XV.
Apassionata subito.
Af alla de sorger, som fallit på Margots lott, var denna måhända den allvarligaste. Till en början hade hon försökt betrakta hela saken som en nyck, en öfvergående inbillning, det icke var värdt att fästa så mycket afseende vid; men Valérie var så allvarlig, så ofantligt öfvertygad om djupet af sin passion för Waldeneck, att Margots hela visdom kom till korta och hon viste hvad hon skulle taga sig till.
— Jag har ju alltid sagt dig, förklarade Valérie med en allvarsam och förtviflad min, att jag aldrig kunde älska någon, om hvilken jag ej viste, att han var min herre och mästare — någon, som stod öfver mig. I samma ögonblick jag såg denne man erfor jag hans snilles makt; och då jag hörde honom spela — ack! Margot, Margot, hvad skall jag göra? Jag känner, att man är den enda man jag någonsin kan älska, och du vet, huru hopplös denna min kärlek är. Jag får aldrig lära känna honom — fordom hade jag väl kunnat drömma om, att jag också skulle bli ryktbar — att han åtminstone skulle få höra mitt namn — att vi en dag kunde mötas som jämlikar. — Men hvad får jag? En stackars, okänd flicka, som icke vet hvad hon skall taga sig till med sitt lif — som kommer att lefva och dö obekant.
Margot försökte först att med lätt gäckeri väcka sin syster till insikt om det dåraktiga i denna nya idé; sedan blef hon allvarsam.
— Valérie, du är ju inte eljes så okvinnlig. Det är orätt, att du tillåter dig att på detta sätt tänka på en man, som du blott en gång sett och aldrig talat med. Huru kan du veta, hurudan han i själfva värket är? Han kan vara mycket dålig; många af dessa stora konstnärer föra ett lättsinnigt lif. Han är kanske i alla afseenden ovärdig, att du egnar honom en tanke.
— Bah! Ovärdig! upprepade Valérie förtretad. Hvar har du dina ögon, Margot! — Sedan tillade hon utan minsta konsekvens: — Dålig eller icke dålig, så är han mitt öde! Jag älskar honom och kommer aldrig att älska någon annan.
— Tyst, barn — tyst! Jag kan inte höra på dig. Hvad kommer det åt dig — du, som alltid varit så fin och förnäm i dina åsikter? Jag tycker det är förskräckligt att yppa dylika känslor — då det absolut icke finnes någon anledning därtill. Jag för min del förstår icke, huru en kvinna kan älska, då hon ej först blir älskad, eller åtminstone, förbättrade hon sig hastigt, medan hennes ansikte färgades af en glödande rodnad, huru en flicka, om en dylik olycka händer henne, helt lugnt kan tala därom. Jag skulle icke ens kunna tillstå det för mig själf.
— Du är du och jag är jag, svarade Valérie förtrytsamt. Jag skall icke mera säga ett ord därom, eftersom denna tanke är så plågsam för dig; jag skall behålla den för mig själf, men den kommer alltid, alltid att vara där. Det var grymt af dig att säga, att det är okvinnligt, jag kan inte förändra min natur. Solrosen kan inte låta bli att vända sig efter solen. Han är min sol och mitt hjärta, och mina tankar skola följa honom hvart han än tager vägen.
Margot suckade och vred händerna:
— Valérie, Valérie, du vet ju, att jag vill ha ditt fulla förtroende; om denna känsla finnes inom dig, så måste du tala med mig därom, men, min älskling, försök att vara förnuftig. Saken är ju alldeles omöjlig, försök därför att bekämpa den och förjaga den ur dina tankar. Tänk om du finge höra, att Waldeneck är gift?
— Det är han icke, afbröt Valérie henne vildt.
— Men om han vore det? Då vore det ju din skyldighet att förjaga hvarje tanke på honom ur ditt hjärta.
— Om han vore det — om han vore det! Han är det inte, säger jag och hvad skulle det väl göra, om han också vore det. Han kommer aldrig att få veta det och jag är icke ansvarig för mina tankar. Ack, hvad du är förfärad! Jag skall icke mera tala med dig därom; jag skall endast anförtro det åt min fiol. Ack, min cremonesare! — min trogne vän, du skall åtminstone förstå mig och ha medlidande med mig.
