X.
Allegretto ma non troppo.
De dagar, som nu följde, voro värkligen ganska dystra. Minnet af alt, som tilldragit sig efter den ödesdigra konserten, hvilade tungt öfver de båda systrarnas sinne, men ingendera talade därom. Valérie ålade sig detta tvång som ett slags botgöring för sin hänsynslösa klagan; hennes sätt emot Margot var ångerfullt och ömt; hon öfvade sig flitigt, men Margot kunde icke undgå att lägga märke till, att hon var orolig och nedslagen. Ehuru Valérie nog saknade sir John, betydde denna saknad likväl ingenting emot den gnagande missbelåtenheten med hennes lott, hvilken då och då stäfjats genom hans besök, men hvilken nu bröt fram med fördubblad styrka. Det är nog möjligt, att samma reaktion i Valéries känslor inträffat, om brytningen med vännen också icke egt rum; hon var alt för mycket konstnärinna för att länge kunna kväfva sin törst efter ryktbarhet. Hennes kall behärskade och tyranniserade henne. Det var hennes uppgift att uppenbara sina känslor för världen, och hon hade hvarken rast eller ro, innan hon gjort sig gällande. Men nu tyktes detta hopp vara mera aflägset än någonsin. Ingen af de förnäma damerna uppmanade henne mera att spela på något af deras "at home". Alla löften man gifvit de båda systrarna tyktes vara fullkomligt glömda. En eller annan gång dykte den tanken upp hos Margot, att det var lady Rosamundas onda tunga de hade att tacka därför; men, ehuru detta till en viss grad oroade henne, erfor hon likväl ett slags tillfredsställelse vid upptäckandet af orsaken. — Hon hade således icke haft fullkomligt orätt med sina farhågor. Hennes ingripande visade sig ha varit nödvändigt. Men ack, huru annorlunda hon kunnat gå tillväga! Hon förföljdes ständigt och jämt af påminnelsen om sir Johns ord: "Jag har städse försökt vara er vän — och hennes."
"Valéries vän och hennes!" Hennes eget hjärta svarade:
"Han var — han var vår vän — och jag har visat bort honom." Hans ansikte föresväfvade henne ständigt; hon ertappade sig med, att hon satt och tänkte på de olika uttrycken i hans åtbörder och på mången liten vana hos honom, och hon förföljdes faktiskt flere dagar af ett ställe i en af de sånger hon lärt honom — ett ställe, där han alltid gjort samma fel. Detta ställe drog gång på gång genom hennes tankar och den falska tonen uppenbarade sig med plågsam säkerhet; hon såg huru han lutade sig ned öfver de uppslagna noterna, huru hans vackra panna rynkades af förtrytelse; hon såg det afbedjande leendet, som gled öfver hans läppar, och den lätta kastningen med hufvudet. I sin ifver att vända bladet hade han en dag rifvit sönder det. Hon kom mycket väl ihåg, ty hon hade blifvit litet otålig öfver det ständigt återkommande felet, och han hade förklarat, att hon gjorde honom nervös. Ack, nu skulle hon aldrig mera bli i tillfälle att bannas på honom. Hon betraktade det sönderrifna bladet med tårfylda ögon, men gjorde sedan plötsligt våld på sig och tog ånyo ihop med den sysselsättning, som blifvit afbruten genom detta känsloutbrott — nämligen att ordna och lägga bort de noter, sir John aldrig mera skulle komma att använda. Så trodde hon åtminstone, ty han hade icke skickat efter dem. Men hvad som var ännu besynnerligare och hvilket märkvärdigt nog lände Margot till en särskild tröst var, att han aldrig betalat henne för de lektioner han fått. Det var visserligen mycket dåraktigt och opraktiskt af en så affärsmässig varelse som fröken Kostolitz att finna någon tröst i det faktum, att sir John icke betalade sina skulder; men det var icke desto mindre sant. Hon kände, att hon icke kunnat taga emot hans pengar efter hvad som händt. Till en början hade hon med riktig ångest väntat på brefbäraren, som måhända skulle lämna henne ett bref — ett bref med en check. Huru skulle det vara affattadt? Kanske det blott utgjordes af några ord: "med en hälsning från sir John Croft". Eller kanske han skulle skrifva en kort, ceremoniel biljett: "Bästa mademoiselle Kostolitz, jag bifogar härmed en check på det belopp jag är skyldig er. Jag hoppas ni erkänner, att det stämmer. Högaktningsfullt o.s.v.", och hon hade varit tvungen att svara: "Bäste sir John Croft, jag tackar för den check, som riktigt kommit mig tillhanda. Jag bifogar en kvitterad räkning. Högaktningsfullt o.s.v." — Det var då det slutliga afskedet. Ack, det hade varit outhärdligt, omöjligt! Till all lycka tyktes han ha funnit situationen lika svår som hon.
