XIII.
Adagio con Tenerezza.
Den ödesdigra konsertdagen uppgick kall, våt och stormig. Blåsten var så skarp och bitande, att den tyktes uppsöka människornas mest fördolda smygvrår för att väcka obehag hos dem. Sir John begaf sig på eftermiddagen till Steinwaysalen vid så dåligt lynne, som en människa med hans temperament öfver hufvud taget kan råka uti. Regnet slog in i hans vagn tils han drog upp fönstren och då blåste vinden iskallt in genom springorna.
Inga människor syntes till utanför dörren, men han hade med afsikt kommit tidigt. Salen var också blott sparsamt fyld. Han satte sig på den plats Margot valt åt honom, ty hon hade skänkt honom en biljett — och väntade ångestfullt. Han kände sig för nervös för att fördrifva tiden med att söka upp Margot och hennes syster. Nu önskade han innerligt, att han aldrig gifvit sitt råd — bördan af det ansvar, han med så lätt hjärta åtagit sig, tyktes nu tynga ned honom ända till jorden. Om denna konsert misslyckades, förtjänade han de förebråelser, med hvilka Margot en gång öfverhopat honom; ja, han förtjänade nästan, att hon helt och hållet undandrog honom sitt förtroende.
Slutligen började publiken samlas; de billigare platserna på sidorna och längst bort i salen blefvo någorlunda väl fylda. Ah! Där kommo fröknarna Lennox och Margaret Elkin — de snälla varelserna! De sågo mycket fina ut och Margaret hade en så klädande hatt på sig. De gingo småleende igenom hela salen. Croft steg upp och gick emot dem.
— Som du ser ha vi allesamman infunnit oss, ehuru det egentligen är en svår dag för Margarets reumatism, men eftersom du var så angelägen därom, käre John, tykte vi, att vi skulle våga det.
— Mademoiselle Kostolitz erbjöd oss biljetter, inföll fröken Mary; men vi sade, att du redan gifvit oss några, och hon blef mycket glad och — som det föreföll mig, en smula öfverraskad.
Fru Elkin hade emellertid sett sig omkring i salen.
— Jag kan icke upptäcka en kristen själ som jag känner, sade hon, men det kommer väl snart mera folk. Jag hoppas det för fröken Kostolitz skull.
— Nå, men vi ha infunnit oss i sluten trupp, kuttrade fröken
Charlotte. Vi fyra komma att taga oss riktigt bra ut, icke sant, John?
— Ack, jag önskar, att här vore ett dussin sådana som ni, suckade sir John innerligt. De fyra systrarna pladdrade vidare skrattande och smickrade, och sir John blickade tankspridt bort mot närmaste dörr. Ah! Där kom lady Mary åtföljd af en undersätsig dam med tre döttrar, hvilka allesamman tydligt buro prägeln "landskusiner". Han hälsade hennes inträde med riktig hänförelse.
— Hvar äro de öfriga sjutton? frågade han andlöst.
— Min käre gosse, du trodde väl aldrig, att jag skulle drifva dem framför mig som en skock gäss? Dessutom fick jag inte ihop så många. Jag fick endast tag på ett par till. De flesta af mina bekanta ha lämnat staden och jag var så upptagen i går —
— Du har således icke hållit ditt löfte, afbröt hennes nevö henne ock vände sig hastigt ifrån henne.
Då han återigen såg sig omkring tykte han, att salen icke mera var så tom; nej, det var värkligen en hel hop människor där, troligtvis en hop släktingar till Margots elever — han tykte sig bland dem upptäcka flere af den skolflickstyp, Valérie beskrifvit för honom. Ja, då blef behållningen från konserten visserligen icke särdeles stor. Men ingen kunde åtminstone påstå, att salen varit tom och allra minst så tom att det kunde nedslå Valéries mod. Om bara dessa fasansfulla platser, som han var ansvarig för, ville fylla sig! Det föreföll hans upprörda sinne som om de tomma stolraderna hånfullt grinade emot honom; om de ej blefvo fylda, skulle de genast falla Valérie i ögonen, då hon trädde fram på estraden.
— Fortfarande olycklig! sade en röst bredvid honom. Han spratt till och såg sig om. Det var den dam, på hvars bistånd han hufvudsakligast räknade.
