II.
Staccato.
Kort innan det ringde till middagen trädde Croft in i förmaket och till sin stora belåtenhet träffade han ingen annan än sin tant där.
— Just hvad jag önskade, började han och slog sig ned bredvid henne i soffan. Jag kom med afsikt ned så tidigt, för att jag skulle få prata litet med dig. Jag vet, att du alltid är färdig en hel evighet före de andra. Säg mig nu hvem de nätta, små flickorna äro och hvarför de äro här?
— Du menar den lilla fiolspelerskan — hon är riktigt söt och den andra är också en liten nätt varelse. Min gossar jag fick höra, att hon skall spela alldeles gudomligt, den ande, förstås. Systern ackompagnerar henne och tager vård om henne. Hon tyckes ordna alt för henne. Hon är så att säga hofmästarinnan.
— Jag förstår inte, huru du kommit i beröring med dem?
— Af en besynnerlig slump fick jag genom Marianne höra talas om dem. Du känner ju min väninna fru Wilberforce? Min käre John, tillade hon plötsligt med klagande ton, jag måste säga dig, att alt går rysligt illa här. Jag har värkligen haft så mycken förargelse och så mycket besvär och räkenskaperna äro så intrasslade. — —
— Kors, afbröt John Croft henne leende, inbringar mönsterhospitalet ingenting? Jag trodde, att det gick alldeles utmärkt.
— Min käre gosse, det kan inte gå sämre än det gör. Saken är den — hon blef plötsligt meddelsam, att landtbefolkningen här är så dum, att den icke begriper någonting dylikt. De vilja icke komma in på hospitalet, emedan de påstå, att läkarne behandla dem som försöksobjekt och att den, som dör där, blir skuren i små bitar. Jag försäkrar dig, John, att en kvinna på fullt allvar sade mig detta. Jag tror, att hennes en bror dött på ett sjukhus. Hon berättade hela historien för mig — i alla dess detaljer. Nå, med ett ord, han blef obducerad. "Och tänk nu, nådig fru", sade hon, "nu måste vår stackars Tom träda inför Vår Herre utan hjärta och njurar!"
John skrattade ånyo och lade benen i kors öfver hvarandra.
— Säg mig, började han åter; men lady Mary fortsatte utan att höra på honom:
— Här råder en alldeles otrolig okunnighet! Kan du föreställa dig, att jag nyligen frågade en kvinna hvad hon skulle göra, ifall hennes barn skulle bränna eller skålla sig, och hon då svarade: "Jag skulle hålla det under pumpen!" Kommer det dig ej att rysa? Jag insåg, att någonting måste göras och då fick jag en lysande idé. — Mödra-uppfostrings- föreningen — är det inte ett bra namn? Jag har inrättat skolklasser för byns kvinnor, lättfattliga föredrag, angående sjukvård, hvilka de alla kunna förstå. De få lära sig huru man skall förbinda en skadad lem, huru man sköter ett brännsår, huru en sjuksäng skall bäddas och ordnas. Sedan ha de enkla lektioner för att lära sig bereda sjukmat; de lära sig koka sjötunga och hönsbuljong. —
— Sjötunga och hönsbuljong? upprepade John och drog upp ögonbrynen.
— Ja, dylika enkla saker. Anser du det inte vara mycket nyttigt?
— Mycket nyttigt och praktiskt, min bästa tant. Männen förtjäna troligtvis tolf à fjorton shillings i veckan. Lönerna äro ju mera låga här?
