III.
Molto espressivo.
— Du milde himmel, i dag är det då mycket att göra, förkunnade lady
Mary ifrigt morgonen därpå.
— Låt oss för all del i världen i ro äta vår frukost! svarade hennes nevö tämligen otåligt och tillade sedan högst inkonsekvent: Hvad ha vi då att göra? Konserten eger ju inte rum förr än på eftermiddagen?
— Klockan precis tre, sade lady Mary. Men teaterrepresentationen försiggår ju på torsdag och i dag på förmiddagen måste vi alldeles afgjordt ha den första repetitionen. Jag hoppas, att du kan din roll, käre John?
— Om jag skall bekänna sanningen, svarade sir John med ett sorglöst skratt, så har jag ännu icke sett på den; men det går nog. Du ställer väl inte till repetitionen före tolf? Då har jag ju god tid på mig.
— Hvad spelar ni då för en roll? frågade Valérie, som satt midt emot honom.
— Åh, jag är alltid le jeune prémier. Vågar jag fråga, hvad det är som så roar er, mademoiselle? — Ty Valérie brast plötsligt ut i ett klingande skratt.
— Ah, I ären värkligen för roliga! ropade hon. Jag har redan förut sett det. Ni tager emot hufvudrollen i ett stycke: Ni kastar icke ens en blick på den tils just före repetitionen och sedan inbillar ni er, att ni kan spela den!
— Det hoppas jag! sade sir John mycket stött. Jag tror att man i allmänhet tycker, att jag kan spela, icke sant, tant Mary? Jag vet, att det ofta faller sig besvärligt för mig att jämt nödgas vara med och spela.
— Han anses för en af de bästa dilettanterna i England, svarade lady Mary förvånad och tillika en smula retligt. Han kommer aldrig, aldrig af sig!
— Han kommer aldrig af sig! utropade Valérie strålande af belåtenhet. Som om det vore alt! Ah, dessa dilettanter! Se på värkliga skådespelare, folk, som hela lifvet igenom endast spela teater. Hvad göra de, när de skola uppträda i ett nytt stycke? De studera, studera och studera! De ha i veckor och månadtal repetition två gånger om dagen; de inöfva hvarje detalj. Men när dilettanter taga ihop med ett stycke — nå ja, omedvetet, komiskt härmande. John Croft — stycket skall uppföras i öfvermorgon. Bra! Och första repetitionen blir om par timmar. Enorm tid! De ha ännu icke sett på sina roller — men de bli nog färdiga! Ack, slutade hon, återfallande i sin vanliga ton, hvad det är komiskt.
Croft rodnade ända upp i pannan; han var tillräckligt ung för att finna det obehagligt att bli utskrattad. Han vände sig därför till den bredvid honom sittande Margot och sade med en skymt af djärfhet i sin ton:
— Er syster tyckes vara mycket noga underrättad om skådespelarekonsten. Kanske hon haft för afsikt att bli skådespelerska?
Margot rätade upp sig i hela sin värdighet.
— Min syster nöjer sig med att vara konstnärinna i musik. Orsaken hvarför hon har så noga reda på skådespelarekonsten är, tillade hon rodnande, att en mängd ryktbara skådespelare umgingos i vårt föräldrahem. Det gjorde dem ofta ett nöje att gifva min syster dramatisk undervisning, ehuru hon blott var ett barn.
Den enkla förklaringen besegrade Croft helt och hållet och han bedyrade i försonlig ton, att detta värkligen var en fördel, som kom ytterst få till del.
Men lady Mary försökte genast draga praktisk nytta af Margots förklaring och sade, att det var en god sak att vinna två så väl förberedda krafter för sin representation.
— I skolen båda två få roller i mitt stycke, sade hon skrattande och lämnade sällskapet åt dess konstnärliga debatter.
Då sir John hörde, att de båda unga damerna äfven skulle spela med i stycket, ville han icke stå efter för dem, utan började flitigt läsa på sin roll. Men han hade aldrig varit så styf och stel på någon repetition. Han råkade ur den ena förlägenheten i den andra och slutligen märkte han, att han var föremål för sina medspelandes munterhet.