— Nå, hvad har ni gjort för mig? frågade han ifrigt.
— Jag har i detta fasansfulla väder kommit hit på er olycksaliga konsert, svarade hon rysande. Hu — hvad det är kallt! Jag tycker det är öfvermåttan godhetsfullt af mig.
— Ja, det är mycket vänligt af er, instämde sir John helt ängslig till mods. Men har ni ej varit i stånd att —
— Jag har förmått ett par personer att lofva komma hit, men jag vet värkligen icke, om man kan vänta dem i detta förskräckliga väder. Jag vet åtminstone, att jag inte hade gått ut i dag, ifall jag kunnat undvika det. Nå, hvar skall jag taga plats — i främsta raden? Jag har värkligen fullt upp med platser att välja på, ty de komma bestämdt att stå tomma. — Hon var vid dåligt lynne och såg äfven så ut; hon hade värkligen bjudit till att uppfylla sir Johns bön, och det var icke hennes fel, att människorna icke ville gå ut i ett dylikt Herrans väder; han behöfde väl icke därför se så ömklig och besviken ut.
Hon gick vidare, halft om halft väntande, att han skulle följa med henne; men han återvände till sin plats, ty han hade småningom gripits af en nästan komisk förtviflan — komisk, då man betänker orsaken därtill. Ack, dessa framplatser! De voro icke till hälften — icke till en fjärdedel upptagna. Sir John stirrade på dem, tils de flöto ihop och började dansa omkring för hans ögon. Sedan kom en sakta rörelse honom att se upp: Valérie stod på estraden. Han märkte att hon såg sig omkring och att hon tyktes bli likasom förbluffad. Hon var mycket blek; hennes med så mycken omsorg valda hvita klädning tyktes blott göra henne blekare; hennes ansikte såg i den skarpa belysningen nästan tärdt ut. Det föreföll honom som hon icke ens sett bra ut. Hon började med en sonat af Grieg, som var mycket svår ätt spela, och om hon nu värkligen var nervös och icke i stämning eller om Crofts förvirrade fantasi bedrog honom, nog af, hon hade icke hunnit långt, innan han måste tillstå för sig själf, att hon ej spelade såsom hon brukade. Det föreföll honom som om hennes spel aldrig varit så uttryckslöst, ja, han tykte till och med, att hon ett par gånger spelade orent. Det första stycket lämnade åtminstone publiken oberörd; den skänkte henne blott vid slutet en medelmåttig applåd, fastän sir John klappade, så ätt händerna svedo, och lady Mary, som satt på första stolraden, kraftigt bearbetade golfvet med sitt paraply. Crofts sinnesstämning blef, om möjligt, ännu värre än förut. Det berodde så mycket på början både för Valérie och för åhörarna, och början hade icke varit uppmuntrande. Den spelande och publiken voro icke i kontakt med hvarandra; och då han kände det, huru mycket djupare skulle icke Valérie då vara berörd däraf. Hans blick gled från henne till Margot och hvilade full af förvåning och förtjusning på henne. Om den ena systern ej förmått göra sig gällande, såg den andra däremot så mycket bättre ut. Hennes kinder glödde, hennes ögon blixtrade. Han såg på hennes ansiktsuttryck, att hon väpnat sig till denna pröfning och ansträngde hvarje nerv för att utplåna Valéries fel och brister. Det föreföll honom nu som hon varit den större af de båda konstnärinnorna. Han hade aldrig förut hört henne spela så bra — med en sådan styrka och aplomb och tillika med så mycken känsla och behag. Ehuru sir John varit mycket trög i sina musikaliska studier och troligtvis alldeles hade försummat dem, ifall han ej händelsevis sammanträffat med fröknarna Kostolitz, hyste han likväl en varm kärlek till musiken. Som han dessutom var mäktig djupt deltagande och erkännande, hälsade han Margots spel med värkligt konstnärlig förtjusning.
