Erik Spelman.
Det var för många år tillbaka. Gammelfolket, som sitter på undantag, talar gärna om dessa gångna tider, när de om vinterkvällarne trampar rocken och täljer spånteträ vid den öppna spiselelden. När lågorna flamma upp mellan den nypålagda veden, synas rynkorna väl i de gamla fårade ansiktena, och hvarje rynka gömmer ett minne.
På den tiden växte Västerbottensskogarne högre och kraftigare än nu — den ena skyddande den andra — och timmerafverkarens yxhugg föllo ej så tätt och skoningslöst bland lifskraftiga, kådiga stammar.
Umeälfven skummade sin väg fram vild och fri, hvar den bäst behagade. Vatten från otaliga fjällbäckar längtar till hafs, och i sin yrande färd rifver det med sig stora stycken af bondens tegar.
Nu tvingas älfvarnes vatten den väg människoviljan stakar ut — mellan skyddsbyggen och långa timmerbommar —, och Näcken och allt älffolket hafva flytt — man vet ej hvart.
Men på den tiden fanns det både skogsrå och tomtar, och när månens skifva full och glänsande gick upp öfver bärgskanten, smög sig Erik Spelman ned till forsen för att lära någon ny låt af Näcken, som satt därute bland stenarne och strängade harpan bakom en fin dimma af vattenstänk och skum.
Strax ofvanför, vid foten af bärgåsen, låg stugan, där Erik och mor hans bodde. Liten var stugan och mager jordlappen, som skulle föda deras enda ko. Men när mor Karin började sucka öfver, hur tungt det är att vara fattig och utan annat stöd än en speltokiger pojk’ till son — då tog Erik fram fiolen och drog till med så lustiga låtar och hade så många konster med stråke och strängar, att det ibland lät som fågellock, ibland som skratt — och då måste mor skratta med. Det var alldeles — fast omvändt förstås — som när Erik var liten och skrek och grät. Ville ingenting annat hjälpa, måste mor sjunga — var hon än aldrig så tung till sinnes — och då blef han glad igen till nästa gång.
Under loppet af sträfsamma år blef mor tunnare och mindre, och Erik växte upp, blef stor och stark. — Och när mor slutade sjunga — det var när far dog — var Erik så slängder i fiolspelet, att det knappast märktes därinne i stugan, hur tyst mor hade blifvit.
Sedan, när han började spela till dansen på lekstugorna, voro de alla ense om, att ingen hört slikt spel där i bygden förr. Det nästan ryckte och slet i benen på gammelfolket med, när Erik började knäppa på fiolen — men nog trodde också mesta delen, att han lärt konsten af »honom» där nere i forsen.
Nåja, han nekade aldrig för’et heller, när någon talte på’et. Han bara småskrattade och såg illistiger ut.
En gång — strax efter jul — skulle Erik till grannbys och spela. Det var till tjugondagslekstugan, och han visste, att där skulle gå hett till, och i tre dagar skulle dansen stå.
Då gällde det att ha’ fiol och armar i ordning och att kunna sitta där och spela och spela och se, huru pojkar och jäntor svängde om med hvarann — glömma att en sjelf var ung och att det fanns någon, som — — — hm, »hä gäll’ nog aldrig te’ tänka på det,» sa’ Erik för sig själf, där han satt på vedbänken och synade sin storrutiga helgdagsväst. Och så tänkte han om och om igen på samma sak: att han skulle träffa Lena från Sörgården i kväll, och hur ledt det kändes, när pojkarne foro åstad i dansen med henne — men så godt det skulle vara att själf få ta’ henne om lifvet och svänga om ... Den dansen skulle allt spelman få hålla ut med!
Mor Karin stannade rockhjulet. »Pratar du för dej själf, eller sa’ du någe te’ mej?»
»Jaa, jag sa’ bara, att det va’ int’ lönt låta sugga lefva länger, nu, då korneftermjöle’ ä’ slut ...» Erik smygtittade på mor, som suckade tungt och började spinna igen.
»Du ska’ int’ sucka för det mor, för se nu går jag och spel’ ihop ficka’ full med slantar, och ta’ mej näcken ...»
»Tyst pojk’ med näcken! Jag tror han redan har dej te’ hälften, och jag är som vettskrämd, hvar gång, du sitt där ute på forsnabben och lyss och ser ut som om du hörde det ingen ann’ kan höra.»
Mor Karin reste på sig med en skygg blick ut genom fönstret, som vette åt forsen till.
