Men jag vill inta ha din långtrådiga tidning, den innehåller ingenting annat än smädelser och skryt, genmälde Valérie.
— Åhå! sade den andra gäckande, och John Croft kände sig nästan också manad att bryta en lans för sin favorittidning, men samtalet fortsattes åter.
— Du vet ju, att jag ville ha en illustrerad tidskrift.
— Då skall jag byta ut denna, emot Ser-r-raps, svarade den tillrättavisade med en så komisk tonvikt på detta ord, att Valérie började skratta.
— Nej, jag föredrager "Ally Slopair".
Afgångssignalen gjorde slut på samtalet och påminde äfven John Croft om, att det var tid för honom att intaga sin plats. Men han hade knappast hunnit sätta sig till rätta i sitt hörn, förr än någonting hvitt fladdrade förbi hans ögon. Han blickade nyfiket ut; den föraktade tidningen låg just på det ställe, där den vackra flickan stått.
Sir John lutade sig bekvämt tillbaka i sitt hörn, tände sin första cigarr och tillät sina tankar att sysselsätta sig med de vackra, små fransyskorna; de föreföllo honom åtminstone att vara fransyskor, att döma efter deras språk och efter ett visst behag i deras åtbörder och klädsel. Men det var likväl någonting hos dem — hyn, ansiktsbildningen och framför alt ögonens form, som mera vittnade om den slaviska typen. Hvilken lefnadsställning månne de innehade? De reste på tredje klassen, stackars varelser! Och dessutom tyktes den ena af dem inneha den förenade rollen af tjänarinna och sällskapsdam. Han smålog, då han tänkte på det nyss förda samtalet. Nej, de voro bestämdt i små omständigheter; men de hade likväl någonting fint, ja förnämt i sitt väsende. Hvad hade de för sig? Hvart begåfvo de sig? De voro bra unga för att sålunda ensamma ströfva omkring i världen — Valérie såg i synnerhet ut nästan som ett barn.
Medan han sålunda grubblade och funderade, gledo timmarna framåt. Det var egentligen ingen lång resa, men den föreföll John alltid besvärlig, ehuru hans tant, lady Mary Bracken, som han ämnade besöka, var en originell och intressant kvinna och hennes hus hörde till de angenämaste man kunde tänka sig.
De hade hunnit fram till den afskyvärda lilla stationen, där han måste byta om tåg, och Croft, Sturgess och deras tillhörigheter flyttade öfver till ett annat tåg, då sir John, till sin stora förvåning, såg de båda små fransyskorna likaledes styra kosan till den andra perrongen. Och vid en liten haltpunkt, den sista före målet för sir Johns resa, bereddes det honom en ny öfverraskning. Han såg de båda damerna bärande på sitt resgods och synbarligen med stor hast springa utmed perrongen. Det motsträfviga låset på den angränsande första klassens kupén ville icke gifva efter för deras ansträngningar. Croft öppnade därför dörren till sin kupé, dit de skyndade.
— Stig upp Valérie, fort, fort! ropade den unga flickan, som tyktes ha öfvertagit ledningen. Jag har bara ett ögonblick på mig att köpa biljetterna.
Hon skyndade andlös därifrån och kom genast tillbaka med två första klassens biljetter, som hon höll mellan sina bländande hvita tänder; ty hon hade börsen i ena handen och med den andra försökte hon öppna kupédörren, som en alt för nitisk bärare slagit igen.
Sir John skyndade sig att öppna och att hjälpa henne in i kupén, ty tåget satte sig under tiden i rörelse. Hon gick igenom kupén, kastade sig ned midt emot sin syster, kämpade efter andan och skrattade.
— Om du hade blifvit efter, Margot, hade jag inte alls farit dit, sade
Valérie.
— Si, si, svarade Margot i det hon stack biljetterna i sin portmonnä, som slog igen med en knäpp, du hade varit tvungen att fara, Valérie, ty annars hade vår värdinna ju icke vetat hvart vi tagit vägen. Jag hade nog skaffat mig ett åkdon och kommit efter i rättan tid för att kläda dig till middagen.