Hon rusade med glödande kinder ut ur rummet och kom strax därpå tillbaka med sin fiol; sedan började hon spela. Så upprörd och orolig Margot än var, genombäfvades hon likväl af ofrivillig beundran, då hon lyssnade till hennes spel. Hon gick igenom den ena efter den andra af numrorna på Waldenecka program. Då hon kom till hans egna kompositioner, inlade hon en sådan trånande lidelse i återgifvandet däraf, att tårarna stego upp i ögonen på Margot.
— Ack, Valérie du är en stor konstnärinna! Du är ett snille! Hvarför kan världen icke få höra dig? Om du kunde intaga den plats, som tillkommer dig, skulle dessa dåraktiga tankar drifvas på flykten.
— Hör! Hör! utropade Valérie med ansiktet strålande och i högsta spänning, hör du, var det icke så här? Ack, hvad det är härligt! Hans fingrar voro underbara, men min cremonesare kan säga ännu mera än något piano. Lyssna! Hör du ej, huru hans själ ropar efter någonting, som icke är den förunnadt? Margot, han saknar också någonting. Huru stor han än är, så är hans lif icke ännu fullständigt; han behöfver ännu någonting — han behöfver mig.
— Valérie, du blir galen! snyftade Margot.
— Nej, det är sant: min fiol har sagt mig det; du kan själf höra det. Är hans musik inte ännu härligare, då jag spelar den? Ack, om vi kunde spela tillsamman! Margot, Margot, om vi kunde spela tillsamman — om vi alltid kunde vara tillsamman! Ser du ej, huru min konst skulle förfullkomna hans. Mitt lif skulle göra hans fullkomligt; min kärlek skulle fylla den tomhet i hans hjärta, som hans musik klagar öfver. Ack, Margot, Margot, hvarför kunna vi ej nå hvarandra?
Handen med stråken uti sjönk ned och hufvudet sänktes mot bröstet. Margots förbittring hade försvunnit, hon var förfärligt orolig. Gaf Valéries exalterade hjärna, hennes öfverspända, nervösa organisation efter för denna häftiga sinnesrörelse, som nu följde på den långvariga spänningen och de svikna förhoppningarna? Hvad skulle hon göra? Huru skulle hon gå tillväga för att afvärja den hotande faran.
Efter mycket öfvertalande förmådde hon slutligen Valérie att lämna fiolen ifrån sig och att lägga sig. Men medan hon gick af och an i rummet, vattnade blommorna och sysslade med allehanda, som hon trodde skulle förströ Valérie, kände hon mycket väl, att systerns stora glödande ögon endast med en frånvarande blick följde henne och att hennes tankar voro på helt annat håll.
I dagningen morgonen därpå vaknade Margot alldeles förskräkt, Valéries säng var tom. Hon flög upp och rusade till dörren. Då hon öppnade den, trängde de svaga tonerna af en fiol upp till henne från rummen på nedra botten. Hon skyndade ned i det lilla förmaket, som såg riktigt spöklikt ut i den grå dagern, och där fann hon Valérie, en eterisk, hvitklädd gestalt, som spelade Waldenecks nocturne. Hon öfvertalade systern kärleksfullt att återvända till sängen, och fastän den frysande, lilla gestalten snart åter blef varm och försjönk i en lugn sömn, låg Margot likväl vaken och kastade sig oroligt på sitt läger, tils dagen inbröt och plikten åter kallade henne.
Men alt efter som tiden gick ökades Margots oro snarare än den minskades. Valérie var visserligen icke så upprörd som i början, men det led intet tvifvel, att hon icke helt och hållet var fången under denna passion. Hon köpte icke allenast de stycken Waldeneck spelat på konserten, utan alla hans kompositioner. Det var blott högst få af dem, som voro skrifna för fiol, men hon satte dem för detta instrument i det hon tog hans temata och omspann dem med de underbaraste fantasier. — Margot tykte, att hon aldrig förut till fullo uppskattat den lilla varelsens beundransvärda talang, men hon lyssnade i alla fall med värklig hjärteångest på den sällsamma, sorgliga musiken, som hela dagen ljöd i huset. Det föreföll henne som hon genom den hörde sin systers hjärta klaga och längta efter någonting, som aldrig skulle komma henne till del.
