VII
Scherzando.
Tiden skred framåt; julen kom och förde, med sig en sändning friska blommor från sir John och till nyåret antogo hans étrennes formen af bonbons. Valérie skrattade och fråssade och tackade gifvaren med en så intagande, barnslig förtjusning, att han blef helt varm om hjärtat.
En dag efter lektionens slut, då de alla tre samtalat om musik, omnämde sir John händelsevis en framstående fiolspelare, som dagen därpå, före sin afresa från England, skulle gifva an afskedskonsert. De båda systrarna hade aldrig hört honom och uttalade sitt djupa beklagande.
— Vi hörde för sent talas om konserten, sade Margot; nu skulle vi icke få några platser mera, om vi också försökte det. Det påstås, att människorna i timtal stå och vänta på att komma in.
— Jag skulle gärna stå i timmar och dagar, om jag blott kunde få höra honom, utropade Valérie och hela hennes ansikte strålade såsom alltid, då hon talade om sin konst.
— Du skulle förkyla dig, om vi försökte det i morgon, sade hennes syster. Du får vänta, tils han nästa gång kommer till England.
— Till dess kunna vi vara döda, svarade Valérie i samma lidelsefullt beklagande ton. Tänk dig, om vi måste dö utan att ha fått höra världens störste violinist! Ty det påstås ju, att han är den störste, icke sant?
— Vid Jupiter, svarade sir John, jag tycker ni har mera charme!
— Åhå! utbrast Valérie, det var då en öfverdrifven kompliment! — Men hon kände sig icke desto mindre mycket belåten.
Vidpass klockan half två följande dag for en cab med iltågsfart genom Pitt Street och stannade utanför n:o 28 och sir John stormade förbi den förbluffade Jane, som brådskande uppenbarat sig vid hans stormringning, samt rasade uppför trappan.
— Hvar är er syster? utropade han, då han endast fann Valérie i mottagningsrummet. Ser ni, jag har lyckats få två biljetter till konserten. De blefvo återsända i sista ögonblicket. Men ni måste skynda er, konserten börjar klockan tre. Det är bäst, att ni tager min cab och begifver eder af. Hvar är er syster?
— Ack, en sådan olycka! utbrast Valérie och blef helt blek, medan stora tårar rullade utför hennes kinder. Margot har begifvit sig till Wimbledon! En af hennes elever har katarr och kunde inte komma hit till sin lektion. Ack, det är för mycket! Jag skulle gifva alt, alt, om jag bara kunde gå på konserten.
Hon snyftade bokstafligen. Sir John var mycket bedröfvad.
— Har ni då ingen, som ni kunde öfvertala att följa med er? frågade han.
Valérie skakade på hufvudet.
— Nej, nej, vi känna ingen, som jag kunde be så här i sista ögonblicket; vi ha inga andra bekanta än våra elever och deras anhöriga. Jag tror, att ni är vår ende, värklige vän. Ack, sir John! — utbrast hon, gripen af en plötslig tanke — kunde ni ej följa mig dit? Skulle ni tycka, att det vore alt för tråkigt?
Hon vände sitt af det ljufvaste, blygaste leende upplysta och af hopp strålande ansikte emot honom samt sträkte ofrivilligt ut händerna. Sir John rodnade ända upp till hårfästet: vore han ej en riktig narr, om han kunde motstå en dylik bön? Men den stackars, lilla varelsen var så oerfaren i fråga om världens seder och bruk, att det å andra sidan kunde vara oridderligt, om han sålunda öfverskred lagarna för det passande.
— Ingenting i världen skulle vara angenämare för mig, sade han tämligen allvarsamt efter ett kort betänkande, men jag fruktar, att er syster ej skulle gilla det.
— Åh, hvad det beträffar, utropade Valérie belåtet, så får hon ju inte veta det förrän vi komma tillbaka och jag bryr mig inte om hennes förebråelser.
— Men jag, svarade sir John, vill icke, att hon skall tro, det jag begagnar mig af hennes frånvara för att öfvertala er att företaga någonting som hon ej anser för convenable.
— Pour ça, inföll Valérie, är det jag som öfvertalar er och ni vore bra ovänlig, om ni afsloge min bön. Jag frågar inte efter le convenable jag. Bah! ni äter väl inte upp mig häller! Om ni inte följer med mig, så går jag ensam, och jag har aldrig, aldrig i mitt lif varit ute ensam. Jag kommer bestämdt att förvilla mig eller släpar någon bort mig. Men jag måste få höra honom! — Ack, jag blir tokig, då jag tänker på, huru mycken dyrbar tid vi spilla bort. — Vi få bestämdt icke höra det första stycket. Nu går jag. Kommer ni med eller ej?