Hans roll fordrade, att han skulle göra den lilla fiolspelerskan sin kur. I den afgörande scenen skulle hon snyfta och gråta af svartsjuka och han skulle vara mycket olycklig däröfver och använda alla de ömma konster, medels hvilka man vågar hoppas att kunna lugna en svartsjuk älskarinna. Sir John föll tillbörligen på knä och började sina bedyranden. Han kämpade formligen efter ord, men utan att gifva akt på sina repliker. Valérie tyktes värkligen också vara mycket upprörd och brast ut i hjärtslitande snyftningar; men det föreföll honom slutligen, som om det rykt i hennes ansikte, hvilket hon försökte gömma bakom näsduken, och som om ett leende glidit fram öfver detsamma och småningom öfvergått till ett häjdlöst, om också undertrykt skratt.
— Det vore bra roligt att veta hvad det var, som beredde er ett så stort nöje, sade han, då scenen var förbi.
— Ni var värkligen för komisk, skrattade Valérie, medan hon torkade tårarna ur ögonen. Edra kärleksförklaringar läto med er engelska mauvaise honte så stela som en konfessionel bordsbön.
— Huru skulle jag då säga det? frågade Croft med denna utmanande djärfhet, som så ofta utgör den förolämpade unge mannens enda resurs.
— Jag skall visa er det, om vi hinna, efter lunchen och om vi få reda på någon lugn och stilla plats, där vi kunna repetera, svarade Valérie. —
Efter lunchen föreslog sir John trädgården som det lämpligaste ställe i och för en repetition.
— Nere på den bortersta terrassen kunna vi vara fullkomligt ostörda.
— Kom då, Margot! ropade Valérie och fattade systerns arm, vi skola repetera för monsieur ensam.
De smögo sig obemärkt ur huset och skyndade bort till det anvisade stället. Valérie ilade förut öfver de jämna gräsmattorna och hoppade från den ena sluttningen till den andra, medan sir John och Margot långsammare följde efter.
— Är det här? frågade hon och gled in genom ett båghvalf i den taxushäck, som omgaf den sista terrassen. Sedan stannade hon midt på den solbelysta platsen och klappade händerna: Ack hvad här är vackert! Detta är feernas land!
Hennes blick gled öfver den sammetslena gräsmattan, som var omgifven af täta, omsorgsfullt klipta häckar. Midt på terrassen plaskade en fontän i en förvittrad stenbassin; blomsterrabatter sträfvade upp ur den saftiga grönskan ända bort till häcken och vid terrassens bortre ända såg man ett halmtäkt lasthus, hvars dörr helt inbjudande stod öppen.
Likt ett irrbloss hade hon fladdrat omkring öfver alt och undersökt allting. Plötsligt blef hon helt allvarsam.
— Se här Margot, tag nu boken, sade hon. Du måste hjälpa oss, när vi staka oss — eller, rättare sagdt, när monsieur stakar sig, ty han är inte alls säker på sin roll. Det lilla lusthuset står här som enkom för vår skull. Jag sätter mig här. Nu kommer ni in; ni finner mig tout en pleurs, ert hjärta har smält och ni bjuder till att trösta mig — är det icke så? Nu skola vi börja — jag gråter, som ni ser. — Ack, ack! Att han kan vara så grym! — — — — Nå, hvarför kommer ni inte?
— Hvad skall jag säga? vände Croft sig ångestfullt hviskande till
Margot.
— Célia i tårar — värkligen i tårar! hviskade hon till honom. Är det möjligt — att hon ändå har ett hjärta?
— Ja, ja, så var det; jag hade alldeles glömt det. — Och han upprepade: Célia i tårar, värkligen i tårar — han stötte emot ett trädgårdsbord och försökte skjuta det åt sidan — är det möjligt — att hon ändå har ett hjärta? Célia, min älskade, kan det vara för min skull?
Men längre kom han icke.
— Förlåt, mademoiselle, men jag kan omöjligt falla på knä här, det är inte utrymme därtill.