— Jag har ingen aning om hvad de förtjäna. Men hör på, John — hon satte sig åter upp på sin käpphäst och lät den muntert trafva åstad. Sedan ha de lektioner i sömnad; de få lära sig att klippa till och sy sina egna och sina barns kläder. Jag köper tyget, men de få taga hem de kläder de förfärdigat; och jag låter dem också taga sopporna, stekarna och geléerna hem med sig, blott för att sporra deras ifver och gifva deras anhöriga en föreställning om, huru dessa saker skola smaka. Och jag måste värkligen säga dig, att saken genast från början rönte stor framgång: kvinnorna trängdes riktigt om att få plats i mina klasser. Efter de första fjorton dagarna måste jag öka min lärarepersonal, och skolrummet — efter skoltimmarnas slut lät jag meddela undervisningen i skolrummet — räkte snart icke till. Och jag var så stolt och förhoppningsfull, min käre John, att jag bygde ett hus med en stor föreläsningssal och flere kök och en tvättstuga — ack! jag glömde, att de också få lära sig tvätta — och alt går också mycket bra — men —
— Jag förstår fullkomligt, svarade John, som blifvit en smula otålig under denna långa förklaring. Sakens finansiella del är icke så tillfredsställande som alt det öfriga! därför har du arrangerat denna bazar och konserten och fröken Kostolitz skall vara en af dragningskrafterna.
— Mycket riktigt, svarade lady Mary, högst belåten för att han så hastigt uppfattat sakernas läge. Ty, ser du, anskaffandet af materialerna till de olika afdelningarna gör företaget litet dyrt och byggnaden kostar också mera än jag trodde. Sedermera, då föreningen riktigt kommit i gång, kommer den också att själf upprätthålla sig. Hvarje medlem måste erlägga en inträdesafgift och bidraga till en årlig insamling; men för ögonblicket vill jag icke göra de stackars varelserna modlösa.
— Det tycker jag du har fullkomligt rätt uti, sade hennes nevö med eftertryck. Och sålunda fick du det lyckliga infallet…
— Sålunda fick jag det lyckliga infallet att föranstalta en konsert och en teaterrepresentation. Ser du, jag har redan så ofta haft bazarer och den sista — för aftonskolan — var ett grundligt fiasko. Och jag blef naturligtvis förtjust, då Marianne Wilberforce skref och underrättade mig, att hon upptäkt någonting alldeles nytt, som kunde bidraga till underhållningen. Vänta, jag tror, att jag har hennes bref här.
Lady Mary skred majestätiskt genom rummet och drog upp lådan i ett litet bord.
— Ja, här är det — nu skall jag läsa det för dig: "Jag har just funnit det, som du behöfver — en alldeles ny dragningskraft och alt annat än dyr."
John erfor en plötslig känsla af medlidande.
"Jag har lärt känna ett par förtjusande utländskor — fransyskor eller ungerskor, det vet jag inte så noga; deras namn är Kostolitz."
— Det är då bestämdt icke franskt, anmärkte John.
"Den ena af dem är rent af ett geni", läste lady Mary vidare utan att låta störa sig af anmärkningen, "hon spelar alldeles gudomligt fiol och reciterar som en ängel, jag har äfven hört, att hon spelar teater mycket bra, ehuru hon ej ämnar gå in vid scenen. De ha just kommit till London och känna ingen människa, därför är det just rätta tiden för dig. Du kan få dem för ingenting. Enligt hvad den andra systern sade mig äro de framför alt angelägna om att bli bekanta. De ha till en början för afsikt att gifva lektioner, den ena af dem gör det åtminstone, blott för att förtjäna deras uppehälle, tils det blir något lämpligt tillfälle för den yngre att debutera. 'Jag vill uppbjuda alt för att göra min systers talang gällande, hon är ett geni', sade den äldre till mig. Jag tykte det var så älskligt af henne. Du behöfver värkligen icke vara rädd för dem. De äro fullkomligt presentabla och, som jag tror, mycket tillbakadragna."
John drog upp ögonbrynen.
— Det var icke det ord, som karaktäriserade fröken Valérie, ehuru han å andra sidan icke kunde beskylla henne för att vara påflugen.
— Jag beslöt därför att låta dem komma hit, slutade lady Mary, som vek ihop brefvet och stack det i fickan. Vi skola låta den lilla spela i afton.
I och med detsamma öppnades dörren och hofmästaren anmälde herr Tory.
