XIV.
Andante con variazione.
Det var måhända en riktig lycka för Margot, att hennes tankar under den närmast påföljande tiden så helt och hållet voro upptagna af Valérie. Den sorgsenhet, som annars hade kommit öfver henne, blef därigenom till en viss grad afledd. Valérie hade efter konserten försjunkit i den djupaste nedslagenhet. Hon åt icke, hon sof illa, hon ville icke tala och hon visade bort alla tröstegrunder.
— Låt mig vara i fred, sade hon, tror du inte jag lika bra som du vet huru sakerna stå? Denna gång kan vårt fiasko icke mera godtgöras.
Det återstod således ingenting annat för Margot än att vaka och bedja, Och hon var mycket mild och tålig och begrafde sina egna sorgsna tankar. Och Valérie satt hela dagen och stirrade med stora, dystra ögon in i elden.
Men en dag, då Margot efter en tröttsam eftermiddag kom hem, fann hon Valérie gående af och an med långa steg och med händerna i kors på ryggen. Hennes ansikte hade ett sorgset, ja, nästan tragiskt uttryck.
— Där är du ju! utropade hon och stannade framför Margot. Det fägnar mig, ty jag har fattat ett beslut, som jag ville meddela dig.
Margot slog leende armen omkring den späda gestalten.
— Hvad är det för ett viktigt beslut? frågade hon.
— Ah, det är inte alls löjligt, skall jag säga dig! Jag tror, att jag värkligen hittils drömt bort mitt lif. Hvad har det blifvit af alla de planer vi uppgjorde, af alt det vi hoppades? Det är tid, att jag vaknar upp och ser värkligheten in i ansiktet. Det är mig icke beskärdt att röna framgång som konstnärinna; jag måste skjuta denna dröm åt sidan likasom jag gjort med min fiol. Vet du, Margot, jag har lagt bort den. Jag har lagt den allra underst i min stora koffert. När jag gjorde det, föreföll det mig som om jag lagt den i en likkista. Den är död, stendöd, och vi skola aldrig mera tala därom.
— Söta Valérie, sade Margot med ett skratt, som slutade med en snyftning, var inte så tragisk! Din fiol dör inte så lätt — den kommer ännu att lefva för dig och många andra.
— Nej, säger jag dig, den är död och begrafven. Vi skola icke mera tala därom. Nu ämnar jag taga lifvet från dess allvarliga sida. Hvarför skall jag låta dig ensam arbeta för vårt uppehälle? Hädanefter skall jag dela dina mödor och försörja mig själf.
— Och hvad ämnar du göra, stackars liten? frågade Margot, som smålog med ömt öfverseende, ehuru tårarna stodo i ögonen på henne.
— Jag har tänkt öfver saken — det finnes icke mycket, som jag kan göra. Jag kan icke gifva undervisning, emedan jag ej har tålamod därtill. Jag tror, att jag skulle bli galen, om jag liksom du hela dagen nödgades bråka med dumma barn. Jag skulle slå dem på händerna, när de spelade falskt. Och jag kan inte sy. Därför tänkte jag, att jag skulle börja måla — julkort, du vet, och påskkort. Det vore just en lämplig tid nu, då påsken står för dörren.
— Men mitt söta barn, började Margot.
Men Valérie afbröt henne:
— Tst! låt mig tala till punkt, jag har noga öfvervägt alt. Människorna behöfva alltid kort; julkort och påskkort till de båda hälgerna och födelsedagskort hela året om. Nå du vet ju, huru mycket de i butikerna taga för de målade korten: en shilling, en och en half shilling och mera, Det måste naturligt vara någon, som målar dessa kort, och denna någon måste ju få betalt för sin möda. Låtom oss nu antaga, att jag målar tre kort om dagen och får en shilling i medeltal för hvarje kort. Jag föreställer mig, att jag får nittio pence för shillingskorten och en shilling och tre pence för de öfriga. Det vore tre shilling om dagen — således aderton shilling i veckan. Är det inte bra uttänkt?
Hon smålog nu faktiskt och hennes lilla ansikte såg helt belåtet ut.
Men Margot hade mera lust att gråta än att skratta.
— Säg, är det inte en utmärkt plan? envisades Valérie.