— Tror ni, sade Valérie och vände sig om för att se honom in i ansiktet, att ni, om ni, såsom ni säger, värkligen vore förälskad, först skulle bry er hjärna angående ett bord och sedan söka er en lämplig plats för att falla på knä? — Men — vi skola flytta stolen ut på gräsplanen, där finnes utrymme nog, och så får ni börja på nytt. Men glöm inte, att ni ej får tänka på någonting annat i världen än mig!
Croft såg hastigt på henne; han var själf mycket upprörd, men det fans icke minsta spår af koketteri i hennes ansikte eller hennes sätt. Han kände, att han höll på att förlora hufvudet, och under sina bemödanden att behärska sig och undvika en värme, som kunde såra henne, tog han en likgiltig min på sig, som ådrog honom berättigadt klander.
— Nej, det här går aldrig i världen för sig, sade hon. Ni har ju inte en skymt till aning om er roll. Margot, jag tror att du och jag måste visa honom det. Jag skall vara älskaren och du är Célia. Nå: "Älskaren träder in och finner Célia gråtande."
Croft hade aldrig i sitt lif sett en så sällsam och förtjusande representation. Valérie var ett riktigt undervärk. Hennes egendomliga framställning af en stark karls känslor, den lidelse, som kufvade den forna svartsjukan, och sedan det plötsliga omslaget till ömhet, förvånade och roade Croft på det högsta. Men ögonblicket därpå gaf han med om möjligt ännu större intresse akt på den äldre systern. Hennes framställning af hjältinnan var förtjusande, ja, nästan fulländad; men det, som öfverraskade den unge mannen, var, att systerns personlighet icke ett enda ögonblick var utplånad för henne. Hon uttalade de koketta ord, hon hade att rikta till henne, med en ljuf undfallenhet, som var oändligt rörande; hon lät besegra sig af sin lille, glödande älskare och svarade honom med hjärtliga, ömma ord; men det var systerlig kärlek, som strålade i hennes ögon, det var Margot Kostolitz, som till slut kärleksfullt slog armarna omkring sin lilla Valérie, icke Célia, som sjönk i sin älskares armar.
— Ni måste försöka att göra det på samma sätt, sade Valérie, som slutligen reste sig och torkade värkliga tårar ur sina ögon. Precis så, med äkta känsla och glöd. Ni får inta glömma, att ni är alldeles förtviflad för Célias skull.
Croft svarade ingenting; han var upprörd och förvirrad. Valéries råd öfverraskade honom, men den enkelhet och naturlighet, med hvilka hon gaf det, gjorde, att hans fåfänga icke kunde känna sig kittlad. Det var blott ur konstnärlig synpunkt bon önskade, att han skulle inlägga mera eld och glöd i sitt spel.
Medan han tyst betraktade henne, smög hon sig förbi honom och lät sina små fötter behagfullt glida öfver den släta gräsmattan.
— Hvad den ar förtjusande jämn och hal! utropade hon. Här kunde älfvorna dansa! Åh, det är en utmärkt idé — detta är älfvornas balsal. Ser ni, monsieur, nu skall jag visa er hvad de gör, när månen kommer fram och alla fåglar gått till sängs och daggen sakta, sakta sänker sig för att kyssa blommorna i sömn.
Medan hon talade hade hon plockat några stora rosor och höll stänglarna mellan sina fingrar så, att blommorna hängde nedåt marken.
— Ser ni, sade hon, detta är älfvornas kastagnetter. De säga oss stackars tungrodda dödliga ingenting, men när älfvorna dansa åstadkomma de den härligaste musik. Nå, Margot, som älfvorna icke äro här, måste du sjunga, för att jag skall kunna dansa.
