IV.
Capriccioso.
På aftonen underrättade Margot sin värdinna, att Valérie fortfarande var alt för angripen för att kunna deltaga i middagen. Lady Mary var full af hjärtligt medlidande och gjorde allehanda förslag för att häfva det onda; hon erbjöd värkligen alt möjligt från och med champagne till en sängvärmare. Men Margot tillät endast, att en kopp buljong skickades upp till henne.
— Och hon dricker inte ens den, sade hon halfhögt till sir John, som stod bredvid henne. När Valérie är sådan som nu, förtär hon ingenting. Hon ligger på golfvet i sitt rum och vill inte tala med någon.
— Hon låter bestämdt saken gå sig alt för djupt till sinnes. När alt går omkring uppskattades hennes spel värkligen så mycket hon kunde vänta sig det på en dylik ort och af en dylik publik. Om man föredrager herr Brooks jättelika krage framför er systers spel, så är denna dåliga smak någonting man bör skratta och ej gråta åt.
— Någonting att skratta åt! upprepade Margot med darrande läppar. Om ni viste, huru vi hade räknat på denna konsert! Hvilka förberedelser vi gjort! Huru hon, den lilla stackaren hoppades på det hon drömde sig som en triumf. Och nu — ack, jag kan knappast uthärda den tanken — nu måste vi åter börja från början. Det har icke fört oss ett steg framåt och det är så svårt att ensam bana sig väg i det stora London. Ingen känner oss, ingen hjälper oss — vi båda måste själfva kämpa oss fram och det år mången gång bra svårt.
I och med detsamma gafs det tecken till middagens början och Croft måste motvilligt lämna Margot för att föra en öfvermåttan tråkig enkenåd till bordet.
Under måltiden var han ännu mera tankspridd än dagen förut. Han kunde icke ur sitt sinne förjaga bilden af den lilla Valérie, som gråtande låg på golfvet och icke ville låta trösta sig. Hvilken motsats mot denna bild och den, som hela eftermiddagen föresväfvat honom! — den soliga, leende varelsen, omkring hvilken den hvita dräkten fladdrade, medan rosenbladen föllo ned omkring henne. Tid efter annan kastade han öfver bordet en blick på Margot, och hennes bleka ansikte och nedslagna min väkte hans medlidande. Hennes förtroende hade djupt gripit honom. Han tänkte för sig själf, att denna stolta och sansade unga kvinna troligtvis icke ofta unnade sig lättnaden att tala om sitt lifs strider; och hvilka strider var det icke! Stackars små, i skogen vilsegångna barn! Huru kunde de väl hoppas att finna sin väg i den vildmark, dit ödet kastat dem? — Och det led likväl intet tvifvel: Valérie behöfde endast bli mera bekant, endast på rätt ort bli hörd af den rätta publiken för att med ens skapa sig ett namn. Han måste ännu en gång tala med Margot och se vad som göras kunde. De måste ju ändå ha några vänner — de kunde ju omöjligt ha kommit till London utan några som hälst rekommendationer. Han skulle riktigt allvarligt tala med sin tant. Om hon en gång hade antagit sig de unga varelserna, fick hon ej åter draga sig ifrån dem. Om hon skref till sina otaliga vänner, så blefvo de ju redan därigenom bekanta. Och han skulle äfven själf se till, hvad han kunde göra. Om de sökte elever, skulle han skaffa dem några. Croft log ett belåtet leende vid tanken på, att han skulle spela den goda fens roll, och sedan såg han på Margot och kände sig helt orolig öfver, att hon såg så sorgsen ut.
Efter middagen gick Margot upp för att se om sin syster, men då Croft trädde in i förmaket, var hon redan åter där.
— Huru är det med mademoiselle Valérie? frågade han, i det han tog plats bredvid henne.
— Jag vet icke; hennes dörr var stängd och hon släpte icke in mig.
— Är det inte bra ovänligt af henne? frågade Croft.