Margot kyste henne ömt och svarade:
— Ja, det är en utomordentlig plan. Men den har blott en skuggsida, mitt stackars barn, och det är, att du ej kan måla. Du har inte haft en enda teckningslektion i hela ditt lif. Huru ämnar du då realisera din plan?
— Det gör då rakt ingenting, att jag ej haft några lektioner i teckning, svarade Valérie mycket högdraget. Man behöfver inte kunna teckna för att måla sådana här bagateller. Jag skall kopiera andra kort och med tiden öfvar jag upp mig. Men beröfva mig nu inte modet. Huru skall jag kunna lefva utan att göra någonting?
— Javisst, javisst, och jag vill inte häller beröfva dig modet, utropade Margot hastigt, ty systerns ansikte mulnade åter och förödmjukelsens tårar stego upp i ögonen på henne. Jag undrade bara, huru du ämnade gå tillväga; men det är förstås mycket lätt att måla dessa kort.
— Ja, det tycker jag också — det kan ju hvem som hälst. Du köper mig i morgon en liten, nätt färglåda med fina, fina penslar och litet kalkerpapper och några kort — jag skall börja med de billigare — och i morgon eftermiddag tager jag ihop med arbetet.
Hon gnuggade händerna och dansade på sitt gamla vis genom rummet. När alt gick omkring var det ändå en sysselsättning, som förde henne på andra tankar, tänkte Margot. Det var afgjordt bättre än att hon hela dagen tyst och olycklig hängde på en stol, medan hennes ansikte blef alt mindre och mindre och hennes ögon alt större och större. Hon må gärna syssla med sina kort och färger, hon tröttnar nog snart därvid. Men denna sysselsättning kunde ju för en tid vara bra för henne.
Dagen därpå tog Valérie således ihop med arbetet och långt fram på eftermiddagen erbjöds Margot att skärskåda hennes pensels första alster. Det var ett gelatinkort, hvars hörn blifvit tämligen skrynkliga i och genom beröringen med Valéries små heta fingrar. Midt på kortet stod ett brunt kors, eller det lutade, rättare sagdt, litet åt höger, och en hvit dufva, hvars ena vinge petade rätt upp i luften och hvars stjärt var mycket förkrympt, satt på den ena sidan och en stjälk med förgät-mig-ej, som allesamman hade sex blomblad, låg på den andra. Inunder detta hade Valérie med röda bokstäfver målat ordet "Resurgam."
— Ser du, ser du mitt första försök! Tycker du inte det är lyckadt? Jag har själf tänkt ut altsamman. "Resurgam" passar så bra till påsken; jag tror det åtminstone, fastän jag inte riktigt vet hvad det betyder. Korset är inte riktigt rakt, men det märkes väl knappast, då jag fylt platsen på sidan om det med förgät-mig-ej. Ser du nu, Margot, du påstod, att jag inte kunde teckna! Och nu har jag ändå tecknat förgät-mig-ejerna alldeles ur hufvudet och bladen med! Och min dufva sedan — är den inte söt?
— Ja, det är den visst; men jag förstår inte riktigt hvarför den har ett rödt band om halsen och jag tror inte, att dufvor bruka draga ihop stjärten på det där viset. Har du också ritat den ur hufvudet?
— Nej, jag kopierade den efter en rödhakesångare och målade den hvit — Jag tykte det var ett så bra påhitt — och hvarför kan inte en dufva sitta stjärten i vädret, då en rödhakesångare gör det? Och jag målade det röda bandet dit, emedan jag tykte, att det behöfdes litet färg. Hvarför betraktar du kortet med en så komisk min?
— Jag undrar bara, hvarför du låter den ena vingen sticka så högt upp i luften — borde man inte då också se den andra?
Valérie sköt häftigt ihop sina penslar och färger.
— Ja, om du klandrar hvarenda smula, så lönar det sig naturligtvis icke, att jag försöker. Jag trodde, att du skulle glädja dig däråt, och jag tycker det värkligen inte är så dåligt, då man betänker, att jag aldrig förut försökt mig på någonting dylikt.
— Nej, min hjärteunge, jag klandrar det visst icke, utrepade Margot ifrigt. Jag tycker du är mycket skicklig, som kan göra det så bra, och det var dumt af mig, att jag ej förstod hvad du menade. Dufvan lutar sig naturligtvis öfver korset ock därför är hennes vinge utbredd. Den andra är likaledes utbredd, men den kan man ej se.