Margot lydde; hennes röst var mild och djup, men icke stark; och sedan sträkte Valérie upp armarna öfver hufvudet och låtsades leka med sina doftande kastagnetter och dansade därtill. Det föreföll John Croft som om det legat ännu mera skönhet och poesi i detta utförande än i hennes musik. Den graciösa gestalten sväfvade fram, så att den knappast rörde vid marken, det förtjusande lilla ansiktet var liksom i extas riktadt uppåt och dess uttryck skiftade hvarje ögonblick, hvarje rörelse, fall af nytt behag, ny trollmakt, tyktes erbjuda åskådaren en ny öfverraskning. Själf var hon — en dröm — ett poem. Det låg någonting så säreget, så litet värkligt i hela scenen, att sir John knappast kunde tro, att han såg den med sina jordiska ögon. Det af solljus och blommor fylda ställets skönhet utgjorde den lämpligaste bakgrund för den luftiga gestalten. Solskenet spred ett förklarande skimmer öfver hennes hvita dräkt och rosornas blomblad, som lossnade vid hennes snabba rörelser, fladdrade omkring henne; de små lockarna som omgåfvo hennes panna, uppfångade ljuset, då hon rörde sig, och föreföllo lik en växlande hälgongloria.
Han gaf med återhållen andedräkt akt på henne. Men hon slutade blott alt för snart med en prydlig, liten nigning.
— Na måste vi gå och göra oss i ordning till vår konsert, sade hon.
— Mademoiselle, utropade Croft ifrigt, om ni i morgon ville dansa, sedan teaterpjesen är förbi, skulle hela huset skakas af applåder.
Valérie brast ut i skratt.
— Föreställ er, huru programmet skulle se ut! ropade hon. "Mademoiselle Valérie Kostolitz skall utföra en dans efter egen komposition."
— Valérie, huru kan du prata sådana dumheter, afbröt Margot henne allvarsamt; sedan vände hon sig med blixtrande ögon till sir John och fortfor:
— Ni misstager er, min herre, om ni tror, att min syster någonsin skulle gå in på att dansa offentligt. Jag vet sannerligen icke hvad som föranledt henne att tillåta sig detta enfantillage.
— Ta, ta, ta, syster lilla! utropade Valérie, om jag dansade, så sjöng du därtill.
— Detta är ingenting att skratta åt, genmälde Margot med glädande kinder och vredgade blickar; du borde inte prata, såsom du ofta gör. Du gifver människorna så oriktiga föreställningar om dig.
Valérie blef plötsligt helt mild och medgörlig.
— Jag skämtade naturligtvis blott, sade hon, det skulle väl aldrig falla mig in att uppträda och dansa offentligt.
— Och jag försäkrar, inföll Croft, att jag inte menade någonting ondt. Jag kom endast fram med förslaget — hvilket jag nu finner högst dåraktigt — emedan jag tykte det var skada, att andra människor icke skulle få ha samma njutning som jag.
Men Margot lät icke blidka sig, hon gick rak och med högburet hufvud före de andra bort åt byggnaden till.
— Mademoiselle Valérie Kostolitz är musik-konstnärinna och ingenting annat, sade hon.
— Mais certainement, medgaf Valérie mycket mildt.
Till Crofts stora öfverraskning var mildheten fullkomligt äkta. Rollerna tyktes vara ombytta, nu var det den äldre systern, som skulle försonas.
Men då de en timme därefter visade sig på estraden i Brackenhursts rådhussal, hade hennes ansikte åter sitt vanliga uttryck af tålig och öm vaksamhet.
Den första nummern på programmet var en körsång, som mera eller mindre korrekt utfördes af lady Marys bykör, en prestation, som beredt de uppträdandes anhöriga den största tillfredsställelse, medan den framkallade en ganska skarp kritik hos dem, som intresserade sig för andra körer. Sedan hade en ung läkare från grannskapet med kraftig basröst sjungit en munter sjömansvisa. Valérie, som uppträdde strax efter honom, såg ut som om hon icke hörde hit, och publiken uppskattade icke häller så som sig borde det konstnärligt fulländade föredraget af en Brahmsk dans, som hon spelade. Ett par äkta musikentusiaster applåderade visserligen lifligt och gjorde förtviflade ansträngningar att ernå ett da capo, men flertalet af de närvarande längtade efter programmets fortsättande, efter uppträdandet af en "herre från staden", som utlofvat en negervisa i negerkostym. Darrande af sinnesrörelse hade Margot och Valérie dragit sig tillbaka, och nu förkunnade högljudda, hänrykta utrop "herrns från staden" uppträdande, hvilken trädde fram ytterst komisk med svärtadt ansikte och en oerhörd löskrage för att med skorrande röst förkunna, att hans rummy-tum-tum var mycket komisk.
