IX.
Con tristezza.
Valérie hade denna förmiddag försiktigtvis hållit sig ur vägen. Margot hade icke nämt ett ord vidare om sir John, men hennes syster hade likväl en förnimmelse om, att samtalet skulle bli tämligen stormigt; hon ansåg det därför för rådligast att vänta i sitt eget rum, tils freden skulle vara sluten. När timmen var förbi, ämnade hon som vanligt gå ned. Men huru hon än ansträngde sina öron för att uppfånga det välkomna ljudet af sir Johns solfeggier, så var alt fruktlöst. Men slutligen vann nyfikenheten öfverhand öfver hennes själfbehärskning, hon skyndade ned och stannade ett ögonblick i hallen utanför förmaket. En dödstystnad rådde inne i rummet, hon hörde icke ens någon tala där inne. Hon öppnade dörren helt sakta och tittade in; där fans ingen annan än Margot, som med slutna ögon låg tillbakalutad i en länstol. Vid ljudet af dörren som öppnades satte hon sig hastigt upp. Valérie skyndade förvånad fram till henne.
— Hvar är sir John? frågade hon.
— Sir John har gått, sade Margot och blef om möjligt ännu blekare än förut.
Men Valérie var tils vidare icke benägen att taga saken allvarsamt.
— Ni har grälat, efter hvad jag kan förstå, sade hon skrattande, och för att straffa dig har han gått sin väg utan att taga sin lektion. Là, là voilà une affaire! I morgon kommer han tillbaka och säger, att det gör honom ondt.
— Nej, nej, svarade Margot stönande. Ack, Valérie, han kommer aldrig mera tillbaka!
— Ah, pour ça, det gör han nog, därtill känner jag honom för väl, sade Valérie och skrattade fortfarande vantroget. Han må svära vid alla sina gudar, att han ej skall göra det, så gör han det likväl. Men hvad kunde du väl säga, eftersom han blef så ond?
— Ack, han har gått för att aldrig mera komma tillbaka, suckade Margot. Det var jag som sade, att han skulle gå, och han tog mig på orden.
— Du — du sade, att han skulle gå! ropade Valérie och rodnade ända upp till hårfästet. Sedan rusade hon som en liten furie fram till sin syster, grep henne i axlarna och ruskade henne.
Vid hvarje annat tillfälle hade Margot endast skrattat, men nu blickade hon endast outsägligt olycklig in i Valéries upprörda ansikte.
— Valérie, jag har gjort rätt, sade hon, Ack, min älskling, du måste inse, att jag gjort rätt. Hör mig, min lilla syster, du är så oskyldig, att du ej förstår —
— Jag förstår mycket bra, afbröt Valérie henne häftigt. Jag förstår, att du visat bort vår bäste vän, vår ende vän, en person, som öfverhopat oss med välgärningar, en person, som hvarje dag, ja, nästan hvarje timme gifvit bevis på sin godhetsfulla, finkänsliga omtanke. Var det icke sist och slutligen af idel godhet han förde mig på den där olyckliga konserten? Ack, hvad jag önskar, att jag aldrig hade hört den! Det var jag, som öfvertalade honom att föra mig dit; han ville det icke, ty han sade, att du skulle bli ledsen. Jag bad och jämrade mig och yrkade på det; jag sade, att jag skulle gå dit på egen hand, om han ej ville följa mig, och då gick han slutligen in därpå.
Margot betraktade henne och hennes ögon vidgades af smärta och af ett slags förskräckelse. Hade hon, när alt gick omkring, endast kämpat emot väderkvarnar? Var denne fiende, hon så tappert öfvervunnit, alls ingen fiende? Voro hans missgärningar, som under den förflutna nattens långa, sömnlösa timmar antagit så jättelika dimensioner, icke alls så afskyvärda?
— Och nu har du visat honom på dörren! fortfor Valérie, medan vredens och sorgens heta tårar stego upp i hennes ögon, emedan han en smula skämde bort mig såsom du i alla tider gjort — emedan han gjorde det jag bad honom om och emedan han bjöd mig på några bakelser, som jag icke bad om, men hvilka han tydligt märkte, att jag obeskrifligt gärna ville ha. Och för dessa bagatellers skull har du grälat med honom — med vår gode vän, Margot! Jag kan icke begripa, huru du kunde vara så gudlös, så otacksam! Har du inte hjärta? Känner du då inte hvad du gjort?