Valérie satt kapprak och rynkade pannan en smula; sedan lutade hon sig framåt och började hastigt tala ett annat språk — ett språk, som föreföll Croft bekant. Det var ungerska. Han hade tidigare ofta hört det. Då han varit vid engelska ambassaden i Wien hade han specielt studerat det. Han hade således gissat rätt — dessa flickor voro icke af fransk härkomst. Nu, då han ånyo mönstrade dem, kunde han se, att den ena — hon som hette Margot — Margot var ett bra vackert namn — hade ett par djupblå ögon, samma blå färg han så ofta träffat på i Österrike och hvilken lika mycket skilde sig från hans landsmaninnors blå ögon som en safir från en förgätmigej. De långa, täta, svarta ögonhåren gjorde, att de sågo så mörka ut under det lifliga intresse upptäkten af flickornas nationalitet väkte hos honom, glömde han, att han bokstafligen lyssnade, ty de främmande kände sig påtagligen fullkomligt säkra och talade i hans närvara om saker af ytterst intim och personlig karaktär.
— Hör du, Margot, sade Valérie. Jag vill inte, att någon främmande flicka skall kläda mig — om någon sådan kommer, stänger jag min dörr förr henne.
— Jag hoppas att ingen kommer, ty det vore ohöfligt att afslå ett vänligt anbud.
— Det göres icke i vänlig afsikt. De vilja endast se hvad vi ha för saker och huru vi äro klädda — åh, då kommer hon att se de stoppade ställena på min enda sidenunderkjol! Den är så lappad, så lappad — huru tycker du väl, att jag kan låta en främmande få se den?
Vid denna vändning i samtalet fick Croft klart för sig, att det icke var bestämdt för hans öron, och han började oroligt fundera på, om han skulle tillstå sin kännedom om det språk, de med sådan tvärsäkerhet begagnade sig af. Men han tvekade, ty han fruktade att göra de unga flickorna förlägna.
— Jag kan inte tåla de här engelsmännens nyfikenhet, fortfor Valérie; de betrakta oss som vi hörde till en helt annan ras —, de stirra på oss som vi vore små vilda djur; de göra oss frågor — frågor, som vi endast skulle göra våra intimaste bekanta! De göra anmärkningar — bah! Jag kan inte tåla dem!
— Var inte så barnslig, Valérie, svarade Margot rodnande och med en liten stolt knyck på nacken, hvilken högeligen roade Croft, där han gömd bakom sin tidning gaf akt på henne. Du talar som vi icke vore jämgoda med dessa människor.
— Det anse de oss icke häller vara, inföll Valérie. Vi äro ju artister? Få vi ej betalt för att vi komma hit? Åh, jag vet mycket väl hvad du ämnar säga, mademoiselle la marquise; men söta du, här i landet sätter man icke värde på börden, utan på penningen. Och å propos pengar, så är det ännu ett skäl, hvarför jag är förbittrad öfver detta företag. Det kommer att kosta oss fyra, ja tio gånger så mycket som det inbringar oss. Kusken, som afhämtar oss från stationen, de fula, långa betjänterna med sina puderperuker, husjungfrurna, kammarjungfrun, som ej får kläda mig, alla — alla dessa vänta på pengar; och, hvad vi än gifva, komma de att tycka, att det är för litet — ack, hvad jag önskar, att vi ej farit dit!
Det uppstod en längre paus och sir John kastade en förstulen blick på Margot, som satt mycket rak och hvilken han tykte var en smula blek och såg mycket allvarsam ut.
— Jag har noga öfvervägt det, sade hon, och jag tykte det var klokt att fara hit, trots alla kostnader. Det är nödvändigt för dig, ser du. Du kan aldrig vinna framgång, då du ej är bekant — detta föreföll mig som ett tillfälle att bli det. Nu äro vi genast framme, tillade hon i en helt annan ton, och det vore bäst, om du bytte om handskar.
