XIX.
Finale con molto sentimento.
Waldeneck hade sagt till, att den vagn, som fört dem alla till stationen, skulle vänta på Margot och föra henne hem igen, och då hon fann sig i dess vänliga skydd, gaf hon sin sorg fritt lopp.
Valéries plötsliga känsloutbrott var visserligen outsägligt ljuft och trösterikt för henne, men det stälde på samma gång hennes förlust i så mycket skarpare dager. Hennes lilla Valérie hade lämnat henne — Valérie, som hela sitt lif igenom hängt fast vid henne, hade behöft henne och mitt beroende af henne. Skulle hon icke ännu behöfva henne? Skulle ens Waldeneck kunna vara detsamma för henne som hon varit? Och huru skulle Margot själf kunna lefva vidare? Hvad skulle hon ha att lefva för? Hon tänkte på sin hemkomst till det tomma huset, som skulle vara så dystert och ensamt utan det soliga, glada barnet; hon tänkte på den tystnad, som aldrig mera skulle afbrytas af Valéries muntra prat. Nu behöfde hon icke mera oroa sig för någonting och det föreföll henne nu som om till och med oron för Valérie varit ljuf. Nu hade hon ingen att arbeta och göra upp planer för. Det föreföll henne som hela hennes lifs ram störtat ihop och hon hvarken hade lust eller kraft att foga ihop den. Huru skulle hon tillbringa de långa månaderna, tils hon fick återse sin älskling? Huru skulle hon ens få slut på denna ena dag, afskedets dag, af hvilken det ännu återstod så många timmar? Vagnen ilade värkligen alt för fort framåt. Snart skulle hon vara hennes, om hon mera kunde kalla det för hem, där hon var ensam med sin sorg och sin öfvergifvenhet. Vagnen hade nu vikit in i parken och lydande en plötslig impuls befalde Margot kusken att stanna.
— Jag skall stiga ur här, sade hon, och tillryggalägga återstoden af vägen till fots.
Vägen var blott alt för kort. Hon gick långsamt fram under de bladlösa träden, och glimmande droppar föllo ned på henne. Den tidiga vintersolnedgången hade framkallat ett hastigt försvinnande sken på himmelen och tände röda och gula eldar på de höga husen; marken var fuktig, luften var rå och kall, men hon påskyndade icke sina steg; hon beklagade blott, att hon för hvarje ögonblick alt mera närmade sig det ödsliga hemmet.
Slutligen hade hon lämnat parken bakom sig och vandrade långsamt fram genom gatorna, hvilka föreföllo henne så tomma nu, då hon ej hade Valéries täcka gestalt vid sin sida. En stor del af de personer hon mötte vände sig om och sågo efter henne, men hon gaf ej akt på deras nyfikna, medlidsamma blickar, hon tänkte icke på huru olycklig hon såg ut och att hon snyftade högt där hon skred fram.
Slutligen kom hon fram till Pitt Street och där borta stod det ensamma, öfvergifna, förfärliga, lilla huset, dit hon måste gå in. Hon gick motsträfvigt uppför trappan och tog fram nyckeln ur fickan, men hennes hand darrade så, hennes ögon voro så beslöjade af tårar, att det ej ville lyckas för henne att sticka den in i nyckelhålet.
— Låt mig hällre göra det, sade en röst bredvid henne.
Medan hon bråkade med nyckeln, hade en person kommit öfver gatan och skyndat uppför trappan; en hand, som hon kände igen, sträktes nu ut för att bemäktiga sig icke allenast nyckeln, utan också handen, som höll uti den.
Margot vände sig om och tårarna, som hängt i hennes ögonfransar, rullade ned. Hon hade varit så djupt bedröfvad, att hon icke kunde komma sig riktigt före ens, då John Crofts välbekanta gestalt uppenbarade sig för henne; det föreföll henne till och med i det ögonblicket som hon ej kunnat uthärda hans närvara. Hon vände sitt lilla, bedröfvade ansikte emot honom och såg på honom med sina blå, tårfylda ögon. Så hon mötte hans ömma, deltagande blick föreföll det henne helt naturligt att som vanligt klaga sin nöd för honom.
— Ack, sir John, utropade hon, Valérie är borta! Nu har jag ingen att sörja för.
— Ni har redan alt för länge sörjt för andra, sade Croft. Nu blir det tid, att någon sörjer för er.
Det var någonting i tonfallet uti hans röst, i uttrycket uti hans ansikte, som kom henne att slå ned ögonen; men efter en kort tvekan såg hon åter upp och sade snyftande:
— Valérie gifte sig i dag på förmiddagen.
— Jag vet det, svarade Croft; därför kom jag hit. Jag skall trösta er.
