V.

Giocoso.

Systrarna Kostolitz hade hyrt sig rum i ett litet, möbleradt hus vid Pitt Street. Alla husen vid Pitt Street voro små, men detta tyktes vara det minsta.

I förstugan var det knappast rum för två personer och trappan var så smal, att en något korpulentare person måste gå med sidan förut uppför densamma. Linoleummattan, som beklädde trappan och förstugan, var alldeles upprispad på kanterna och det syntes icke mera ett spår af mönstret. Denna linoleummatta utgjorde Valéries förtviflan.

— Den sticker folk i ögonen, klagade hon. Hvar och en som kommer in i huset måste genast se den. Käraste Margot, det kommer att behöfvas hela vår trollmakt för att utplåna det intryck den framkallar.

De små rummen en trappa upp måste naturligtvis antaga något af sina nuvarande innevånarinnors originalitet; men det allmänna intrycket var likväl besynnerligt och fullt af motsägelser. De båda systrarna hade några mycket värdefulla egodelar, spillror från bättre dagar. De hade fyra eller fem värkligen goda taflor, ibland dem porträttet af en utomordentligt vacker kvinna, hvilken man på likheten med Margot lätt igenkände som de båda flickornas mor; sedan en härlig en Erardflygel, som upptog största delen af det åt gatan belägna lilla mottagningsrummet, och slutligen ett vackert Vernis-Martin-skrifbord. Men golfvet var betäkt med en billig röd matta och de öfriga möblerna voro af enklaste slag. Den mest komiska effekt åstadkoms likväl i och genom Valéries dekoreringsförsök. Likasom många andra konstnärer saknade hon, märkvärdigt nog, det, som andra människor kalla för god smak; bara hon fick färg och omväxling frågade hon icke efter, huru många mot hvarandra stridande föremål hon samlade ihop. Sålunda gick hennes hjärtas önskan nu ut på att pryda den smala flygeldörren mellan deras båda små mottagningsrum med en portière.

— Jag måste ha en portière, Margot, sade hon, en blå plyschportière.

— Och hvar tänker du få pengar därtill? frågade den förnuftiga Margot; god plysch i denna bredd skulle bestämdt kosta tio shillings per yard.

Men Valérie var fullkomligt öfvertygad om, att hon skulle få billigare tyg, och sedan hon snokat igenom en massa annonser och gjort sina ströftåg till flere butiker, elektriserade hon sin syster en vacker dag med tillkännagifvandet, att hon funnit just hvad de behöfde.

— Läs! ropade hon och stack en tidning i händerna på henne. Ser du här: Fullständiga portièrer med solida mässingsstänger och ringar, plyschette i alla färger 7 shillings 6 pence. Hvad säger du om det — 7 shillings 6 pence komma icke att ruinera oss.

— Till det priset kunna de icke vara bra, sade Margot. Plyschette — hvad är plyschette?

— Plyschette är troligtvis något slags plysch, utropade Valérie ifrig som förut. Och hvad gör det för resten, om det är plysch eller plyschette! Vi få vår blå portière och det är hufvudsaken.

Portièren köptes — i förbigående sagdt, två portièrer, ty de till 7 shillings annonserade hade endast passat till en mycket smal dörr — och Valérie klef upp på ett bord och satte själf upp den. Plyscbetten var icke synnerligen tät och fast i väfnaden och icke häller alt för bred — men när man drog gardinerna väl strama togo de nästan ihop i midten och när man sedan fäste upp dem med vackra snören och toffsar, kunde ingen människa se, att de ej voro fodrade och att de ej gingo ända ned till golfvet. Valérie var förtjust och rummet gjorde påtagligen icke ett så skrikande intryck mera. Där funnos dessutom åtskilliga arrangement i Madras-musslin och en samling glas- och porslinspjeser, hvilka alla hade Valérie att tacka för sin härvara. Margots smak var mycket enklare och allvarligare, men hon tillät systern att styra och ställa huru hon behagade — det roade och sysselsatte henne. Hon protesterade endast, då Valérie hade lust att framkalla några bizarra effekter i sin egen klädsel.