— Sådan är hon, svarade Margot och rykte lätt på axlarna; sedan tillade hon hastigt: — Det gick henne mycket djupt till sinnes.
— Talar ni om konserten? frågade lady Mary i förbigående. Er syster spelade alldeles förtjusande, nickade hon åt Margot, och sågo fröknarna Brown-Jones inte utmärkt bra ut? Det var min idé, att de skulle vara klädda i italienska bondflickskostymer — det tycka alla människor så om. Alla voro förtjusta! Min konsert var värkligen en stor framgång.
Hon gick vidare, synbarligen med känslan af att ha sagt någonting angenämt, och Margot såg på sir John.
— En framgång! sade hon.
— Var inte så nedslagen, sade sir John vänligt. Alt reder sig nog med tiden. Er syster behöfver blott de rätta åhörarna — bara hon en gång väl blir bekant — blir hon också uppskattad efter förtjänst.
— Men det är just svårigheten att bli bekant. Vi kände ingen kristen själ, då vi kommo hit, sedan dess ha vi visserligen lärt känna några personer, men de äro icke ens af det slag vi kunna ha nytta af, tillade hon med en lätt suck.
— Du milde himmel! utropade Croft nästan omedvetet, hvad var det då, som förmådde eder att komma till London?
Margot rätade på sig.
— Jag har i alla tider önskat, att min syster skulle göra sin debut i London, sade hon en smula stelt, sedan tillade hon hastigt: — Snart kommer det nog att gå framåt för oss. Det fordras naturligtvis tid; men vi ha redan några bekanta och småningom få vi väl också elever.
— Jaså, I tagen emot elever, sade Croft fundersamt. Naturligtvis. Det hade jag alldeles glömt! Vill ni taga emot mig som elev?
Hon kastade en misstänksam blick på honom, men han var fullkomligt allvarsam.
— Jag ville gärna lära mig spela fiol, fortfor han.
Margot brast ut i ett klingande skratt.
— Ämnar ni nu först börja därmed? Jag fruktar det är en smula för sent.
— Då tager jag naturligtvis sångtimmar, sade sir John. Jag försäkrar er, att jag har röst — en riktigt nätt röst, försäkrar man mig — och jag har redan förut tagit timmar, men hade aldrig tid att riktigt allvarsamt egna mig däråt!
— Allting är värdt att allvarsamt sysselsätta sig med, om man i allmänhet har lust för allvarsamma sysselsättningar, sade Margot. Har ni nu tid att studera musik? Ty annars är jag inte angelägen om att gifva er undervisning.
— Ja, nu har jag tid, sade sir John, till och med mera än nog. Då jag först började syssla med musik, var jag värkligen mycket upptagen af annat; ni vet af alt sådant, man har att göra som ung man.
— Hvad gjorde ni då? frågade hon allvarsamt.
— Kors, jag hade gått in i den diplomatiska tjänsten och hängaf mig åt vilda drömmar att spela en roll i världen. Jag hade utstakat en bana för mig — Gud vet hvad jag alt ämnade företaga mig! Jag studerade och läste och skref en hel hop saker, hvilka jag ansåg nödvändiga, för att jag skulle komma fram i världen. Och sålunda, afbröt han sig med ett lätt skratt, hade jag värkligen icke mycken tid öfrig att egna åt musiken.
— Och nu? sade Margot och drog frågande opp ögonbrynen.
— Åh, nu är jag en fri människa. Min farbror var nog vänlig att för några år sedan helt oväntadt dö, och jag har trädt i hans skor. Nu behöfver jag inte arbeta.
— Behöfver inte?
— Nej, jag känner mig fullkomligt nöjd och belåten. Jag önskar icke att få det bättre i världen än jag har det; hvarför skall man då göra sig till slaf?
— Ni har således intet arbete mera för händer? Ack, ett sådant lif! Om jag vore karl, sak samma huru rik som hälst, skulle min sträfvan gå ut på att utföra någonting, skapa mig ett namn. Jag skulle välja mig ett yrke, draga nytta af mitt lif! — Hvad det är för en tröstlös uppfattning af tillvaron att gå sysslolös — att ingenting göra, emedan ni är rik nog därtill.