— Valérie, Valérie, mumlade Margot helt andlös, det är du, som inte förstår. Det har redan länge varit ett misstag; det var en omöjlig vänskap. — Det var inte rätt af oss — två unga flickor, som bo helt allena — att taga emot honom, såsom vi gjort — jag borde aldrig ha tillåtit honom att taga dessa lektioner. — Och Valérie, du måste ju till och med inse, att han blott begagnat dessa lektioner som en förevändning att få tillträde till vårt hus.
— Nå, och om det också varit fallet, svarade Valérie, så tycker jag värkligen det var bra vänligt af honom att alls vilja komma till oss. Jag är öfvertygad om, att det icke finnes mycket i detta hus, som kan utöfva någon dragningskraft på honom.
Margot fattade helt förtviflad sin systers händer och kvarhöll dem.
— Inser du då inte, att det var du, som utgjorde dragningskraften? Han kom hit, emedan du roade honom — emedan ditt vackra ansikte behagade honom och ditt sätt förtrollat honom. Han är ju en världsman. Han viste mycket väl hvad människorna skulle säga om dessa hans besök — tror du, min älskling, att lady Rosamunda är den första, som yttrat förolämpande anmärkningar angående hans intima umgänge med oss? Nej, sannerligen icke! Hennes ord öppnade mina ögon. Men du kan vara öfvertygad om, att andra människor fält alldeles liknande yttranden. Men hvad bryr han sig om det? Han har klart och tydligt visat oss, att det är precis detsamma för honom hvilka faror han utsätter dig för eller i huru hög grad hans uppförande kan skada ditt rykte, bara han får tillfredsställa sina egna själfviska nycker.
Margot talade lidelsefullt och häftigt. Kanske hon lika mycket ville öfvertyga sig själf som sin syster. Valérie rykte sin hand ur hennes och stod ett ögonblick mållös.
— Margot, sade hon slutligen, det gör mig ondt om dig, ifall du värkligen kan tro någonting dylikt. Jag tror det icke, jag tviflar ej på vår vän. Ack, Margot, är det möjligt, att du kan tänka på honom — att du kan frammana hans vackra, vänliga ansikte för dig och ändå tilltro honom någonting dylikt?
Dessa ord framkallade en vision af Crofts välbekanta ansikte, hvilket aldrig under de många månader, de båda systrarna varit bekanta med honom, uttrykt annat än hjärtegodhet. Huru sårad och förargad han än i dag hade varit öfver Margots anklagelser, hade han likväl icke låtit dessa känslor framträda. Det hade blott legat en förebråelse i ögonen, dessa glada, öppna ögon, då han sade: "Jag har städse försökt vara er vän — och hennes."
Store Gud, om det vore sant! Om hans ansikte ej ljög, om han var så ärlig och trofast som han själf påstod, så var hon, Margot, ju ett riktigt vidunder af otacksamhet. Men nej, nej, hon hade icke misstagit sig, hon hade handlat rätt och klokt. Det var den enda, oundvikliga väg hon kunde gå! Valéries sinnesrörelse var till och med ett bevis på, huru stor den fara var, som hon förebygt.
— Du behöfver icke påminna mig om, att han har ett intagande ansikte, sade hon efter en kort tystnad — hela hans personlighet är intagande. Min kära, lilla syster, inser du ej, att jag är rädd för din skull. Jag har ofta fruktat, att du under en ständig sammanvara med honom skulle fästa dig vid honom och sedan bli olycklig. Då jag i går såg dig så glad och uppsluppen var det som jag riktigt hade fått ett slag. Jag började tänka — frukta.
Valérie stirrade ett ögonblick helt förbluffad på henne.
— Hvad menar du? frågade hon slutligen.
— Jag menar — att du kunde lära dig — älska sir John. Och ack — min lilla Valérie, jag känner dig! — Om han icke älskade dig tillbaka på samma sätt — och det vore ju dåraktigt att vänta det — så skulle det krossa ditt hjärta!
Valérie brast plötsligt ut i det hjärtligaste skratt — men när hon sedan varseblef Margots bleka, förvånade ansikte, tystnade hon och torkade sina ögon.