Men Erik bara skrattade, så att tänderna lyste. Om det var vid tanken på spelslantarne eller åt mors förskräckelse för näcken eller åt något annat är ej så godt att säga.
Västen och bäst’jackan hade nu kommit på, och sedan fiolen — inknuten i en rödrutig duk — var fastspänd öfver axeln, nickade Erik adjö.
»Adjö då och hälsa, och blir du hungrig på vägen, så jär ä’ fem pärpaltar i näsduken hänna.» Och med mycken omsorg stoppade mor matsäcken ned i jackfickan.
På skidorna gick det nu med fart för Erik — utför backar och gärden. Kylan, som varit svår alltse’n jul, hade slagit sig, så det var bara lusteligt att fara fram där öfver snön.
Det började skymma på, och röda skyar — som glödde likt eld, där solen gått ned — kastade en underligt varm glans öfver allting. Dimman steg upp, där älfven gick öppen, och var som hvita slöjor, genomväfda med rödt. Och Erik vände skidorna — utan att just tänka därpå — ned mot forsen. Han hade aldrig varit där se’n i höstas.
Om den nu bara hade en riktigt trolsk låt att lära honom ändå!
Han kom ihåg, huru — en gång, när han på en dans i somras satt och spelte för sig själf — Lena hade blifvit alldeles stilla och sett så konstigt på honom, ända tills han slutade. Då sade hon bara — »du spel’ allt vackert du Erik. Det ä’ alldeles som lärkalåt». —
Det var ju ingenting att ta’ sig nära af, men hon brukade aldrig säga något allvarsord åt pojkarne, utan dref och skämtade med dem för jämnan. Och pojkarne togo till godo de, fast hon var nog så morsk ibland, — men så var hon också enda arfvingen till Sörgården och hade bara moran i lifvet.
Stödd mot skidstafven, stod nu Erik där nere på forsnabben och tänkte öfver allt detta, och hur mycket bättre det vore, om Lena inte hade någon gård alls. — Nu var det som om fjäll och sjöar lågo emellan dem. — Men, huru det än var, skulle han i alla fall locka fram det bästa han kunde ur fiolen den här gången för att se, om hon brydde sig om’et mer.
Och som han såg ut öfver forsen, var det liksom om något skymtade och blänkte i dimman där nere. Erik kunde ej se, hvad det var, ty de röda skyarne hade bleknat, och en skarp, gulröd strimma längs efter bärgsryggen gjorde blott skymningen dunklare.
Men så hörde han — först svagt som ett sus, se’n starkare och klarare — de underligaste toner han i sitt lif kunnat drömma om.
Det var som gråt och längtan, så vekt och sorgefullt — se’n blef det som lock af tusende fåglar, och det steg och steg och blef till ett jubel, som tonade öfver forsen likt den starkaste klockeklang — så sjönk det igen — djupare och djupare, längre och längre bort ... — Se’n hördes ej annat ljud än bruset af vågorna. Och när Erik helt kom till sig sjelf igen, var dimman borta och forsen såg svart och hemlighetsfull ut.
Jo, nu hade han att spela efter! Och säker om vägen styrde han skidorna uppför och utför backar, ginade öfver älfven, där den gick som krokigast och var framme vid lekstugugården, just när den andre spelmannen satte klarinetten till mun och blåste förelöpningarne.
Ett par pojkar, som voro heta på dansen, snurrade redan om på golfvet, gjorde piruetter och slogo hälarne i golftiljorna så det blef märke efter.
Och nu blef det ett lif i stugan, ska’ en tro, när de fingo syn på Erik. Kaffe skulle han då först ha’ och en sup med förstås, men se’n var det att börja med spelet. — Det var inte värdt att öda bort tiden, när julen skulle dansas ut.
Och dansadt blef det den kvällen: vals, polska, polka och kadrilj, tätt efter hvarann’ utan hvila — — —
Tvi, spottades det i näfvarne, och iväg bar det, så att dammet stod som en rök, och grenljusen fläktade och stänkte taljen vidt om. Ingen hade just tid att säga många ord åt den andre heller. — Men så spelte också Erik, som voro han besatt, och någon trötthet kände han ej utaf.
Klarinettspelaren följde nog med så godt han kunde, men när klockan var fyra på morgonen, var det stopp för stackarn — munnen var styf som läder och stod tjock och stinn som efter getingsting.
På maten tänktes ej mycket — men hembrännvinet, som det fanns godt om, togo de allt en klunk af emellanåt.