— Sluta för all del! sade Croft rodnande, ni är så förfärligt energisk, att jag känner mig helt illa till mods.
— Hvad skulle jag inte alt göra, om jag vore karl, fortfor Margot utan att bry sig om hans inpass, och till på köpet rik såsom ni. Ni är troligtvis icke mycket öfver trettio år, tillade hon fundersamt betraktande honom, men ni har icke desto mindre helt lugnt beslutat er för att egna er åt ett sysslolöst lif. Ni borde skämmas!
— Jag skäms också, sade Croft ödmjukt. Jag skall börja mitt nya lif
ned att lära mig sjunga. Vill ni undervisa mig eller gör er syster det?
— Jag skall undervisa er, sade Margot hastigt och, såsom John tykte, en smula högmodigt. Min syster ger inga lektioner.
— Om ni tillåter, skall jag uppsöka er i London, sade den unge mannen, och då kunna vi komma öfverens om alt. Men vet ni, att jag alt är litet rädd för er, ni är så sträng!
— Jag fruktar, att jag var tämligen ohöflig, men jag känner mycket lifligt i detta afseende. Jag har hela mitt lif igenom arbetat så tungt, men jag kan så litet uträtta — och när jag då ser människor, som kunde göra så mycket och som ej vilja försöka det, blir jag förargad.
I och med detsamma kom lady Mary och bad Margot spels något på pianot.
— Ungdomen har stor lust att dansa, sade hon. Månne fröken vill vara snäll och spela?
Fröken Kostolitz var förstås redobogen, och lady Mary släpade sir John med sig, för att han äfven skulle bidraga till nöjet. Längre fram på aftonen upplyste han Margot om, att han för sin del arbetat så tungt, att till och med hon kunde vara nöjd, ty han hade dansat med sex damer, hvilka alla voro tunga som bly och dumma som gäss.
Morgonen därpå frukosterade Valérie på sitt rum; Margot tyktes vara orolig och bekymrad, och John Croft tykte sig läsa en stum bön i hennes ögon. Han satte sig vid frukosten bredvid henne och frågade:
— Hvad har händt? Är er syster ännu icke vid bättre lynne?
— Jag är riktigt orolig, sade Margot hastigt och med låg röst. Valérie packar.
— Packar hon? Ämnar hon då resa i dag?
— Ja genast — så fort frukosten är förbi.
— Det kan hon inte, sade Croft mycket bestämdt. Teaterrepresentationen är i afton. Hon kan inte resa innan dess.
— Jag vet det och jag har äfven sagt henne det, svarade Margot bedröfvad, men hon hör inte på det. Hon säger, att hon känner sig olycklig här och att hon aldrig mera kan visa sig för dessa människor.
— Är det inte bra oförnuftigt? frågade sir John. Min tant kommer att bli mycket ond, om hon i sista ögonblicket förstör alla hennes planer och hindrar styckets uppförande. Och slutligen och sist, tillade han med växande otålighet, är det väl icke lady Marys fel, att människorna här äro så enfaldiga.
— Jag vet, jag vet, medgaf Margot djupt bedröfvad. Jag har sagt henne alt hvad jag bara kunde upptänka, men hon hör inte på mig. Hon har packat sin egen koffert och nu håller hon på med min.
Sir John rynkade ögonbrynen.
— Jag tillstår, att jag inte begriper detta, mademoiselle. Jag vet, att ni, då ni så vill, kan tvinga er syster att lyda; nu vill ni påtagligen ha mig att tro, det ni ej eger någon makt öfver henne.
— Nej; ni kan inte häller förstå det, sade Margot gråtfärdig. När Valérie helt och hållet är sig själf, kommer jag alltid till rätta med henne; men tid efter annan får hon ett anfall, en nyck — huru skall jag kalla det — och då följer hon blott sitt eget hufvud, om jag också säger hvad jag vill. Efteråt ångrar hon sig nog, men då är olyckan redan skedd.
