I Obygden.
Där Anders Nygren hade timrat upp stugan sin, var trakten vild och öde. Piteälfven strök förbi på ena sidan, och där päråkern slutade på andra hållet tog stenmarken vid. Det var Salsbärget, som där — alldeles bredvid — tornade upp sina svarta, stupande hällar och block.
Andersmor — Brita hette hon — tyckte nog, att det var någonting hemskt och ohågasamt med bärggrannskapet de första åren. Det var ju så alldeles inpå en, och så var det den där historien som gick. Ja, det var också en otäcking!
För länge se’n kom sig en lappflicka ditupp på skidor för att söka en ren, som villat bort sig. Bäst hon åkte, kom hon för nära branten, och så bar det af utför. Utför hällarne och stupen gick det och ner i älfven, som där går öppen året om. Fram på vårsidan funno de henne i en timmerbråte två mil längre ner.
Det var förstås bortåt en tjugu år se’n den dödsfärden gjordes, men, att det var oknytt där vid bärget, det kunde mor Brita svära på.
Var det kanske inte för jämnan, som om en skinnpäls och en röd lapplufva skymtade högst uppe vid bärgskanten, när hon under nytändningstid gick från föjset om kvällarne och kom att kasta ögonen ditupp? Jo, så sannt var det så, och herre jestanes, hvad det då gick fort att komma in i stugan. Om mjölken skvätte ur stäfvan, fick det inte räknas så noga en slik gång.
Att Anders skrattade smått åt gumman sin — kan en förstå. Han var ju karl och en duktig skogskytt till, som varit med både om björnjagt och påkadans med gråben, och då får en allt vänja sig vid olika slags trolltyg, utan att ta’ till bens för det.
Förresten sa’ han nu som så, att skinnpälsen, som skymtade vid klyftkanten, troligast var vingarne af örnen, som höll till däruppe, och rödlufvan var väl något halfätet, bloddrypande smådjur, som skulle med i boet till örnungen.
Brita trodde ändå, hvad hon ville, men hon lad’ int’ om’et vidare. Se’n, när barnungarne kommo till, hade hon int’ tid heller att kasta ögonen så vidt omkring sig, att hon fick se, hvar oknytt var framme.
Det ena året gick just likt det andra. Än kunde det vara nog så lättsamt, när pärena gick till och Anders hade förtjenst vid flottningen. Än var det tunga dagar i stugan där, tunga och mörka som nöden sjelf. Och det kunde vara en enda natts verk — en sådan natt, då frostdimman kryper upp ur myren och sträcker långa, kalla mördarearmar utefter kornkappland och päråker.
Sådana frostnätter lämna ej endast spår i blaster och ax. Åhnej, djupare gräfva de sig i sinn och i skinn!
Brita var inte stort mer än nio och trettio, när hon hade hela samlingar af rynkor kring ögon och mun.
Främst i mun hade hon bara några svarta tandtaggar kvar, som blefvo mindre och mindre under striden med det hårda kornbrödet. Platt var bröstet och kullrig ryggen. Tungarbetet lämnar också märken, som aldrig gå tillbaks.
Anders var gråsprängd och krokig han med, men tänderna hade då han i behåll.
Ja, som sagdt, ibland var det nog så lätt, ibland tunga dagar, men ett år kom, som blef det tyngsta af alla.
Det var det året, då lill’Brita nyss börjat gå och äldstpojken, Verner, fyllde 10 år. Sedan, när mor tänkte tillbaks på den tiden, tyckte hon det var ett under, att hon hållit ihop.
Vintern kom öfver dem med yrande snöstorm midt under päropptagningen, och drifvor, höga som till mellerststången på pärrishässjan, lade ihop sig på endast några timmar. Med snöskofveln kom man sig ju fram till de upphackade högarne, men sura och blöta kommo de in i källarn’, och stort bättre var det inte med de pärer, som voro kvar i jorden. Det var ett oherrans elände, och mest blef det kräkena, som fick godt däraf, då — som en kan förstå — sjukan efteråt tog fart i så godt som alltihop.
Den snön gick förstås undan, men det blef en ond tid med sjukdom och tråkighet. Alla tre barnen och en Anders med lågo i magsjuka, och den tog åt dem så svårt att, när de en gång kommo på benen igen, voro de inte goda ens att gå bak’ stuguknuten.
