XI.
Mezza voce.
Valérie höll just på att öfva sig, då Margot kom hem. Hon gjorde ett ögonblicks uppehåll, då hon hörde om mötet med sir John, men fortsatte sedan sitt spel, medan systern noggrant redogjorde för tilldragelsen. Margot hade väntat, att Valérie skulle fägna sig däråt lika mycket som hon själf gjort, och nu kände hon sig en smula besviken af systerns likgiltighet. Huru hon onödigtvis på hemvägen oroat sig öfver att Valérie måhända åter skulle bli onådig, för att sir John icke fick komma hem till dem. Hon lät i stället knappast störa sig i sina löpningar och staccati. Slutligen frågade hon alldeles i förbigående när sir John skulle komma och hälsa på dem.
— Han ville gärna komma, Valérie, men jag sade, att det var bättre, att han ej kom hit. Jag vill undvika alt, som kunde skada dig och din karriär.
— Ah, min karrier! upprepade Valérie och sänkte hufvudet mot bröstet II s' agit bien de cela.
— Han ville också åter börja med sina timmar bär, fortfor Margot tvekande, men jag sade, att det var omöjligt.
— Jag tror att du har rätt, nickade Valérie utan att afbryta sitt spel.
— Och du är inte ledsen, min älskling? fortfor Margot med ett djupt andetag, i det hon lade sina händer på Valéries axlar och försökte se henne in i ögonen.
— Ah, je me mogue bien de sir John, utropade Valérie och befriade sig. Tror du jag frågar efter om han kommer till oss eller icke? Tror du det betyder någonting för mig, huruvida jag någonsin mera får höra hans starka röst här i rummet eller icke? Han är inte den, som nu kunde lifva upp mig, fortfor hon lidelsefullt. Jag har en dödande sorg i min själ och i mitt hjärta. Ack, Margot, Margot, alla våra drömmar äro chimärer. Ingen tror på mig och ibland tror jag inte ens själf på mig. Ack, det tager lifvet af mig att alltid hoppas och vänta och aldrig se en ljuspunkt!
Hon höll fortfarande sin fiol i handen, men började gråta så häftigt och lidelsefullt, att Margot kände, att hon länge kämpat med detta utbrott.
— Äro vi en smula bättre däran, snyftade hon efter en kort paus, än då vi foro till Brackenhurst? Vi hade hoppats att i vinter komma så långt framåt och nu stå vi ändå på samma fläck. Vi vänta och vänta på någonting, som aldrig kommer.
— Sir John sade i dag, inföll Margot, som var gränslöst olycklig öfver systerns sorg, att han skulle göra förfrågningar. Han sade, att, om du blott kunde få ett tillfälligt engagement, så —
— Om herr Palisse ej vore död, skulle han lefva ännu i dag! afbröt Valérie henne med en vredgad snyftning. Om du tror, att sir John Croft, som icke ens kan skilja mellan dur och moll, skall hjälpa oss ur vår nöd, så misstager du dig. Hvad förstår han af musik-angelägenheter? Ack, min stackars Margot, jag vet, att jag är riktigt afskyvärd i dag, men jag är för olycklig.
Hon lutade sitt hufvud mot Margots axel, och Margot slog sorgset armarna omkring henne och glömde alldeles, huru lycklig hon för en liten stund sedan varit.
Morgonen därpå kom det ett bref från sir John: "Bästa fröken Margot — jag tror, att jag redan nära nog kan placera min blå ros. Skulle inte fyra förkläden, som alla äro öfver femtio år, lugna er känsla för alt passande? Sedan jag i dag skilts ifrån er, kom jag plötsligt ihåg en med mig befryndad familj, som eger ett litet, nätt hus i Onslow-Gardens och ett instrument, som det mycket sällan spelas på. En af dessa mina kusiner är enka, de andra äro ogifta. Alla fyra äro ytterst aktningsvärda och egna sig åt barmhärtighetsvärk. Jag besökte dem för ett par timmar sedan och förestälde dem, att de skulle göra ett barmhärtighetsvärk, om de stälde sitt piano till mitt förfogande och gjorde det möjligt för mig att åter upptaga mina så länge försummade musikaliska studier. De hålla af mig och gingo därför beredvilligt in därpå. Det är goda, enkla, harmlösa människor, och jag tror visst, att ni kommer att tycka om dem. Som ni ser tager jag saken som om jag viste, att ni går in på mitt förslag, och jag räknar i själfva värket också därpå. Ni får värkligen icke afslå det. Så snart jag får ert svar låter jag stämma pianot och då kunde vi ha vår första lektion om måndag."