— Pastorn, förklarade lady Mary lågmäldt. Jag bjöd honom med afsikt, för att han skulle föra den ena af dem till bords. Den andra får Algy till kavaljer. Han är ursinnig, emedan han är rädd att nödgas tala franska. — Därmed vände hon sig till herr Tory; "Ni känner ju min nevö, sir John Croft?"
Herr Tory, en smärt, ung man, hvars vanliga förskräckelse för lady Mary Bracken ytterligare ökades på grund af denne fruktansvärde nevös närvara — sir Johns ansikte hade värkligen i detta ögonblick ett mycket vredgadt uttryck — gick nervöst bort till kaminen och stammade fram något osammanhängande svar. John lade knappast märke därtill, utan vände sig åter till sin tant.
— Jag hoppas Algy beter sig artigt. Jag tror knappast det är rätt att skicka någon af dessa flickor till bords med en pojke i kort jacka.
— Han går numera klädd i rock, genmälde lady Mary. Han är nära sjutton år.
— Kan jag inte hällre föra henne till bords? svarade John, högeligen missbelåten med förklaringen.
— Min käre John, var inte en narr. Du måste vara Rosamunda Gorsts bordskavaljer.
Här afbröts diskussionen i och genom nämda dams inträde, hvarpå de öfriga gästerna också snart infunno sig. I det stora hela voro de allesamman hemliga motståndare af lady Marys välgörenhetsföretag, men ville likväl icke saknas i hennes hem. Och lady Mary utöfvade i själfva värket också ett egendomligt herravälde öfver alla, hon kom i beröring med. Hennes något grofkorniga rättframhet var allmänt bekant; hennes utmanande sätt tog mången gång andan af folk, men det föll aldrig någon in att känna sig förolämpad af henne. Man knotade visserligen, men man fogade sig likväl efter henne. Kanske det kom sig af, att man alltid i henne såg en härtigs dotter, hvilken, ehuru hon ibland lade sig på knä på golfvet för att lära någon bondhustru skura det och ehuru hon ofta gick omkring med spikslagna skodon, som gjort en bonddräng all heder, likväl oföränderligen väkte den tanken, att hon alt igenom var en förnäm dam.
Fröknarna Kostolitz voro bland de sista, som kommo in i förmaket. Allas blickar riktades på dem och en djup tystnad rådde några ögonblick. Valérie var klädd i skärt och Margot i gult. Deras klädningar voro af mycket enkelt tyg, men hade en elegant snitt; deras vackra hår var fantastiskt uppfäst ock prydt med skimrande kammar af imiterade ädelstenar. Där de nu med glödande kinder och blixtrande ögon samt klädda i sina lysande, kulörta klädningar stodo midt ibland de högresta, bleka adelsdamerna, som för det mesta voro klädda i hvitt, sågo de ut som ett par glödande, exotiska plantor, hvilka ödet förflyttat till en engelsk trädgård.
En af lady Marys bröder, en gammal herre, som såg tämligen butter ut, skötte värdens plikter. Och hans son Algy, elev i Eton, skulle föra Margot Kostolitz till bordet, medan Valérie som "geniet" stod så mycket framom sin syster i rang, att hon fick herr Tory på sin lott.
Herr Tory var mycket ung, som en riktig prästkandidat och hans kantigheter hade ännu icke blifvit bortslipade hvarken genom hans prästerliga ämbete eller genom croquetspelet. Han hade en pincenez med blåaktiga glas, var mycket förlägen och onaturligt högtidlig. Då han kom fram till Valérie och tafatt bjöd henne armen blef han visst bra ängslig till mods vid tanken på, att han skulle bli tvungen att samtala med och roa denna gnistrande lilla främling. Men Valérie besparade honom mödan. Hon betraktade honom kritiskt under sina långa ögonhår och frågade sedan långsamt och tydligt:
— Ni tala — magyar? — jag mena — ungersk?
Högeligen orolig och förvånad skyndade den unge mannen att förneka detta.
