XVIII.
Sempre crescendo.
Om Valéries första sammanträffande med Waldeneck föreföll sagolikt, var detta andra möte, enligt Margots åsikt, ännu mera drömlikt och sällsammare. Hon förstod knappast betydelsen däraf, förrän han slöt Valéries hand i sin, närmade sig Margot och lutade sig ned till henne sägande:
— Bon-papa Margot, vill ni gifva mig detta barn?
Waldeneck hade talat klart och tydligt, men Margot tyktes likväl icke förstå honom! Han, den store mästaren, kompositören, hvars rykte genljöd öfver hela Europa — han bad att få hennes lilla Valérie till hustru, Valérie, detta barn, hvilket hon ansåg icke kunde stå på sina egna fötter. Och han talade vidare om alla de underbara känslor han erfarit, då hon på Nerobärget öfverraskade honom med sin musik; huru det genast likt en uppenbarelse slagit honom, att detta var den besläktade ande, hvars genius förfullkomnade hans; att deras lif voro bestämda att uppgå i hvarandra. Sedan den där morgonen hade Valérie aldrig varit ur hans tankar och likasom hon då talat sitt språk till honom, hade han i dag talat sitt och blifvit förstådd likasom han då förstod henne. Hvad behöfdes det för sådana själar som deras tid att låta bekantskapen mogna? De hade från första ögonblicket känt och älskat hvarandra samt längtat efter hvarandra.
Och Margot satt fortfarande tyst. Hon betraktade de båda vackra, af lycka strålande ansiktena och teg. Sedan steg hon upp och lämnade sakta rummet. Hennes själ sönderslets af en omätlig smärta. "De behöfva mig icke!" hviskade hon med kalla läppar medan hon gick uppför trappan. Fågeln hade bredt ut sina vingar och beredde sig att stiga mot höjden för att aldrig mera återvända till det anspråkslösa boet. Det efterlängtade ögonblicket var inne — men huru annorlunda än hon någonsin väntat det.
— Han ser god ut, försökte hon lugna sitt hjärtas storm. Han har vänliga ögon. Han blir visst god emot henne.
Och sedan hördes musik upp till hennes ensamma rum. Waldeneck och Valérie spelade tillsamman och tonerna talade oss deras nyvunna kärlekslycka. —
Bröllopet skulle ega rum i början af det nya året och strax därpå skulle Waldeneck fara till Amerika för att uppfylla ett gammalt löfte. De skulle komma tillbaka om ett halft år och Margot fick således icke vara olycklig.
— Farfar Margot, om vi någonsin få ett stadigvarande hem, måste du bo hos oss, sade Valérie.
Margot smålog vemodigt.
— Men det synes mig som ni till en början icke skulle komma att ha något stadigvarande. Din man måste föra ett vandrarelif.
Valéries ögon strålade.
— Tänk dig, Margot, ett vandrarelif tillsamman med honom; att alltid få lyssna på honom, alltid vara hos honom. Han och jag genomströfvande världen!
Margot sade ingenting, men Valérie lade märke till uttrycket i hennes halft bortvända ansikte.
— Du skall också följa med oss, min älskade, lilla syster, ropade hon lindande armarna omkring hennes hals. Hvar vi än äro skall det alltid finnas ett rum åt vår Bon-papa.
Margot drog sig ur hennes armar och försökte svara henne skämtsamt.
— Nej, nej, Bon-papa måste stanna hemma och arbeta, sade hon. Jag skall bli så rik och göra mitt hem så vackert, att du skall vara helt stolt däröfver samt komma och hälsa på mig.
— Ja, det blir härligt, jublade Valérie. Då vi komma, skall du få höra praktfull musik, min Margot! Vet du, Paul skrifver en serie af romanser för fiol och piano, som vi gemensamt skola utföra! Han har redan en färdig. Det är en dröm. Den låter så här.
Hon tog åter fram sin cremonesare och Margot måste kämpa med sitt blödande hjärta.