— Du har då värkligen för besynnerliga idéer, sade hon. Jag vet inte hvad det är för en tarantel, som nu på sista tiden stuckit dig, du är så exalterad — så full af hjärnspöken. Tror du jag skulle älska sir John! — l'aimer d'amour? Hvad menar du egentligen? Nej, min vän, när jag älskar, skall det vara en stor konstnär, en man, hvilken jag känner är min mästare, en man, hvilken kan väcka det bästa som finnes inom mig till lif och hvilken alltid skulle ingifva mig den känslan, att han är större än jag. Och nu frågar jag dig om den stackars sir John har någonting man kunde älska och ära på det viset? Jag håller mycket af honom som vän — ja, som bror, som en mycket älskvärd bror; och jag tycker äfven om honom, för att han är så glad och munter och solig — han förde alltid solsken med sig, då han kom. De dagar, då han ej kom till oss, voro tomma. Nu bli alla dagar tomma — alt är dystert och tråkigt, såsom det var, innan vi lärde känna honom! Ack, Margot, Margot, hvad du är ovänlig och grym — nu började hon åter bittert gråta — grym emot mig likasom mot honom. Du har tagit bort alt solskenet ur mitt lif; det återstår ingenting annat än dysterhet, enformighet och hopplöshet.
Margots läppar darrade, men hon sade ingenting.
— Alt är förhatligt, fortfor Valérie framstötande orden mellan häftiga snyftningar. Hvad tjänar det till att öfva och studera, då det ej leder till någonting? Jag afskyr detta hus — detta jämmerliga, lilla, tråkiga hus, där alt är så fult och så simpelt. Jag hatar London med dess dimma och rök och dess dystra gator. Jag hatar dina små, dumma elever. Jag hatar alt och allting utom sir John — och nu har du visat bort sir John!
Valérie hade råkat in i ett crescendo af förbittrad klagan och väntade hvarje ögonblick, att Margot skulle afbryta henne. Men Margot afbröt henne icke, hon försökte icke rättfärdiga sig; hon hörde helt tyst på, tils Valérie nått höjdpunkten, och då brast hon ut i en ström af lidelsefulla tårar.
Tårar voro någonting sällsynt hos Margot och Valérie hade ännu aldrig sett henne gråta på detta sätt — så förtvifladt, så bittert. Hela hennes egen sorg var ögonblickligen glömd och hon kastade sig ned vid systerns fötter.
— Min lilla, älskade Margot — nej, nej, du får inte gråta så där!
Ack, hvad jag har varit stygg, som plågat dig så förfärligt! Ack,
Margot, Margot, jag ber dig, gråt inte mera! —
Margot lade händerna för ansiktet och grät fortsättningsvis, medan tårarna sipprade ut mellan fingrarna på henne.
— Älskade Margot, fortfor Valérie ångerfullt, jag är ett odjur, en otacksam, förskräcklig, elak, bortkollrad, liten häxa! Ack, huru kunde jag göra dig så ondt, du, som är så god emot mig. Men du vet jo, att jag icke menar hvad jag säger; du känner mig ju, älskade Margot; du vet ju, att jag värkligen tycker om detta lilla hus, vårt hem, där du och jag alltid varit så lyckliga tillsamman.
Margot skakade sakta på hufvudet och snyftade fortfarande konvulsiviskt.
— Då börjar jag också gråta, sade Valérie i det hon satte sig på golfvet och gömde sitt ansikte i systerns famn. Jag skall också gråta, så att mitt hjärta brister. Ack, Margot, min lilla mor, min älskade patriark, du vet ju huru jag håller af dig, men du vill ändå icke tro, att jag är sorgsen.
Hennes allvarliga bedröfvelse rykte upp Margot och hon gjorde förtviflade ansträngningar att bli herre öfver sin sinnesrörelse; men det lyckades icke genast. Hennes hjärta blödde alt för häftigt, hennes tröstlöshet var för stor, hennes nerver voro framföralt för öfverretade, för att hon så snart skulle återvinna sin själfbehärskning. Men hon grät icke mera så lidelsefullt och hon slog armarna omkring Valérie för att visa, att hon förlåtit henne, ehuru hon ännu icke kunde uttala det i ord.
Valérie smekte sin systers knän och strök då och då sin heta kind emot dem med en åtbörd, som påminde om en kattunges, samt hviskade däremellan fram ömma ord.
— Ah, min Bon-papa chéri, du har ju förlåtit mig, icke sant? Je vous adore — je vous adore! Jag skall aldrig mera klaga — alt hvad du gör är rätt!