Det var en riktig lycka för Margot, att det ännu fans någonting, som kunde lända henne till tröst, ty hon var värkligen i behof af tröst under dessa dystra vinterdagar. Valérie blef blek och mager och, fastän hon modigt bjöd till att visa sig glad, kunde systerns kärleksfulla ögon likväl icke föras bakom ljuset. De sågo framtiden alldeles hopplös för Valérie och därjämte var det närvarande så dystert.
Ehuru Valéries häftiga ord icke precis inpräglat sig i systerns minne, ty Margot hade af hela sitt hjärta förlåtit henne, hade de likväl icke gått spårlöst förbi. Det var otvifvelaktigt Valéries innersta känsla de uttrykt angående det hem, Margot med så mycken möda skapat henne. Det var omöjligt att misstaga sig därpå. Margot hade gjort alt hvad i hennes förmåga stod, men det var i alla fall blott ett uselt, litet näste! Och Valéries fantastiska dekorering gjorde blott, att det såg ännu tarfligare ut. —
Den stormiga förklaring sir John haft med Margot hade äfven gjort ett djupt intryck på honom. Han hade lämnat staden i ett anfall af öfvermäktig förbittring och förebrådde sig sitt öfverspända tilltag att skänka sin vänskap åt personer, som funno den obehaglig. Han föresatte sig att aldrig mera bry sig om annat än sina egna angelägenheter. Margots ord brunno i hans minne och gjorde honom ondt. Hans ansikte färgades af en glödande rodnad bara han tänkte därpå. Han var både öfverraskad, sårad och förvirrad. Han hade känt sig så säker i sin ställning som de båda systrarnas vän och rådgifvare, han hade varit så öfvertygad om deras tillgifvenhet, att Margots plötsliga förbittring helt och hållet öfverrumplat honom. Den lilla varelsen hade icke allenast varit orättvis emot honom, nej, hon hade visat honom ett förakt, som ovillkorligt måste förvirra honom. Det kunde han icke smälta. Och hvad som var ännu obegripligare var, att han värkligen tykte sig vara riktigt föraktlig. Huru förrykta Margots idéer än voro, huru hon än misstydt hans bevekelsegrunder, kände han likväl, att hennes omdöme om hans uppförande icke var fullkomligt oberättigadt. Han hade varit tanklös och lättsinnig. Han hade låtit saken gå sin jämna gång utan att tänka på följderna, och det var mycket möjligt, att följderna kunde bli ganska betänkliga för fröknarna Kostolitz.
"Ni är en världsman, ni borde ha vetat det", hade Margot sagt. Ja, det hade hon rätt uti; han borde ha vetat det.
Han var öfvertygad, att Margot aldrig skulle begå ett sådant fel gentemot en vän som han nu gjort. Hon kunde vara hård, ja, hon var det värkligen, men hon var uppriktig. Hon skulle icke tveka att uppoffra sig och sitt nöje, då plikten fordrade det. Ja, hon hade en förträfflig karaktär, det tillstod han hundratal gånger för sig själf med ett slags smärtsam beundran. Huru bestämd och stark hon var. Hon ryggade icke tillbaka för de yttersta mått och steg, när det gälde hennes systers välgång. Sir John smålog bittert, då han tänkte på, att han nu för henne var den obarmhärtige fienden, för hvilken hon måste fly.
Ja, hon skulle ha värkstält sin hotelse, ehuru det varit ett förtvifladt steg. Alla de gamla, marterande striderna hade måst börjas på nytt. Alla de gamla svårigheterna hade ännu en gång måst öfvervinnas. Sir John blef helt vek om hjärtat vid tanken på dessa förflutna mödor och besvärligheter och sedan blef han ond på sig själf, för att han blifvit vek. Han var värkligen högst missbelåten med sig själf och han märkte till sin stora förvåning, att hans tankar jämt rörde sig omkring denna sak. Det var ju en afslutad episod. Hvarför kunde han icke glömma den? Hvarför hade han icke slutfört den på ett helt annat sätt? — Det var ett kval, han ej kunde befria sig ifrån. Ännu för några månader sedan hade hans älskvärdaste och mest i ögonen fallande egenskap varit hans belåtenhet med sig själf och hela världen. Nu kom han till den åsikten, att världen var bra besynnerlig och att han själf var en ömklig karl. Hvad hade han egentligen gjort med sin tillvara? Ingenting annat än försökt draga så mycket nöje däraf som möjligt. Och nu kom han ihåg de ifriga ock förtrytsamma anmärkningar, Margot i början af deras bekantskap gjort öfver hans belåtenhet med sitt lätjefulla lif:
"Hvilken jämmerlig uppfattning af lifvet, han borde värkligen blygas."