Men denna konstnärliga beundran förvandlades snart till en varmare och ömmare beundran af hennes personlighet. Den präktiga, tappra flickan; hon ville icke låta kufva sig; alt hade sammansvurit sig emot Valéries framgång, men hon ville kämpa till sista ögonblicket — dölja systerns nederlag genom att hon tyktes triumfera. Han gaf akt på de små fingrarna, där de flögo öfver tangenterna — kloka, skickliga små fingrar, som så tappert ansträngde sig och åstadkommo så mycket, och huru fina och vackra de voro sedan, en markisinnas händer, såsom han redan en gång förut tänkt. Sedan betraktade han det prydliga, högburna hufvudet, hvilket satt så stolt på den smärta halsen, det mjuka håret, bland hvars bucklor samma kam glimmade, som en gång framkallat lady Rosamunda Gorsts bitande anmärkningar. Lilla, täcka hufvud! Diamanter skulle vida bättre anstå det än de billiga stenar, som nu prydde det. Diamanter! De Croftska diamanterna? Ja, hvarför icke? Hvar kunde han väl finna en så sällsynt och ljuf hustru och en, som så till fullo var värd hans kärlek! Värd hans kärlek! Ordet var så uttryckslöst och tomt. Han älskade ju henne redan djupt och lidelsefullt; och i sitt hjärtas innersta djup viste han också, att hon besvarade hans kärlek.
Medan Valérie blek och alt mera modstulen stod inför den besvikna publiken och Margot gjorde alt hvad hon kunde af det svåra ackompagnementet, satt sir John blott och smålog för sig själf och drömde. Kanske det vore riktigare att säga, det han plötsligt vaknade. Han hade i veckotal gått som i en dröm, men nu hade hans ögon slutligen blifvit öppnade. Det af ljufhet fylda dunklet var försvunnet och nu var hans själ uppfyld af ett ännu ljufvare, mera strålande dagsljus. L'esprit du reveil hade kommit öfver honom. Han kände nu betydelsen af det otydliga, ofattliga hopp och den glädje, som åtföljt hans dröm. Om natten hade han känt, att de voro i hans närhet, och han hade fruktlöst sträkt ut händerna efter dem. Nu kunde han i det klara dagsljuset se och gripa värkligheten. Han älskade Margot Kostolitz och ville göra henne till sin hustru!
Hvad det måste vara ljuft att fatta dessa små, flitiga händer och be dem hvila ut i hans, att säga henne, det fattigdom, bekymmer ock svikna förhoppningar nu lågo bakom henne, att hon icke mera behöfde kämpa och umbära! Hvad det måtte vara förtjusande att ösa öfver henne alt hvad en stor rikedom kan förskaffa! Sir John var visst icke penningedryg, men han erfor likväl en liflig tillfredsställelse vid tanken på sin ställning, sin börd, sina vidsträkta besittningar, nu, då Margot skulle dela alt med honom. Då han tänkte på alt hvad han skulle göra för henne och förestälde sig hennes öfverraskning, hennes blyga, vantrogna glädje, uppfyldes hans egen själ af en förtjusning, som liknade ett rus.
Hvad för slag! Gingo människorna redan? Var konserten förbi? De måttliga applåderna, som följt på hvarje stycke och i hvilka han mekaniskt deltagit, hade upphört. Valérie och Margot voro försvunna. Någon stängde pianot. Sedan blef det en allmän rörelse — ett sorl af röster. Han flög upp och skyndade in i artistrummet för att få träffa de båda systrarna. Där voro äfven ett par andra personer, men dem hade Valérie vändt ryggen åt och var ögonskenligen sysselsatt med att knäppa igen sin kappa. Margot var emellertid fullkomligt synlig och hade ett förbindligt ord, ett tappert, ljust leende för alla, som talade med henne. Croft, som fortfarande sväfvade uppe i molnen, gick hastigt fram till henne.
— Nå, var det inte en framgång? utropade han.
Leendet försvann från hennes läppar och hon betraktade honom ett ögonblick, innan hon på ungerska svarade:
— Jaså, ni kallar detta för en framgång? Valérie kommer att sörja ihjäl sig. Jag fruktade, att hon skulle digna ned, innan hon kom till slutet. Märkte ni ej, att hon icke alls var sig själf? Hon presterade icke på långt när det, hon kan prestera.
Nå, men så presterade ni desto mera. Jag har aldrig hört er spela så bra som i dag!