En stor lycka är för det mesta själfvisk. Dessa båda konstnärer, som aldrig voro vana att fästa afseende vid sådant, som låg utom deras känslosfär, tänkte icke på hvilken förödelse deras giftermål skulle åstadkomma i den lilla systerns lif, hvilket på en gång förlorade hela sitt innehåll. Det föll dem icke in, att deras lycksalighet måste vålla henne smärta, huru deltagande hon än var; att de planer och förslag, hon ej hade någon del uti måste väcka en känsla af öfvergifvenhet hos henne. Helt och hållet upptagna af hvarandra och af sin musik, märkte de icke, huru bemödandet att till det yttre visa sig glad för hvarje dag alt mera tärde på Margot och att hennes bemödanden att tränga de svartsjukans kval tillbaka, som kommo öfver henne när hon såg, huru Valérie helt och hållet uppgick i Waldeneck, nästan voro mera än hon kunde uthärda.
Hon var naturligtvis glad öfver att se Valérie så lycklig, ty Valéries lycka hade ju utgjort hennes lefnads mål. Så långt hon kunde tänka tillbaka hade hennes böner och ansträngningar endast gält detta mål. Och nu hade Valérie vunnit en vida större lycka än hon någonsin vågat hoppas. Det blef till och med för Margots oroliga, misstänksamma ögon uppenbart, att Waldeneck både som konstnär och människa förtjänade Valéries kärlek. Margot gaf noga akt på honom och dag för dag växte hennes aktning och tillgifvenhet för hennes blifvande svåger. Han var visserligen drömmande och på sätt och vis opraktisk; en nästan barnslig enkelhet och en underlig redlöshet hängde fortfarande kvar vid honom, så att Margot ofta förvånade sig öfver huru han redt sig så bra i lifvet och undrade huru det skulle gå, då hennes älskade, impulsiva, ombytliga Valérie skulle förena sitt öde med hans? Men Waldeneck var också varmhjärtad och ädelmodig samt ur stånd till en dålig handling, en låg och simpel tanke. Hans kärlek till Valérie var innerlig och hjärtlig. Den bestod profvet till och med inför Margots ransakande ögon.
Waldeneck önskade så innerligt, att Valéries talang skulle vinna offentligt erkännande, att han icke ville vänta tils de blifvit gifta, utan att han vidpass en månad efter deras förlofning vidtog anordningar i och för en konsert i S:t James Hall, där de båda skulle uppträda. Saken gick naturligtvis lätt för sig, då han tog den om hand. Denna gång voro all oro, alla bekymmer öfverflödiga, alt gick med den största lätthet. Waldeneck var så angelägen om att få konserten till stånd, att han denna gång visade sig vara både praktisk och omtänksam. Ingen annan fick befatta sig med någonting. Det föreföll Margot alldeles besynnerligt, att den stora tilldragelsen skulle försiggå utan att hon deltog i förberedelserna; det var märkvärdigt och smärtsamt, att Valérie icke mera behöfde hennes hjälp. Hon skulle uppträda offentligt och biträdas af samtidens störste pianovirtuos, icke af sin lilla syster, hvars biträde hittils ansetts som en oumbärlig del af programmet. Margot skulle icke vara vid hennes sida, ifall hon blef upprörd, hon skulle icke vara henne behjälplig att vinna seger. Margot var öfverflödig.
Då den stora dagen inbröt, hjälpte hon Valérie att kläda sig — det föll fortfarande på hennes lott, där voro de ömma, skickliga, små fingrarna till nytta. Valérie var lifvad och echaufferad samt pratade och skrattade. Margot försökte svara i samma ton, och Valérie var alt för upptagen af sina egna angelägenheter för att märka, att denna glädtighet var konstlad.
