XVII.
Crescendo.
Då de båda systrarnas första, häftiga sinnesrörelse lagt sig en smula, försökte Margot locka ur Valérie hvad som tilldragit sig under det ensamma mötet på Nerobärget.
— Hvad vi talade om? utropade Valérie otåligt. Huru kan jag väl säga dig det? Vi talade visst inte alls. Jag spelade och vi talade om musik.
— Huru kom det sig då, att han genast tilltalade mig som farfar Margot? Jag tycker han borde ha erfarit bra mycket om våra förhållanden, då han till och med känner detta lilla, förtroliga namn.
— Han frågade mig, svarade Valérie drömmande, om jag ensam ströfvade genom världen — om jag inga föräldrar hade; om jag ej hade någon, som beskyddade mig; jag sade honom, att jag inga föräldrar hade, men väl en liten syster, som var far och mor tillika och hvilken, trots sin ungdom, var så förståndig, att jag kallade henne min patriark, min farfar.
Margot satt ett ögonblick tyst, ty hon erfor åter denna besynnerliga känsla af svartsjuka.
— Sade du honom ingenting annat? frågade hon strax därpå.
— Jag sade honom, att jag inte duger till någonting, svarade Valérie. Men han påstod, att jag var ett geni — du må tro han var förtjust i mitt spel. Och han berättade, att han en gång för länge sedan varit så fattig, så fattig, att han ingenting hade att äta, och han hade vandrat en lång väg och hans skor hade varit så gamla och trasiga, att de fallit af hans fötter. Han hade varit i någon stor stad, Wien, tror jag — och där hade han stått utanför en butik — ett pianomagasin och tittat in. Och då hade ett fruntimmer händelsevis gått förbi och frågat hvarför han så ifrigt tittade dit in. "Emedan jag så gärna ville spela", hade han svarat, och då hade fruntimret tagit honom vid handen och gått in i magasinet med honom. Och då hade hon frågat ägaren, om han tillät den fattige gossen att försöka ett af instrumenten? Och då han rört vid tangenterna hade han alldeles glömt hvar han var och hade spelat och spelat och varit öfverlycklig. Och då han slutligen sett upp hade hela salen varit full af folk, som omringat honom, och somliga hade gråtit. Detta var början till hans framgång. Där hade han funnit vänner, som hjälpte honom, tils han var så stark, att han kunde stå ensam.
— Nå, nu ser du, att du i alla fall måtte ha pratat bra mycket, sade
Margot helt lugn öfver, att samtalet varit så pass förnuftigt.
Berättade han dig inte mera. Detta är ju mycket intressant.
— Låt mig tänka efter; månne han sade någonting vidare? Nej, jag tror inte. Han upprepade blott oupphörligt: "Spela — spela", och jag spelade och vi förstodo hvarandra mycket bättre genom musiken än om vi timtal samtalat med hvarandra.
Valérie låg tillbakalutad i en låg länstol med händerna under nacken och blicken uppåtriktad; strax därpå fortsatte hon i drömmande ton:
— Ja, jag tror, att han måste veta, det jag älskar honom.
— Valérie! utropade Margot och blef alldeles blek. Hon gick fram till sin syster tilläggande: — Jag önskar, att du icke sade någonting dylikt, ens på skämt.
— Det är intet skämt — det är sanning, en välsignad och härlig sanning. Jag älskar honom och han vet, att jag gör det — jag hoppas åtminstone, att han vet det. Det skulle glädja mig. Kan man väl egna en stor man en större hyllning än att man i kärlek böjer sig för honom? — Hon talade fullkomligt lugnt, satt fortfarande tillbakalutad i stolen, blickade fundersamt opp i taket och dinglade med ena foten.
— Jag vet, att du är förfärad, fortfor hon strax därpå. Men jag kan inte hjälpa det. Du inser bestämdt, Margot, att en sådan känsla, som denna icke kan dämmas upp af de vanliga, konventionella reglerna. Från och med första ögonblicket jag såg Paul Waldeneck viste jag, att jag älskade honom, och nu känner jag mig lugn vid tanken på, att han likaledes vet det.
— Och älskar han dig äfven? frågade Margot med halfkväfd röst.
— Huru kan du fråga någonting sådant? Jag tror han tycker om min musik — men att han skulle älska mig? — Ack du är grym, som ens kan antyda någonting dylikt. Betänk, att jag blott är en del af hans tusental tillbedjare; ända tils i går hade han aldrig hört talas om mig. Nej, jag har aldrig ens i mina vildaste fantasier drömt om, att han skulle älska mig.