Fram i november kom snön drifvande på allvar och det i sådana massor, att det int’ gällde försöka ens komma sig fram till byavägen på nära fjorton da’r. Det var bara att skotta sig fram till föjse och vedskjul och tillbaks — och så börja om igen med det samma.
Så kom kölden ofvanpå det, och den släppte ej taget, förrän det blef vårdags.
Och hvilken köld! Kallvattenämbaret var bottenfruset hvar morgon, fastän det stod nedanför spisen, och kaffepannan var det lika eländigt med. Om nätterna smällde det som bösskott i stuguknutarne och knäppte och knastrade i trävirket, så att Anders för jämnan drömde, att han sköt björn, och hörde hur besten kom emot honom öfver vindfällen och rishögar, så att de torra kvistarne knakade och skreko under labbarne.
Vackert var det i alla fall omkring åbackstugan där i vinterkylan! Salsbärget stod liksom öfverdraget med hvit bomull. Men på somliga ställen hade den inte räckt till öfver de svarta skrofliga blocken. Enrisbuskar, tall och gran och någon enda dvärgbjörkruska, naken och krum, som kröpo uppför i remnorna, gjorde dock sitt bästa att dölja dem och skyla öfver. En del hällar och stup lågo där som underligt uppsvällda isjättar med långa stelnade tårar af ispiggar.
Det var där höstbäckarne hade silat sig utför och frusit allt efter som de kommit dit. De hade tänkt sig ned i älfven förstås, men fingo nu stanna där de voro, tills vårsolen komme en gång och gaf dem fart igen.
Och älfven! Ja, den också hade blifvit tuktad af kölden. Där den aldrig frös till, gick den kufvad och knotande, och där det på något enda ställe kokade och fräste i den ändå, var det mer som tal i sömn.
Svart och trolskt sken vattnet mot iskanten, och om nätter och kvällar, då norrskenet flammade och kastade gröna och röda ljusknippen omkring toppen af Salsbärgen och mot bärgskammarne långt, långt bortöfver, då gnistrade det och rörde sig nere i älfvattnet, som vore där något lefvandes.
Om dagarne lyste själfva luften i grönt och rödt — den tid ljusningen räckte. Ibland lät det till att bli’ väderskifte, och dimma steg upp ur älfbädden, men det blef ingen annan ändring än att dagen därpå alla buskar och trän voro klädda i rimfrost. Björkarne stodo som arbetade i filigrams och spetsväf, och det gnistrade i ädelsten af all’ världen, när solen se’n ett ögonblick såg på härligheten. Men det var endast ett ögonblick. Så blef det dagar, då hon inte alls kom, och då varade ljusningen blott ett par korta timmar.
Du, herre jestanes, så det nöp i skinnet den vintern! Mor Brita måste mången gång lägga från sig vedträet hon späntade på, då fingerstackarne voro så klumsna, att de int’ kunde styra spänteknifven.
Ibland hände de sig, att en Anders gick åt kyrkbyn för att sälja en hare eller annat vildt, och att han då kom hem senare än nödigt var — och ostadigare på benen också än nödigt var.
Men mor Brita sa’ aldrig knyst den vintern, hvad ostadigheten beträffade. Fattigman har så lite glädje i lifvet, och när så blodet håller på att gå ihop till bara issörja, och han just i det taget blir bjuden på en sup — och så har tjenat sig en slant, så han är karl för att köpa sig en till, — kan en väl inte missunna honom det.
Själf hade mor ingen annan muntration än pipsnuggan, — men så hängde den också i mungipan så lång dagen var. — På nyåret drog Anders till skogs på timmerafverkningen, och nu blef den svåraste tiden där i stugan.
När far var hemma, gick det ändå an och var just som tryggare, och aldrig var han oregerliger — som så många andra — hvarken mot Brita eller ungarne. Nu blef det då hon, som fick ta’ på sig utearbetet med. Än så länge var ju Verner för späd till dylikt. —
En kväll, när det var undanstökadt i föjset — det var månljust och stickande kallt, och snön knastrade och jämrade sig under kängskorna — stannade mor Brita — just som hon satte foten på stugubron, och lyssnade inåt skogen. Den tog vid österåt och strök längs efter bärgsfoten.
— Kunde någon komma så dags? För det var då hundskall som hördes nyss. — Ja, nu hördes det igen, men ... Åh nej, hundskall var det inte! Gråben, varguslingen var det, som var framme!
Så ja, nu lät det längre bort — han drar till fjälls igen — kut’ som troligast efter någon lös ren.