— Och denna gång kommer olyckan att vara ganska betydande, sade Croft. Det kommer att bli en treflig scen, då min tant får höra, att I faren härifrån. Hon kommer naturligtvis att föra det vidare — hon är en mästarinna däruti — och hennes vänner komma att göra detsamma och tillfoga er syster mycken skada. Ni måste förmå henne att stanna. Han var mycket allvarsam och dessutom mycket förargad. Han hade aftonen förut mycket tänkt på de båda unga flickorna och uppgjort allehanda planer för att hjälpa dem; men han hade framför alt räknat på lady Mary Brackens bistånd i och för utförandet af dessa planer; och nu ville detta dåraktiga, egensinniga, snarstuckna, lilla geni utsätta sig för värdinnans och hennes vänners obevekliga vrede.
— Säg er syster, att hon ej får resa, och då Margot svarade med en
lätt axelryckning, fortfor han: Vänta, jag skall själf tala med henne.
Var så god och säg henne, att jag ber att få tala några ord med henne.
Fråga henne om hon ej ett ögonblick vill komma ut på terrassen?
Då frukosten var förbi, gick Margot upp till sin syster, hvilken hon fann kämpande med koffertremmarna. Då Margot framförde sir Johns hälsning, upphörde Valérie ett ögonblick med sitt arbete.
— Hvad vill han mig? frågade hon med rynkad panna.
— Huru skall jag veta det? svarade Margot, det är visst bäst, att du själf går och hör efter det.
— Men jag säger på förhand, sade Valérie med en mycket beslutsam blick, att jag inte låter öfvertala mig att stanna. Jag är fast besluten. Gå och säg lady Mary Bracken, att vi återvända till London i dag, ock fråga henne när något tåg går.
— C'est bon, c'est bon, sade Margot lugnt. Gå du nu under tiden och tala med sir John.
Hon satte sig på sängen medan Valérie gick ned och fastän hon låtsade vara så likgiltig lyssnade hon likväl med största oro efter den återvändande systerns steg. Slutligen hördes de snabba och lätta ute i korridoren. Dörren flög upp och Valérie visade sig med ansiktet strålande af belåtenhet.
— Vi stanna, förkunnade hon.
Margot var nog försiktig att icke alt för tydligt visa, huru glad hon blef.
— Jaså, du har kommit på andra tankar? frågade hon.
— Sir John har bragt mig på andra tankar, genmälde Valérie. Han är mycket rolig — sir John. Jag tycker bra mycket om honom och det är bara därför jag stannar. Se inte så förskräkt ut, Margot lilla! Ser du, jag är åter vid alldeles godt lynne. Jag är inte det minsta spleenig mera. Om du nu vill vara riktigt snäll, så packar du åter upp de stora koffertarna. Jag är så trött, så trött! Det var så ansträngande att packa ned allting; nu kan du lilla syster i din tur packa upp dem, det är vida lättare.
— Ack, Valérie, Valérie, sade Margot med ett halft ömt, halft förebrående leende, du är och förblir då alltid ett barn.
— Och du kommer alltid att vara en riktig mormor, utropade Valérie hoppande och dansande omkring henne. Nej, en farfar, en patriark; det är mycket mera vördnadsbjudande — patriarken Margot! — Tiens! Det var en idé. Jag skall kalla dig min patriark, min Bon-Papa. Kommer du ihåg, huru det är i Le petit Chose, där hjälten kallar sin bror "La mère Jacques." Jag fann idén så vacker — jag tycker så mycket om boken, fastän du icke ville låta mig läsa den till slut, emedan du sade, att det ej var någonting för unga flickor. Jag skall därför kalla dig för farfar Margot. Au revoir, Bon-Papa. Nu går jag ned för att repetera en gång till med sir John. Han var för lustig, då han talade om repetitionen. Om du hört honom, hade du ej kunnat låta bli att skratta. Han sade, att det skulle vara förbi med hans skådespelarebana, om jag nu reste bort! Om han vore tvungen att förtjäna sitt bröd som skådespelare, tror jag han skulle svälta ihjäl, stackars karl! Nu skall jag gå ned till honom och lära honom att säga: "Jag älskar dig, Célia", i en ton, som är mindre isig än i går. Du kan emellertid packa upp koffertarna.