Hon öppnade sin väska och tog två par nya handskar fram därur. Sedan började hon med största omsorg draga sina på sig och systern gjorde likaledes. Croft lade med ett slags medlidsam munterhet märke till, att de, som de togo af sig, voro mycket slitna och lappade. Medan Valérie bemödade sig att knäppa till handsken omkring sin runda handled ropade hon plötsligt:
— Margot, Margot! mina skor — du har inte sytt de röda rosetterna på mina skor!
Margot upphörde med sin sysselsättning och blickade upp, synbarligen bestört och skuldmedveten. Det är sant! Det har jag glömt!
— Alt går då också på tok! sade Valérie tragiskt. Hvarenda en sak!
Icke ens mina små, röda rosetter, som jag så räknat på! Ack, Margot!
— Min älskling! sade Margot nästan med tårar i ögonen, det gör mig så ondt, att jag glömt det; men jag lofvar med all säkerhet att ännu sy dem dit — de äta så sent, då hinner jag det nog.
Valérie satt fortfarande surmulen, såsom Croft med växande förtrytelse varseblef. Hon var alldeles afgjordt den yngre af dem bägge, men huru befallande hon var emot sin syster, huru oförnuftig och bortskämd! Men i och med detsamma lutade Margot sig framåt och klappade henne på handen, hvarpå den unga damen förjagade surmulenheten ur sitt ansikte och ersatte den med ett leende — och hvilket leende! — förtrollande, ömt och framvisande de mest förtjusande, små gropar; sedan strålade ögonen också till och logo så ljuft, att Croft dukade under. Hon var bortskämd, ja, men förtrollande!
Hans funderande afbröts genom att tågets fart saktades, och strax därpå stego alla ur. Där stod omnibusen från Brackenhurst — och hans reskamrater styrde värkligen, åtföljda af en bärare, kosan till densamma. Han hörde huru Margot på sin vackra, brutna engelska sade, att de skulle till lady Bracken. Där stod Sturgess också åter i hela sin viktighet; han lade beslag på hela vagnen och stufvade in sin husbondes tillhörigheter på alla de bästa platserna, synbarligen fullkomligt omedveten om, att de båda damerna väntade på, att han skulle aflägsna sin imponerande gestalt ur dörröppningen. En betydelsefull beröring af sir Johns käpp, beledsagad af ett kort rop, undanröjde hindret i en handvändning, och sedan lyfte Croft på hatten och yttrade, att han trodde de sträfvade till samma mål för sin resa, samt frågade om han kunde vara dem behjälplig på något vis?
— Jag tackar så mycket, svarade Margot, men jag tror, att vi redan ha alla våra effekter i vagnen.
Den långsamma, brutna engelska hon talade föreföll John Croft vida mera förtjusande än något af de andra språk, som så flytande gingo öfver de båda systrarnas läppar. Då hon såg upp lade han märke till, att hennes ögon, ehuru de icke voro så stora och strålande som systerns, likväl hade ett mera intagande uttryck — un regard voilé, såsom hon troligtvis själf skulle ha sagt.
Han bugade sig och höll småleende upp dörren, medan de stego upp i vagnen; Margot tackade för uppmärksamheten med en lustig, liten högtidlig bugning, medan Valérie med högburet hufvud och en högdragen, missbelåten min skyndade förbi honom. Croft följde efter, tämligen brydd huru han skulle förklara den lilla damens uppförande, och marterade sin hjärna med att utgrunda på hvad sätt han kunnat såra henne.
Han blef snart upplyst därom. Sedan hon slagit sig ned i åkdonets bortersta vrå tilltalade hon åter sin syster på ungerska, medan hennes ögon sprutade eld och hela hennes gestalt darrade af förbittring:
— Margot, jag är färdig att dö af blygsel! Han följer med oss. Hvad kom åt dig att stiga in just i hans kupé, då hela tåget stod till vårt förfogande?
— Hvarför skulle jag inte det? svarade Margot och spärrade upp ögonen. Man kan ingenting anmärka mot den unga mannen, hvarför skulle vi då undvika honom?
John Croft kunde blott med möda återhålla en tacksam blick. Ja, hvarför i all världen hade den där oförnuftiga varelsen värkligen fattat en sådan motvilja mot honom? Han var däremot fullkomligt redo att visa sig ytterst älskvärd.