Men otäckt och ängsligt var det, och det gick trögt med att få ihop ögonen den kvällen.
Ungarne sofvo och snörflade under fällen i fållbänken, och i månskenet syntes andedräkten som en lätt rök omkring fällöppningen, Brita snodde sig rundt flera hvarf, men kunde inte sofva. Hon stack upp hufvudet för att lyss — tyckte bestämdt, att det skällde och tjöt igen.
Men så vardt då tyst, och så småningom fick den blytunga tröttheten, som följer med slit och släp, makt öfver henne och hon sof.
Det smällde i väggarne, och på insidan — rundt om i stugan — slog det upp allt flera rimknutar, som sutto där liksom märken efter snöbollar. I hörnet närmast dörren drog det sig en lång, hvit frostrand från golf till tak, och ute frös det, så det knakade i älfisen.
Och gråben — som visst blef lurad på renköttet den natten — vände åter med ett långdraget, olycksbådande tjut ner mot åbackstugan. Där fanns det får och lam i föjsekätten, och det drog han väder af på långt håll. Tungan hängde som en lång röd klut ur munnen på honom, där han smög fram mellan buskarne. Det var som ville han skicka den i förväg. Begär och lystnad låg i hvarje hans rörelse, och endast ett ögonblick gaf han sig tid att stanna. Det var vid föjseknuten, och där satte han sig på bakbenen, den fege nattjufven, vädrande, lyssnande, och med de sneda ögonen i gnistor af återhållen lusta till dem där innanför.
Men ingenting oroande hördes, och med ett skutt stod han — säker på hvad som skulle göras — uppe på snödrifvan, som hade vräkt sig mot föjseväggen och nådde ända upp till det fyrkantiga fönstret.
Det var ej första gången, han var ute på slik förrättning. Nogsamt kände han till, huru sådana ställen vore inrättade och visste lika väl som folk, att fårkätten stod ett stycke från kobåsen och närmast till. Komme han bara in oklådd, skulle det int’ stå länge på förr’n han var husbonde där.
Det här var en riktigt van föjseröfvare, och något senarbete blef det minsann inte för honom att krossa fönstret och komma in.
Men nu var det inte tyst längre. Ut genom den öppna fönstergluggen kommo ångestskri — sådana som kräkena kunna få fram i dödsfarans ögonblick, när varg och björn stå öfver dem. Ut i natten ljödo rop om hjälp från Gullrosa, från tacka och lam, och trängde sig in under fällen till mor Brita. Snarkande, pustande tungt sof hon och vaknade ej med det första. Men så reste hon sig yrvaken — tyckte bestämdt att en Anders skrek henne i örat, att det var morgon och att hon försofvit sig.
Hon gnuggade ögonen. Herreje, Anders var ju åt skogom, — ensam satt hon där i sängen — och i föjse var det ett okristeligt lefverne! Hastverk blef det att komma i kläderna och ut ... Hon visste nu, hur det var fatt, och det gick kallt efter ryggen, när hon tänkte på det, som väntade henne därute.
Åh herre Gud — lammena mina — satans blodkäft — oh jesses hjälp mej, usla stackare!
Yxan låg på vedkubben, och den ryckte hon till sig. Ut genom fönstret ångade den varma föjsluften, mättad med lukt af blod, och gjorde mor Brita nogsamt kunnig om, hvad som var å färde — visste hon det inte förr.
När hon nu öppnade ytterdörren, lät det som om något klöste och ref efter väggen där innanför, och i detsamma hon — med yxan lyft till hugg — stötte upp innerdörren, såg hon en luden bakdel, som med flyende brådska försvann genom fönstergluggen.
Ljust var det som det kan vara när månsken och norrsken kapplysa, och alltför väl såg mor förödelsen därinne.
I båsen trampade och flåsade Gullrosa — alldeles vettskrämd — och hade klämt upp sig i ena hörnet, så hon stod nästan dubbelviken. — I kätten låg granntackan — riktigt konstslaktad — med hål i strupen och ursugen hvarenda bloddroppe.
Det ena lammet låg nedanför fönstret delvis uppätet. Hade nog varit ämnadt till reskost men fått stanna efter i hastigheten.
Det andra lefde och såg ut att vara orördt. Det stod med hufvudet nedborradt i ströhalmen och skakade och skallrade i dödsångest lika svårt som mor Brita själf.