— Nej, nej, sade hon då obevekligt, det är min afdelning. Du får pryda hemmet, men jag sköter om din toilette.

Efter deras återkomst från Brackenhurst utvecklade Valérie plötsligt en alldeles ny energi.

— Nå, sade hon med ett illparigt leende, nu då vi gjort så många förnäma bekantskaper och kunna vänta, att somliga personer komma och söka upp oss, måste vi vara förberedda därpå. Margot, tapeterna äro hopplösa. Med dem kan man absolut ingenting göra.

Det var i själfva värket ett ovanligt fult mönster af det billiga, färglösa slaget, som är vanligt vid Pitt Street.

— Det enda vi kunna göra, fortfor Valérie, är att gömma dem så mycket som möjligt. Ha vi några pengar mera, Margot?

— Ja litet, sade Margot.

— Kom då ut med mig. Vi måste köpa litet mera Madras-musslin samt några porslinstallrikar och japanesiska solfjädrar.

Margot suckade. Ännu mera Madras-musslin! Men om det förströdde Valérie och drog hennes tankar från sir John, så betydde det ju ingenting, om hon också dekorerade rummet med huru mycket tyg som hälst. Och Valérie drog henne från den ena butiken till den andra. Hon blef genast alldeles betagen i alt, som var uthängdt i fönstren, och sedan bittert besviken, då hon betraktade det på närmare håll. Därpå sysslade hon flere dagar mycket ifrigt med nål och tråd, ehuru hon faktiskt mycket oskickligt handterade dem. Sedan släpade hon fram hammare och spikar, och Margot måste hålla till godo med bullret och med hela det lilla rummets omskapande. En gång hade hon likväl lust att opponera sig, nämligen då Valérie knöt blå bandrosor öfver de krokar, taflorna hängde på; men åsynen af hennes triumf, då hon beskådade sina händers värk, band Margots tunga.

— Il me faut du joli, sade Valérie och gick med händerna på ryggen af och an i rummet; sedan vände hon sig plötsligt om och frågade:

— Hvad tror du sir John kommer att säga därom, då han kommer och hälsar på oss?

— Ma mignonne, sade Margot mycket kärleksfullt, inbilla dig inte att han kommer till oss. Mitt kära barn, ungherrarna äro sådana; de säga en sak, men mena den icke. Han har troligtvis redan glömt, att vi alls finnas till.

— Men jag säger att han kommer, utropade Valérie, som icke var det minsta orolig. Jag känner honom bättre än du. Han kommer och sjunger sitt Do, re, mi o.s.v. Du tager din högtidligaste min på dig, men han kommer hela tiden att hålla ögonen på mig för att se om jag skrattar.

Men veckotal förflöto och sir John kom icke; men en vacker dag kom det en jättekorg med vildt från honom med hjärtliga hälsningar till fröken Kostolitz. Valéries förtjusning var gränslös. Hon envisades att genast öppna korgen och breda ut dess innehåll på golfvet.

— Tre, fyra fasaner! ropade hon, och två harar! Nå det må jag säga! Sir John gör ingenting till hälften. Huru tror han väl, att ett par små människobarn som vi skola komma till rätta med alt detta? De äro härliga! Har du någonsin i ditt lif sett så mycket vildt, Jane? frågade hon deras tjänsteflicka, som stod bredvid och bara gapade.

— Nej — bara i butikerna, fröken.

Valérie skrattade och klappade händerna, sedan rykte hon ut några af fasanernas långa stjärtfjädrar.

— Nu får du taga bort dem allesamman; lägg dem omsorgsfullt tillbaka i korgen och föll den inte på vägen.

Jane drog sig tillbaka och pustade och förklarade, att hon knappast kunde lyfta korgen, och Valérie skyndade tillbaka in i mottagningsrummet och stack fjädrarna i håret, så att de stodo på ända där.