— Jag kommer med, sade Margot hastigt, jag hinner nog alltid med koffertarna. Du behöfver mig att sufflera.
— Nej, det behöfves icke, jag kan både hans och min roll. Huru är det nu det börjar: "Célia, från och med det första ögonblick jag såg dig kände jag en underbar glöd väckas i mitt hjärta." Ack Margot, minnes du, huru han sade det i går? Han hade lika gärna kunnat läsa upp två gånger två! Men farväl nu — nej, du behöfver inte följa med; jag tror han är mera ogenerad, då vi äro allena. Dessutom vill jag ha koffertarna ur vägen.
Men i stället för att packa upp koffertarna satt Margot, sedan hennes syster gått, helt stilla och såg mycket orolig och förvirrad ut. Den plötsliga eftergifvenhet Valérie visat gentemot sir Johns bön sedan hon envist afslagit alla andra, oroade den lilla, ängsliga systern. Hon erfor till och med en viss känsla af afund. Denne främling hade segrat där hon dukat under. Och dessutom väkte Valéries strålande ansikte hennes upprepade försäkran, att hon tykte om sir John, och hennes antydan, att han skulle vara mera ogenerad, om de vore på tumanhand en viss oro hos systern. Där Margot nu satt på sin säng med de fina, smala händerna knäpta omkring knäna undrade hon, huruvida hon gjort rätt, då hon skänkt denne man sitt förtroende. Hvad viste hon egentligen om honom? Han var uppenbarligen vänlig och god samt bemödade sig synbarligen att visa dem all möjlig vänlighet; men var inte detta en främlings plötsliga deltagande redan i och för sig misstänkligt?
Margot rodnade och bet sig i läppen, då hon tänkte på det samtal, hon i går afton haft med honom. Hon hade talat med honom om deras fattigdom och deras strider — hvarför hade hon varit så dåraktig? Huru kunde hon väl tro, att en vacker, sorglös ung flanör såsom John Croft skulle bry sig om två obekanta, fattiga små konstnärinnors bekymmer? Hennes berättelse hade troligtvis blott väkt ett slags ytlig nyfikenhet hos honom. Det hade roat den unge mannen att få kasta en blick i en sfär, som var så himmelsvidt skild från hans. Ja, han hade roat sig åt dem. Först hade han på skämt föreslagit, att han skulle lära sig spela fiol! Fiol! Vid trettio års ålder! Detta borde ju redan ha visat henne, huru litet allvar han hade med sig. Sedan hade han sagt, att han ville taga sångtimmar — för Valérie — ja, han dref bestämdt gyckel med barnet. Då denna tanke vaknade hos Margot, flög hon upp från sängen, och utan att bry sig om de ouppackade koffertarna ilade hon utför trappan och ut ur byggnaden raka vägen till den gröna terrassen, där repetitionen försiggick i går. Då hon närmade sig hörde hon ljudet af röster — sir John deklamerande med vida mera kraft och energi än förut och Valérie skrattande och kommenderande.
Då Margot uppenbarade sig i taxushäckens hvalfbåge, resta sir John sig tämligen hastigt från sina knän, och Valérie flög från trädgårdsstolen, där hon hittils suttit, och klappade händerna.
— Min elev gör framsteg, ropade hon, il avance à grand pas! Ah je t'assure, nous avons bien travaillé — icke sant, sir John? Nu borde du höra, när han säger till Célia, att han älskar henne! Det är någonting helt annat.
Margot kastade en frågande och orolig blick på sir John, det frapperade henne, att han såg litet besynnerlig ut.
— Då herr Croft nu kan sin roll, tycker jag det vore bäst, om du återvände in. Kom ihåg, att du ännu icke träffat lady Mary Bracken och att hon på det vänligaste gjort sig underrättad om ditt befinnande.