— Du tycker inte ens om mitt röda band, mumlade Valérie, som fortfarande var stött. Jag gjorda mig så mycken möda därmed. Jag försökte ge den lilla knuten på ryggen formen af en riktig kärleksknut.
Hon höll på att brista i gråt. Då vågade Margot inte ens draga på munnen, ehuru idésammanställningen föreföll henne så ytterst komisk. Hon kyste och tröstade den lilla konstnärinnan och hade till slut den tillfredsställelsen, att hon fullkomligt tröstad åter satte sig vid arbetet och förkunnade, att hon kanske skulle lämna detta första kort, som inte var riktigt lyckadt, till sex pence.
— Stackars liten, tänkte Margot; om hon värkligen tror, att någon människa skall köpa dessa små fasligheter, fruktar jag hon blir bra besviken. Men kanske hon tröttnat, innan hon hunnit med så många kort, att det lönar sig att bjuda ut dem.
Men Valérie hade med den för henne egendomliga entusiasmen kastat sig öfver sin nya sysselsättning. Hon arbetade på detta vidunder med samma energi, som hon eljes brukade nedlägga på sina musikstudier. Hennes fingrar, som voro så skickliga, så fina och smidiga, då det gälde att föra stråken, vore skickliga och tafatta som ett barns, då det blef fråga om något annat arbete. De voro äfven nu styfva och oskickliga, men Valérie, som var förtjust i de lysande färgerna och i sysslandet med penslar och vatten, var mycket belåten med hvad hon åstadkom. Hon fortfor att måla dufvor och kors och blommor — de senare med ett totalt förbiseende af all botanisk sanning; hon försökte måla sprängda ägg, ur hvilka duniga kycklingar tittade, men hon måste själf tillstå, att de misslyckades för henne. Sålunda var hon en hel vecka lycklig och belåten. Margot blef orolig, då dagarna skredo framåt och cremonesaren fortfarande fick ligga nedbäddad i sin svarta låda och Valérie bara målade sina påskkort i stället för att åter egna sig åt sin musik. Hon fruktade, att hennes fingrar skulle bli styfva. Och hon önskade, att Valérie icke skulle försumma sitt värkliga kall för denna nyck. Och skapade hon sig icke ånyo svikna förhoppningar: Ingen skulle någonsin på fullt allvar kasta en blick på dessa hennes konstprodukter. Margot kände, huru hon rodnade vid tanken på att erbjuda dem åt någon butikinnehafvare.
Slutligen en morgon fjorton dagar före påsk förkunnade Valérie att hon nu målat två dussin kort och föreslog, att de skulle gå till en pappershandel vid High Street, Kensington och uppgöra affären med butikegaren.
— Jag tager allesamman med mig, sade hon. Det är inalles kort för tjugofyra shilling, men som äggen och kycklingarna ej lyckats så bra som de andra, så ämnar jag föreslå honom, att jag skall lämna honom allesamman för ett pund.
— Huru vore det, om vi skulle lämna ägg- och kycklingskorten hemma, föreslog Margot rysande, då hon tänkte på dessa konstvärk?
— Nej, det går absolut inte an! Huru kan du vara så enfaldig! Jag lämnar ingenting hemma; tjugu är ett så dumt tal; dessutom kommer försäljaren att anse oss för mycket ädelmodiga, då vi gifva honom de fyra korten på köpet.
Margot hade ingenting vidare, utan begaf sig med tungt hjärta på väg. Valérie var däremot vid det gladaste lynne, pratade muntert och gjorde upp planer om hvad hon alt skulle använda sina inkomster till.
— Det är riktigt förtjusande att själf förtjäna pengar, icke sant? Jag känner mig så stolt, så stolt! Till och med du, madame Margot, behöfver tid på dig, innan du förtjänar ett pund.
Då de kommo in i den omtalade butiken, gick Valérie genast fram till disken och frågade med en så förnäm och viktig min efter egaren, att denne genast skyndade till för att betjäna henne. Men då han fann, att den förtjusande varelsen, som tilltalade honom, icke var någon förnäm dam, utan en anspråkslös konstadept, som uppmanade honom att köpa ett antal nästan barnsligt utförda teckningar, stod han ett ögonblick så godt som mållös. Då Valérie, som icke det minsta blef bragt ur fattningen genom hans tystnad, för honom förklarade sina åsikter angående det pris, hon ämnade begära, och huldrikt tillade, att hon denna gång skulle gifva honom några kort på köpet, skrattade han henne midt upp i ansiktet, sköt ihop korten och räkte dem med en ironisk bugning.