— Se på mig Margot! ropade hon med ett klingande skratt. Jag är en indianhöfding. Jag är Örnvingen! Siouxstammens höfding! Garde a toi — jag skall skalpera dig med min tomahawk.

Hon rusade fram till Margot och fäktade i luften med en pappersknif; men Margots leende var smått förläget.

— Det var mycket vänligt af sir John, sade hon, jag måste genast skrifva och tacka honom.

Indianhöfdingen lade tomahawken på bordet.

— Pour ça non! Jag skall skrifva till honom. Det var till mig han skickade villebrådet.

— Korgen var adresserad till mademoiselle Kostolitz, svarade Margot mildt. Jag måste påminna dig, lilla näspärla, om, att jag är fem år äldre än du.

— Prat, ropade Valérie ifrigt, men likaledes skrattande, jag är i själfva värket mademoiselle Kostolitz, den stora fröken Kostolitz, som en gång kommer att försätta hela Europa i extas! Jag säger dig, att villebrådet är skickadt till mig — du får hjälpa mig att äta det, men jag ämnar tacka honom.

Margot satte sig ned och såg en smula förtretad ut. Valérie tog åter till pappersknifven och dansade omkring henne, medan hon sjöng:

— Jag skalperar dig — jag skalperar dig, om du är vid dåligt lynne.
— Men sedan lutade hon plötsligt ned sitt ansikte tätt intill systerns
och sade bedjande: — Se icke så allvarsam ut min patriark Bon-papa
Margot.

Hvad återstod väl då annat än att småle och en smula gifva efter?

— Du skall få se hvad jag skrifver för ett nätt bref till honom, ropade Valérie medan hon triumferande slog sig ned vid skrifbordet och började sin epistel. Ett illparigt leende lekte omkring hennes läppar och tid efter annan brast hon ut i ett klingande skratt.

— Valérie, hvad skrifver du? frågade Margot oroligt.

— Jag skall nog läsa det för dig bara jag har det färdigt — sir John kommer alt att fägna sig åt mitt bref.

Strax därpå utbrast hon: A la bon heur, nu är det gjordt. Nu skall du få höra. Hon vände sig om på stolen så att hon kom att sitta midtemot sin syster, och började:

"Monsieur mon fatur" —

— Valérie, det kan du omöjligt ha skrifvit!

Margot hade rusat upp och gjort en häftig rörelse, som om hon ämnat rycka papperet ur systerns hand.

— Nej, nej, ropade Valérie, som också flög upp ooh höll brefvet högt upp i luften. Var inte orolig, jag har skrifvit någonting mycket mera passande — Monsieur le chasseur.

Margot höjde ögon och händer mot himmeln.

— Alt värre och värre! sade hon.

— Nej, det är tvärtom mycket fiffigt uttänkt af mig. Du kan väl förstå att han önskar, det vi skola beundra hans skicklighet som jägare, då han skickar oss villebråd! Jag vill också göra det på ett fint sätt utan att det ser ut som smicker. Nå, jag fortfar således: "Min syster och jag blefvo lika öfverraskade som glada öfver er sändning." Nå det är då väl convenable skulle jag tro? — "Men, my dear sir" —

— På engelska använder man icke "my dear sir" gentemot vänner och bekanta, invände Margot.

— Sak samma, han förstår nog, att jag tänker på franska. Låt mig nu läsa till slut: "my dear sir, ni måste göra er en bra underlig föreställning om vår aptit. Huru tror ni, att vi någonsin skulle kunna göra slut på alt det ni skickat oss? Om ni hade sett villebrådsstapeln i vår hall och vi två små flickor där bredvid hade ni skrattat likasom jag. Men jag försäkrar er, att vi ej beklaga oss öfver ert utomordentliga ädelmod — vi ämna tvärtom riktigt pläga oss. Vi skola ha banketter af fasaner — vi skola fråssa på hare. Jag har en alldeles särskild plan med dessa harar; när vi ha stekt och rostat dem, när vi förvandlat dem till frikassé och kokat soppa på dem, skola vi använda återstoden till små pastejer. Om ni viste hvad jag är förtjust i pâté de lièvre! Jag har knappast tålamod att gå igenom de första stadierna — stekandet, rostandet etc. Jag längtar efter den dag då vi tillreda de små pastejerna; det vill säga att vår kock kommer att tillreda dem, Margot kommer att ha öfveruppsikten och jag gifver goda råd." — Som du ser talar jag om vår kock — för att han skall tro, que nous menons grand train ici. Han vet icke, att Jane icke allenast är chef, utan också maêtre d'hôtel, laquais och femme de chambre.