Valérie drog med en beklagande åtbörd upp sina runda axlar och utstötte en tung suck. Sedan skakade hon på hufvudet och fördjupade sig i läsningen af sitt menukort.
John Croft gaf från andra sidan om bordet akt på denna lilla komedi och smålog för sig själf. Den ohöfliga, impertinenta lilla varelsen! När det behagade henne kunde hon tala engelska lika bra som någon annan, men nu hade hon uppenbarligen ingen lust därtill. Hennes granne på andra sidan var en magnat från omnäjden, hvilken också, som sir John viste, ogillade lady Marys välgörenhetsföretag och hyste den åsikten, att de utarmade trakten. Det var icke troligt, att han just synnerligen mycket skulle samtala med sin lilla granne. Och efter en blick, som tydligen vittnade om onåd, vände han värkligen demonstrativt ryggen eller rättare sagdt, skuldran åt henne. Valérie betraktade honom äfvenledes som öfverflödig och egnade sig helt och hållet åt maten. Under hela måltiden yttrade hon icke ett enda ord. Och det som börjats af elakhet och motsägelseanda slutade med surmulenhet. De svarta ögonbrynen rynkades, den röda undre läppen sköts fram; nu ville hon icke ens äta mera, utan började öppna och sluta sin solfjäder i ett så regelrätt anfall af dåligt lynne, som endast ett bortskämdt barn kan ha.
John Croft lutade sig tillbaka i sin stol och blickade ned utmed bordet för att se, huru den andra systern hade det. I början torde hon ha haft ganska roligt, ty Croft hade flere gånger uppfångat glädtiga ord och meningar, som förkunnade, att hon mycket väl kom till rätta med den unge eleven från Eton. Ja han, som endast motvilligt lydt sin faster, då hon tillsade honom att föra den andra fröken "den och den" till bordet, tyktes efter fem minuter ha kommit under fund med, att hon var en riktigt söt flicka. De pratade ju helt förtroligt och glädtigt med hvarandra. Men nu såg Margot mycket tankfull, ja, bekymrad ut. En eller par gånger märkte Croft, att hon gjorde små tecken åt sin syster, hvilka blott besvarades med järnhårdt trots. En gång uppfångade han till och med en grimas. Han ämnade just se efter hvad den skulle göra för en värkan på Margot, då lady Rosamunda plötsligt vände sig till honom.
— Denna gång måste ni böja ert hufvud ännu litet längre bakåt, sade hon iskallt. Lady Hee's hår skymmer utsikten.
Croft hade för mycken världsvana för att spritta till. Men han kände till sin stora förtrytelse, att han rodnade.
— Ni tyckes finna den unga damens bakhufvud mycket intressant, fortfor lady Rosamunda.
— Jag var inte angelägen om att se hennes bakhufvud. Jag ville betrakta hennes ansikte, men hufvudet är likaledes intressant.
— I synnerhet kammen med glaspärlorna, tycker jag.
— Ja, den är mycket vacker och hon bär den såsom ingen engelsk flicka kunde göra det.
— Jag ville bra gärna veta hvaruti den trollmakt består, som dessa små flickor uppenbarligen utöfva öfver er. — Det har hela aftonen roat mig att gifva akt på er; om ni inte stirrade på den ena, så stirrade ni på den andra.
— Det fägnar mig, att jag kunnat roa er, svarade Croft vårdslöst.
— Godt, men hvaruti ligger trollmakten?
— Åh, jag vet inte så noga. De äro annorlunda än andra, de äro omgifna af någonting nytt, friskt och täkt. Jag tycker det är riktigt uppfriskande att ibland se någonting annat än det vanliga. Tycker ni inte det?
— Jag fruktar, svarade lady Rosamunda högmodigt, att er smak blifvit förstörd till följd af er alt för långa vistelse i främmande länder. Men ni borde ju haft tid att åter acklimatisera er.