Af två onda ting var det säkerligen det ringare om han följde med den lilla vilden än om han tillät henne att begifva sig af ensam. Då han gifvit sitt löfte flög Valérie uppför trappan och kom strax därpå tillbaka klädd i cape och hatt — en mycket vacker, liten hatt med koketta, rosenröda plymer.
Sir John önskade i sitt innersta hjärta, att hatten icke varit fullt ut så i ögonen fallande och att Valérie ej varit så strålande vacker.
Då de gingo utför trappan föreslog han, att de skulle taga en fyrhjulig vagn, men Valerie förkastade denna tanke, ty hon påstod, att de blott skulle förlora tid därigenom och hon hoppade upp i caben, innan han hann komma fram med någon protest.
Då de sedan åkte genom de med trä belagda gatorna och den friska vinden blåste dem i ansiktet, försvunno sir Johns skropler helt och hållet. Han blickade ned på det lycksaliga, lilla ansiktet vid sin sida, lyssnade på Valéries muntra prat och öfverlämnade sig likaledes åt en sorglös glädje.
Hvarför skulle han vara orolig och bekymrad, då han såg henne vara så obeskrifligt lycklig. Huru kunde det väl på något sätt mera skada Valérie, att hon satt bredvid honom i en cab eller i konsertsalen, än hemma i det lilla förmaket vid Pitt Street? Han kände sig själf mycket noga och viste, att han icke skulle missbruka hennes förtroende i det han yttrade ett ord, som hennes syster ej kunnat få höra. Och det var roligt och uppfriskande att gifva akt på den unga flickans glädje; och när de sedan sutto i S:t James Hall, greps han ännu af helt andra känslor. Då kände han, att det var ett företräde att få se hennes entusiasmerade ansikte och observera, huru dess uttryck skiftade med musikens karaktär. Tidtals tyktes hela hennes konstnärssjäl stråla ur hennes ögon, han såg till och med huru hennes händer arbetade med, huru fingrarna kröktes, som om de haft fiol och stråke att sköta. Och hennes förklaringar under pauserna sedan — hvad de voro kloka och upplysande, hvad de voro berömmande och fria från alt hvad afund ville säga!
Sir John såg och lyssnade med städse tilltagande aktning och beundran, det tyktes bo två själar inom Valérie, och i detta ögonblick var hon uteslutande konstnärinna, en konstnärinna, som måhända en vacker dag skulle öfverflyga den ryktbare artist, hon nu så andäktigt åhörde.
Men när de sedan sutto bredvid hvarandra i åkdonet, dykte den lilla
Valérie från Pitt Street åter upp.
— Hvad vi haft för en dag — vad vi haft för en dag! Hvad det har varit härligt! Jag önskar blott, att det icke vore förbi. Hvad det är roligt, att det är en sådan trängsel på gatorna, så att vi måste åka så här långsamt — se här är hela gatan spärrad. — Det är förtjusande, nu kunna vi i lugn och ro betrakta de praktfulla butikerna. Ack! ett sådant konditori! Ser ni det — där — med de härliga bakelserna och konfektaskarna i fönstret? Ser det icke inbjudande ut?
Sir John betraktade ifrågavarande butik — det var ett kändt och ryktbart konditori vid Oxfordstreet.
— Jag tror, att man också får te och chocolad där, sade han. Har ni lust att komma in och dricka en kopp chocolad och äta några af de härliga bakelserna, ni tycker så mycket om?
— Bakelser med rödt socker på! ropade Valérie förtjust. Känner ni till de där små bakelserna? De äro alldeles makalösa. Tack, det vill jag mera än gärna.
Croft gaf kusken ett tecken och caben stannade. Valérie hoppade lätt som en älfva ned och skyndade nästan före honom in i butiken. Hon fick genast en kopp chocolad, men det räkte en god stund, innan hon fick rätt på de efterlängtade, med rödt socker garnerade bakelserna. Sir John skrattade, då han såg henne gå af och an framför disken och välja och förkasta; men slutligen gaf hon till ett litet glädjerop, då hon upptäkte det, hon sökte efter.
— Där äro de! — där äro de! Ja, ni kan gifva mig tre eller fyra stycken!
Hon kom triumferande tillbaka till Croft med en tallrik, på hvilken hon bar den eröfrade läckerheten. Stödd på armbågen satt han och betraktade henne leende, medan hon åt upp sina bakelser, och under denna angenäma sysselsättning samtalade sir John och hon på ungerska; Valérie kritiserade därvid högst frimodigt och med mycken humor de personer, som kommo in i butiken.