En check låg inuti brefvet och ett postscriptum var bifogadt till detta innehållande en ursäkt för, att han hittils glömt att ordna denna angelägenhet. "Han skyndade sig nu att göra det, för att fröken Kostolitz ej skulle anse honom för en osäker betalare och vägra att vidare gifva honom undervisning".
Margot smålog, hon viste mycket väl, att checken icke hade blifvit glömd. Att den nu kom bevisade, huru riktigt hennes förra antagande varit. Nå ja! När de nu åter voro vänner, kunde hon utan blygsel och samvetskval taga emot pengarna; och slumpen fogade, att de äfven voro mycket välkomna i detta ögonblick, ty deras lilla kontanta summa hade betänkligt smält ihop.
Hon läste ännu en gång med skiftande känslor igenom brefvet. Hennes min blef allvarsam och glad och åter mycket allvarsam.
Var det klokt att gifva efter för hans önskan? Men om det också var oklokt, hvar hade hon väl tagit mod att säga nej? — Valérie! Hon tänkte på systern — skulle det ej vara besynnerligt, om hon åter umgicks med sir John och Valérie var utesluten från detta umgänge? Brydde hon sig värkligen icke om honom? Hon skulle få afgöra saken och därför lade Margot utan vidare kommentarier brefvet i hennes hand.
Valérie läste det och började skratta.
— Han är för rolig med sina fyra förkläden! Du måste värkligen vara belåten med hans sätt att gå tillväga. Han är i sanning en beundransvärd ung man; men hvad betyder hans blå ros?
— Åh, det är bara dumheter, svarade Margot helt lätt om hjärtat. Han frågade mig i går, om jag vore benägen att vidare undervisa honom, ifall det blefve någon möjlighet att trotsa alt skvaller. Jag svarade, att det var lika svårt som att hitta den blå rosen!
— Du använde bilden orätt, min kära vän, sade Valérie mycket glädtigare än förut. Det är ett vanhälgande att använda dessa sköna ord i en så alldaglig mening. Sir John Crofts sångtimmar äro någonting mycket värkligt, såsom mina öron ofta intygat. De ha ingenting af denna städse fördunstande, hemlighetsfulla trollmakt, skalden talar om.
Margot svarade icke. Det låg ett drömmande uttryck i hennes ögon, hvilket tyktes antyda, att den trollmakt Valérie talade om icke var henne fullkomligt obekant. Men Valérie var alt för upptagen af sina egna tankar för att lägga märke därtill.
— Sir John är bra lycklig, som finner sina rosor så, att han kan nå dem. Han kommer visst också att plocka dem och det är nätta, solida, röda rosor, rikligt försedda med örnen, ifall förhållandet mellan lärare och elev förblir detsamma som hittils. Ciel! Hvad du grälat på den stackars karlen och gjort honom försagd! det är min ros, ack — med ett hastigt, karaktäristiskt omslag i tonfallet och ett dystert moln öfver pannan — ack, det är min ros, som alltid är blå och som hänger så högt, att jag aldrig, aldrig kan nå den.
— Men m' amie, inföll Margot, en lycklig tillfällighet kommer en vacker dag att lyfta dig högt, högt, och då kommer du att plocka rosen. Och när du räkt upp till den, finner du, att den icke är blå, utan snöhvit. Den såg endast blå ut, emedan den satt så högt uppe på himmelen. Och när du håller den i handen kommer du måhända underfund med, att det icke är någon ros, utan en stjärna. Din stjärna! Ryktbarhetens stjärna. Och den kommer att vara stadd i stigande. — Ser du, om du önskar dig bilder, kan jag också gifva dig ett litet urval och sådana, som äro väl blandade.
Hon yttrade detta med ifrig och öm glädtighet, bemödande sig att afhålla Valérie från att försjunka i gårdagens melankoli. Det lyckades henne äfven, ty systern började skratta ooh sade:
— Du har då sannerligen förfelat ditt kall; du borde ha blifvit skaldinna! Men för att återvända till sir John och hans gripbara rosor, är det bäst att du skrifver till honom, att han genast kan börja fläta sin krans, icke sant?