— Valérie, huru kan du vara så barnslig! utbrast Margot nu värkligen förargad. Sir John Croft vet mycket väl, att vi äro fattiga, det är till och med ganska troligt — tillade hon bittert — att han just därför skickat oss denna korg; han tror visst, att vi ej ha tillräckligt att äta.

— Hvad kommer åt dig? utropade Valérie alldeles förvånad, du är ju röd som en tupp! Jag försäkrar dig, att sir John aldrig skulle tillåta sig att tänka någonting så impertinent. Han skickar oss villebrådet som en politesse, une amabilité — ett litet souvenir. Tiens, låt mig sluta mitt bref.

— Nej, ropade Margot nästan lidelsefullt; det är omöjligt, att brefvet får afgå på det sättet, jag tillåter dig icke att afsända det.

— Och hvarför icke, om jag får be? frågade Valérie, som nu också blef röd. Det är ett mycket bra bref, mycket nätt skrifvet, och det kommer att göra sir John mycken fröjd.

— Sir John skulle troligtvis hjärtinnerligen skratta däråt, sade Margot, men sedan bytte hon hastigt om ton: Nej, nej, min kära, lilla syster, jag kan inte låta brefvet afgå på detta sätt. Inser du ej, att detta bref icke är ett sådant, som en ung flicka skrifver till en ung herre hon blott är ytligt bekant med. Tonen är icke passande, nej, värkligen icke, Valérie. Vi få ej glömma vår ställning och sir Johns.

— Ta, ta, ta, sade Valérie, je me maque bien öfver sir Johns ställning. Har han måhända mera än sexton anor? Och vår mor då?

— Men kära barn, det är likväl ett faktum, att han är en personlighet medan vi äro ytterst ringa och obetydliga. Men oafsedt detta vore ditt bref likväl icke passande, det är för förtroligt, för vidlyftigt, för naivt. Låt mig skrifva ett par rader, Valérie — endast för att meddela att sändningen anländt samt att tacka för den. Jag försäkrar, att det är alldeles tillräckligt

Valérie lämnade sin plats vid skrifbordet.

— Du är för otreflig, jag afskyr dig, sade hon kort och afmätt. Sedan lämnade hon rummet och slog igen dörren efter sig. Margot hade snart skrifvit sin lilla biljett, men då hon läste igenom den tykte hon den var för stel och otreflig. Hon ref sönder den och skref en ny. Då kom Valérie äter in och stälde sig bakom systerns stol; Margot såg sig om. Valérie smålog och stack åter fasanfjädrarna i håret. Margot, som var belåten öfver att åter se henne vid godt lynne, fortfor med sin sysselsättning.

— Är du färdig? frågade Valérie slutligen med djupt tragisk ton.

— Ja, ändtligen, svarade Margot och såg upp! Åh, Valérie, hvad gör du?

Valérie hade svept in sig i en bordduk, hvilken hon draperat öfver axlarna likasom indianernas filtar, och nu intog hon med pappersknifven i handen en krigisk hållning. Då Margot såg på henne, utstötte hon ett besynnerligt tjut och började dansa omkring i rummet.

— Det är en krigsdans! sade hon i det hon stannade. Örnvingen är glad, emedan hon öfverlistat den hvita höfdingen. Ja, mitt hjärta, jag tviflar icke ett ögonblick på, att ej ditt bref är utomordentligt convenable och makalöst väl skrifvet, och du får äfven sticka det i postlådan, om du har lust; men mitt har redan afgått.

— Borta! ropade Margot bestört.