— Ah, jag! svarade hon afvärjande och med en otålig rörelse. Hvad betyder jag väl? Jag försökte dölja hennes förvirring, det är alt. Ser ni, hon var från början modlös. Där voro ju hela rader med tomma platser! Hon blef så öfverraskad, emedan vi hört, att biljetterna haft god åtgång. Men det är förmodligen vädret, som är skuld därtill. Lyckan är oss aldrig bevågen.
Vid orden "hela rader med tomma platser" hade sir John åter plötsligt kommit ned till jorden och såg nu alldeles förstörd och förvirrad ut. Men han var nog feg att genast instämma i hänsyftningen på det fula vädret.
— Ja, det är en afskyvärd dag. Jag är öfvertygad om, att här varit fullt med folk, om det varit vackrare väder. Men det är väl bäst, att jag skaffar er en vagn? Jag tror visst, att regnet fortfar, och I ären säkerligen båda bra trötta. Men får jag inte först tala ett ord med er syster?
— Jag tror det är bäst, att ni låter bli, svarade Margot. Valéries rygg såg afgjordt afböjande ut. Han dröjde ännu ett ögonblick och sade:
— Vet ni, hennes framgång var värkligen icke så liten som ni tror. Det var flere personer i mitt grannskap, som applåderade alldeles entusiastiskt.
Men Margot afbröt honom med en bitter åtbörd, för hvilken han tog till flykten.
Några minuter därefter hjälpte han de båda systrarna upp i den vagn, han skaffat dem. Han hade bjudit Valérie armen, men hon hade häftigt visat bort honom, och sålunda var det nu Margots hand, som hvilade på hans arm. Han kände huru denna hand darrade och märkte, att hon nu, då hon icke längre behöfde behärska sig, såg mycket blek och sorgsen ut; ja, då skenet från gatlyktorna föll på henne, syntes det honom, som om hon icke haft långt efter tårarna. Då han, olycklig och plågad af förebråelser, stod vid vagnsdörren och marterade sin hjärna för att hitta på några tröstens ord, lutade Valérie sig plötsligt framåt ur det inre af vagnen.
— Så mycket ger jag för er idé! ropade hon i vredesmod. Det var ett fullständigt fiasko och det är ni skuld till!
Han blef så förbluffad öfver detta plötsliga angrepp, att han tog emot det med absolut tystnad. Men en välbekant röst bakom honom tog genast och högst energiskt hans försvar och lady Mary Bracken trängde sig hastigt framåt.
— Hvad säger hon där? Nå, det är då värkligen för mycket. Den stackars gossen har ansträngt sig till det yttersta. Hvar är hon? Hvar är fröken Kostolitz? Det är så mörkt, när man kommer ut. Ah, där är ni ju! Huru står det till? frågade hon och sträkte öfver nevöns axel ett par knotiga fingrar in i vagnen. — Men jag vet då alldeles säkert, att ni ej har någonting att förebrå sir John; han har gjort alt hvad i hans förmåga stått för att prångla ut biljetter åt er. Jag kan försäkra er, att han skickat mig hela tjugu stycken och att han äfven plågat alla mina bekanta därmed.
— Pitt Street, tjuguåtta! ropade sir John till kusken, som redan helt otåligt tittade fram undan sin oljedukshatt. — Drag dig nu undan, bästa tant — annars blir du öfverkörd!
Margot lutade sig öfverraskad och mållös tillbaka i vagnen. Valérie var för upprörd för att fatta hela betydelsen af lady Marys ord, men Margot hade förstått alt.
Dessa ord och fröken Mary Lennox' harmlösa hänsyftning på John Crofts ädelmod samt det hittils oförklarliga faktum, att de försålda biljetternas antal absolut icke stämde med de många tomma platserna, gjorde, att hon inom ett ögonblick hade John Crofts hela misslyckade plan klar för sig. Det föreföll henne som om lifvet icke kunde ha någon vidare eller åtminstone icke någon bittrare förödmjukelse i beredskap åt henne. Hon var icke ond eller uppbragt — därtill var hon för djupt sårad — men hon hade en förnimmelse som om hon aldrig mera vore i stånd att se honom in i ansiktet. Om hon blott kunde hålls Valérie i okunnighet om alt detta! Det kunde måhända lyckas, om hon blott var försiktig.