Och nu hade han kommit tillbaka till samma punkt, från hvilken han utgått: Margot. Huru annorlunda hade icke hennes lif förflutit! Hon hade helt ensam utkämpat kampen för tillvaran. Hon hade öfvervunnit otaliga hinder och icke låtit skrämma sig af någonting. Och alt detta hade hon gjort så lugnt, så utan klagan, ständigt blott bemödande sig att ställa systern i förgrunden och nöja sig själf med andra platsen. — Hon har dubbelt mera karaktär än Valérie, tänkte sir John.
Valérie hade aldrig varit hård eller ovänlig emot honom och han tänkte alltid med ett öfverseende småleende på henne. Men det var Margots ansikte, som förföljde honom.
I medlet af februari, då en stark frost för en tid hämmade hans jaktifver, föll det honom in att göra en liten tripp till Paris. På vägen dit stannade han ett par dagar i London, och en eftermiddag, då han efter ett besök hos sin bankir gick och dref på Charing Cross, fängslades hans uppmärksamhet plötsligt af ett ansikte som han kände igen bland hundra. Ett smalt, blekt och bekymradt ansikte med ett par stora, förskräkta ögon, hvilka betraktade honom med en intensitet, som troligtvis hypnotiserat hans blick. Han kunde knappast tro, att detta bedjande, skygga ansikte, denna bäfvande, tvekande gestalt tillhörde Margot. Hon hade alltid förefallit honom så stark och själfmedveten, att han knappast kände igen henne. Men det var värkligen Margot och hennes ansikte var med en omedveten, sorgsen bön lyft emot honom. Ögonen sade bedjande: "Gå icke förbi mig!"
I och med detsamma försvann den tyngd, det mörker, som lägrat sig omkring hans hjärta, han räkte henne handen med sitt vanliga, soliga leende och sade — alldeles som de i går hade skilts som de bästa vänner:
— Nå, hvart är ni på väg?
Stackars, lilla Margot! Att stå där med sin ena hand sluten i hans, medan hans ögon logo emot henne och hans angenäma röst ljöd i hennes öron. Det var för ögonblicket mera än hon kunde bära. Hon utstötte en liten suck, som icke ville låta kväfva sig, och tårarna stego upp i ögonen på henne. Det var måhända väl för henne, att alt ett ögonblick fördunklades för henne, ty eljes hade hon väl varsnat den outsägliga ömhet, som plötsligt stod skrifven i sir Johns ansikte, en ömhet, sådan den aldrig förut visat sig där.
Efter en kort tystnad började han vänligt tala till henne, för att hon skulle få tid att hämta sig. Han hade icke riktigt klart för sig hvad han ämnade säga, men de återvunno emellertid båda en smula själfbehärskning, och hon fann, att han uttrykte sin förvåning öfver att träffa henne så långt borta från hemmet. Och sedan skämtade han med henne öfver hennes själfständighet att sålunda ensam vandra omkring på de starkt trafikerade gatorna.
— Af naturen är jag icke själfständig, sade Margot med ett skälfvande leende — hon hade ännu icke helt och hållet återvunnit herraväldet öfver sig själf. Men lifvet har gjort mig sådan; jag måste likväl bekänna, att jag högst ogärna ensam begifver mig ut på gatorna. Jag är alltid så förfärligt rädd.
Detta var då sannerligen en helt ny Margot. Men sir John fann förändringen alldeles förtrollande. Han trykte ofrivilligt hennes hand och därvid kom hon underfund med att han fortfarande höll den sluten i sin och hon drog den sakta och med en varm rodnad på kinden till sig.
— Jag är på väg att uppsöka min husvärd, förklarade hon görande våld på sig. Jag har ett par gånger skrifvit till honom, men ej fått något svar; därför tycker jag det är bäst att själf söka upp honom. Hans kontor är här i närheten.
— Huru har ni befunnit er och huru har det gått för er hela denna tid? frågade sir John på sitt gamla, förtroliga vis.
— Icke särdeles bra. Somliga af mina elever ha upphört med sina timmar och jag har hittils icke fått några nya i stället.
— Har er syster spelat någonstädes?
Sir Johns ton var icke mera lika glad och munter som nyss.
Margot skakade på hufvudet. Hon vågade icke möta hans blick, ty hon viste, att samma tanke, som så ofta uppstått hos henne, också nu for genom hans hufvud. Var denna plötsliga tillintetgörelse af de bländande förhoppningar Valérie hyst efter sitt första uppträdande i London lady Rosamundas och indirekta hans värk? Hon kastade en förstulen blick på honom och såg, att hon gissat rätt; han såg orolig och förargad ut.