Valéries framgång var oerhörd. Det kunde knappast vara annorlunda. Som den blifvande fru Waldeneck hade hon kunnat vara säker på det mest sympatiska mottagande, om hennes egen talang också icke varit så stor som den värkligen var; men då den vackra, intressanta, lilla varelsen, hvilken så snart skulle bära den store konstnärens namn, bevisade, att hennes talang var jämbördig med hans, då kände publikens entusiasm inga gränser. Men en dylik musikalisk njutning hade sannerligen också icke på många år erbjudits publiken. De utvalda styckena voro några af mästarens egna kompositioner, en vild, ljuf, härlig musik, hvilken fulländadt skönt spelades af dessa båda, hvilkas själar tyktes sammansmälta. Till och med Margot var belåten med det sätt, på hvilket Waldeneck underordnat sig Valérie, ty hans spel fogade sig in i hennes utan att någonsin behärska det.
Hon erfor den renaste, oegennyttigaste glädje, då hon ifrån en sidodörr, invid hvilken hon stod, ständigt ånyo såg sin syster ledas in för att tåga emot publikens stormande applåder.
Efter en stund sällade Valérie sig glad och segersäll till henne bärande en jättestor bukett i handen.
— Ack, Margot, en sådan skillnad! ropade hon alldeles i extas. Detta kan man kalla framgång!
Margot ville icke med ett förebrående ord dämpa hennes förtjusning; i stället för svar begrafde hon sitt ansikte i blommorna, och sedan kallades Valérie åter bort. Då gaf Margot fritt lopp åt sin obetvingliga sorgsenhet. Ack ja! en sådan skillnad! Detta var visserligen framgång och hon hade icke sin hand med i spelet. Kamp, strid och ett fruktlöst arbete hade fallit på hennes lott, och Waldeneck behöfde endast röra ett finger, så tillföll segerkronan Valérie. Hvad det var hårdt! Hon hade gjort sitt bästa, hon hade uppoffrat sig själf och det förgäfves; hon kunde icke ens trösta sig med den tanken, att Valérie hade henne att tacka för bekantskapen med den man, som fört all denna lycka med sig åt henne. Nej, nej, Valérie hade ensam åvägabragt alt, hon hade kommit, sett och segrat. Margot, som gärna hade gifvit sitt hjärtblod för att befordra Valéries lycka, hade trots alla sina bemödanden icke ernått någonting. Nu stod hon några steg från Valérie, på hvilken hundratal ögon voro riktade och åt hvilken hundratal händer applåderade. Huru ofta hade hon icke drömt om en dylik scen, och hvilken skillnad var det nu! Det var icke den framgång, de båda hoppats på. Det var icke Valérie Kostolitz, som endast genom sitt snilles kraft eröfrade — världen genom sin blifvande makes inflytande lyckades hon få låta höra sig. Deras vilda, ljufva dröm från forna tider var förbi; Valérie och hon skulle aldrig mera arbeta tillsamman; all hennes tidigare möda hade förblifvit utan lön, hennes uppoffring hade varit onyttig.
Då hon stod där så ensam och tyst, tänkte hon med en känsla af outsäglig bitterhet på, huru stor hennes uppoffring varit. Hon hade kastat bort sin lycka för Valéries skull; all den kärlek hon kunde skänka hade hon skänkt John Croft, men då han erbjudit henne sin kärlek — då han bedjande och öfvertalande lutat sig ned öfver henne, hade hon befalt honom vara tyst och lämna henne. Icke ens han, icke ens alt det han hade att bjuda henne kunde förmå henne att svika sin trohet mot Valérie. Hon hade tykt sig vara oumbärlig för Valérie, trott, att Valérie ej kunde lefva utan henne. Och nu hade det omöjliga händt: Valérie behöfde henne icke mera! Valérie frågade icke mera efter henne, och John Croft frågade icke häller mera efter henne. Han hade icke skrifvit för att säga henne ett deltagande ord och skref icke häller nu och gratulerade till Valéries förlofning. Han måste ha hört om den — alla människor viste ju af den. Alla musiktidningar hade ju innehållit underrättelsen därom; de flesta bekanta hade skrifvit och gratulerat, John Croft var den ende, som iakttog tystnad. Nå, det kunde hon ju vänta sig — hvilken hänsyn hade hon väl visat honom? Hade hon ej tvärtom bevisat honom, huru litet värde hon satte på hans tillgifvenhet? Hon hade redan förut stött bort honom och förolämpat honom och han hade förlåtit henne; men denna gång hade han blifvit för djupt sårad; han hade utplånat henne ur sitt lif. Under ruset af det bifall Valérie skördade kände Margot således blott sitt eget hjärtas kval.