— Där kommer en stor, lång dam, utropade hon, då hon vemodigt sväljt den sista biten kaka, och inte nöjd med att hon är så lång, bär hon dessutom hufvudet så högt — så högt. Och hon har så långa plymer på hatten, som hon ville sopa taket därmed. Och näsan — den sticker hon då allra mest i vädret. Men vet ni det förefaller mig som jag hade sett henne förut.
Sir John såg sig om.
— Det är lady Rosamunda Gorst, sade han. Så otrefligt!
Lady Rosamunda gick raka vägen fram till disken, åtföljd af ett annat fruntimmer; de bestälde sig chocolad och valde ut bakelser. Sir John hade emellertid otåligt gifvit akt på Valérie, medan hon knäpte sina handskar; han var obeskrifligt angelägen om, att de skulle hinna försvinna, innan lady Rosamunda fick sikte på dem. Hon hade emellertid länge sedan upptäkt dem och när de stego upp för att gå, vände hon sig om och stod midt framför dem.
— Huru står det till, sir John? sade hon. Hvad tykte ni om konserten? Jag såg er där. — Huru står det till med er? vände hon sig sedan med en högdragen nickning till Valérie. Denna besvarade hennes hälsning på samma sätt.
— Jag tror ni inte är bekant med min väninna, fru Miller, fortfor
Rosamunda vänd till sir John. Beatrice, tillåt, att jag presenterar sir
John Croft för dig.
Efter utbytandet af de vanliga höflighetsfraserna började fru Miller tala om konserten; hon frågade sir John om hans åsikt samt yttrade äfven sin egen.
— Sir Johns kritik år visst mycket värdefull, anmärkte lady Rosamunda. Efter hvad jag hört håller ni på att utveckla er till ett musikaliskt geni, fortfor hon vänd till honom. Jag känner mig mycket road af er plötsliga passion för sång. Hittils har ju ingen människa haft någon aning om, att ni alls har röst.
— Jo, det har jag visst, genmälde sir John helt lugnt, men jag har hittils icke haft tid att utbilda den. Nu kan jag kuttra så mildt som en oskyldig dufva. Nej allvarsamt — så har jag gjort stora framsteg — icke sant, mademoiselle? — Han vände sig afsiktligt till Valérie, hvilken de andra damerna tyktes vilja se öfver axeln. För öfrigt tror jag fru Miller inte är bekant med mademoiselle Kostolitz.
Fru Miller tog endast med en omärklig rörelse på ögonbrynen notis om presentationen.
— Mademoiselle Kostolitz' syster är nog vänlig att gifva mig sånglektioner, fortfor sir John, och fastän ni lady Rosamunda gör narr däraf, så ämnar jag likväl göra min lärarinna heder. En vacker dag kommer ni att vara helt förtjust att få höra mig.
Strax därpå hade han lyckats att jämte Valérie lämna butiken utan att ådagalägga någon opassande brådska. Han hade gjort alt hvad i hans förmåga stod att gifva saken en harmlös prägel, men han var i själfva värket mycket förtretad öfver sammanträffandet. Lady Rosamunda var den sista i världen han under dessa förhållanden velat möta. Hon hade icke ens på Brackenhurst gjort sig minsta möda att dölja sin motvilja mot systrarna Kostolitz — en motvilja, som troligtvis härrörde af hennes afundsjuka öfver den uppmärksamhet, sir John visade dem. Men i dag hade hennes sätt emot Valérie varit så oförskämdt, hennes ton, till och med gent emot sir John, inneburit så mycken dold elakhet och hennes blickar varit så sårande, att han icke allenast kände sig förolämpad, utan allvarsamt orolig. Lady Rosamunda hade en skarp och elak tunga och olyckligtvis ett stort umgänge, och dessa hennes bekanta utgjorde en del af den krets, i hvilken sir John varit så angelägen att införa Valérie och Margot. Man kunde icke veta hvilken tydning hon skulle gifva den harmlösa utflykten och hvilka svåra följder den kunde ha för de unga konstnärinnorna.
Sir John var mycket tyst under hemfärden, och Valérie pratade icke ens så muntert som förut. Hennes anmärkningar inskränkte sig nästan uteslutande till sarkastiska yttranden angående lady Rosamunda och hennes väninna.