— Åh, jag är mera än acklimatiserad, svarade Croft med ett egendomligt, impertinent leende; jag börjar redan ledas vid alt här hemma.
Lady Rosamunda var lady Mary Brackens brorsdotter, medan sir John var hennes aflidne makes nevö; de båda unga stodo således i ett slags släktskapsförhållande till hvarandra och voro vana att umgås förtroligt. Det är visst möjligt, att lady Rosamunda önskade komma i ett ännu förtroligare förhållande till den unge baronen, ty han var ju ett utmärkt parti. Hon intresserade sig i alla fall så pass lifligt för honom, att den uppmärksamhet han egnade de båda främlingarna väkte hennes obehag. Hans sista anmärkning förbittrade henne i högsta grad och hon ämnade just gifva honom ett bitande svar, då damerna reste sig från bordet ooh tillfället sålunda gick henne ur händerna.
Ute i hallen råkade en af enkenåderna fälla sin solfjäder, hvilket framkallade en allmän stockning, så att Margot och Valérie nödgades stanna kvar i matsalen.
— Hvad är det åt dig Valérie? hörde Croft den förra hviska. Tu n'as pas adresse ton pauvre, reverend une seule fois.
— Je le deteste, svarade Valérie kort och bestämdt.
— Mais, songez donc, chérie —
— Je m' embête eci, mumlade Valérie med en vredgad hviskning och sedan satte sig det lilla tåget åter i rörelse och Croft stängde dörren.
Då han kort därpå trädde in i salongen, gick han raka vägen fram till den yngre systern, som satt ensam för sig, ty alla försök att draga in henne i ett samtal hade strandat. Några af de andra damerna hade i början sökt närma sig henne på ett nedlåtande sätt, somliga hade till och med försökt tilltala henne på en ytterst dålig franska, enär de ej hade någon aning om, att hon talade en flytande engelska, men Valérie var fortfarande otillgänglig och gaf så korta svar, att de därefter blott egnade sin uppmärksamhet åt Margot, hvilken, angelägen att godtgöra systerns ohöflighet, svarat artigt och förbindligt.
— Jag ville bra gärna veta, sade sir John i det han slog sig ned i soffan bredvid Valérie, hvarför ni är vid så dåligt lynne?
— Det var då en förskräcklig ohöflighet! utropade Valérie, medan en flyktig grop visade sig invid hennes mungipa. Huru kan ni påstå, att jag är vid dåligt lynne?
— Emedan ni är det, svarade Croft.
— Ja, jag är det värkligen, medgaf Valérie, medan den lilla gropen undanträngdes af flere andra.
— Nå, ni är åtminstone ärlig, sade sir John. Men säg mig nu hvarför ni är vid dåligt lynne?
Groparna försvunno och pannan rynkade åter.
— Emedan jag hatar detta hus och alla som vistas däruti. Min syster yrkade på, att vi skulle fara hit, fastän jag sade henne, att det var en dårskap. Var så god och se er omkring och säg mig sedan, om någon af dessa människor förstår sig på musik? En af damerna sade mig, att hennes döttrar lagt grunden med Beethoven och Chopin och att hon nu lät dem lära sig la musique de danse.. Ni borde värkligen ha hört det! De äro allesamman dumma, dumma.
— Ja, jag tror värkligen, att de flesta äro det, sade Croft kastande en blick omkring rummet. Men inte alla ändå. Till ex. lady Rosamunda Gorst.
— Bah! afbröt Valérie honom, försök inte inbilla mig, att hon förstår sig på musik! — I London blir en konstnärinna åtminstone höfligt behandlad och erkänd, om hon också är huru obekant som hälst. Människorna veta, att man måste ha någonting inneboende för att vara artist. Men här — tillade hon och hennes ansikte färgades af en häftig rodnad — här se de en öfver axeln, för att man måste förtjäna sitt bröd.
— Mademoiselle, sade John Croft mildt, var inte för sträng, ni skrämmer mig riktigt! Tillåt mig försäkra er, att jag högeligen älskar musik och att jag förstår att uppskatta en konstnärinna.