Valérie skulle bestämdt aldrig förlåta honom. Men det var också för mycket. Han hade behandlat dem som ett par barn, han hade bedragit — visserligen i bästa afsikt — men han hade ändå bedragit dem. Han var god och ädelmodig och hade velat hjälpa dem, men — det var i alla fall för grymt. Hon besvarade Valéries lidelsefulla anklagelser tankspridt och med ett par tröstande ord, men det gick omkring i hennes hufvud. Och det var ju äfven ur ekonomisk synpunkt en riktig olycka! De måste naturligtvis ersätta sir John alt hvad han gifvit ut — det var outhärdligt, att han ur sin egen ficka velat hålla dem skadeslösa för den förlust, de annars hade lidit. De hade ännu icke sjunkit så djupt, att de ville taga emot pengar af honom; de skulle genast ersätta honom, ehuru alla Margots besparingar skulle gå åt därtill. Ja, till följd af detta misslyckade vågstycke skulle de råka i en vida sämre belägenhet än förut. De hade förlorat sina pengar och sin prestige — och ack! hade de ej gjort en ännu större förlust — huru gick det nu med deras förtroende till den vän, som bedragit dem? Margot tillbragte natten under en feberaktig oro; hon längtade efter dagen, efter det ögonblick, då hon kunde vältra ifrån sig åtminstone en del af den börda, som nedtrykte henne. Hon skulle vid vanlig tid på förmiddagen träffa sir John hos hans kusiner; då skulle hon förebrå honom det svek han tillåtit sig gentemot dem samt noga taga reda på, huru mycket han gifvit ut för dem. Hon tykte, att hon ej kunde andas, förrän hon blifvit befriad från denna skuldbörda. Om de gamla damerna blott vore ur vägen — om hon blott kunde räkna på att fem minuter få vara ensam med honom — hvad skulle hon taga sig till, om hon ej blef i tillfälle att befria sig från denna förödmjukelsens börda?
Lyckan tyktes vara henne bevågen, ty, då hon kom in i förmaket, fann hon endast sir John, som väntade där. Hon hade trott, att han skulle se förvirrad och nedslagen ut; hon hade väntat att hos honom få upptäcka den oro, med hvilken han alltid motsåg hennes missnöje. Han måste ju veta, att hon var ond — nej icke ond — utan sårad ända in i hjärtats innersta djup; men han kom emot henne med utsträkta händer och med strålande, förväntansfull min. Han hade också räknat ögonblicken till hennes ankomst och han väntade henne icke plågad af samvetskval, utan full af glad otålighet.
Hans utseende var så helt annorlunda än Margot förestält sig det, att hon nu ryggade tillbaka och blef ännu en aning blekare än förut. Hon var öfverraskad, kände sig på nytt sårad öfver, att han tog en sak så lätt, hvilken gått henne så djupt till sinnes; men kanske han icke anade, att hon gissat hans hemlighet.
— Sir John, sade hon med darrande röst, det fägnar mig, att jag blir i tillfälle att tala med er.
Hon tystnade; det var så svårt att komma fram med det hon hade på hjärtat, medan dessa glada, strålande ögon hvilade på henne.
— Jag ville också gärna tala med er, svarade han, och bad därför mina kusiner lämna oss ensamma några ögonblick. De vänliga själarna tro, att vi ha konsertangelägenheterna att tala om, och ha därför lofvat att icke störa oss.
— Den angelägenhet, jag önskar tala med er om rör konserten, sade Margot. Hon darrade så, att hon knappast kunde stå, och hennes röst skälfde, men hon gjorde häftigt våld på sig och fortsatte: Sir John, jag har gissat någonting.
— Har ni det? frågade han ömt och glädtigt betraktande henne. Jag är bra nyfiken att få veta, huru mycket ni gissat!
— Ack, skratta inte ut mig! ropade hon med smärtsam sinnesrörelse.
Huru kan ni skratta, då ni förödmjukat mig såsom ni gjort?
— Jag! utropade sir John uppriktigt förvånad.