Han måste naturligtvis sjunga om sin visa; han hade uppenbarligen vunnit priset. Men de båda fröknarna Brown-Jones som klädda i italienska bondflicksdräkter sjöngo en duett, gjorde honom nästan rangen stridig. Sedan kom turen åter till Valérie. Hon spelade Wieniawskis legend med en obeskriflig poesi ock trollmakt och applåderades åter af några entusiaster, men den stora massan förblef oberörd.
— Jag spelar inte vidare, ropade hon med tårar i ögonen, jag har fått nog af de här människorna!
— Valérie! jag ber dig! svarade Margot, ditt namn står ännu två gånger på programmet — min älskling, alt måste ju ha en början. De skola nog uppskatta dig, då de lära känna dig.
— Jag uppträder icke vidare, sade Valérie, det tager lifvet af mig.
— Ack, chérie, chérie, tänk om alla våra — tänk om vårt besök slutar med ett fullständigt misslyckande, om lady Mary Bracken och hennes vänner bli förnärmade! Jag ber dig så innerligt: gör våld på dig!
— Nej, sade Valérie halsstarrigt; hon hade lagt in fiolen i lådan och satte sig nu med hopknäpta händer. Jag spelar bestämdt icke mera; det är slut.
Blek och förfärad smög Margot sig fram på sidan om scenen och gaf ett tecken åt sir John, hvilken satt på första stolraden.
— Hvad skall det nu bli utaf? ropade hon alldeles utom sig, min syster vill inte spela mera. Hon säger, att hon ej kan — men, Herre Gud, så är det också en publik! Ack, jag ber er, lägg er ut för oss hos er tant, så att hon ej blir ond — säg, att jag skall spela — sjunga — alt hvad hon önskar.
— Hvarför fordrar ni ej, att er syster skall spela? frågade Croft. Hon brukar ju vanligtvis rätta sig efter er.
— Nej, nej. Härvidlag vore det gagnlöst — här hjälper ingenting. Ack, monsieur, ni vet icke hvad konstnärsnycker vilja säga.
Sir John gick fram till sin tant och sade till henne, att fröken Kostolitz plötsligt blifvit sjuk och omöjligt mera kunde uppträda; men hennes syster skulle i stället gärna intaga hennes plats, tillade han.
Lady Mary blef mycket bestört.
— Den stackars flickan! sade hon, hon tycker visst, att luften här är kväfvande — och det är den också. Hör på, John, för henne till sjuksköterskeinstitutet; där veta de nog hvad de skola göra, de gifva henne luktsalt och dylikt. Säg henne, att det inte gör någonting, om hon inte spelar mera. Vi reda oss mycket bra utan henne — jag är öfvertygad om, att fröknarna Brown-Jones sjunga en gång till och att herr Brook åter tager fram sin banjo. Spelar han inte bra? Alla människor äro förtjusta!
Medan fröknarna Brown-Jones till publikens stora belåtenhet ånyo sjöngo en duett och herr Brook så ofta kraxade sin refräng "Jam, jam, jam", att han blef alldeles hes, följde sir John de båda systrarna — sedan han biktat sin lilla nödlögn för Margot — ut i friska luften och skaffade dem en droska.
— I gören bäst uti att fara raka vägen hem, sade han. I kunnen ju säga lady Mary, att ni föredrog att återvända hem för att hvila.
Valérie hörde icke hvad han sade. Hon hade slagit armarna omkring
Margots hals och brast i en ström af lidelsefulla tårar.
— Ack, Margot, Margot, snyftade hon. Jag har gjort fiasko, fiasko. Det är ingen annan än du, som tror på mig!