— Ja! svarade Valérie och härjade åter sin segerdans. Jag förde det själf på posten.

Margot bleknade af vrede. Hon kunde också bli ond, ehuru hon sällan förrådde det för sin älskade, nyckfulla, lilla skyddsling; därför tilltrodde hon sig icke häller nu att säga ett ord. Hon ref sitt bref i små smulor och kastade dem i papperskorgen, sedan gick hon tvärsigenom rummet fram till flygeln och slog sig ned vid den.

Valérie följds efter henne, men Margot låtsade icke se henne. Hon bläddrade i sina noter och valde en svår och tämligen tråkig etyd.

— Är du mycket ledsen? frågade Valérie efter en stund.

— Har jag då orsak att vara glad? frågade Margot utan att vända på huvudet.

Valérie suckade, men sedan tykte hon plötsligt få ett infall; hon skyndade fram till skrifbordet och kom tillbaka med ett pennskaft i munnen och ett annat i handen, hvilket hon med en högtidlig åtbörd räkte Margot.

— Örnvingen bjuder den stora hvite höfdingen fredspipan.

— Ah ça, tu m'ennuies à la fin, sade Margot och reste tig otåligt. Nu har du länge nog hållit på med den där leken och jag är dessutom icke i stämning att kunna skratta däråt.

Valérie tog långsamt fjädrarna ur håret, lade pennskaften och bordduken tillbaka på deras platser och satte sig i en vrå af rummet. Margot började åter spela, men hon gjorde fel och var tankspridd. Efter en stund gick hon fram till Valérie och slöt henne i sina armar.

— Jag kan inte vara ledsen på dig, sade hon.

Valérie hängde sig omkring hennes hals och tårarna stego upp i ögonen på henne.

— Nej, du får inte vara ledsen på din stackars lilla Valérie, sade hon ömkligt. Det är som om marken sviktade under mina fötter, då du är ledsen på mig! Ack, du måste alltid hålla af ditt barn, till och med när det är elakt.

— Men det är ibland nästan för elakt, sade Margot ömt.

— Och du ville inte låta mig spela indian, klagade Valérie. Du ville inte skratta, du ville inte ens draga på munnen! Men nu måste jag ännu göra en sak — en enda — och sedan skall jag aldrig mera vara indian.

Hon befriade sig ur systerns armar, sprang bort till kaminen och begrafde kolskyffeln högtidligt under mattan.

— Hvad gör du? ropade Margot.

— Jag begrafver stridsyxan, svarade Valérie. Nu komma indianhöfdingen och hans stora, hvita broder aldrig mera att strida.

Det talades icke vidare om Valéries bref, tils det fjorton dagar därefter åter kom en korg från sir John. Denna gång var den helt liten och innehöll snäppor, järpar och vipor. Sändningen var åtföljd af ett litet bref, i hvilket sir John skref, att han hoppades fröken Kostolitz ock hennes syster skulle finna, att han denna gång tagit hänsyn till deras ringa aptit.

Valérie klappade händerna och dansade omkring i rummet.

— Tu vois, tu vois, ropade hon. Jag gjorde rätt uti att skrifva brefvet. Han blef inte ond, utan hade bara roligt.

— Jag har icke ett ögonblick tviflat på, att han ej hade roligt, sade
Margot.

I medlet af november kom det ännu en korg; denna gång innehöll den blommor, alla slags sällsynta blommor tyktes vara representerade.

Valérie var alldeles utom sig af glädje; hon fylde alla vaser och alla glas och skrattade och sjöng därtill.

— Rummet liknar ett feslott, utropade hon. Ack, om det ändå kom någon främmande, om sir John själf skulle komma. Är det inte besynnerligt, Margot, att han inte kommer till staden för att börja med sina sånglektioner? Han sade ju, att han skulle komma snart, eller huru?

— Ja, han sade det visst, svarade Margot, men han är troligtvis någon annorstädes och har gudomligt roligt.

— Nå, jag hoppas att han snart kommer, upprepade Valérie