— Och det kan du värkligen fråga? sade Valérie knytande sina små händer. Såg han inte i London, att vi stego upp i en tredje klassens kupé? Jag såg huru han gaf akt på oss, medan du dröjde så länge borta för att köpa den där lilla, dumma tidningen. Hela vår plan är förfelad! Vi hade lika gärna hela vägen kunnat fara på tredje klassen, nu kommer han att berätta åt alla människor, att han såg, det vi på sista stationen bytte om vagn; jag märkte, att han såg ut, då du kom med biljetterna. Det är inte det minsta lik dig, Margot! Han är den ende på tok som kommer hit, och då väljer du just hans kupé.
— Kupédörren stod händelsevis öppen, min hjärtunge, svarade Margot blidkande. Var nu inte så olycklig, jag tror bestämdt, att han icke allt lade märke till oss fast det föreföll dig så.
— Tala inte med mig! utropade Valérie. Han såg också, att vi bytte om handskar; jag märkte, att han gaf akt på oss. Han smålog bakom sin tidning.
— Det var värkligen ett olyckligt sammanträffande, svarade Margot så nedslaget, att Croft tykte sig vara ett riktigt odjur af falskhet och brottslighet. Om de hade anat, att han hade reda på alla deras små hemligheter! Att han till och med var invigd i historien om den enda sidenunderkjolen!
Valérie kastade sig med otålig ryckning på axlarna tillbaka i sitt hörn och för att afbryta den plågsamma tystnaden bemödade Croft sig att börja ett samtal med den äldre systern. Hon svarade honom höfligt, men en smula tankspridt, och det hvilade ett uttryck af oro öfver hennes ansikte, hvilket yttermera ökade hans obehag. Om han blott kunnat säga dem, att han icke för något pris i världen skulle förråda deras hemligheter! Men det var förstås omöjligt.
Af Margots flyktiga svar på hans frågor erfor han likväl, att de icke länge vistats i England, att de bodde i London, att de flyktigt kände lady Mary Bracken och att de vid pass en vecka ämnade stanna på Brackenhurst.
— Min tant arrangerar ju en af sina stora välgörenhetstillställningar, icke sant? frågade han. Man är egentligen rädd för dem. Vet ni händelsevis hvilket af hennes företag det nu gäller att befordra? — Är dit mönsterhospitalet eller aftonskolan?
— Det vet jag värkligen icke, svarade Margot småleende, ett ljuft leende, ehuru det icke var fullt ut så förtrollande som hennes systers. Hennes ansikte strålade icke till såsom Valéries och det visade sig blott en liten grop i kinden; John Croft observerade dessutom, att hennes ögon förblefvo tankfulla och sorgsna. Månne de aldrig logo? undrade han. Hvad kunde dessa små människobarn väl vara? De kallade sig konstnärinnor. Men det gafs så många slags konster. Månne de voro skådespelerskor? Han sköt genast denna tanke åt sidan, fastän han viste, att en teaterpjäs äfven stod på lady Mary Brackens program. Men det skulle också bli en konsert, kanske de medvärkade vid den.
— Jag tror det om onsdag också blir en konsert, sade han på måfå och denna gång vände han sig till den yngre syster. Jag fägnar mig redan däråt.
I stället för att svara honom rusade hon opp och slog på händerna.
— Ack, min Cremonesare! ropade hon. Margot! Margot! Du har lämnat den kvar i kupén! Nu återstår mig ingenting annat än att dö! — Tårarna stego plötsligt opp i ögonen på henne och hon vred sina händer i förtviflan.
— Nej, nej, den är fullkomligt i säkerhet, svarade Margot ifrigt, jag såg, att bäraren hade den; den måste vara här.
Valérie kastade sig öfver de på motsatta sidan i vagnen upptornade sakerna och slet den så ordentligt uppstaplade högen i sär, hvarvid hon stjälpte omkull Crofts resväska och kastade hans "Golfklubbor" i golfvet.
— Hvad har händt? frågade sir John och såg sig förvånad och orolig omkring; han hade icke till fullo förstått Valéries jämmer och klagan.