— Ja! Kan ni väl ett ögonblick föreställa er, att jag skulle vara annat än sårad och förödmjukad, då jag tänker på, huru ni handlat gentemot Valérie och mig?
— Jaså i fråga om biljetterna, menar ni? afbröt Croft henne rodnande, men likväl småleende.
— Ja, jag menar just i fråga om biljetterna, svarade Margot, och till hennes stora förtrytelse bröto orden fram med en snyftning. Huru kunde han stå så där leende framför henne, sedan han behandlat henne på detta sätt? Hvarför fann hon inga ord att klandra och förödmjuka honom med på samma sätt som han förödmjukat henne? Huru kom det sig, att hon, trots alla sina bemödanden, ej kunde vara ond på honom?
Vid ljudet af hennes snyftning försvann det segersälla uttrycket ur sir Johns ansikte och gaf rum för den djupaste bedröfvelse, men han sade icke ett ord och hon fortfor hastigt och osäkert:
— Ni skall naturligtvis få edra pengar tillbaka. Ni måste ju inse, att vi ej kunna gå in därpå. Förstår ni ej, att vi skulle uppfatta ert handlingssätt som en förolämpning, om vi ej viste, att ni menat väl? Ja, det betyder helt enkelt, att ni gifver oss pengar, att ni förärar oss en gåfva på fyratio eller femtio pund.
— Och antag, att jag gjorde det, sade John mycket vekt och fattade plötsligt hennes hand. Antag, att jag gjorde det, Margot; hvad betyder det väl? Då jag vill ge er alt hvad jag eger och mig själf med. Min älskade, jag är visst icke värdig att bli er make, men jag ber, att ni ändå tager mig.
Om hon förut varit blek, så blef hon nu askgrå. Han trodde ett ögonblick, att hon skulle svimma. Hon sträkte ut vänstra handen och försökte gripa tag i kaminkransen; hon hade äfven användt högra handen därtill, men han höll den alt för stadigt sluten i sin.
— Jag öfverraskade er, fortfor han ifrigt. Jag tror, att jag själf är öfverraskad. Jag vet inte, huru det kom sig. Men, Margot, vi borde ju ha kunnat gissa det! Vi ha under alla dessa veckor kommit alt närmare och närmare hvarandra och nu är den tid inne, då vi ej kunna reda oss utan hvarandra. Jag vet åtminstone, att jag ej kan lefva utan er, och, min älskade, jag tror, att det är på samma sätt med er. Men huru förfärad ni ser ut? Är den tanken, att jag älskar er, så förskräcklig för er, Margot? och vill ni inte vara uppriktig och tillstå, att ni likaledes älskar mig, ty jag är fullt och fast öfvertygad om, att ni gör det.
Detta rättframma, oförbehållsamma frieri var ytterst karaktäristiskt för John Croft; han fortsatte ända till slutet utan att öfverväga, huruvida det var klokt och politiskt. Det var en smula förhastadt att visa, det han var så säker på Margots genkärlek. Ty ingen kvinna vill så lätt gifva sig fången och med Margot, som var mera reserverad än andra och därjämte inbyrd med ärfda, trångbröstade idéer om det passande, var det fara, att hon skulle taga anstöt af hans förtröstansfulla ton. Men kanske sir John icke desto mindre handlat rätt, då han följde sin instinkt. Då hon så oförberedt råkade ut för hans angrepp, var det just icke troligt, att hon kunde motstå honom. Hon var så öfverväldigad af de olika sinnesrörelser, hans ord framkallade hos henne, att hon hvarken kunde röra sig eller svara.
— Ack, min lilla Margot, utropade John, se inte så förskräkt ut — det är ju ingenting att vara skrämd för. Jag skall aldrig mera låta bekymmer och oro nalkas er. Ni har redan haft mera än nog däraf på er andel, men nu är alt detta förbi.
Då hon slog upp ögonen och såg hans vackra, kärleksfulla ansikte, som strålande af lycka och segersällhet lutade sig ned öfver henne, blef hon också medveten om, att hennes hjärta genombäfvades af en plötslig lycka. Denna tanke föreföll henne knappast trolig och kunde icke slå säker rot i hennes själ, men den öfverväldigade henne likväl för ögonblicket. Hans ansikte kom alt närmare hennes; — han skulle ha kyst henne — men hon rykte sig lös med ett litet, förfäradt anskri.