Jäntorna började pusta och oja sig fram på morgonsidan, och så sattes kaffepannan på. Det smakade något te’ bra, kan en förstå, efter slikt arbete.
Mest hela tiden, som Erik suttit där och spelat, hade han följt Lena med ögonen, men hon såg inte ens åt honom, mer än då hon helsade. Och — som vanligt — voro pojkarne om henne som fiskar kring ett bete. Det var då förstås ingenting att undra på heller. Hon var täckelig att se på, högrest som hon var och kraftig till byggnaden, med ett käckt ansikte, där ögonen ibland lyste som solsken och ibland gäckade i kapp med munnen.
Erik tyckte dock, att, när hon satt och grundade öfver något — ja, som den gången han spelte i somras — då var hon allra likast.
Värst efter henne var Karl Jons Petter. Han var visserligen rödhårig och skelögd, och när han tittade på Lena, for ena ögat åt spiseln och det andra åt gästgifvarens Emma — eller hvem som satt i vägen för’et. Men se far hans hade ett stort, välskött hemman med ägorna intill Sörgårdens.
Han såg som säker ut också, och Erik kände en stockning i bröstet, hvar gång han dansade ut med Lena och konstrade och gjorde fukter för henne.
Sedan kaffet var drucket, gingo de under stoj och lek — så’nt rår en alltid med — för att sofva ett slag.
De, som voro hemma i byn, gingo till sitt. De inbjudna bodde inne lite hvarstans, och spelmännen lågo i lekstugan.
Vid tiotiden efter morgonsysslorna skulle man mötas igen — och så var det att fortsätta.
Till en början gick det då lugnare till, och mest gjordes danslekar så länge dagsljuset varade.
För en stund fick Erik lägga bort fiolen och vara med. Han tog då mod till sig och bjöd upp Lena till en danslek. Men många ord blefvo inte sagda mellan dem, fastän Lena nog såg ut att vilja skämta som vanligt. Sedan det varit deras tur att dansa ut, tog Erik — utan att rätt veta hvad han gjorde — fast i handen hennes och höll den så hårdt, att hon måste rycka till för att komma lös.
Men efter det såg Lena ej åt honom, och hela den dagen var det, som om hon aktade sig att komma i närheten af honom.
Petter hade stått bakom dem och såg nogsamt, hvad de två hade för sig. »Nu tog du allt miste, Näck-Erik» — hånade han skadeglad.
»Och du, rödhår, tittar kanske miste, hur du än bligar!» Erik var så ond, att det kokade i honom, och utan att säga ett ord till Lena ryckte han åt sig fiolen och började spela igen. Och han spelte så vildt, att det var ett under, att strängarne höllo. Och fart blef det på dansen, fastän inte så i ett flängande som dagen förut. Trakteringen började också verka sitt till, och glåpord och puffar, fnitter och nojs skulle hafva sin tid med. Ett tag höll det på att arta sig till ett ordentligt slagsmål — det var förstås bara om ett strumpeband — men det blef till ingenting — dunstade bort i surret och dammet.
Öfver och igenom alltsammans ljöd Eriks fiol. Klarinetten hade nog så svårt att hålla tonen nu, då läpparne på spelman voro så illa i olag. — Den natten höllo de ej ut så länge, och det fanns nog dem bland jäntorna, som kände sig lite konstiga och ledbrutna, när de skulle ut i föjse och mjölka om morgonen.
Men ingen gaf sig, och se’n ansikte och händer blifvit afgnodda i det iskalla brunnsvattnet och morgonmålet undanstökadt, bar det af igen till lekstugan. Det var nu sista dagen, och den började med ett oherrans lif i snödrifvorna. Öron och ögon murades igen med snö, och gudnåde den pojke, som många voro danna i. Han blef till slut som en stor snöklimp, och snö fick han både bak och fram innanför halslinningen. Det gjorde förstås ingenting, och morgonfriskt var det, och våta blefvo de ju i alla fall, när det bar till med dansen.
Erik hade hittills hållit sig undan, och när de nu stormade in i stugan, danslystna och lifvade, satt han på sin plats och stämde fiolen.
Han kände sig bitter till sinnes i dag, Erik Spelman, och ville helst, att det skulle vara kväll och slut på alltsammans. Trött var han också. Men det var som om han fått sig ett piskrapp, när Petter skrek åt honom: »sitt int’ där och gnid och gnäll som en gamm’ tupp utan dra’ te’ me’ bästa låten — för se nu ska’ jag och Lena i dansa».