— De äro icke fullt ut sådana, som vi bruka erbjuda våra kunder. Jag tror, att de skulle bli bra förvånade, om vi uppmanade dem att köpa någonting dylikt. Nej, jag tackar, madame, men vi kunna ej använda edra kort.
Med ansiktet betäkt af en glödande rodnad rykte Margot sin syster i armen, och, sedan Valérie stuckit korten på sig, gick hon med högburet hufvud sin väg.
— Det var en tarflig butik, sade hon, då de kommo ut i det fria. Karlen var ju riktigt ohöflig. Jag tror han var förargad, för att jag begärde mera än han ämnade gifva. Vi skola försöka på något annat ställe.
— Vet du, min lilla Valérie, jag tror att det är fruktlöst. De där herrarna ha säkert sina bestämda leverantörer och vilja icke göra affärer med några andra.
Valérie stannade och betraktade henne med en upprörd och förargad min.
— Nu pratar du riktiga dumheter, sade hon. Om det förhölle sig sålunda, så skulle ju ingen människa komma framåt. Alt måste ju ha en början. Låtom oss gå till Regent- eller Oxford-Street och uppsöka några riktigt fina butiker, där bli vi bättre bemötta än af dessa simpla människor. Ser du, där kommer en "bus", vi skola stiga upp i den.
Margot tykte det var klokare att låta Valérie själf komma underfund med huru fruktlösa hennes bemödanden voro än att försöka afråda henne, ty hon viste af erfarenhet huru envis hon kunde vara och hon viste, att vidare invändningar endast skulle reta henne utan att ändå öfvertyga henne.
De påbörjade således en mödosam vandring, som slutade med ett fullständigt nederlag för Valérie. Hvar och en hon bjöd ut sina stackars kort åt skrattade ut henne eller blef förargad. På hemvägen sade hon icke ett ord, men när de väl voro hemma bredde hon ut sina tjugufyra kort på bordet och betraktade dem en lång stund fundersamt. Slutligen ropade hon på Margot och bad henne likaledes betrakta dem.
— Tycker du de äro mycket fula — mycket illa utförda? frågade hon sakta. Hennes glänsande ögon voro med ett forskande uttryck fästa på Margots ansikte. Men Margot teg och sökte förgäfves efter ord, som icke skulle vara för sårande, för nedslående. Valérie fattade henne i båda axlarna och höll henne fast: Du måste säga sanningen, sade hon; du måste svära att säga mig sanningen! Bah! ditt ansikte skulle förråda dig, om du också ville dölja hvad du tänker. Margot, jag ser det på dina ögon. Du tycker, att de där herrarna ha rätt; mina kort äro afskyvärda och ingen människa vill köpa dem.
— Nej, jag försäkrar dig, bedyrade Margot ifrigt, jag tycker visst inte, att ditt arbete är dåligt. Men det är kanske icke precis sådant, som människorna äro vana att köpa. De personer, som äro vana att måla dylika kort, ha sitt eget sätt, du har måhända ännu icke riktigt lärt dig metoden. Hvem vet, kanske de använda andra färger.
— Jag ser! Jag ser! utropade Valérie med darrande läppar. Jag har gjort mig löjlig, då jag försökte någonting, jag inte kunde. Hvarför skall jag också försöka göra någonting? Ingenting lyckas för mig.
Hon samlade med darrande händer ihop sina kort och skyndade genom rummet, och, innan Margot hann förekomma det, hade hon kastat dem allesamman i elden. Sedan sjönk hon ned i en länstol och grät som om hennes hjärta velat brista.
— Jag har lust att också bränna upp min fiol! snyftade hon. Ack, Margot, hvarför får jag inte dö! Jag försöker och jag hoppas, men ingenting lyckas for mig!
— Min hjärtunge, svarade Margot, som kastat sig på knä bredvid och dragit ned det lilla, lockiga, bruna hufvudet mot sin axel, vi få inte i samma andetag tala om din konst, din stora talang och dessa saker! De ha endast varit ett tidsfördrif för dig. Om du kunnat sälja dem, hade du varit stolt och fägnat dig däråt; men betänk blott. Om du också fått sälja alla dina kort lika fort som du målade dem, hade de likväl aldrig kunnat bereda dig samma glädje och stolthet som din musik.