Medan han sade detta lutade han sig ned till henne, så att hans ögon nästan kommo i jämhöjd med hennes. Det låg någonting så öppet och intagande i hans blick och ton, snarare än i orden, att Valérie helt och hållet blidkades. Hon såg leende opp till honom och lutade sig i och med detsamma tillbaka i stolen, som om hon med fägnad ämnade utlåta sig i ett samtal. Därvid sträkte hon omedvetet fram ett par små, näpna, i bronsfärgade läderskor instuckna fötter. Croft blickade ned på dem, liksom hvarje karl i hans ställe hade gjort, och såg, att sagda skor voro prydda med röda bandrosetter.
— Jaså, de hunno ändå bli ditsydda! utropade han ofrivilligt.
Valérie satt åter rak som ett ljus och betraktade honom med ett uttryck af gränslös förvåning och förbittring.
— Hvad menar ni därmed? utropade hon; är det möjligt, att ni — att ni förstår ungerska?
Croft blef plötsligt blossande röd.
— Jag var några år attaché i Wien, sade han mycket ödmjukt, jag fruktar, att jag förstår ungerska ganska bra.
Valéries stora, mörka ögon tyktes riktigt flamma af vrede; den glödande rodnad, som färgat hennes kinder, spred sig nu äfven öfver nacken och pannan.
— Då förstod ni faktiskt alt, hvad vi i kupén talade med hvarandra? hviskade hon alldeles utom sig.
— Jag förstod hvarje ord, sade John dystert.
— Det var ohederligt! uthrast Valérie.
John Croft rätade på sig.
— Godt, sade han, vi skola antaga det som bevisadt. Men säg mig, mademoiselle, huru hade ni väl blifvit till mods, om jag midt under edra förtroliga utgjutelser plötsligt hade underrättat eder om, att jag förstod hvad ni sade. Tror ni inte situationen hade blifvit ganska obehaglig? Betänk, att jag inte under några omständigheter kunde befria er från min närvara? och att jag inte kunde låta bli att höra edra ord, om jag inta rent af stoppade till mina öron. Jag försäkrar, att jag gjorde mig den största möda att ej höra hvad ni sade, jag skrynklade till och med ihop min tidning för att förtaga ljudet af edra röster.
Valérie hade mycket sinne för humor och nu började hon skratta.
— Jag kommer ihåg, huru ni prasslade med er tidning.
John begagnade sig genast af den fördel han vunnit.
— Och betänk också, ätt jag inte kunde ha någon aning om, att jag skulle få återse eder som gäster på Brackenhurst, fortfor han. Det föll mig icke in, att vi någonsin mera skulle återse hvarandra. Medgif, att det egentligen är bra orätt af er att vara ond på mig.
— Jag är inte mera ond på er, svarade Valérie, hvilken lugnat sig lika hastigt som hon blifvit förargad. Det är egentligen riktigt roligt, att ni kan ungerska. Nu skola vi tala ungerska, så kunna vi säga hvilka elakheter vi vilja om de andra utan att de förstå oss.
Men innan denna lilla älskvärda plan hann bli utförd kom lady Mary
Bracken tvärs öfver rummet.
— Vi ville gärna höra litet musik. Hvar är ert instrument, mademoiselle?
— Jag förstod, att konserten inte skulle vara förr än i morgon, genmälde Valérie vresigt.
— Ja, konserten är i morgon, men jag hoppas, att ni äfven i dag låter oss höra er.
— Jag är mycket trött i dag, protesterade Valérie vidare.
Margot kom skyndsamt fram till henne.
— Du spelar förstås, ma mignonne, bad hon ömt. Lady Mary Brackens vänner vilja så gärna höra dig.
Valérie fläktade sig långsamt med solfjädern, men svarade ingenting.
— Jag ber er, var så god och spela, sade sir John så sakta, att endast hon kunde höra honom, visa mig på det sättet, att ni inte längre är ond på mig.