Den till en början nästan omärkliga känslan af skilsmässa, som smög sig emellan henne och Valérie, blef alt märkbarare ju närmare bröllopsdagen kom. Den lilla bruden var så uppfyld af planer och projekt angående sin framtid, att hos knappast tänkte på afskedet från systern. Likasom många andra af hennes art kunde Valérie helt och hållet hängifva sig åt en stark känsla utan att ha en tanke öfrig för någonting annat. Dessutom hade hon en afgjord motvilja mot alt sorgligt och oangenämt, och om hon också lagt märke till Margots sorg, hade hon försökt slå bort alla tankar därpå. Margot hade alltid önskat, att hon skulle bli lycklig, och nu var hon det. Waldeneck och hon skulle visserligen resa bort, men det var likväl blott för några månader, och sedan skulle de åter alla vara tillsamman och hon skulle ha så mycket att berätta för Margot. Sålunda resonerade Valérie, då hon någon gång kom att tänka på den förändring, hennes giftermål skulle åstadkomma i systerns lif, Margot å sin sida klagade aldrig; hon önskade först och främst, att Valéries lycka skulle vara alldeles ostörd, och för det andra höll en känsla af sårad stolthet henne tillbaka.
Hon var just för närvarande mycket sysselsatt och använde hvarje ledigt ögonblick till att sy åt Valérie, ty hon ville så mycket som möjligt med sitt eget arbete bidraga till det lilla utstyret, hon skaffade henne. Hon blef riktigt slösaktig i anskaffandet af fint tyg och äkta spetsar och tänkte sedan taga igen dessa utgifter genom inskränkningar, hon ålade sig själf.
Det var en kall, ruskig januaridag, då Margot slutligen lämnade sin skatt i Waldenecks händer. På hans uttryckliga önskan — en önskan, hvilken de båda systrarna helt och hållet delade — firades bröllopet i den allra trängsta krets.
— Blott du och jag, hade Waldeneck sagt och drömmande betraktat sin fästmö.
— Jag måste också vara med! utropade Margot med en plötslig blixt i sina blå ögon. Glöm icke, att hon ännu tillhör mig. Jag måste gifva bort henne.
— Ack ja, Margot måste vara med, sade Valérie. Min patriark måste vara närvarande, annars är hela högtidligheten icke giltig.
— Ja, vår Margot måste naturligtvis vara med, inföll mästaren och betraktade henne med en af dessa vänliga, medlidsamma blickar, som alltid försonade Margot. Det fans stunder — när han steg ned ur molnen — då han tyktes förstå henne bättre än Valérie gjorde det; men han steg olyckligtvis alltid åter mycket snart upp i molnen igen. Ett ord af Valérie, en ton af hennes fiol och sådana underordnade saker som den trogna systerns skälfvande hjärta voro glömda.
— Jag menar blott, fortfor han med blicken alt ännu medlidsamt fäst på Margot, att vi ej skola låta någon annan veta det. Vi skola hålla allmänheten på afstånd. Vår stora dag — måste tillhöra oss allena.
Hans blick hade åter glidit bort till Valérie, och Margot förstod af dess uttryck, att hon ej innefattades i detta "oss allena." —
Bröllopsdagen upprann och de båda systrarna foro tillsamman till kyrkan. Valérie var hvitklädd. Hon hade yrkat på det, och, då Waldeneck såg henne, var han mera än belåten därmed. "Det påminde honom om hans vision i skogen", sade han.
Ceremonin varade icke länge och de foro alla tre tillbaka i den hyrda Brougham, som fört systrarna till kyrkan. Margot satt på framsätet, såg på den lilla guldringen, som tog sig så underlig ut på Valéries barnafinger samt upprepade inom sig: "Hon är gift. Valérie är gift".