Den lilla gatan, som snabt höljdes i mörker, var mycket ödslig och tom; man såg endast ett mjölkbud, som gjorde sin rund vid bortre ändan af densamma.
— Jaså, ni viste det, sade Margot hastigt, och ni gaf ej ett lifstecken ifrån er. Ni skref icke en rad — jag trodde, att ni ej alls brydde er om det.
— Jag afvaktade min tid, sade sir John. Jag kände, att er förlust skulle bli en vinst för mig. Jag trodde, att ni måhända skulle vända er till mig i er sorg.
Han sträkte ut andra handen för att äfven bemäktiga sig hennes lediga hand; hon lät det ske och svarade mera enligt bokstafven än andan i hans ord.
— Ni fägnar er åt min sorg. Det är inte vackert.
— Jag fägnar mig åt det tillfälle, som bjudes mig, svarade sir John med fasthet.
— Jag trodde, att ni hade glömt mig, sade Margot alt ännu ömkligt; det var så själffallet att för honom klaga öfver alt, som vållade henne bekymmer. Jag trodde, att ni skulle svara, då jag skref till er, att Valérie var sjuk.
— Ni förbjöd mig ju att skrifva, anmärkte sir John och såg leende ned på henne. Nej, nej, fortsatte han hastigt, då han såg, huru hennes läppar darrade. Jag får ej tillåta, att ni anser mig för ovänlig. Jag fick brefvet först flere veckor efter sedan ni skrifvit det — jag seglade omkring och det reste efter mig — och vet ni hvad jag sedan gjorde? Jo, jag begaf mig raka vägen till London. Ni förbjöd mig icke att komma hit. Som ni vet hade ni endast förbjudit mig att skrifva. Jag hade en förnimmelse om, att ni behöfde mig, Margot. Jag trodde, att jag skulle kunna hjälpa och råda er; ty, ser ni, min rika erfarenhet har ännu icke lärt mig, att mitt råd ingenting är att sätta värde på. — Han skrattade hjärtligt och Margot smålog äfven en smula darrande. Sedan fortfor Croft allvarsammare:
— Då jag kom hit fick jag höra, att ni redan rest, och Jane sade mig, att det kommit lugnande underrättelser angående Valéries befinnande. Då beslöt jag att vänta. Ni behöfde mig således ännu icke. Jag ville gifva mig till tåls, tils detta skulle bli fallet. Jag bad Jane att ej låta er veta, det jag varit här. Tycker ni det var mycket orätt, Margot?
— Inte orätt, svarade Margot litet mulet, men — inte synnerligen vänligt.
I stället för att bli förkrossad af förebråelsen ljusnade sir Johns ansikte; denna omedvetna bekännelse om hennes beroende af honom uppfylde honom med förtjusning.
— Har jag varit mycket grym? frågade han med öm triumf. Ack, min älskling, i krig och kärlek är allting tillåtet! Då jag först läste notisen om Valéries förlofning blef jag öfverlycklig, men jag beslöt att ej gifva något lifstecken ifrån mig; tiden var ännu icke mogen. Men jag har vakat och väntat dag för dag. Jag fick också genom Jane — åh, Jane är en mycket god vän till mig — veta när bröllopet skulle försiggå ock ni skulle bli ensam. Jag viste, att ni ungefär vid denna tid skulle återvända från bangården och jag har väntat här på er. Ni vet på hvad jag väntat, Margot?
Margot blickade tigande upp till honom; förnimmelsen om en stor lycka förjagade det sorgsna uttrycket ur hennes ansikte.
— Jag väntade på en inbjudning att träda in, sade sir John. Ni har en gång förbjudit mig att komma hit — och jag har beslutat att icke öfverskrida er tröskel, innan jag af edra egna läppar får tillåtelse därtill.
Margot befriade hastigt den band, i hvilken hon hade nyckeln, och sänkte sitt rodnande, af lycka strålande ansikte, tils det kom i jämnhöjd med nyckelhålet. Hennes hand darrade häftigt, men hon lyckades likväl öppna dörren.
Sedan vände hon sig åter till Croft och i det hon mildt drog honom framåt sade hon:
— Kom, min kära vän, kom in!
— Nej, svarade sir John med rösten darrande af lidelse, jag är inte din vän, Margot; jag kan aldrig mera bli din vän. Jag måste vara — mera för dig. Jag vill ha alt eller intet. Om jag nu träder in i ditt hus, måste jag också träda in i ditt hjärta och ditt lif.
— Kom då in, min älskade, kom in! sade Margot mycket allvarligt och ömt.
Slut.
End of Project Gutenberg's Valéries duenna, by Mary Elizabeth Blundell