Hennes motstånd var brutet och hon reste sig för att gå och hämta sin fiol.
— Får jag skicka någon för att hämta den? frågade lady Mary. Nej, kanske det är bättre, att ni själf går dit upp, så stämmer ni den där. Jag kan inte tåla det där stämmandet.
Valérie lämnade rummet utan att fästa afseende vid hennes ord och strax därpå kom hon tillbaka med fiolen i dess låda och gick raka vägen fram till Margot, som redan satt vid pianot.
— Gif mig ton, sade hon och lockade fram en mängd marterande ljud, under hvilka lady Mary högljudt protesterade. Sedan började hon spela en rysk aria med variationer. Croft hade väntat någonting framstående, men han var icke förberedd på en så utsökt prestation. Det led intet tvifvel: Valérie Kostolitz var en stor konstnärinna. Han var förvånad öfver den lilla varelsens styrka. Hvilken lidelse! Hvilken eld! Medan hon spelade tyktes hon glömma alla och alt utom sin konst; hennes stora ögon blefvo ännu större; ja, hennes hållning var så drottninglik som man ej hade tilltrott henne. Det var som om hennes egen genius hade höjt henne. Hon afbröt spelet plötsligt och kastade en snabb blick på åhörarekretsen — en ifrig, nästan bedjande blick.
Ett ögonblick var det alldeles tyst i rummet, sedan hördes ett svagt "förtjusande" från en aflägsen vrå. Lady Mary, som till en början lyssnat mycket uppmärksamt, kände, att morgondagen mycket berodde af hennes skyddslings framgång och hade därför vågat sig fram med sitt: "förtjusande". Men en gammal herre yttrade däremot sin åsikt, att ingenting passade så bra i en salong som en banjo — hans döttrar höllo just på att lära sig spela banjo, sade han till sin granne. Valéries blick hvilade en sekund på Rosamunda Gorst, som lojt besvarade blicken och tyktes kväfva en gäspning. Sedan såg hon på Croft.
— Ni tykte åtminstone om det? sade hon.
— Ja, jag tykte om det.
— Då skall jag en annan gång också spela för er. Men nu skola de här goda människorna få någonting, som de kunna förstå.
Hon började åter spela och efter en skrämd och förstörd blick lät
Margot händerna sjunka ned från tangenterna.
Emellan besynnerliga små driller ooh löpningar hördes plötsligt en fasansfull melodi, hvilken Croft blott alt för väl kände igen.
Det var afgjordt en förträfflig prestation. Variationerna voro beundransvärda, infallet sällsamt. Men en sådan djärfhet!
Croft kände bokstafligen, huru han rodnade. Margot tyktes efter ett ögonblick ha återvunnit sin själfbehärskning och — smittad af systerns satiriska lynne anslog hon då och då ett ackord, som blott ökade det groteska i föredraget. Nu pratade ingen mera; alla lyssnade med förvånade, nästan häpna miner; den gamle herrn, som så oförbehållsamt yttrat sin förkärlek för banjon, slog takt med hufvudet. Lady Mary smålog med ett något förvirradt uttryck, medan Rosamunda Gorst, full af högmodig förvåning, stirrade på konstnärinnan. Strax därpå slutade Valérie med en drill och lady Mary reste sig från sin plats.
— Jag tackar så mycket. Det var värkligen vackert — men det är för besynnerligt — melodin förefaller mig så bekant.
— Jag förmodar, att vi alla känna den, sade ett annat fruntimmer kärft.
— Ja — jag tänkte också ett ögonblick att — men det kunde det naturligtvis icke vara.
— Det var "Ta-ra-ra-boom-de-ay", utbrast Algy. Vacker melodi, icke sant?
— Dumma pojke! sade hans faster. Men allvarsamt, fröken Kostolitz, det påminner värkligen om —
— Det är "Ta-ra-ra-boom-de-ay", svarade Valérie med högtidligt allvar.