Det unga paret grubblade äfven öfver det underbara faktum, att de nu voro gifta; men Margot kunde icke med uppbjudande af hela sitt förstånd fatta hvad som hände. Hon kände sig kall och sorgsen och hård; hon smålog och svarade mekaniskt, då hon tilltalades, men hon fälde icke en tår och var knappast riktigt medveten om sin sorg.
— Jag får nog sedan tid att sörja, tänkte hon.
Det unga paret skulle resa genast efter den enkla bröllopsfrukosten. De skulle på eftermiddagen resa så långt som till Liverpool och inskeppa sig morgonen därpå. Just som de stego upp från bordet tyktes Waldeneck komma ihåg någonting; han tog upp ett hopviket papper ur sin ficka och räkte det åt Valérie.
— En bröllopssång för dig och mig, sade han. Jag skref den i morse.
Valéries ansikte strålade.
— Ack, det är så likt dig! utropade hon. Och då jag tänker på, att det är jag, som inspirerat dig. Låt se, huru låter den. Ack, så förtjusande! Låtom oss försöka! Min fiol, Margot, hvar är min fiol? Kom till pianot, Paul.
Ögonblicket därpå voro de fördjupade i bröllopssången och hade förlorat hvarje tanke på några yttre saker. Margot gick alldeles förkrossad upp på sitt rum. Nu kunde hon känna. Till och med dessa korta ögonblick, de sista Valérie tillbragte hemmet, togos ifrån henne. Hon hade hoppats på några ord i sista ögonblicket. Medan de andra åto, längtade hon blott efter det ögonblick, då Valérie skulle följa med henne upp på deras rum; då skulle hon sluta systern i sina armar och i en lidelsefull omfamning utgjuta all den kärlek och sorg, som bodde i hennes hjärta. Då måste Valérie ovillkorligt vända sig till henne och haka sig fast vid henne. Margot hade aldrig tviflat på Valéries uppriktiga kärlek, fastän hon den sista tiden varit så förströdd, så upptagen af annat. Men nu hade bröllopssången beröfvat henne detta sista hopp.
Hon låste igen sin systers koffertar, spände ihop remmarna och packade en liten matkorg till resan; sedan satte hon sig och väntade, tils bullret af vagnshjul nere på gatan förkunnade för henne, att vagnen anländt, som skulle föra dem till stationen. De hade bestält den tidigt och Valérie hade således ännu några ögonblick på sig i och för sina sista reseförberedelser. Margot skyndade ned i förmaket och underrättade de spelande.
— Valérie, nu måste du komma. Vagnen är här. Jag ville inte störa eder förut, men du måste ju kläda om dig.
— Redan! utropade Valérie. Har du hört min bröllopssång, Margot? Den är — ack, jag kan icke säga dig hurudan den är. Hvarför stannade du icke här och hörde på den? Nu får du ej höra den, förrän vi komma tillbaka.
— Jag måste ju göra allting i ordning, genmälde Margot. Men kom nu, du måste skynda dig, annars försummar ni tåget.
— Ah, det vore förfärligt! ropade Valérie och ilade uppför trappan. Paul har ordnat hela resan så, att vi måste bort med detta tåg. Fort, fort min klädning, hvar är den? Jaså, du har lagt alt i ordning, snälla, söta Margot. Hjälp mig att knäppa den. Fort, fort, jag vill inte försumma tåget. Margot, bröllopssången är gudomlig. Paul har öfverträffat sig själf.
— Det fägnar mig riktigt. Nå, här är din hatt! Låt mig knyta floret; men Valérie, först — Hennes stämma brast plötsligt, en snyftning steg upp i halsen på henne; hon hade velat säga; "först måste du kyssa mig", då den plötsliga sinnesrörelsen öfverväldigade henne. Hon stod stilla, med ansiktet bortvändt och i sin brådska och sinnesrörelse anade Valérie icke, hvarför hon tystnade så tvärt.