— Ack, min musik! Tala inte om den! Du kallar den en glädje och stolthet? Säg hällre mitt kval och min förtviflan. Jag tror denna längtan att få låta höra mig och medvetandet, att ingen bryr sig om det, ännu komma att taga lifvet af mig!
— Haf en smula tålamod, min älskling, bad Margot och torkade hennes tårar, som så hastigt rullade utför kinderna. Du är ju ännu blott aderton år. Var tålig och ihärdig. Framgången och ryktbarheten komma nog i sinom tid. En gång skola vi båda skratta, då vi tänka tillbaka på en dag sådan som denna.
Men Valérie suckade blott och Margot hade själf svårt att tro på sina egna, om så mycken tillförsikt vittnande ord. Valérie smög sig ännu flere dagar omkring som en liten fridlös ande och var så blek, så nedslagen och apatisk, att Margot beslöt att till hvad pris som hälst rycka henne upp ur detta tillstånd.
— Vet du, Valérie, sade hon en vacker dag till henne, jag har läst en konsertannons af en alldeles ny pianist — Paul Waldeneck. Han har åtminstone aldrig förut spelat i England. Han är ungrare, tror jag, tycker du inte det vore intressant att få höra en landsman? Det påstås, att han skall vara alldeles utmärkt. Skola vi ej gå dit?
— Nej, jag vill inte, svarade Valérie vid dåligt humör. Jag bryr mig icke ens mera om att höra musik.
Margot sade ingenting vidare, men då de träffades vid bordet räkte hon systern programmet till morgondagens konsert, hvilket pryddes af konsertgifvarens porträtt. Detta visade ett ungdomligt ansikte med fina, regelbundna drag och stora ögon. Håret var tämligen långt och uppstruket ur pannan.
— Har han då hvitt hår? frågade Valérie, som med intresse betraktade porträttet, eller ha de glömt att skugga bilden? Det är ett präktigt hufvud, Margot, och ett vackert ansikte. Det är visst mycket smickradt, men man ser ut som han hade gnistan inom sig. Kanske vi ändå kunde gå och höra honom. Det vore ju helt annat, om han spelade fiol, tillade hon suckande.
Margot och Valérie begåfvo sig således följande dag till S:t James Hall och då de kommo närmare funno de gatan formligen blockerad af åkdon.
— Det tyckes komma mycket folk för att höra honom, sade Valérie fundersamt. Tänk, Margot, huru härligt det vore, om det vore jag som spelade och denna människomassa väntade för att taga emot mig!
Margot betraktade henne medlidsamt.
— Min älskling, var säker på, att människorna också en vacker dag skola stå och vänta på dig. Jag är öfvertygad om, att Waldeneck ej häller vid aderton års ålder spelade för en så stor åhörarekrets.
Hon sade likväl detta en smula modstulet, ty hon jämförde också den lysande framgång, som ögonskenligen väntade denna artist, med det nederlag, hennes syster lidit, och tillika med minnet af detta nederlag vaknade äfven andra minnen, hvilka måhända icke voro så bittra, men desto sorgligare. I och med detsamma yttrade Valérie några ord, som berörde föremålet för hennes tankar.
— Då jag sist var här hade jag sir John med mig. Den stackars sir
John! Jag undrar just hvar han nu är! Vi höra aldrig mera af honom!
Som de i och med detsamma kommo fram till dörren behöfde Margot icke svara, och då de en gång väl voro inne i salen, togo Valéries tankar genast en annan riktning.
Salen var tätt fyld; en viss, andlös förväntan höll massan så fången, att det var så godt som tyst, ända tils den store konstnären uppenbarade sig, och då mottogs han af en stormande applåd. Valérie satt rak som ett ljus, hennes ögon vidgades och läpparna skildes.
— Tycker du om hans utseende? frågade Margot leende, men Valérie höjde fingret varnande.
— Tst! han ämnar börja.