— Ack nej, ropade hon; nej, nej — vi äro tokiga! Det vore alldeles omöjligt!
Hon sjönk ned på närmaste stol och gömde ansiktet i händerna. Croft var icke det minsta öfverraskad; han gick ett steg närmare och stälde sig bredvid henne.
— Om vi äro tokiga, sade han, så är det härligt att vara tokig. Jag för min del önskar aldrig mera bli förnuftig. Min lilla Margot, ni har haft ett så tungt och sorgligt lif, att ni tycker det måste vara en vansinnig dröm att vara lycklig; men vi skola det oaktadt bli lyckliga tillsamman, ni, Margot — ni och jag. Tror ni ej, att jag skulle kunna göra er lycklig, min älskling?
Han lutade sig ned öfver henne och drog med största ömhet bort hennes händer från ansiktet; trollmakten i hans blick fängslade henne.
— Margot, ni älskar mig? frågade han enträget.
Hans glöd smittade henne; han läste i hennes ögon, att hon blott älskade honom alt för innerligt, ögonblicket därpå måste hon uttala de ord, han längtade att få höra. Men hon gjorde plötsligt våld på sig och trängde orden tillbaka. Hon satte sig till rätta i stolen, drog bort hans händer och sade så bestämdt hon någonsin kunde:
— Sir John, jag kan ej bli er hustru. Det är så likt er att glömma alt, som gör en förbindelse oss emellan omöjlig; men jag tänker på det.
— Hvad tänker ni på? utropade han otåligt, Margot, jag hoppas, ni inte kommer fram med några dumheter. Mellan oss båda får det icke bli fråga om några trivialiteter.
En lätt rodnad färgade Margots bleka kinder. — Jag vet, att jag icke är er jämlike, sade hon stolt. Men jag ämnade icke säga ett ord därom, ehuru jag tror, att många människor skulle anse våra olika lefnadsställningar för ett oöfverstigligt hinder. Och om det också ej fans något annat, skulle jag för min del anse det ohederligt att tillåta er för min skull taga ett så oöfverlagdt steg. Ett steg, som ni måhända sedermera skulle komma att ångra.
Uttrycket i hans ansikte förbjöd henne att vidare fortsätta detta ämne.
Hon tystnade, men fortsatte strax därpå skygt:
— Och sir John, så har jag ju Valérie.
— Jag har inte glömt Valérie, sade Croft allvarsamt. Jag tror ni kan lita på, att jag skulle bli en god bror åt henne. Hon skall vistas hos oss tils hon gifter sig, hvilket torde bli snart nog, tillade han leende.
Han höll af Valérie och intresserade sig på ett broderligt sätt för hennes framtid. Men det måste icke desto mindre vara härligt, att en gång ensam få rå om Margot och Margots skarpa öra upptäkte en skymt af denna längtan i hans ord. Därför sade hon bestämdt och till och med en smula bittert:
— Och ni skulle naturligtvis vara glad, då ni blef af med Valérie. Ack nej, sir John, det går icke, för sig! Jag har svurit att helt och hållet egna mig åt Valérie så långe hon behöfver mig, och det tror jag hon alltid kommer att göra. Ni ser ju själf, att hon icke är lik andra människor. Man måste vaka öfver henne och leda henne, och jag måste vara fri för att kunna göra detta. Och dessutom måste vi äfven taga hennes konst i betraktande; hon måste ha fullt spelrum för sitt kall och jag måste städse vara tillhands. Ni är alt för god, men jag kan icke gifta mig med er. Det vore icke rätt hvarken mot er eller mot Valérie. Jag kunde icke uppfylla min plikt emot er båda.
— Och då måste jag förstås bli offret, inföll sir John.
— Ack, sade Margot och blickade hastigt genom tårar upp till honom, ty hon kunde ej uthärda att höra honom tala i denna ton. Ack, var inte ond! Nej, det är värkligen icke så. Jag gör det, emedan jag fruktar, emedan jag vet —
Hon tystnade plötsligt. Sir John anade hvilken bekännelse det var, som darrade på hennes läppar, och hans ansikte antog ett mildare uttryck — men för öfrigt förrådde han ej sin sinnesrörelse, utan fortfor lugnt och bestämdt:
— Jag tycker, att ni onödigtvis oroar er. Det är ju icke sagdt, att våra viljor behöfva stöta ihop.