— Och du har ändå många gånger påstått, att din musik säger dig, att han behöfver dig, att ni äro skapade för hvarandra.
— Det var innan jag hade talat med honom, utropade Valérie lidelsefullt. Han är en konung bland män — och jag — hvad är jag? Ingenting! Ingenting! Låtom oss icke mera tala om honom.
Margots ångest och oro minskades icke efter detta samtal, ehuru det likväl tydligt märktes, att Valéries sinnesstämning blifvit lugnare efter sammanträffandet med den store konstnären. Hon talade icke mera om honom, hon öfvade sig lika flitigt som förut, men hon förändrade sitt program och spelade till Margots stora belåtenhet äfven andra än Waldenecks kompositioner. Hon tyktes icke drömma så mycket som förut och ehuru hennes syster mycket väl förstod, att denna yttre glädtighet fick sin näring ur någon inre, fördold källa, fägnade hon sig likväl däröfver. Valérie tyktes njuta af det närvarande och motse framtiden utan fruktan och motvilja, såsom hon hittils gjort. Hon talade helt lugnt om att återvända till London, om det lilla huset vid Pitt Street, hvilket, enligt hvad Margot befarade, nu skulle förefalla henne ömkligare än någonsin, och om fullföljandet af alla deras gamla planer.
Men en vacker dag fälde hon ett yttrande, som förrådde orsaken till denna förändring.
— Waldeneck kommer i höst till London, sade hon.
Från och med den stunden började Margots bekymrade hjärta allvarsamt oroa sig. Waldeneck hade utan tvifvel blifvit fängslad af Valéries skönhet och behag samt hade äfven blifvit gripen af hennes talang. Men månne detta intryck var annat än öfvergående? Var det väl troligt, att han under dagliga nya intryck och triumfer skulle bibehålla något minne af denna lilla skogsnymf? Och om Valérie däremot — om hon också påstod motsatsen — så hoppades hon och väntade och bygde luftslott, hvilka otvifvelaktigt skulle störta samman och anställa stor olycka.
Hösten kom: Nerobärgets skogar visade underbara skiftningar af rödt och guld; vinskörden var i full gång på kullarna, som systrarna kunde se från sina fönster. Drufklasarnas antal minskades för hvarje dag och luften fyldes af de utprässade frukternas honungssöta doft. Då Margot såg Valéries runda kinder med den skära rodnaden, hennes strålande ögon och spänstiga gång, tykte hon, att de äfven gjort en god skörd, att hennes lilla syster här på denna lugna ort samlat ett stort förråd af kraft och lefnadsmod. Hvad väntade de då på? Ack, hon, att det icke blott var för Valéries skull hon fruktade att återvända till London. Här, långt borta från skådeplatsen för sina dagliga sorger och bekymmer, kunde hon bättre värja sig för tanken på sitt tomma, förfelade lif. Hon kunde visserligen vegetera på detta sätt, men huru skulle det gå, då hon åter var i London, gentemot de forna gåtorna, sjuk till sinnes och utan någon, som kunde trösta och hjälpa henne. Hon vågade icke tänka på John Croft, hvilken hon själf förvisat och utplånat ur sitt lif; han och hon skulle aldrig återse hvarandra. Så hade hon själf bestämt. Det var hennes eget värk, men hennes dåraktiga hjärta blödde likväl vid tanken därpå. Nu, då hon insåg, att han tagit hennes yttrande efter bokstafven och skulle lyda henne, föreföll det henne som om hon ej kunde lefva utan honom.
Men för en sådan natur som Margots hade ordet "omöjligt" knappast någon riktig betydelse. Hon viste mycket väl, att hon åter måste träda lifvet till mötes och åter taga sin gamla pliktbörda på sig, och sålunda vidtog hon slutligen alla förberedelser i och för afresan.
Då oktober inbröt voro de åter i sin gamla bostad vid Pitt Street och innan en månad förflutit hade Margot återfått flere af sina forna elever ooh åter lefvat sig in i sina plikters kretslopp. Det hade varit svårt att säga hvilkendera af systrarna som med större oro motsåg Waldenecks återkomst. De råkade i en andlös spänning, då en tidningsnotis meddelade, att han inom kort skulle gifva en konsert. De skaffade sig naturligtvis genast biljetter och båda väntade på den stora dagen, den ena uppfyld af lycksaliga förhoppningar, den andra full af bäfvande ångest.