— Tycker du värkligen, att jag kan gå in därpå?
—Mon Dieu! Hvad begär du väl vidare? Måste du ha sex duennor? Skrif till honom, att hans plan är förträfflig och att endast två af de gamla damerna samtidigt behöfva vara inne i rummet, på det sättet kunna de aflösa hvarandra.
Margot skyndade sig att skrifva sitt bref och den aftalade måndagen begaf hon sig till det af sir John uppgifna huset, där hon fann sin elev väntande på henne och beredd att presentera henne för sina fyra kusiner. Dessa voro milda, enkla, vänliga små damer, som till en början gjorde intryck af att allesamman vara gjutna i samma form, ett intryck, som personer, hvilka i åratal lefvat tillsamman, ofta göra. De fyra systrarna voro emellertid mycket olika till karaktär och anlag, och längre fram var Margot helt förvånad öfver, att hon kunnat finna dem lika hvarandra. Sålunda hade fru Elkin, enkan, i sin ungdom varit en skönhet och en världsdam; hon bar fortfarande sitt hår prydligt uppfäst och talade på ett beskyddande sätt om societeten, ehuru hon på grund af sin svaga hälsa icke på många år deltagit i några nöjen. Och fröken Linnox, den älsta af de ogifta systrarna, var en blåstrumpa eller åtminstone det man för tjugu år sedan förstod därmed; ty nutidens unga damer skulle ha skrattat åt hennes kunskaper. Fröken Charlotte hade artistiska anlag och målade små, fyra tum höga skizzer i akvarellfärg; hon spelade också piano — "Brillants morceaux de Salon" — och var mycket samvetsgrann i fråga om variationerna. Hon sjöng också med en liten, mild, svag röst; men systrarna påstodo, att hennes sång gjorde dem sorgsna till sinnes, och därför sjöng hon blott för sig själf. Fröken Mary, den yngsta, var familjens praktiska medlem; hon satte ihop matsedeln och förde böckerna. På sina lediga stunder förfärdigade hon kläder åt fattigt folk.
Alla de gamla damerna togo mycket hjärtligt emot Margot och trängdes omkring henne med vänliga små bugningar och hälsningar, som påminde om dufvorna på Brackenhurst.
Margot kände sig tämligen nervös under denna första lektion, och sir John hade äfven svårt att hålla tankarna tillsamman. Det var värkligen någonting oroande uti att känna dessa fyra par glänsande ögon fästa på sig, ty om lärarens eller elevens blick händelsevis irrade bort från notbladet, kunde de vara säkra på att möta en blinkning, som på andra sidan besvarades af en nickning. Och örat var äfven i tillfälle att uppfånga framhviskade komplimenter: "Hvem hade väl kunnat tro, att vår käre John skulle ha en så vacker röst?" "Har hon icke ett utmärkt sätt att undervisa?" Och mera dylikt. Fröken Charlotte, den i musiken hemmastadda, satt naturligtvis främst och ansåg det för nödvändigt att beledsaga öfningarna med små nickningar. Då de kommo till romanserna, mumlade hon: "Härligt!" och upprepade det hvar tredje minut med hörbar röst och med den påföljd, att sir John för hvarje gång sjöng falskt. Efter lektionens slut och efter ett helt kort samtal tog Margot afsked, och sir John förklarade, att han skulle följa henne till nästa gata, för att han skulle vara säker på, att hon kom upp i rätt omnibus.
När dörren stängdes efter lärarinna och elev, drogo de båda djupt efter andan; sir John lutade sig ett ögonblick emot en af pelarna i förstugan, tillslöt ögonen och lät armarna slapt hänga ned.
— Jag tror värkligen det var för tidigt ni underrättade mig, att ni med nöje började edra lektioner, sade Margot fundersamt.
— Nu kan ni åtminstone aldrig mera tvifla på mitt allvar, genmälde sir John. De kära, gamla damerna. Hvar för sig äro de ganska drägliga, men så här i skock äro de outhärdliga. Jag måste värkligen göra klart för dem, att vi icke behöfva mera än två i stöten af dem. Är det nog till förkläde åt er?