Veckorna förflöto sålunda, mars kom och gick och april kom och gick full af spänning och hopp till och med i det dimhöljda London. Täcka vårblommor blomstrade i skogarna och trädgårdarna, små, krusiga, ljusgröna blad tittade ut ur knopparnas bruna höljen och himmelen hvälfde sig blå öfver stadens rök-atmosfär; och en vacker dag lade Valérie sig till sängs.
Hon svimmade, då hon skulle stiga upp på morgonen, och nu låg hon med det lilla ansiktet nästan lika blekt som kudden i sin säng och alt lif tyktes helt och hållet vara koncentreradt i de feberaktigt glänsande ögonen.
Margot var alldeles utom sig, hon trodde, att Valérie skulle dö; Valérie hyste själf samma åsikt och förkunnade detta faktum med orubblig säkerhet.
— Jag har ingenting, jag önskade lefva för, sade hon. Jag skulle gärna dö, om inte du funnes, Margot.
Men då läkaren kom, slog han bort hvarje tanke därpå. Det var bara nervös utmattning, den unga damen hade måhända arbetat för flitigt, hon hade synbarligen öfverskattat sina krafter. Eller hade hon haft någon sinnesrörelse? Hon behöfde fullkomligt lugn, fullkomlig hvila.
— Mycket mjölk, frisk luft och luftombyte skulle göra henne godt. Hon skulle snart bli frisk, om det vore möjligt att få henne härifrån. Känner fröken Kostolitz till Wiesbaden? Denna ort skulle jag rekommendera. Det är en utmärkt ort för nervösa personer och inte — med en hastig blick omkring rummet — inte för dyr. Vore det möjligt att föra fröken Kostolitz till Wiesbaden?
— Alt hvad som är nödvändigt för min systers hälsa måste bli möjligt, svarade Margot.
— Nå, far då redan nästa vecka till Wiesbaden, om ni kan. Vi ha nu början af maj — stanna, om möjligt, hela sommaren där, och då ni kommer hem med henne är hon fullkomligt frisk. Wiesbaden är härligt vid denna tid på året. Hyr er rum i ett hus, som ligger högt och är omgifvet af träd, låt henne dricka så mycket mjölk hon kan och vara mycket ute i friska luften.
Han aflägsnade sig högst belåten med det program han uppgjort och utan någon aning om, huru svårt det var att utföra det. Då dörren stängts efter honom rörde Valérie otåligt på sig i sängen.
— Jag vill inte fara till Wiesbaden, sade hon, det är bestämdt ett mycket tråkigt ställe. Jag vill mycket hällre dö och komma till himmelen.
— Men jag kan inte undvara dig, sade Margot samt lutade sig ned och kyste henne, och du är icke häller mogen för himmelen. Smickra dig inte därmed! Du är alt för stygg och elak! Petrus skulle alt slå igen porten för dig.
Margot var så lycksalig öfver läkarens försäkran, att Valéries sjukdom ej var farlig, att hon var färdig att skratta åt allting. Hon var icke ens orolig vid tanken på, huru hon skulle skaffa medel till resan och den långvariga vistelsen på en främmande ort.
— Ja, det är godt och väl, sade Valérie, men huru skola vi komma dit och hvad skola vi lefva af, då vi en gång äro där.
— Oroa dig inte för den skull, svarade Margot, det blir nog någon utväg, bara vi väl äro där.
Men då hon sedan blef ensam funderade hon närmare på saken. Hon måste naturligtvis lämna sina lektioner i London med fara att förlora sina elever och vid sin återkomst stå utan alla medel till sitt uppehälle. Nåväl, hon måste riskera detta; hon hade redan en gång gjort en början, i värsta fall måste hon börja om igen och lita på sin tur. De medel, som stodo henne till buds, voro ytterst ringa, ifall hon ej tillgrep de pengar, hon hade på banken. Men dem hade hon ända sedan den olyckliga konserten ansett för John Crofts rättmätiga tillhörighet. Den summa biljettförsäljningen inbringat hade räkt till att betäcka kostnaderna med; men Margot hade alltid ansett dessa pengar för sir Johns tillhörighet.