— Du milde! sade lady Mary. Jag tykte väl, att jag kände igen den. Vi kände allesamman igen den, icke sant? — Hon såg sig förtjust omkring. När man hör den så här är det en riktigt vacker melodi. Men den är litet annorlunda satt, ni har väl själf transponerat den?
— Ja, svarade Valérie helt lugnt, arrangementet är af mig. Jag tykte det skulle vara trefligt, om jag spelade något, som allo förstodo.
— En präktig idé, sade banjoherrn.
— Arrangementet är mycket originelt, lofordade en af damerna.
— Men det är skada, att ni valde en så simpel melodi.
Valérie stämde emellertid åter sin fiol utan att bry sig om de anmärkningar, som surrade omkring henne.
— Valérie, huru kunde du göra det? hviskade Margot under det allmänna virrvarret af röster. Ser du huru jag darrar! Då så mycket står på spel.
— Låt mig vara i fred, sade Valérie; sedan såg hon hastigt upp till
Croft och frågade; Hvad tykte ni?
— Om jag säger det kommer det icke att fägna er.
— Jag vill i alla fall veta det.
— Nåväl, svarade sir John mycket allvarsamt, jag tykte det var ganska impertinent.
Hon rodnade, men rykte genast åter på axlarna.
— Impertinent! Ett sådant uttryck! Jag gjorde ett experiment, qui a, du reste, complètement reussi. Tycker ni inte det är snält, tillade hon med ett förtrollande leende, då man bjuder till att rätta sig efter andras smak, till och med då man icke själf förstår den?
— Till och med, sade sir John, som alt ännu var mycket allvarsam och märkvärdigt nog kände sig personligt sårad af Valéries val, till och med, om ni därigenom förråder en brist på god ton.
— Pour le coup, monsieur, inföll Margot, jag tycker, att det ni nu säger ingalunda vittnar om alt för god ton.
Valéries ansikte strålade af belåtenhet.
— Nå, nu börja ni två gräla, sade hon, och därtill finnes det värkligen ingen anledning. Monsieur känner sig sårad af mig, emedan han tror, att jag tillåtit mig ett dumt skämt. Du är förargad på honom, emedan du anser, att ingen annan än du bör få hålla moralpredikningar för mig. Men jag är inte ond på någon. Se på mig — jag är belåten! Se på människorna — de äro likaledes belåtna! Allons, allons, ne vous fâches pas. Nu skall jag spela någonting för er.
Ögonblicket därpå strömmade Kreutzer-sonatens första toner genom salen. Nu behöfde man icke mera påbjuda tystnad, nu var nyfikenheten väkt och ehuru denna komposition var af ett helt annat slag fängslade dess underbara skönhet likväl de prosaiska och omusikaliska sinnena.
Croft var som förtrollad; tårarna stodo i ögonen på honom, det föreföll honom som om Valéries fina fingrar dragit hjärtat ur hans bröst. Det var en riktig dröm, han hade ännu aldrig hört en så fulländad, så gripande och förtrollande musik.
Då hon slutat brast en riktig bifallsstorm lös; människorna trängde sig omkring henne med lyckönskningar och utrop af beundran.
— Du överträffade dig själf, sade Margot helt upprörd. Valérie kastade en förstulen blick på Croft och smålog belåtet, då hon lade märke till den sinnesrörelse, hennes spel väkt hos honom.
Med en drottninglik åtbörd räkte hon sin fiol åt systern, för att hon skulle lägga in den i lådan; sedan gick hon fram till lady Mary Bracken och gjorde en lätt bugning för henne.
— Jag har spelat tre gånger, sade hon. Månne det icke är nog? Jag är mycket trött och ville gärna komma i ro.
Sedan skakade hon hand med värdinnan och styrde, åtföljd af Margot, kosan rakt mot dörren. På sin väg genom salen hälsade de åt höger och vänster med de sällsammaste, högtidligaste bugningar som om de varit ett härskarepar.