— Valérie tykte värkligen, att det icke behöfdes mera än två, svarade Margot skrattande, men nu skall ni inte följa mig längre, jag har bestämdt bättre reda på omnibusturerna än ni.
Sir John kunde visserligen icke bestrida detta faktum, men han fortsatte icke desto mindre att vandra vid hennes sida och förklarade, att han åtminstone skulle hjälpa henne att väljs omnibus.
— Ni behöfver då värkligen icke skynda er så fasligt, tillade han halft förtretad, vi ha godt om tid.
— Jag måste skynda mig hem till Valérie. Men nu måste jag värkligen taga afsked af er. Hvad tjänar det till, att ha fyra förkläden inom hus, då vi här ämna reda oss alldeles utan något.
Invändningen var fullkomligt berättigad. Men sir John kände sig i alla fall en smula öfverraskad.
— Mademoiselle Margot, sade han fixerande henne, sedan när har ni fallit på den tanken, att ni och jag behöfva skydd. Jag tror inte en dylik tanke någonsin hade uppstått hos oss i det lilla huset vid Pitt Street.
Han hade knappast uttalat dessa ord, innan han redan ångrade dem. Han såg huru Margot rykte till och rodnade och han förstod, att han troligtvis för första gången i sitt lif yttrat någonting, som innebar en grymhet.
— Ni har fullkomligt rätt, svarade Margot nästan förläget. Jag var vida själfständigare förut, men jag vet icke huru det kommer sig, att jag nu alt mera och mera tyckes börja känna i hvilken ovänlig och klandersjuk värld vi lefva. — Därmed räkte hon honom handen och sir John måste fatta den och åter frigifva den, innan han hittade på ett ord, med hvilket han kunde utplåna intrycket af sitt ogrannlaga yttrande. Den unga flickans gestalt försvann då hon vek omkring närmaste hörn och den afskedade sir John stampade foten i marken. Han kallade sig för en narr och en grobian och fortsatte sedan sin vandring.
Margots kinder glödde under hela hemfärden. Hon förebrådde sig också sin dårskap och undrade, huru hon låtit undfalla sig ord, som sir John så lätt måste uppfatta. Det var icke underligt, att han måste anse henne vara enfaldig och pryd. Och detta var dessutom löjligt i den ställning, de stodo till hvarandra. Han hade gifvit henne en välförtjänt läsa; hon hade icke tagit humör däröfver, men det sved i hjärtat på henne. Han hade aldrig förut tilltalat henne i en sådan ton. Hon måste riktigt göra våld på sig för att så muntert som Valérie väntade för henna kunna skildra sammanträffandet med den fyrahöfdade hedersvakten.
Vid nästa lektion voro endast två af damerna i förmaket; fru Elkin led af reumatism och var fängslad i sitt rum och den lärda systern hade gått för att åhöra ett föredrag. Men fröken Mary satt vid fönstret och sydde på något hvitt klädesplagg, af hvilket blott en liten snibb var synlig. Fröken Charlotte satt vid andra fönstret och målade med en fin, liten pensel på ett landskap, hon ämnade gifva bort som födelsedagsgåfva. Lektionen började. Margot var helt lugn och yttrade blott det allra nödvändigaste. Sir John betraktade henne i smyg och önskade hjärtinnerligt, att hans kusiner skulle lämna rummet. Om det nu var värkan af hans viljekraft, som åstadkom undervärket, eller om himlen förbarmade sig — nog af, fröken Mary upptäkte, att hennes hemlighetsfulla arbete genom att hon hållit det gömdt råkat så i olag, att hon endast fjärran från manliga blickar kunde få det i ordning igen. Hon bad därför om ursäkt, för att hon aflägsnade sig på några ögonblick, men lofvade genast komma tillbaka.
— Låt för all del inte mig störa eder, skyndade sir John sig att försäkra. Hvarken fröken Kostolitz eller jag vänta, att ni skola underhålla oss. Vi äro här för lektionernas skull och vilja icke vara i vägen för någon.
— Åh, svarade fröken Mary och betraktade honom med hufvudet på sned, du är alt för älskvärd, John. Du stör oss visst icke, utan det är tvärtom ett nöje för oss. Men i dag har jag värkligen mycket att göra och, om du ej har någonting emot, fortsätter jag med mitt tillklippande. Fröken Kostolitz, anser ni mig inte för ohöflig?