Det blef ett skratt och skoj — de flesta sågo nog, huru pass sams Erik och Petter voro.
Om Lena också skrattade, det kunde inte Erik se, då hon stod med ryggen åt honom.
Men hvit i ansiktet blef han, och vreden tog honom, så han ej fick fram ett ord. Hade han inte lofvat mor att aldrig ge’ första slaget, skulle han svarat Petter med ett knytnäfvenyp öfver hans leda mun.
I detsamma vände Lena på sig, och hon såg så ledsen och allvarsam ut, att det rigtigt gjorde Erik godt, och utan att svara hvarken på ena eller andra sättet började han spela.
Visst lät spelet lite stillsammare i dag, men så dansade de i stället, som om det gällde lifvet. Tjo, skreko pojkarne och lyfte jäntorna högt i polskan, och de, som ej voro ute på golfvet, stampade takten, så det knakade i bjälkarne.
Klarinettspelman, som var oförmögen att bruka mun längre, försökte för ombytes skull med benen och var nu också med i dansen.
Vid fyratiden på aftonen, skulle det vara slut, och så skulle golfvet skuras och stugan fäjas, innan man skildes åt.
När Erik drog sista stråktaget, voro visst också mest alla nog så belåtna för den gången.
Nu bars vattenämbar, såpa och tvagor in, och fyra de starkaste jäntorna togo till med att skrubba och gno — fastän inte var det just stort med krafterna nu. Den andra ungdomen höll till i kammar’n och förstugan.
»Kom in spelman och spel’ en låt om fingran’ håll’, så går’e lättare me’ arbete’!» ropade en af dem som skurade.
Erik såg ut att fundera på något.
»Jaa, jag ska’ se te’ att få fram e’ låt och hä en, som I aldrig hört förr», och med en blick bort åt Lena, som stod i förstugudörren, började han spela.
Ja, det blef alldeles så som han hörde det nere på forsnabben. — Först sakta som ett sus kom det fram under stråken — se’n starkare och klarare. Det var som gråt och längtan så vekt och sorgefullt — se’n blef det som lock af tusende fåglar ... Och det steg och steg och blef till ett jubel, som tonade likt starkaste klockeklang — så sjönk det igen — djupare och djupare, längre och längre bort ...
Det hade blifvit alldeles stilla, både i stugan och utanför, och pojkar och jäntor skockade sig andlösa och halft förskrämda i förstugan — in tordes de ej.
Nej, slikt hade de inte hört förr, och det nästan kröp efter ryggraden på dem efteråt.
Lena hade ej tagit ögonen från Erik, och under spelet drog hon sig allt närmare, så att, när han slutade, stod hon tätt bredvid, och blicken, som då mötte hans, var glänsande och varm som sommarsol.
»Du ä’ allt bättre än de andra, du Erik!» sade hon sakta.
»Det ä’ om mej själf, jag spelt», hviskade han tillbaks, »och om dej me’, Lena, och nu veit du hur’e står te’ me’ mej, och ...»
»Jag tror trolla rid’ båd’ pojken och jänta», hördes Petters hetsiga röst; — de hade nog varit som förtrollade allesammans, men nu började de röra på sig och tala sins emellan — »Och för resten, din fattiglapp», fortsatte han, »har du int’ nån rätt te’ stå och locka och hviska djäfvulskap me’ Lena på Sörgården. Och spar du me’ trollkonstar dina — näckpojk dänna, för annars får du me’ mej å göra!»
Han hade kommit in i stugan, och alldeles ursinnig knöt han näfven åt Erik, som ingenting hann säga, förrän Petter började igen.
»Du veit kanske int’ hva’ dom säj om dej! Joo, du, jag skäll’ dej int’ näckpojk’ för assint’» han spottade föraktfullt, »för ser du, en gång innan du kom te’ — och hä frös så hä knakte i älfisen, och mor din va’ yngre än nu och fägre me’ — satt näcktrolle och tyckte hä drog nalta kallt, och så gick’en opp för å värm’ sej ett slag hos mor din — han visste nog ho va’ ensam i stuga. Haha — begrip’ du’et nu! Och se, att du ä eljest än annat folk märks nog på dej. Int’ kan du sup’ dej redigt full, och int kan du ta’ ett ordentligt nappatag en gång som en ann’. — Eller ä’ du för go kanske, din stråkhas ...»