— Min syster hittar inte sin fiol, förklarade Margot nästan lika bestört som Valérie. Jag vet precis, att bäraren förde den hit, men kanske den är där ute.
— Där ute? utbrast Valérie förbittrad. Sedan fälde hon plötsligt ned fönstret och ropade åt kusken, att han skulle stanna. Den största förvirring rådde ett ögonblick, men sedan upptäktes skatten, som helt lugnt var instufvad bakom kuskens ben, dit Sturgess fört den för att det skulle bli bättre plats inne i vagnen för hans husbonde och dennes tillhörigheter.
— Gif mig den! ropade Valérie nästan oartikuleradt; tårarna runno utför hennes kinder och hon var mycket blek.
Sturgess klättrade högeligen förvånad ned från sin plats och räkte en liten, tarflig låda in genom fönstret. Sir John sände honom ett kraftuttryck till afskedshälsning och bad sedan sina reskamrater mycket artigt om ursäkt för sin betjänts egenmäktighet.
Margot svarade höfligt, att detta icke var någonting att be om ursäkt för; men Valérie låtsade icke höra hvad han sade. Hon satt där och höll den skröpliga, gamla lådan ömt sluten i sina armar samt kyste den då och då.
Kort efter detta lilla intermezzo for vagnen in på en gård om en träport, som var svart- och hvitmålad.
— Som en begrafningsaffär, icke sant? sade sir John, svart och hvitt äro våra familjefärger. Det är min tants fixa idé att med svart ock hvitt stryka alt, som öfver hufvud taget kan målas.
Margot smålog och sir John, som gaf akt på henne, såg, att hon var blek och att hennes händer, som hopknäpta hvilade i famnen, häftigt darrade, troligtvis af nervositet. Han fortsatte sitt muntra prat, som icke fordrade något svar. Under tiden foro de genom en lång allé, som på ömse sidor var infattad af ett svart ooh hvitt stakett, sedan foro de förbi en svart- och hvitmålad grindstuga och stannade slutligen utanför en långstreckt byggnad, hvars svarta dörr gått miste om den andra familjefärgen.
Croft hjälpte de båda systrarna att stiga ur vagnen och märkte därvid medlidsamt, att den äldre darrade så häftigt, att hon knappast kunde stå på fötterna. Valérie tyktes däremot vara fullkomligt ogenerad. Hon höll fortfarande sin fiol i handen, ehuru en betjänt erbjöd sig att taga den ifrån henne. De fördes in i biblioteket, där lady Mary Bracken och hennes gäster just höllo på att dricka te.
Värdinnan var en storväxt, gammal dam med sandfärgadt hår, hvilket var betäkt af en svart spetsmössa.
— Jaså, du kom värkligen! ropade hon och nickade åt sig unge frände.
Sedan vände hon sig till ge båda systrarna sägande:
— Hvarför lämnade ni inte er fiol ute i hallen?
— Jag föredrog taga den med mig in, svarade Valérie, hvilken såg ut som en liten älfva ibland de ståtliga kvinnorna, som mönstrade henne. Den kunde bli illa medfaren af personer, som icke förstå att handtera den.
— Nå, men stäm den bara inte här i rummet, svarade lady Mary. Jag kan omöjligt stå ut därmed! — Sedan upmanade hon dem att taga plats. Jag är öfvertygad om att I ären trötta och gärna viljen ha ert te.
Valérie slog sig genast ned på närmaste stol. Margot såg sig däremot blygt omkring och som hon ej upptäkte någon ledig plats blef hon stående bredvid sin syster.
— Ni har ingen stol, sade värdinnan som med två koppar i handen återvände från tebordet. Stig upp, Rosamunda, du har inte gjort någon lång resa i dag! Gif fröken Kostolitz din stol.
Rosamunda, en smärt, blond flicka med ett vackert, men sminkadt ansikte, rätade upp sin långa gestalt och reste sig långsamt ifrån den ifrågavarande stolen och såg sig omkring med ett insolent och nyfiket uttryck samt utan att afbryta det samtal, hon just förde.