Det stackars, eländiga skratet hade sjunkit ner på mjölkpallen, och satt där och vaggade fram och åter med händerna för ansiktet. Tårarne droppade mellan fingrarne och ned på golfvet, där de fröso till is.
»Oj, oj, jag fattiga stackare — tackan min — lammet mitt — oj, oj, Anders! ...
Åh, herrejesses, din förbannade satan — blodsugare — svinpels — rackare, tjuf!» Och hon stönade och kved och förbannade tills ett ängsligt bäh hördes och fick henne att komma till sig själf igen.
Hon såg krokig och hoptorkad ut, då hon nu reste på sig och gick fram till kätten.
Lammet kom fram och gned sig mot henne, och hon måste taga det öfver. Det var bra nog stort och tungt, men hon lyfte det ändå upp i knäet, i det hon satte sig ner på pallen — och nu bar det till med gråten på nytt.
Hon stödde pannan mot den mjuka, ulliga kroppen och grät den all’ våt. Det fanns så många tårar hopsamlade — hade just aldrig varit tid med sådant, om det också hade trängt på ibland.
Ett slut på dem blef det i alla fall, och så var det int’ lönt att sitta där i kylan längre, då så mycket annat var att rusta med.
Stor stund drog det inte om heller, förrän det var undanstökadt efter odådet, och när det öppna fönstret blifvit tillstoppadt med halm och trasor, gick Brita in i stugan igen — inte för att sofva — men för att sitta på vakt.
Hon slapp dock se vargen mera den vintern. De komma just aldrig dit de äro väntade.
Frampå vårsidan blef det som lättare, och en Anders hade kommit hem med nog så bra förtjenst.
Men olycksåret var inte slut än, — och det varslade för sig.
En dag strax före midsommar låg moran nere vid älfven och gnodde opp lite småkläder åt lill’Brita. Där hon höll till var det bakström, men utanför gick den stor och vild, och just som hon slutat och reste på sig för att gå hem, såg hon liksom någonting ovanligt ute i värsta skumhvirflarne. Först tyckte hon det var en knölig stock, som dök upp och ner.
— Jesus, hjälp! Brita blef hvit i synen som småsärkarne hon nyss vridit upp.
Där ute i skummet skymtade en röd lapplufva — sådan som lappkvinnorna hafva — en gråhvit skinnpäls såg hon alldeles tydligt. Till och med fransen af långt hår neromkring den syntes, och den hängde drypande våt.
Lappflickan var det, och mycket riktigare än då hon — förr i världen — höll på att skrämma vettet ur Brita, när hon i nytändningsljus skymtade uppe i bärgskrefvorna.
Nu vände hon också på sig och sträckte ena armen upp mot toppen af Salsbärget, allt under det hon skakade på hufvudet.
Brita stod som trollbunden — kunde röra hvarken hand eller fot, och kallsvetten dröp om henne.
»Anders — Anders!» — skrek hon, när hon fick till sig andan. I detsamma var spökelset borta, och det var bara hvitt skum igen, som glittrade och lyste i kvällsolen. Det fräste och surrade och mumlade och hviskade i älfvattnet. Det var långa historier. —
Anders tyckte nog det lät styggt, när han fick höra om’et, men hur det var, trängdes det ur tankarne af allt, som just i det taget skulle göras i arbetsväg. Kälen hade sent gått ur jorden, och en del af vårarbetena var ännu ogjordt.
Det hade lidit ett stycke fram i juli, då mor Brita en dag lagade sig att gå neråt kyrkbyn. Barnen hade plockat ihop två korgar med jordbär, och för det skulle hon få pängar — och för pängarne refvegarn till bussaronväfven. Verner skulle med och bära ena korgen.
Det var att gå i god tid — kan en förstå — för att hinna hem samma dag. Kyrkbyn låg två mil längre ned efter älfven. Anders var ute i timmerflottningen och Lina — mellanflickan — blef satt till husmor och att se om lill’Brita. Det arbetet var hon nog så van vid. Hvem annars skulle göra’t, när de andra voro ute i arbetet? Och dagen gick gladeligt under lek och ras, och när lillan var le’ skakade Lina på’na, liksom mor brukade göra.
Var hon le’ ändå, var det att gå in i skåpet och leta fram lite kallgröt och fil. Det hjälpte bra. —
Mot aftonsidan voro de nog så trötta båda två — storsyster mest — och det var ju inte att undra på heller. Att passa på hus och barn, när en själf blir 8 år först till Michaelsmäss, kan kännas nog så tungsamt.