Då de närmade sig Pitt Street, kände sir John sig riktigt ängslig till mods, nu gälde det att träda fram inför Margot, och detta var ytterst plågsamt för honom.
Så snart caben stannade öppnades dörren och Margots gestalt aftecknade sig mot den lilla, upplysta hallen.
— C'est toi! utropade hon. Ack, hvad jag varit orolig!
— Huru kunde du vara orolig? frågade Valérie. Sade Jane dig icke, att jag begifvit mig till konserten i sällskap med sir John?
Hon hoppade ur åkdonet och skyndade uppför trappan, åtföljd af sir
John.
— Jag måste förklara för er, började han, men vid första blick på Margots ansikte såg han att ingen förklaring skulle ega rum den dagen. Hon gaf honom endast en vredgad och föraktfull blick samt drog sedan Valérie in i hallen och stängde dörren. Då sir John stod ensam ute på trappan hvisslade han sakta och sorgset för sig själf samt kastade sig sedan upp i sin cab.
Margot tillsade emellertid Valérie att gå uppför trappan och följde själf efter henne under en djup tystnad. Då de kommo in i förmaket, fattade hon systern i axlarna, vred henne ett hvarf omkring och betraktade henne dystert.
— Valérie, sade hon, huru är det möjligt, att du kunde göra någonting dylikt?
— Kors, en sådan min! utbrast Valérie, du skrämmer mig! Men altsamman är bara den dumma flickans med snufvan fel. Om du ej farit till Wimbledon, hade du följt med mig, och då hade sir John inte alls kommit i fråga.
Margots ansikte fick ett annat uttryck.
— Det är sant, sade hon sakta. Jag bör aldrig lämna dig; jag vet icke hvad som händer, då jag är borta ifrån dig. Men, Valérie, huru kunde du på det sättet begagna dig af min frånvara, då du vet, huru orolig jag är för dig? Men det värsta klandret träffar icke dig, utan sir John Croft — honom, som jag hade förtroende för och ansåg för vår vän?
— Margot, Margot, var inte så tragisk! Hör nu på, så skall jag berätta alt för dig.
Därpå började Valérie halft skrattande och halft gråtande och i mycket snabt tempo beskrifva dagens händelser — huru sir John kommit öfver biljetterna och huru hon, då hon ej kunde få något annat sällskap, bedt honom följa med henne. Huru vänlig han varit; huru han fört henne till ett kafé och trakterat henne med chocolad och bakelser. Då Valérie hann så långt, sjönk Margot ännu blekare än förut ned på en stol.
— Ett kafé, upprepade hon. Ack, Valérie, är det väl möjligt, att du kunde be honom föra dig in på ett kafé.
— Nej, nej, svarade Valérie triumferande, han föreslog det själf! Jag försäkrar dig, Margot, att han frågade om jag hade mycken lust att gå in dit. Och vet du, fortfor hon lifligt, lady Rosamunda Gorst var där. Du kommer ju ihåg den där stora blondinen, som var på Brackenhurst och som vi inte kunde tåla — hon var där i sällskap med en af sina väninnor, en fru Miller — ett fruntimmer med en mycket stor hatt och en mycket stor mun. Och vet du, Margot, jag tror hon var afundsjuk, då hon såg mig i sällskap med sir John. Hon sade: "jag såg er på konserten" — med en sådan min — ja, du borde värkligen ha sett den! Och hon ville inte tala med mig, men sir John drog mig alltid in i samtalet. Och sedan gjorde hon på ett så obehagligt sätt narr af honom, för att han tog sångtimmar och plötsligt ådagalade en sådan passion för musik.
— Bon, il ne manquait que cela! sade Margot halfhögt. Hon satt med hufvudet lutadt i handen och ansiktet till hälften bortvändt, så att Valérie ej kunde se det:
— Du är ju inte ledsen mera? frågade Valérie i det hon lutade sig ned och trykte en kyss på hennes mjuka, vackra hår. Du ser ju, att alt var helt enkelt.
— Ack ja, alt var mycket enkelt, svarade Margot med halfkväfd röst. Nej, nej, jag är inte ledsen på dig mera. Du är och förblir alltid ett barn, min stackars Valérie. Du är min baby, min kära, lilla baby och jag får aldrig lämna dig ensam, det är hela saken! Gå nu och gör dig i ordning till middagen!
Valérie sprang uppför trappan och gnolade på en af de melodier, hon hört på eftermiddagen. Hon var glad, att hon sluppit för så godt pris.
Margot satt emellertid orörlig och stirrade in i elden, och i hennes ögon lyste något, som icke var återskenet af de glödande kolen.