Valérie gjorde en liten, förtretad grimas.
— Det är så vackert här ute, sade hon.
— Generalrepetitionen eger snart rum.
— Bon, sade Valérie, då skola vi gå till generalrepetitionen. Glöm inte min undervisning, herr elev.
Hon skyndade ut genom häckhvalfvet och dansade framför dem utmed vägen.
Hvad hon var för ett barn! — Hon hade icke kunnat vara mera ointresserad, om sir John varit en fem års gosse. Han roadt henne, men ibland kunna femåriga gossar också roa en. Men sir John? Det led intet tvifvel, att icke Valérie också roade honom, men månne leken också var lika harmlös och oskyldig på hans sida som på hennes?
Vid den därpå följande repetitionen märktes det tydligt, att Croft dragit fördel af Valéries undervisning. Ingen som nu lyssnade på hans kärleksförklaringar kunde mera tvifla på deras uppriktighet. Han föll så naturligt som möjligt på knä och då Célia grät, torkade han med den största ömhet hennes tårar.
Den enda, som icke fägnade sig åt air Johns utmärkta prestation, var den stackars Margot; alla andra voro förtjusta.
— Jag har ju alltid sagt, att min nevö är en förträflig skådespelare, sade lady Mary, men denna gång tycker jag han öfverträffar sig själf. Rollen passar så bra för honom. Han är ett riktigt ideal för en ung älskare!
Pjesen hade en enorm succès. Alla platser voro upptagna, men det strömmade ändå folk till. Till en början styrde lady Mary skådespelarne en smula, då hon högljudt hviskande utdelade sina anvisningar:
— Stig upp — stig upp — där borta finnes det ännu plats. — Bären in ett par bänkar. — De personer, som befinna sig längst bort, i salen, måste stå.
Då hon slutligen kom så långt, att hon satte sig och höll sitt program helt stilla, gick alt bra. Applåderna voro stormande, Célia och hennes älskare ropades in efter hvarje akt och vid pjesens slut måste de komma in tre gånger och det var riktiga ovationer för dem.
Då sir John slutligen ledde Valérie ned från scenen, frågade han, medan han blickade in i det strålande lilla ansiktet och ovillkorligt trykte hennes hand:
— Tillfredsställer denna triumf er icke? Jag tycker den borde hålla er skadeslös för den missräkning ni nyligen led.
Hon drog genast sin hand till sig och hennes ansikte mulnade.
— Åh, sade hon, det är någonting helt annat; detta är lek, men min musik utgör hela mitt lif.
Skådespelarne slöto sig, klädda i sina kostymer, till det öfriga sällskapet. Hjälten och hjältinnan sutto förstås vid supén bredvid hvarandra; man drack deras skål och alla voro muntra och glada. Valérie tyktes ha glömt alla sina sorger och bekymmer och var den gladaste af alla. Hon var mera än glad, hon var riktigt uppsluppen. Hon talade om sig själf som Célia och kallade sir John för sin fiancé. Margot, som satt borta vid andra ändan af bordet, sökte förgäfves att med varnande blickar hålla henne inom skrankorna; Valérie observerade det icke. Den unga duennans ansikte blef helt blekt under puder och smink; hon satt som på glödande kol.
Ingen viste bättre än hon, att barnet icke menade någonting ondt därmed; men hvad skulle alla de andra tänka? Det var så viktigt för Valérie i hennes ställning att vara riktigt klok och försiktig och att ej utmana klandersjukan.
— Vi resa då lyckligtvis i morgon, tänkte hon inom sig, medan Valérie skrattade och pratade dumheter.
Men då sir John morgonen därpå följde henne och hennes syster ned till vagnen, som skulle föra dem till stationen, satte Valérie skräck uti henne, då hon plötsligt lutade sig ut genom fönstret och ropade:
— Vår nummer är tjugoåtta, glöm inte, tjuguåtta! Au revoir!