Solen sken ännu hett, och fäbroms och mygg surrade och stack. Skällan på Gullrosa hördes då och då, när vinden förde bruset från älfven bortåt.
Brunstekt och tjock — med en grön och rödrutig mössa knuten under hakan — satt lill’Brita midt i gårdssanden och öste med en träsked.
Lina hade kastat sig bakåt på stugubron och tittade sömnigt på en timmerkuse, som kröp i en springa på väggen. Ena benet hängde och dinglade utom bron, så att tårna — hvar gång de skrapade i marken — rörde upp ett moln af damm.
Timmerkusen kröp fram och tillbaka — samma väg — och stannade ibland. Och så blundade Lina ett tag för att se, om han satt kvar, då hon tittade opp. Benet dinglade långsammare, och tårna skrapade upp dammet mer sällan — och så satt kusen alldeles stilla. Och så blundade hon igen — men glömde titta opp — och benet hängde på en gång rakt ned alldeles stilla det med. Men, hur det var, öppnade sig munnen — först helt litet — och blåste ut andedräkten i djupa, jämna drag. — Hon snodde sig halft om på bron med hufvudet mot ena armen. Storsyster sof —
»Ligg’ du int’ rak lång och sof, ditt spektakel! — Hvars har du lill’Brita?»
Det var mor och Verner, som hade kommit tillbaks, och det var nu så sent att endast de mest aflägsna bärgkammarne lyste röda.
Lina rusade upp halfvaken och förskräckt.
»Lill’Brita ... ja, hon sitt’ dänna och gräf’ i sann’ ...»
Men lill’Brita var inte längre där — bara träskeden låg kvar.
Nu bar det till att leta. De letade alla tre — inne och ute, i föjse och nere vid älfven, bakom stenar och buskar — och allt ängsligare ekade det långt borta — lill’Brita — lill’Brita!
Mor grät inte och ojade sig inte häller — ångesten var för stor — men hon skälfde och var alldeles kall, när hon till slut satte sig ner på bron.
Lina och Verner hade krupit ihop på tröskeln, och de sa’ ingenting de heller.
Så reste mor på sig.
»I ska sitt’ hänna nu och pass’ på, om lill’Brita komm’ igen. Je går ost åt Forsgåla, och ber om hjälp te’ få ihop skalle ...»
Hon var redan nere på gångstigen. Kängskorna hade hon knutit öfver armen för att komma fortare fram.
Nattskyarna lyste nu dunkelt röda, och från fjällsjön hördes lommens skrik — utdraget och skarpt.
Vägen gick längs efter myren, som lyste röd på sina ställen — där hjortronen började mogna. Brita tyckte ibland, att hvart hon såg, lyste det i rödt. Än såg hon framför sig det vargrifna lammet från i vintras, än blef det till lill’Brita i röd lapplufva. Och blodrödt var det öfver allt.
Myren var så oändligt lång den natten, och fötterna, som måste framåt så trängande fort, voro svullna och ömma af allt gående. — Om ändå tårarne hade kommit! —
Där hemma på stugubron, började det kännas kallt under väntan på lill’Brita och mor, och barnen makade sig tätt intill hvarann! Det värmde alltid något.
Verner, stackare, som hade gått långa vägen, blef snart trött och somnade med hufvudet i Linas knä. Men hon kände minsann ingen trötthet längre. Hon bara såg och lyssnade och lyssnade och såg, med ögonen stora och vidöppna af väntan och förskräckelse. Sofva, tänkte hon visst, att hon aldrig mera skulle kunna — se’n hon sofvit bort lill’Brita.
När solen hade varit oppe några timmar, kom mor hem. Frampå förmiddagen skulle skallgången börja, och tills dess var det knappast lönt att söka mer, annat än närmast omkring stugan.
För sin del trodde nu Brita, att lill’jänta hennes hade kommit sig ner i älfven till lappspökelset, och då finge hon nog aldrig se’na mer.
Herregud, så trött och gammal hon kände sig, och i bröstet slet och trängde det — trängde till gråten, som inte ville komma!
Timmarne kröpo fram under långsam väntan, och ändtligen hördes tramp och röster från vägen.
Det var skallgångskarlarne, som kommo.
De voro från två byalag och spridde sig nu åt alla håll, — uppöfver bärgåsen och nedåt älfven, inåt skogen österut och inåt skogen västerut.