Hon ämnade återställa dem åt honom en dag, då minnet af det som passerat dem emellan hunnit blekna en smula. Men nu i denna nöd kom hon att tänka, att pengarna tillhörde henne och att hon kunde använda dem såsom hon fann för godt. Sir John hade endast uttänkt sin fantastiska plan och satt den i värkställighet för att hjälpa dem. Och huru sårad skulle han icke bli, om han viste, att Margot, blott för att han hade ett indirekt anspråk på dessa pengar, icke begagnade sig af dem, ehuru hon så nödvändigt behöfde dem. Det låg ju ingenting ohederligt eller oädelt i detta handlingssätt. Ty om hon velat hade hon ju kunnat vara härskarinna öfver alt det, som tillhörde honom. Om han varit en smula försiktigare i utförandet af sin plan, hade hon ju aldrig fått veta, att han var den enda köparen till ifrågavarande biljetter. Han hade menat så väl, han hade varit så ädelmodig; hvarför kunde hon icke likaledes vara ädelmodig?
— Jag skall göra det, sade Margot med glödande kinder. Ack, min vän! Du är vänlig och god, men jag använder icke gärna de penningar, som tillhöra dig. Men jag skall likväl besegra min stolthet och göra det.
Hon påbörjade genast ett bref till sir John. Hon kände, att hon icke kunde taga detta steg utan att underrätta honom därom, ty hon bröt därigenom ett beslut, som hon meddelat honom.
"Min bäste sir John," skref hon, "ni minnes väl, att jag, då vi skildes, sade er, att jag skulle betala tillbaka de pengar, ni gifvit ut för biljetterna. Det enda skäl hvarför jag icke genast gjorde det var, att jag fruktade ni skull anse mig för ovänlig och småaktig samt känna er sårad. Men jag hade städse för afsikt att göra det och ville blott uppskjuta det, tils ni — huru skall jag säga — hade glömt mig eller utan smärta kunde tänka på den episod i ert lif, där jag spelade en roll. Jag känner er så väl, min käre vän, att jag knappast kan tro, att det nu redan vore fallet — men jag hoppas och ber innerligt, att det snart måtte ske; och jag är också fullkomligt öfvertygad om, att ni snart kommer underfund med, att det icke var någonting så synnerligt med mig och att det blott var er hjärtegodhet, som låg till grund för er goda tanke om mig. Men nu måste jag underrätta er om, att jag gärna ville använda de pengar, jag är skyldig er. Valérie är sjuk och måste resa till utlandet. Som ni vet, kostar det alt en hop pengar och därför vill jag taga emot er hjälp. Jag vet, att ni ej missförstår mina bevekelsegrunder och att ni icke häller föraktar mig på grund af detta mitt förändrade beslut. Ni känner mig tillräckligt för att veta, att jag ej gör det gärna; men det måste ske för Valéries skull och jag anser äfven för riktigast att underrätta er därom. Det behöfves intet svar på detta bref. Jag ber, att ni ej besvarar det. Det är mycket bättre för oss båda, att vi icke höra af hvarandra, och jag hade icke häller skrifvit till er, ifall jag ej ansett mig böra underrätta er om mitt förändrade beslut. Jag förblir, bäste sir John, er tillgifna
Margot Kostolitz."
Hon vågade icke läsa igenom brefvet, utan afsände det så skyndsamt som möjligt. Hon hade förbjudit sir John att svara, men hon hoppades måhända likväl på ett svar. Under de närmast följande dagarna blef hon alltid orolig, då hon hörde brefbärarens knackning, men det kom intet bref och hon var nog oförnuftig att känna sig olycklig däröfver. Det hade ändå varit vänligt, om han åtminstone med några rader gjort sig underrättad om Valeries befinnande. Nu önskade hon, att hon ej skrifvit så utförligt, och framföralt, att hon lämnat bort det där om, att han troligtvis ännu icke glömt henne. Han hade naturligtvis glömt henne, det var ju nu alldeles klart och tydligt, och hennes anhållan, att han ej skulle besvara brefvet, var följaktligen alldeles öfverflödig. Den lilla episoden hon häntydt på var slut och förbi, hon var helt och hållet utstruken ur hans lif. Om han fortfarande bibehöll något minne däraf hade det troligtvis väkt blygsel och förargelse hos honom.