Margot satte sig och sir John Croft, som just kom med kakor och smörgåsar åt de båda systrarna, såg, huru en mörk rodnad spred sig öfver det nyss så bleka ansiktet, medan de fina dragen antogo ett beslutsamt uttryck. Hon hade synbarligen återvunnit sin själfbehärskning, ty hon svarade honom helt lugnt på några höfliga ord, han ansåg sig förpliktigad att yttra.
— Mademoiselle, vände han sig sedan till Valérie, kan jag ej förmå er att anförtro mig vården om er fiol, medan ni dricker ert te?
— Jag har inte tillräckligt förtroende till er, svarade hon och slog upp sina stora, af motsägelse fulla ögon mot honom.
— Jag försäkrar, att jag är en mycket pålitlig person, bedyrade Croft. Fråga min tant. Jag för till och med ibland räkenskaperna för hennes välgörenhetstillställningar.
— Och betäcker deficit vid årets slut? inföll Rosamunda, som därvid helt lugnt öfver Margots hufvud såg på sir John.
Denne tog icke minsta notis om afbrottet.
— Jag lofvar, sade han bedjande till Valérie, att jag skall handskas med er Cremonesare som om den vore ett litet hem.
— Om ni lofvar att hålla den lika vördnadsfullt som ni i kyrkan håller er bönbok, så skall jag anförtro den åt er! svarade Valérie icke precis vänligt.
— Jag är inte säker på, om ej sir John ibland fäller sin bönbok i kyrkan, sade lady Rosamunda vänd inåt rummet, som om hon ej vetat af den unga konstnärinnans närvara.
I och med detsamma frasade lady Mary Bracken fram till dem.
— Vill du bli presenterad? frågade hon sin nevö med en mycket hörbar hviskning, och utan att afvakta hans svar fortfor hon: Sir John Croft, miss Valérie Kostolitz — den andra miss Kostolitz — jag kan omöjligt komma ihåg ert namn — ni blir ju icke stött däröfver.
— Vi äro redan gamla bekanta, svarade Croft glädtigt.
Detta ådrog honom en vredgad blick ur Valéries ögon. Men han tyktes icke ha sett den, utan fortsatte helt lugnt: Vi träffades på järnvägen, icke sant? Och vi foro tillsamman hit i omnibusen. Jag skulle tro, att det är en tillräcklig presentation för hvem som hälst.
— Men det är icke desto mindre ändå angenämare att veta en persons namn, svarade Valérie och lyfte upp sin lilla haka med den djupa gropen.
Croft hugade sig med ett förbindligt leende.
— En presentation är afgjordt en fördel, då man ej är någon ryktbarhet, men hela världen har naturligtvis hört talas om fröken Kostolitz.
Det var hans afsikt att säga någonting riktigt artigt, men hans kompliment misslyckades totalt. De båda systrarna rodnade ända upp till hårfästet och hans tant sade tort: Prata inga dumheter. Hon har just nyss kommit till London ooh hittils har ingen människa hört henne.
Valérie stälde tekoppen ifrån sig och sträkte befallande ut handen:
— Min fiol, om jag får be, sade hon.
— Gif henne den, John, gif henne den! ropade lady Mary. De vilja visst gå och packa upp sina koffertar. Icke sant, att I viljen packa upp? Eller skall jag skicka upp min kammarjungfru?
Croft kunde icke låta bli att tänka på samtalet i järnvägskupén, och som han var en smula stött öfver den tillrättavisning han nyss fått, greps han af en med elakhet blandad nyfikenhet att få se, huru hans reskamrater skulle förhålla sig gentemot detta förslag. Men den äldre systern afslog anbudet med allvarlig värdighet och utan minsta förlägenhet.
— Jag trodde nog, att ni inte önskade det, sade lady Mary. Folk tycker inte om, när främmande tjänarinnor gräfva bland deras saker.
Anmärkningen var så egendomlig, så oförsynt, men likväl så träffande, att Croft faktiskt kände, huru han rodnade. Och hans obehag ökades, då han märkte, att Valéries blick med ett uttryck af vredgad förvåning hvilade på honom.