Så snart programmet blef synligt studerade de båda systrarna det ifrigt och Valérie kände jublande igen hvarje nummer. Men hennes andedräkt stockades plötsligt och hon stirrade med vidöppna ögon på den sista raden.
— Ack, Margot, ser du? Hvad skall detta betyda? "Till den älskade;
Rhapsodi: Waldeneck."
Margot försökte skratta.
— Nå, sade hon, det är ögonskenligen en af hans egna kompositioner.
Jag är öfvertygad om, att den är mycket vacker.
— Till den älskade! upprepade Valérie. Margot, Margot, det kan jag icke uthärda. Den älskade! Tanken på att han aldrig skulle älska mig har aldrig gjort mig ondt och det gjorde mig också detsamma, huru många som älskade honom. Jag är mycket belåten att vara en bland dem. Men att han nedlåter sig till att älska en kvinna, att framdraga en ur antalet af dem som tillbedja, och egna henne sin musik, det kan jag ej fatta. Hvad har hon väl gjort för att förtjäna en sådan lycka? Hvarför är det hon och icke jag? Ack, Margot, jag hatar henne! Jag kunde mörda henne! utropade hon knytande sina små händer.
De följande dagarna förflöto långsamt och sorgligt. Valérie åt och sof knappast och hennes anfall af svartsjuka voro tillräckligt lidelsefulla för att oroa systern. Margot sökte förgäfves intala henne, att Waldeneck förmodligen tilltalat en fantasibild, att han gifvit sin rhapsodi denna titel, emedan den föreföll honom poetisk och passande för hans tema. Valérie visade blott i vredesmod bort hvarje dylikt påstående och Margot måste hålla sig tyst.
Såsom man väl kan tänka sig sutto de båda systrarna redan långt före konsertens början på sina platser. Medan de väntade på Waldenecks inträde höll Valérie blicken oafvändt fäst på de trykta orden, hvilka icke ett ögonblick upphört att förfölja henne, sedan hon första gången läste dem. "Till den älskade." "Till den älskade." De tyktes bränna sig in i hennes hjärta och hjärna; till och med då en stormande applåd förkunnade artistens inträde och hennes blick fästes på hans ansikte, tyktes de i eldbokstäfver dansa upp och ned mellan honom och henne.
Alla människor sade, att mästaren öfverträffade sig själf, och publikens gränslösa förtjusning vittnade äfven därom; men för Valérie åstadkommo dessa två ord ett missljud i all denna harmoni. Hon kunde icke njuta, hon hörde knappast, så stort var upproret i hennes inre, så feberaktig var hennes förväntan, hennes förtviflan.
Slutligen satte Waldeneck sig för sista gången vid pianot och anslog några inledande ackord, hvilka småningom arbetade sig fram till något, som tyktes vara en pastorale. Valérie lyssnade. Hon hörde fåglarnas kvitter, löfvens prasslande, den vaknande naturens drömmande rörelser — likasom den där morgonen, då hon ilat efter honom in i skogarna omkring Nerobärget. En bitter, smärtsam känsla genomilade henne. Denna morgon, hvilken hon ansåg för sin uteslutande egendom, hade denna morgon för honom blott varit en morgon lik alla andra? Tonerna blefvo mera svällande och starka; solen trängde in emellan de skimrande bladen och lockade fram deras varma doft, blommorna öppnade sina kalkar och steg genljödo på de tysta skogsvägarna. Valérie tykte sig höra mästarens hjärtklappning i de segersälla, jublande tonerna, en antydning om oändlig hänförelse, om ständigt växande, ständigt mera berusande glädje; men sedan dogo dessa fulla harmonier bort och det var endast svaga, dallrande toner, som förrådde en skälfvande väntan. Det kom ett slags undran öfver Valérie och det föreföll henne som mästaren själf varit gripen af undran och hela åhörareskaran väntade och undrade äfven. Och sedan? Hvad var det? I detta sällsamma nya arbete voro allehanda fragment af hans andra kompositioner inväfda, dessa kompositioner, som voro så bekanta för hans åhörare. Hennes dagarnas dag tillhörde således ändå henne; hennes skogshemlighet var icke vanhälgad; hon lyssnade på sitt eget spel, såsom hon den där sommarmorgonen spelat med mästaren som sin ende åhörare.