— Ack, ni förstår icke huru våra önskningar — vid minsta anledning — skulle vara hvarandra diametralt motsatta, svarade Margot. Låtom oss blott taga ett exempel: Ni skulle bestämdt icke önska, att jag ackompagnerade Valérie, ifall hon uppträdde offentligt.
Sir John började skratta och tvekade ett ögonblick, innan han svarade; sedan sade han på det öppna, okonstlade sätt, hon alltid tykt så mycket om:
— Margot, det finnes många karlar, som utan tvifvel skulle lofva alt möjligt för att ernå det de önska, men jag — jag är ju i många afseenden icke värd synnerligen mycket, men uppriktig är jag! Och därför säger jag nu också öppet, att jag icke gärna såg, att ni spelade offentligt, sedan ni blifvit min hustru.
Trots hans halft skämtsamma ton kände Margot likväl, att det var ett fast beslut, som låg till grund för hans ord, och hon viste, att om han också älskade henne huru varmt och innerligt, så fans det likväl många punkter, i hvilka han icke skulle gifva efter för henne. Hon hade under den tid de varit bekanta så ofta varit den, som haft ledningen, och hade varit så van att utöfva inflytande på honom, att upptäkten af denna nya sida i hans karaktär nästan var ett litet slag för henne. Och det lät nästan som hon varit stucken, då hon svarade:
— Jag skulle äfven tillhöra Valérie.
— Margot, ni skall icke leka med mig. Jag uppskattar er kärlek till Valérie och skulle aldrig försöka minska den. Jag tror, att ni känner mig tillräckligt för att veta det. Som min hustru kunde ni göra mera för Valérie än någonsin förut. Men systerlig tillgifvenhet och kärleken mellan man och hustru äro två olika saker. Om ni älskar mig såsom jag er, måste jag komma i första rummet. — Ack, nej! utropade Margot hastigt, förskräkt öfver medvetandet om sin svaghet och hans växande inflytande öfver henne. Nej, nej, det går icke för sig! Valérie måste komma i främsta rummet! Hon har alltid varit den första!
Croft betraktade henne ett ögonblick tigande, sedan kastade han huvudet bakåt med en stolt rörelse och sade:
— Kanske ni har rätt, Margot, och att det är bättre att vi skiljas, ty jag vill inte nöja mig med andra platsen. Därtill älskar jag er för innerligt.
Han dröjde ännu och betraktade henne som om han velat låta henne få tid på sig att försöka få fram ett ord; men hon bet ihop tänderna och såg på honom med en stolt och stadig blick. Hon hade icke ens i det ögonblick, då hon tyktes vilja gifva efter, synts honom så skön och så tjusande som nu, då han skulle förlora henne. Hans ansiktsuttryck förändrades.
— Margot, bad han, hvarför skola vi tillintetgöra vårt lif, då vi kunde vara så lyckliga med hvarandra?
Hans ord läto nästan som ett ångestrop och de genljödo i hennes hjärta, men hon svarade blott med fasthet:
— Jag vill ej öfvergifva Valérie.
— Lef då väl! stönade sir John.
— Jag hoppas ni glömmer, sade Margot stammande.
Han gaf till ett kort och bittert skratt och gick utan ett ord vidare bort mot dörren.
Margot vände sig om. Hon kunde ännu ropa honom tillbaka. Men hvarför det? Hvad kunde hon väl säga honom för att ställa saken till rätta emellan dem? Han ville icke gifva efter och hon kunde det icke häller.
Ögonblicket därpå stängdes dörren efter honom och hans snabba, bestämda steg genljödo i trappan. Margot stirrade alldeles förvirrad ned framför sig och viste knappast hvad som händt. John Croft älskade henne och hade kommit för att säga henne det och för att be henne bli hans hustru. Hans hustru — John Crofts hustru — och hon hade gifvit honom afslag!
Ytterdörren slog igen med en skräll. Alt var förbi — alt; hon skulle aldrig mera få återse honom.