I tre dagar och tre nätter gick skallet och när de så möttes igen vid stugan, var det med långsamma steg och allvarliga ansikten. De hade ingenting sett, ingenting hört.
Nu kom ångesten för mannen också. Hva’ skulle’ne bli’ te’ när han kom, och lill’Brita fattades — bästbarne’! Det var int’ te’ tänka på en gång!
En vecka senare var Anders hemma. — Ja den dagen glömde ingen af dem!
På ett sätt var det då bättre för Anders. Han fick hjälp af tårarne. Svårt är det att se en man gråta, men för honom sjelf är det till en välsignelse.
Tiden gick och lättade väl litet på sorgen. Skörden var förbi — och höstplöjningen med, — då Anders en dag tog ner bössan och styrde gången uppåt Salsberget på nordsidan. Han skulle se till att nå ett af högsta klipputsprången, där örnboet var, och försöka fånga ungen lefvande. Verner hade legat efter honom med det både länge och väl, och nu skulle det då bli’. För att far inte skulle tro, att det bara var för ro skull, visste han berätta, att en pojk’ ner i kyrkbyn hade fått sålt en tam ungörn te’ en resandes herre och fått mängda me’ pääng’, flera blanka kronor.
Frampå dagen hördes ett skott uppifrån bärgstoppen. Verner tänkte: nu sköjt’ far storörn — och så ta’n ungen se’n! — — —
I alla fall led det bra nog på tiden, och ingen hördes af. Mor Brita gick flere gånger ut på stugubron för att lyss’, men Anders lät vänta på sig.
Som hon stod där ett tag, kom det för henne, huru lappskrymtet hade pekat upp mot bärgstoppen där.
Det tog åt henne som ett hugg tvärs genom bröstet, och hon hade visst segnat ner, där hon stod, om inte med detsamma Anders själf hade synts mellan träden halfvägs i bärgssluttningen.
Men långsamt gick det för honom den här gången att komma sig hem. Brita undrade ömsom, om han gjort sig illa eller hade mycke’ tungt te’ bära.
Efter en stund gick hon ut på bron igen.
Då var han ändtligen vid föjseknuten. Men Brita måtte se två gånger.
Var’ä eller var’ä int’ Anders?
Ingenting mer än bössan bar han på, men gick ändå så tungt och olikt sig. Han var mest lik en gammal vägman där han kom.
»Ä’ du sjuk, Anders?»
»Nej!» Med det samma kom Verner springande.
»Hvars haf’ I örnungen, far?»
»Den sköjt jag ihjäl — och han ligg’ opp i boe, så gamm’örnan ha’ någe te’ glä’ sig åt, då dom kom te’baks!»
Det var inte Anders röst heller. Den lät också olik sig, hes och dof, och så stirrade han så konstigt framför sig.
»Jag har som en hälsning från lill’Brita!» Anders satte sig tungt ned på brosteget.
»Hva’ går’ä åt dej?» Brita blef hvit ända ut på läpparne, och hon kom i frosskakning, »haf du sett nå’ åf’na?»
»Bju’ te’ å bära’ne!» han tog hustrun i handen och drog ner henne bredvid sig. »Lill’Brita ä’ salig nu, och hä’ va’ väl Guds vilja, att så sku’ ske.» Han drog fram något, som han haft gömd innanför skjortan. »De’ hänna fann jag opp i örnboe ... hä’ va’ de’ enda ... och Gud vare hennes själ nådig!»
Han vaggade fram och tillbaka.
Det var lill’Britas röd- och grönrutiga mössa.
Mor såg på den liksom undrande. Se’n var det, som om hela hennes kropp blifvit förlamad. Endast i halsen kände hon en kväfvande, kväljande smärta.
När hon blef så pass, att hon kunde röra sig, tog hon i den försigtigt och vände den åt alla håll. Den var nedsmutsad och illa tilltygad med stygga fläckar af lefradt, hoptorkadt blod.
Men, som hon satt där och vände på den och kände den mellan sina händer, — strömmade en underlig, tinande känsla genom hela hennes lamslagna varelse ...
Tårarna kommo — ändtligen! Lofvad vare Gud!
Ja, Gud vare tack och lof, när tårarne förbarma sig där sorgen slår!
Sedan kommer tiden och hjälper på sitt vis.
Det är som när snön kommer och lägger sig hvit och mjuk öfver afmejade åkertegar. Den gör godt och den gör vackert igen, och så blir, hvad en gång varit därunder, till slut endast ett vemodigt minne.