Margot förklarade naturligtvis, att hon icke gjorde det, och den lilla damen lämnade belåtet förmaket.
Därpå vände sir John sig till sin andra kusin, ty han tykte sig läsa en stum bön i hennes ögon.
— Charlotte, sade han, jag hoppas vi ej afhålla dig från något arbete du har för händer? Vi vilja visst icke falla eder till besvär, icke sant, mademoiselle? vände han sig till Margot.
— Ja, min käre John, sade fröken Charlotte lifligt och förtjänt, eftersom du frågar mig, måste jag värkligen bekänna, att det koboltblått jag har inte duger mer. Det förstör alldeles min himmel. Jag måste gå ut och skaffa mig annat. Det vill säga, om du ärligt och uppriktigt kan försäkra, att du ej tycker det är ohöfligt, att jag går bort, i stället för att hålla er sällskap.
Hon blef snart lugnad i detta afseende, och så fladdrade äfven den andra lilla dufvan kuttrande därifrån.
Margot började åter spela ackompagnementet och såg knappast upp från tangenterna. Hon kände sig otreflig och olycklig till sinnes. Denna känsla hade visserligen redan hvilat öfver henne, medan de båda gamla damerna voro närvarande, men nu framträdde den starkare än förut. Sir John kämpade sig tappert genom de två första raderna i sin sång, men sedan tvärtystnade han.
— Mademoiselle Margot, är ni ledsen på mig, för att jag lät mina kusiner gå härifrån.
— Nej; ni handlade förstås rätt, då de så innerligt önskade det, svarade hon, men utan att ännu se upp.
— Men ni är ändå ledsen öfver någonting, neka ej till det.
— Jag tror inte jag är ledsen, förklarade Margot, men tillade sedan hastigt och inkonsekvent: Kanske jag är ledsen på mig själf. Nu skola vi taga om från sidans början!
Sir John efterkom icke uppmaningen. Han stack händerna djupt ned i fickorna och svarade dystert:
— Ni har då bestämdt ingen orsak att vara ledsen på er själf. Det är endast taktlösa, ohyfsade, tafatta dumhufvuden som jag, hvilka behöfva vara det.
Margot kunde icke låta bli att skratta åt hans ruelses många adjektiv. Hon spelade vidare och manade till lektionens fortsättande, men hennes elev brydde sig icke därom.
— Så mycket vet jag då, att jag i går var riktigt ursinnig på mig själf. Jag hade velat hugga hufvudet af mig sedan jag skildes från er.
Margot vände hufvudet åt sidan, men han såg likväl, huru en klar rodnad spred sig öfver kindens fina linje och till och med öfver det mot honom vända örat.
— Jag vet, att jag vållade er smärta i går, fortfor han ångerfullt; men det var värkligen icke min afsikt. Jag kände mig ett ögonblick sårad, emedan ni höll er så oåtkomlig — jag önskade, att alt skulle förbli likasom förut. Jag reflekterade icke öfver mina ord och det sätt, på hvilket jag uttalade dem; men tro mig, fröken Margot, jag ville icke till något pris i världen afsiktligt göra er ondt.
Margots hufvud var fortfarande bortvändt och hennes fingrat rykte ned tangenterna, men dessa förblefvo stumma.
— Likasom förut, upprepade hon sakta. Jag — jag vet icke, huru det kommer sig — men jag har likasom en förnimmelse, att det icke mera kan bli detsamma som förut.
En ifrig fråga stod att läsa i sir Johns ansikte, men han klädde den icke i ord. Han var också medveten om, att en förändring inträdt i hans förhållande till Margot och fastän han ännu i går klagat däröfver föreföll det honom likväl i dag som om han icke mera velat utbyta det närvarande mot det förflutna.
— Jag känner huru dåraktigt det är att yttra detta och det är därför jag är förargad på mig själf, fortfor Margot i en helt annan ton. Jag vet, att det värkligen är dåraktigt af mig att hysa dylika småaktiga betänkligheter. Det är helt annorlunda med Valérie. Jag kan inte vara nog aktsam om henne; men det är värkligen löjligt att bråka om hvad folk tänker och säger om mig. Jag gör ingenting, jag behöfver blygas för. Jag måste vara själfständig och oberoende, om jag skall förtjäna mitt och Valéries uppehälle. Jag har i tio års tid nödgats gå min egen väg ooh sörja för mig själf — ända sedan min mor dog, och det har aldrig händt mig någonting; ingen har någonsin ovänligt bedömt mitt uppförande.