— Men, tillade hon hastigt, det är i alla fall icke detta, som gör Valérie olycklig. Det hade måhända fägnat henne och utgjort en förströelse för henne, men hon kommer aldrig att bli nöjd, förrän hon offentligt — på en konsert — skapat sig ett namn. Hon längtar att offentligt vinna erkännande af den musikaliska världen. Mindre framgångar skulle icke stilla hennes längtan.
Croft var tacksam mot Margot för hennes ifriga försök att lugna hans själfförebråelser, men han förblef allvarsam, medan allehanda manhaftiga beslut gestaltade sig i hans hufvud; det skulle åtminstone icke vara hans fel, om Valéries önskan ej snart gick i fullbordan.
— Det måste väl ändå finnas någon utväg att få dylikt till stånd.
Kunde ni ej söka upp en impresario eller en agent?
— Ack, svarade hon, jag har redan varit hos några sådana. Valérie har utmärkta rekommendationer af sina lärare i Paris, men det tyckes icke hjälpa det minsta. Då man är fattig och främmande på orten är det mycket svårt att få fast fot. Dessa herrar ha lofvat att komma ihåg Valérie så snart det yppas några utsikter till ett framgångsrikt uppträdande, men dessa utsikter låta oändligt länge vänta på sig; jag föreställer mig, att de hällre engagera konstnärinnor med stadgadt rykte, och jag har dessutom alltid hört, att den franska musikskolan icke är omtykt i England.
— Ah, jag skulle tro, att vi förstå att uppskatta det goda hvarifrån det än kommer, sade Croft, som var tillräckligt John Bull för att bli stucken af denna förebråelse. Det måtte väl finnas något sätt att komma åt dessa herrar, fortfor han med den oinvigdes hela mod. Jag skall skaffa mig upplysningar och sedan meddela er resultatet. Men, tillade han med lägre röst och med en allvarlig blick på Margot, jag får visst icke komma och söka upp er?
Det uppstod en lång tystnad, sedan sade Margot tvekande:
— Jag tror, att det vore bättre, om ni ej gjorde det.
Hon hade gärna tillagt några ord, men röst och mod sveko henne på en gång — det var blott hennes ögon, dessa ljufva ögon, hvilka sade så mycket mera än de själf viste af — som fortfarande bådo: "Var icke ond på mig."
Sir John var icke ond, men han lät sin fasta, allvarliga blick flere sekunder hvila på henne. Det var så nytt att se hans forna mentor darra af fruktan för hans misshag.
— Ni är en liten, trogen själ, sade han med ett leende, som lugnade henne. Vill ni värkligen låta mig förstå, att jag måste anse min musikaliska bana för afslutad? Får jag inga timmar vidare? Skall jag aldrig bli i tillfälle att fullkomna mig i Comme à vingt ans. Jag fruktar, att jag råkar i samma predikament som den sentimentale hjälten i den rörande sången — jag måste gråta, men icke i den underbara falsetton, jag så innerligt hoppades få lära mig af er.
Han skrattade och Margot skrattade med — men det var ett skratt med återhållna tårar. Hon kunde knappast uthärda att beröra ett ämne, som inneburit så mycket smärtsamt för henne och hvilket hon icke ens nu så här skämtsamt kunde tala om. Sir Johns skratt lät icke häller muntert trots de gycklande orden.
— Jag ville bra gärna åter börja med mina timmar, sade han allvarsamt, ja, jag skall hitta på någon utväg, huru detta skall bli möjligt. Det bör inte vara någon sådan svårighet för er att åter upptaga er värksamhet på ett sätt, som icke ens de skarpaste tungor kunna ha någonting att invända emot. Skulle ni gå in på att åter taga emot mig som elev, ifall jag hittar på en dylik utväg?
— Det vore likasom att hitta den blå rosen, sade Margot, det vill säga en omöjlighet.
— Men om —
— Om ni visar er vara så klok, sade hon med ett tåligt, litet leende, skulle jag bestämdt gå in på er härliga plan.
— Det är således afgjordt, sade Croft, Och ännu en sak; om vi åter upptaga våra timmar, vill ni då tro, att eleven tycker om dem?
Margot svarade mycket brådskande och darrande, att han naturligtvis skulle gifva henne så många bevis på sin flit och sitt allvar, att hon omöjligt kunde tvifla därpå.
— Men nu måste jag värkligen skynda mig att komma till kontoret, fortfor hon, annars har min husvärd kanske hunnit gå. Vet ni af, att vi bra länge stått här i skuggan af S:t Paul och stängt trafiken för andra? Ser ni, huru människorna stirra på oss? Det fägnar mig, att vi träffats.
De skildes, men sir John vände sig tid efter annan om för att gifva akt på den lilla gestalten, som banade sig väg på de till trängsel fylda gatorna och hvilken ofta stöttes till och sköts åt sidan. Då den försvunnit ur hans åsyn, gick han vidare med mycket allvarsam min.