— Ack, låt floret vara! ropade hon hastigt, vi kunna knyta det på mig nere i vagnen. Snälla Margot, spring ned och se om min fiol ligger i sin låda. Paul har kanske redan lagt ned den, men det är ändå säkrare att se efter.
Tillfället hade glidit henne ur händerna. Margot skyndade dit ned såsom Valérie bad henne, medan tårarna störtade ur hennes ögon och hon sväljde sina tårar. Nej, hon skulle icke gråta; det hade hon sedermera tid att göra. Valérie fick ej sorgsen skiljas ifrån henne.
På vägen till stationen envisades hon åter, att hon skulle få sitta midt emot det nyförmälda paret och medan de lutade sina hufvuden öfver musik-manuskriptet. Waldenecks hvita hår och hans bleka, skarpt tecknade drag bildade en egendomlig motsats till hans unga hustrus friska, blomstrande ansikte. Den lilla, fina handen, som såg besynnerlig ut med vigselringen på, var instucken under hans arm och fingrarna trummade då och då på hans arm. Margot lutade sig framåt, fattade den andra handen och kyste alla de små fingrarna i tur och ordning, Små, älskade, mjuka, varma fingrar! Sedan, när hon blef ensam, skulle hon trösta sig med att minnas dem. Valérie såg ett ögonblick upp och smålog emot Margot i det hon sakta trykte hennes hand; sedan lutade hon sig åter mot Waldeneck och gnolade bröllopssången i hans öra.
Då de kommo fram till bangården hade de blott några minuter på sig, och i största brådska och förvirring kommo de resande slutligen in i sin kupé.
— Det fattas ännu två minuter, sade Margot. Luta dig ut, Valérie, så att jag får kyssa dig! Men ställ först bort den lilla korgen. Jag tänkte, att ni möjligen skulle bli hungriga på vägen och jag lade därför in litet mat åt eder. Litet keks och några smörgåsar med Påté de lièvre; den har du ju alltid tykt så mycket om.
— Ack, Margot! utbrast Valérie, medan stora tårar rullade utför hennes kinder. Detta bevis på öm omtanke påminde henne plötsligt om alt det hon hittils glömt. Margots ständiga omtanke, hennes ömma kärlek, lifvet i hemmet voro för alltid förbi. Ack, Margot! ropade hon ånyo med en liten snyftning och plötsligt hoppade hon ur kupén ned på perrongen och slog armarna omkring Margots hals. Ack, min älskade syster, min lilla moder, du tänker på alt och jag har aldrig i hela mitt lif tänkt på dig! Nej, jag vill inte fara ifrån dig; jag vill stanna hos dig, jag vill aldrig lämna dig, min älskade Bon-papa! Nej, nej, det tjänar till ingenting att öfvertala mig, jag vill inta fara!
Järnvägsbetjäningen slog bullersamt igen dörrarna och banvakten började redan veckla opp sin gröna flagga. I högsta grad orolig och bekymrad hade Waldeneck också stigit ur vagnen; men Valérie hängde alt gråtande omkring Margots hals.
— önskar hon värkligen att stanna hos dig? frågade hennes man, alldeles blek af oro. Jag vill icke taga henne ifrån dig, ifall det värkligen gör henne olycklig.
— Nej, nej, sade Margot med ett leende fullt af smärta. Om ett par minuter har hon glömt hela sin sorg. Min lilla Valérie, Gud välsigne dig! Du är alt ännu min Valérie och ingenting kommer att förändra dig. Tag henne, Paul, och var god emot henne. Farväl, min älskling!
De hjälpte Valérie in i kupén och tåget satta sig i rörelse. Paul stod vid fönstret, medan hans hustru gråtande smög sig intill honom. Medan tårarna sköljde öfver Margots ansikte, stod hon och stirrade på detta fönster, tils hon förlorade det ur sikte och hade ännu till sist den trösten att se en liten, hvit hand sträckas ut, som lidelsefullt vinkade åt henne.
— Nu är hon väl åter helt nöjd, sade hon och snyftade högljudt.