VIII.
Molto Furioso.
Då John Croft morgonen därpå vid den vanliga tiden närmade sig Pitt Street, kände han sig besynnerligt orolig och beklämd; men han tröstade sig med, att Margot haft tid på sig att lugna sig. Valérie hade troligtvis förklarat för henne huru utflykten kommit till stånd och han tykte, att hon omöjligt längre kunde vara ond öfver en sak, som var idel välmening å hans sida. Han hade gjort sig mycken möda för att erhålla konsertbiljetterna, och, om Margot icke händelsevis varit borta, hade hon varit lika glad och tacksam därför som hennes syster. Hans samvete kände sig likväl icke fullkomligt lugnt, då han tänkte på besöket på konditoriet, men detta oförståndiga tilltag härrörde af en svaghet, hvilken Margot, som kände sin systers trollmakt, icke fick döma för strängt. Han kände emellertid att han förtjänat bannor och han beslöt att ödmjukt och ångerfullt taga emot dem, då skulle hon förlåta honom och alt skulle bli bra igen.
Men denna lyckliga förtröstan försvann ögonblickligen, då han trädde in i förmaket och befann sig ansikte mot ansikte med Margot, som ensam väntade på honom. Hon stod vid kaminen, och fastän hon vände sig om, då han kom in, gick hon hvarken emot honom eller yttrade hon ett enda ord. Han gick hastigt genom rummet och då han kom fram till henne räkte han henne handen. Hon tog den ej. Han såg henne in i ansiktet. Det var mycket blekt och ögonen hade ett dystert uttryck.
— Jag ser, att ni är ond, började han, men jag vill inte gräla med er — inte ens, om ni ej räcker mig handen. Seså, kom nu fram med alla de skarpa, vredgade ord, ni föresatt er att säga mig — jag tillstår att jag förtjänat dem; — men sedan måste ni bli god igen. Jag tager emot mitt straff, men vi måste förbli vänner.
— Vänner! upprepade Margot bittert, ni har aldrig varit vår vän, det inser jag nu. Medan vi hyste förtroende till er — har ni begagnat er af vår dåraktiga blindhet och okunnighet; ni har roat er på vår bekostnad, ni har lekt med min stackars lilla syster; i går visade ni er i er rätta dager. Gud vet, huru mycken skada Valéries oförstånd kommer att göra henne; men jag kan det oaktadt knappast beklaga henne — ty nu vet jag åtminstone hurudan ni är.
Den stackars sir John hade alldeles förlorat andan; han hade visserligen sagt åt Margot, att hon riktigt skulle lätta sitt hjärta, men så hårda ord som dessa hade han icke väntat. Han blef alldeles blek och stödde sig emot kaminkransen, för ögonblicket alt för öfverraskad för att kunna svara. Slutligen utropade han nästan skrattande:
— Det vore bra roligt att veta hvad i all världen jag enligt er åsikt har gjort? Er syster har väl säkerligen sagt er —
— Att det helt och hållet var hennes fel? afbröt Margot honom med förbittrad ironi. Ja, det sade hon mig, och jag vet mycket väl, huru mycket af hennes historie jag bör tro. Om ni velat afhålla henne från att gå på konserten, så vet ni mycket väl, att ni kunnat göra det. Och var det inte ni själf, som föreslog, att ni skulle gå in på kaféet? — Javisst, svarade sir John, som nu värkligen skrattade. Jag har värkligen begått denna förbrytelse. — Och nu, min bästa mademoiselle Margot — fortfor han i sin vänliga, vänskapliga ton — skola vi icke göra denna mygga till en elefant. Jag är uppriktigt bedröfvad öfver att jag förde henne dit, emedan jag ser, att ni är ond däröfver; men tillåt mig att försäkra er, att det icke var någon så faslig historie. Hela företaget var icke på långt när så opassande som ni tror. Hundratal flickor, fina flickor, gå nu förtiden i sällskap med unga herrar på utställningar och konserter utan att någon människa säger ett ord därom. Ja, de åka till och med i cab och gå på konditorier!
— Sir John, sade Margot och hennes ögon tyktes spruta eld. Jag tycker det är alt annat än vänligt och ädelmodigt af er att tala i denna ton, då ni tänker på vårt nuvarande förhållande till hvarandra. Ni vet mycket väl, att, om ni också ogeneradt kan gå på en konsert tillsamman med en ung dam, ni träffat i er tants hus eller ute i sällskapslifvet — ehuru jag icke ens kan gilla det — så förhåller saken sig helt annorlunda, då det är fråga om min syster. Hvar och en af edra vänner, som i går sett er åka med henne eller lagt märke till er i konsertsalen eller på kaféet, torde ha gjort mycket skarpa, ofördelaktiga anmärkningar därom. Och lady Rosamunda Gorst har faktiskt gjort anmärkningar, kommit fram med anspelningar — hon kommer troligtvis att föra det vidare, och människorna komma att tro — komma att inbilla sig —
— Hvad kunna de väl tro och inbilla sig? afbröt sir John henne och blef lika röd som han förut varit blek. Hvad kunna de väl säga, om ni också vänder, och vrider saken huru som hälst? Den stora konstnärinnan Valérie Kostolitz, hvars syster är nog vänlig att gifva mig sånglektioner, har gjort mig den äran att besöka en konsert i sällskap med mig. Nå, är det någonting farligt?