Men Waldeneck dröjde ännu ett ögonblick och bugade sig åt alla sidor. Han var en lång, smärt man, som rörde sig med ett visst nonchalant behag. Porträttet var, såsom Margot genast upptäkte, icke smickradt och kunde naturligtvis icke återgifva den vackra, elfenbenshvita hyn, som så egendomligt framhöll de mörka ögonen och ögonbrynen; det fina, silkeslena håret var snöhvitt och stod i en skarp motsats till den kraftfulla gestalten och det unga ansiktet. Konstnärens hela utseende var så ovanligt, så pikant, att det genast fängslade åskådaren. Han såg ut som han stigit ut ur en gammal tafla; hufvudet och ansiktsuttrycket, ja, till och med formen på händerna voro sådana, att en konstnär från adertonde århundradet gärna hade målat dem. Då han vände sig om och gick fram till pianot, kastade Margot ofrivilligt en blick på honom för att se, om inte hans vackra, hvita hår i nacken var prydt med en stångpiska. Ögonblicket därpå bröto de första tonerna den dödstystnad, som följt på de entusiastiska applåderna, och hela den stora åhörarekretsen lyssnade som en enda, hänförd varelse.
Margot var i en sådan extas, att hon till och med glömde Valérie, och hon förblef i detta rus, ända tils de underbara fingrarna sjönko ned från tangenterna och konstnären gjorde en paus. Då såg hon på sin syster.
— Valérie, hviskade hon, har du någonsin hört någonting så skönt? Har du haft en aning om, att pianot haft dylika toner? Ah, han är en stor man, en mästare!
Valérie vinkade åt henne med handen.
— Tala inte med mig, hviskade hon. Du stör mig. Ack, de dumma människorna! — hvarför sluta de icke med sina applåder, så att han kan få fortsätta.
Hon yttrade icke ett ord vidare under de två timmar, som nu följde. Hon tyktes endast vakna, då det applåderades och ropades da capo; då klappade hon så lidelsefullt i sina små händer och stampade så fanatiskt i golfvet, att hon blef alldeles utom sig! Den store artisten hade tydligen förnimmelse om, att han stod i kontakt med sina åhörare, ty ett så varmt, entusiastiskt bifall kom sällan de i London uppträdande konstnärerna till del. Åhörarnas entusiasm fann beredvilligt gensvar hos artisten. Han spelade och spelade åter, fastän han till slut var så trött, att han nästan tumlade. Då han reste sig för att tacka för det stormande bifall, som följt på det tredje upprepandet af programmets sista nummer — en fin och förtrollande nocturne af hans egen komposition, stängdes pianot på impressarions befallning, ty denne fruktade, att de omättliga åhörarna öfverhöfvan skulle taga sin afguds krafter i anspråk. Han stod alt ännu leende och bugande kvar, då publiken plötsligt trängde sig fram till honom. Herrarna klättrade upp på estraden för att trycka hans händer, vackra kvinnor med glödande kinder, på hvilka tårarna alt ännu glittrade, lutade sig framåt och mumlade fram ord af hänförelse och beundran. Han hade ännu aldrig upplefvat någonting dylikt här.
Margot hade icke trott, att en dylik entusiasm vore möjlig i det kalla, känslolösa England. Hon kastade en blick på Valérie och såg till sin förfäran, huru blek hon var. Hennes ansikte hade ett sällsamt uttryck; hon såg nästan ut som om hon varit nära att falla i vanmakt.
— Kom härifrån, min älskling, kom. Jag borde icke ha fört dig hit; det är för mycket för dig. Min stackars, lilla älskling, jag borde ha tänkt på, att anblicken af denne mans oerhörda framgång skulle påminna dig om —
— Ack nej, afbröt Valérie henne. Nej, det är icke detta, du förstår det icke. Nej, för mig inte härifrån ännu — icke så länge han är här.
Men ögonblicket därpå var Waldeneck försvunnen och publiken började skingra sig. Margot förde bort Valérie, hvilken darrade så, att Margot, då de kommo ut på gatan, ansåg det för klokast att taga en vagn och fara raka vägen hem i stället för att vänta på omnibusen, deras vanliga befordringsmedel.
Då vagnsdörren stängts efter dem och de voro på väg, vände Valérie sig plötsligt till sin syster.
— Ack, Margot! utropade hon, en sådan olycka! Ser du icke hvad som händt? Jag har mött mitt öde! Jag älskar Waldeneck och han kommer aldrig att älska mig!