Hennes hand gled ned från pianot och hon blickade snart sagdt trotsigt upp till honom; men det var någonting i Crofts ansikte, som förmådde henne att åter hastigt vända sig bort.
— Stackars lilla arbetsbi! sade han vekt. Ni har således i tio års tid burit penningebekymrens börda på edra axlar! Men ni måtte ju ha varit barn, då er mor dog.
— Jag var tretton år, svarade Margot. Till en början kunde jag inte häller uträtta mycket, men jag lärde mig det snart. Jag måste se efter allting, handla och öfverväga för oss alla. Jag gjorde många dumheter, men af erfarenheten blir man klok.
— Och hvad gjorde er far då hela denna tid? frågade sir John förtrytsamt.
— Han — ja, ibland förtjänade han också litet pengar; jag kunde naturligtvis inte då uppehålla hela familjen! Han spelade alldeles förtjusande, det är af honom Valérie ärft sin talang. Han undervisade oss också. Han hade en egendomlig känsla för musik, men han kunde icke draga nytta af sin talang. Han — nej, jag ville inte säga någonting om min far; han är ju dessutom nu död.
Sir John kände sig mycket belåten öfver Margots uppriktighet. "Det måtte ju ha varit en nätt gosse!" tänkte han inom sig, men högt sade han:
— Han var väl bra stolt öfver fröken Valérie. Gjorde han ej upp några planer för hennes framtid?
— Jo, han gjorde en mängd planer, förrykta planer, som aldrig leddo till någonting. Jag kände redan före hans död, att ansvaret att bana Valéries väg skulle komma att falla på mig. — Hon sade detta så allvarsamt, att Croft icke kände sig frestad att småle åt detta besynnerliga yttrande. — Men olyckan är, att jag icke hittils varit i stånd att göra det. Jag vet icke, huru jag skall gå till väga därmed.
— Hvarför ger er syster inte en konsert? frågade Croft. Det tänkte jag redan i går på. Hvarför hyr ni inte en sal, annonserar och gifver en konsert? Jag tror, att människorna redan af bara nyfikenhet skulle gå dit, och, då fröken Valérie en gång blifvit hörd, är hennes framgång säker.
— Tenez! Det var en idé! utropade Margot. Vi kunde taga Steinwaysalen. Jag undrar blott, om det blir mycket dyrt? tillade hon fundersamt.
— Om ni tillåter det, skall jag göra mig underrättad därom, sade Croft. Vet ni — jag skall skaffa mig upplysningar om alt — — får jag det? — och sedan skall jag låta er veta det. Det vore naturligtvis ett vågstycke — men den, som ej vågar, vinner häller ingenting.
Margot svarade icke. Hon räknade i tysthet öfver de medel, hon hade till sitt förfogande. På banken hade hon en liten summa, afsedd att tillgripas i nödfall. De skulle förmodligen kunna sälja så pass med biljetter, att utgifterna blefvo betäkta, men till och med om det värsta inträffade kunde förlusten täckas med denna summa. Det var i alla fall värdt att göra försöket.
— Skall jag skaffa mig upplysningar? upprepade sir John.
— Ack ja, svarade Margot, som spratt upp ur sina beräkningar. Jag vore mycket tacksam emot er. Jag tror värkligen, att vi kunna våga det, och blotta tanken därpå kommer att ge Valérie nytt lif. Men nu måste vi afgjordt fortsätta med vår lektion, slutade hon samtalet och tillade affärsmässigt: Var så god och börja från sidans början och glöm inte hvilken tonart vi ha.
Nu var hon åter den forna Margot, ifrig och en smula befallande. Hon hade glömt hela sin blyghet och förlägenhet. Croft kände sig riktigt road af hennes munterhet och glädtighet; men den blyga Margot, den Margot, som talade så skälfvande och hvars ögon så ofta slogos ned inför hans, var honom likväl kärare. Men denna gång beklagade han ej hennes försvinnande. Han viste, att hon snart, snart skulle komma tillbaka.