Hon greps af en nästan öfverväldigande hänförelse, ty hon förstod, att Waldeneck i och genom musiken talade till henne, på ett härligt, oefterhärmligt sätt, för henne återgaf trollmakten i mötet dem emellan. Han hade således förstått alt hvad hon velat säga honom i och genom musiken och nu svarade han henne och sade henne många saker, som hon knappast vågat tro. Han hade stigit upp i ännu mera melodiska höjder. Man hade aldrig ännu hört någonting dylikt. I denna nya komposition låg det en lidelsefull trånad, en oändlig bönfallan, blandade med bekännelsen om en gränslös glädje. "Till den älskade! — Till den älskade!"
Estraden försvann för Valéries blickar, mästarens gestalt blef otydlig; musiken hördes likasom på långt afstånd. Hon hade likasom för att söka stöd smugit sig tätt intill Margot och nu lutade hon sig tungt emot henne. Margot såg på henne och märkte, att hon blifvit vanmäktig. Det var omöjligt att röra sig före styckets slut och till och med då räkte det ganska länge, innan Margot kunde föra sin syster ut i friska luften. Under tiden kvicknade Valérie af sig själf till och kunde slutligen stödd på systerns arm lämna salen. Men Margot drog först ett lättnadens andetag, då de sutto i åkdonet, som förde dem hem; Valéries ovanliga sinnesrörelse oroade henne. Hon hade varit rädd för, att Valérie i sitt nuvarande sinnestillstånd, skulle träffa Waldeneck. Hvad skulle hon väl säga och göra, ifall hon fick se honom?
I vagnen satt Valérie bredvid henne med vaxblekt ansikte och iskalla händer, men hennes ögon strålade likväl af den högsta lycka. Hon sade blott en gång:
— Margot, du hörde ju rhapsodin: "Till den älskade. Hans älskade, det är jag!"
Margot svarade icke. Hon viste icke hvad Valérie stödde sin öfvertygelse på. Hon hade märkt, att systerns känslor undergått en stor förändring, medan Waldeneck spelade rhapsodin, Hennes sinnesrörelse hade visserligen snarare vittnat om glädje än om förtviflan, men hon fruktade, att detta omslag i hennes stämning blott skulle vara öfvergående och att Valérie åter skulle få lägga en sviken förhoppning till de många andra, hon redan förut varit offer för.
Då de kommo hem försökte hon öfvertala sin syster att lägga sig; hon kom med en kopp te åt henne och försökte lugna henne med ömma ord. Men Valérie tänkte icke på hvila; hon svarade, att hon icke var trött, att hon kände sig för lycklig. Hon gick af och an i rummet, såsom hon brukade, då hon råkat i häftig sinnesrörelse. Hon låt teet stå och kallna utan att hon smakade på det och gnolade sakta fragment ur Waldenecks kompositioner. Hon lyssnade ifrigt så snart klockan ringde, sedan började hon åter sin promenad. När det hördes bullret af vagnshjul nere på gatan, skyndade hon ofta fram till fönstret och vände sig bort med besviken min, då bullret dog bort i fjärran.
För Margot hvars nerver också voro öfverretade, blef Valéries feberaktiga väntan rent af outhärdlig. För att gifva sina egna och systerns tankar en annan riktning fälde hon slutligen ned gardinerna, tände ljusen på pianot och började spela ett präludium af Chopin. Omedvetet hade hon valt det bekanta N:o 15, om hvilket det påstås, att den store kompositören uttänkt det för att uttrycka sin otålighet och längtan under en stormig, regnig dag, då han förgäfves väntade sin älskade. Hon blef snart så hänförd af styckets skönhet, att hon ej observerade, det Valérie åter stannat midt i rummet som om hon lyssnat på andra toner än dem hennes spel kallade till lif. Hon slog först upp ögonen och såg på sin syster, då ett plötsligt luftdrag kom ljusen att flamma, och som svar på det, som tydligt stod skrifvet i Valéries ansikte, vände hon sig hastigt om på pianostolen.
Midt i den öppna dörren, omedelbart bakom henne stod Paul Waldeneck. Hans ögon, som sågo förbi henne, sökte Valérie. Ur hans ansikte hade hennes syster upptagit återskenet af hopp och öfversvinnelig glädje. Han gick nu några steg närmare, sträkte ut händerna och såg fortfarande allvarligt på Valérie.
— Jag har låtit mitt hjärta tala, sade han; vill ni nu lära det sjunga?