Alldeles ifrån sig af ilska, måste han hålla upp för att hämta andan.
Erik stod där som förlamad. Han skulle kunnat slå ihjäl dem allesammans.
Knifven låg i fickan, men, när han stack ned handen, träffade han istället på mors pärpaltar, och rent från vettet drog han upp en och slängde den midt i ansiktet på Petter.
»Där har du för näckpojken ... och där har du en för mor ... och där har du en på köpet, och där har du en, och där har du en till!» Och dask, dask — där sutto de nu alla fem paltarne fastsmetade på Petter, som hvarken såg eller kunde öppna mun.
Mor hade nog gjort dem stadiga och bra, men se, det hade frusit i dem på vägen, och se’n när värmen tog åt dem, blefvo de lösa och klistriga, kan en förstå.
Han stampade och slängde omkring sig som besatt af onda andar, och det blef ett skratt och ett väsen, som aldrig ville ta’ slut.
Men Erik hade lättat af sig det värsta sinnet och skyndade det fortaste han kunde ut ur stugan, fick skidorna på — och hemåt bar det, medan skrattet ljöd efter honom utåt lägdorna.
Först frampå förmiddagen kom han hem. Han visste knappt själf, hvar han varit. Hade åkt och åkt som en förföljd, och uppgifven af trötthet var han, när han kom fram.
Mor Karin blef helt förskräckt, när hon fick se, huru eländig han var, — och ingenting fick hon till svar på frågorna sina heller. »Herre jestanes» — mumlade hon bekymrad — »jag menar rent åf att skogsrå’ fått tag i andra hälften af’en — de gussrise’!»
När hon efter en stund gick ut ett slag i föjse — och Erik blef ensam — kastade han sig ned öfver fällbordet med hufvudet mot armarne och satt så — utan att röra sig — medan tankarne brände som eld.
Åter och åter hörde han Petters skamliga ord — och så skrattet som följde honom — —
Ja, visst var det åt honom de skrattat — honom — fattiglappen — näckpojken — — åh åh! Han stönade högt som i bittraste nöd.
»Erik!» sade det. Han reste sig inte, men det gick en skälfning genom honom.
»Erik!» sade det återigen — helt nära, och någon tog honom på axeln.
Han vände till hälften på hufvudet, och där stod ... nej, han såg visst i syne — —
Men så gnuggade han sig i ögonen och såg igen. Ja, Herregud, det var ju Lena — Lena lifslefvande. Men så blek hon var!
»Hva’ är’e me’ dej, Lena?» Han glömde alldeles bort sina egna sorger — hon såg ju så bedröfligt eländig ut, hon, som alltid var så hurtig och glad.
»Joo, ser du, jag har int’ fått en blund i ögonen i natt utan bara sett dej för mej. Du såg så från dej ut, när du sprang i kvälls, att jag bara tänkt på, om du gjort dej nå’ ondt, och så fick jag int’ nån ro, utan måst’ opp hit. Och så tänkte jag» — hon gjorde ett uppehåll — »joo, se — jag tänkte — att, då jag aldrig fick svara dej, hur jag hade’ne — för Petter, som kom och ställde te’ otyg, så skull’ jag också göra det nu, om jag fann dej i lifve’.»
Erik visste ej om han drömde, och försigtigt — som rädd att hon skulle försvinna — tog han hennes händer i sina. Nej, nu ryckte hon sig inte lös, och lite rödare om kinderna fortsatte hon. — »Det ä’ nog bäst, att du komm’ ner te’ oss på Sörgården — om du ä’ så te’ sinnes som i går. Vi träng’ allt te’ karlhjälp ibland.»
Men nu hade Erik fått så pass sans igen, att han började förstå. Det var ingen dröm! Lena var det, som stod där framför honom och som hade sagt honom allt detta, medan han satt här med hennes händer i sina. Och i stormande fröjd lyfte han henne upp på sin arm, och så dansade han som en galning rundt om stugugolfvet.
Det var den dansen han tänkt på så mången gång — fastän aldrig hade han väl ändå tänkt, att det skulle bli’ till något.
»Ser du, Lena» — sade han — »när lyckan komm’ så här oförväntandes, tar’a nästan på förstånde’!»
Men det var för många år sedan. Nu för tiden går det inte således till på Västerbottensbygden. Näcken finnes ej heller längre i älfvarne här, och funnes han, vore det nog ingen som lyssnade till hans strängaspel — och ingen som förstode det heller.