— Vi skola icke tala vidare om den saken, sade Margot. Hvad lektionerna angår, beklagar jag djupt, att jag var nog dåraktig att gå in därpå. Hela denna lektionsfråga har från början till slut varit en komedi. Ni har tagit er föregifna önskan att studera musik till förevändning att skaffa er tillträde till vårt hus; ni har icke ens dolt för mig, att timmarna i och för sig tråka ut er, och ni har troligtvis tillsamman med edra vänner skämtat och gycklat däröfver. Hela världen vet, att det blott är en förevändning — att ni helt enkelt blott drifver ert spel med min stackars lilla Valérie. Herre Gud! huru kunde jag vara så blind? Jag tillät er att komma, jag uppmuntrade er, jag — jag själf har utsatt barnet därför! Jag, som gjort en helig ed att alltid beskydda henne — vaka öfver henne!
De sista orden voro så godt som oartikulerade: hon tystnade och vred sina händer. Sir John hade till en början varit som förstenad, alt för förvirrad af den ström af vredgade anklagelser hon slungade emot honom och framföralt för mycket sårad däraf för att ens göra ett försök att afbryta henne, men nu sade han mildt och bestämdt:
— Mademoiselle, ni gör mig mycket orätt, men jag vet knappast huru jag skall göra det klart för er, att ni gör det. Jag kan blott på mitt hedersord försäkra er, att jag ej ledts af sådana bevekelsegrunder, som ni påbördar mig. Jag har aldrig hyst annat än det uppriktigaste, med beundran blandade intresse för er och er syster. Och lektionerna —
— Lektionerna skola nu upphöra, sade Margot hastigt. Efter gårdagens escapade skulle blotta faktum att ni kommer till oss gifva anledning till vidare skvaller. Ah, det är mycket lätt för er, sir John, att tala om er uppriktiga vänskap, men om ni värkligen hysts aktning för Valérie, om ni vore en värklig vän, hade ni ej utsatt henne för edra vänners onda tungor, hade ni undvikit att framkalla en skandal. Nej, nej, det är bättre att alt är slut — ni får icke mera komma hit.
Det dröjde flere ögonblick, innan Croft kunde svara: det var alt för olika känslor, som kämpade inom honom, men vreden var den förhärskande.
Slutligen tog han likväl bort sin armbåge från kaminkransen och gick ett steg närmare Margot; hans ansikte hade ett uttryck, hon aldrig förut sett däruti.
— Jag vägrar att foga mig i detta edert beslut, sade han med lugn bestämdhet. Om min närvara är obehaglig för er, skall jag icke tränga mig på er; men jag har ej gjort någonting, som kunnat göra mig ovärdig er systers vänskap, och så länge hon är villig att taga emot mig, ämnar jag också komma hit.
— Ni ämnar komma trots alt hvad jag sagt? frågade Margot. Hon talade helt lugnt, men också bestämdt. De båda motståndarna mätte sina krafter.
— Ja, jag ämnar tid efter annan komma för att hälsa på fröken Valérie och fråga om jag på något sätt kan vara henne till tjänst. Jag låter icke visa mig på dörren, som om jag begått någon ohederlig handling. Jag har städse försökt vara er vän — och hennes; jag kommer fortfarande att vara hennes vän, så länge hon tillåter mig det. Och om jag känner henne rätt, skjuter hon mig ej ifrån sig.
— Sir John, sade Margot mycket allvarsamt — nu var hon icke mera ond, men mycket allvarsam — ehuru jag högeligen misstagit mig angående er, tror jag likväl icke, att ni till fullo menar hvad ni nu säger. Ni har inte klart för er hvad följderna skulle bli. Det är nog sant, att Valérie troligtvis fortfarande skulle taga emot er trots alt hvad jag kunde invända däremot, men hon skall icke mera löpa någon fara, det har jag fullt och fast beslutat. Om ni envisas att tilltvinga er inträde i detta hus, för jag henne härifrån. Betänk er väl, innan ni drifver mig därtill. Ack! utropade hon med växande lidelse, vi ha kämpat så tungt — jag måste arbeta och arbeta för att kunna skapa ens detta anspråkslösa hem åt min syster — jag har i hela mitt lif haft att kämpa med så stora svårigheter — det var ett Sisyfusarbete. Och nu — nu, då det just lyckats oss att arbeta oss upp ur det bittra armodet, då vi nätt och jämt äro i stånd att draga efter andan och resa på hufvudet — då det till och med visade sig en glimt af trefnad —
Hon tystnade. Sir John hade kunnat fråga henne hvems hjälp och bistånd de hade att tacka för detta sakernas tillstånd, men han var för stolt och för ädelmodig att komma fram med någonting dylikt.
— Men det oaktadt och om det också kostar hvad det vill, fortfor Margot, skall jag hindra, att någon leker med Valérie. Sir John, om ni fortsätter med edra besök här, så tvingar ni mig att föra henne härifrån. Vi måste börja lifvet på nytt på en annan ort — vi måste åter börja från början — —
Sir John afbröt henne med en hastig åtbörd.
— Det är nog, sade han. Ni hade rätt då ni sade, att jag ej förstod, det edra åsikter i denna sak voro så orubbliga. Var inte rädd — jag skall aldrig mera besvära någondera af er med min närvara.
Margot var öfverraskad — hon hade icke väntat denna plötsliga kapitulation. Hon började på ett halft urskuldande sätt mumla några ord. Men han afbröt henne:
— Det är visst ingenting vidare att säga angående den saken. Adjö!
Nu räkte hon dröjande handen åt honom. Men han låtsade icke se den. Han bugade sig och gick mot dörren — ögonblicket därpå var han försvunnen.
Med hjärtat glödande af vrede ilade han utför trappan; han lämnade huset och gick vidare i blind förbittring; men sedan han gått några steg vände han sig ofrivilligt om och kastade en blick tillbaka. Stackars, lilla, tarfliga hus! Han hade ändå tillbringat några rätt angenäma och lyckliga stunder där. Månne det var inbillning eller såg han värkligen en gestalt vid förmaksfönstret — ett smalt, blekt ansikte, som var trykt mot fönsterrutan?