Tok-Johanna.
Det var — att döma efter det yttre — en stor bondby. Gårdarne, rödmålade och väl hållna, lågo strödda utefter sluttningen. En del högt uppe vid bärgsfoten, där de lågo tätt intill hvarandra likt en klunga frodiga rödklöfverblomster, men så allt färre och glesare ju längre ned på lägdan de kommit — som vore de rädda att där taga för mycken plats från åker och pärlandet.
Längst nere vid ån fanns ej en enda gård — endast äng och vajande sädesfält.
Däruppe bakom öfversta gården togo hemmansskogarne vid — mörka och kraftiga — och troligen äfven beteshagarne in emellan dem, ty pinglorna från boskapen hördes långt bortifrån och uppöfver åsen.
En och annan kossa, som trådde hem och brutit stängslet, skymtade framme i skogsbrynet och sträckte hufvudet fram öfver gärdesgården under längtansfullt råmande.
Bruset från forsen hördes aflägset och dämpadt — ibland så svagt att det gick i ett med suset från skogen. Härifrån syntes ån knappast mer än vid någon tvär krök långt borta. Det var lågvatten, och åbädden låg djupt just där bortöfver med höga och tvära stränder. —
Här vore godt att hvila ut efter obygdens ensamhet och mödor!
Här måste människorna vara lyckliga och glada.
Fönsterrutorna glimmade emot mig i solskenet som lika många vänligt blinkande ögon.
Jag valde ut en gård högst uppe på backen, med en väldig blommande rabarber utanför gafvelfönstret, och styrde vägen dit.
Ingen lefvande varelse syntes till mer än en tjudrad grå get, men ut ifrån stugan hördes en underlig, entonig sång, omväxlande med ett slags reciterande tal af samma röst eller en tung utdragen suck, som slutade i ett litet torrt skratt.
Jag stannade en stund i förstugan och lyssnade, och det blef mig med ens som om en skugga lagt sig öfver hela byn därute. De röda gårdarne sågo mörka ut, och alla de glimmande fönstren voro lika många svarta hål.
Min mening hade ju varit att gå in här för att få stanna ett par dagar och hvila ut. — Ja, det gjorde jag också — när sången upphörde.
Mor själf satt i väfstolen. Hon såg upp, när jag öppnade dörren, och bad mig stiga fram och sitta ned. Sedan fortsatte hon lugnt sitt arbete.
I den öppna spiseln brann elden under kaffepannan, och där nedanför satt en liten sällsam varelse på en pall. Det var en gammal krokig gumma, klädd endast i lintyget och en kort, lappad stubb. Hon höll på med ullkardning och hade bredvid sig en korg full med luftiga, färdigkardade ulltyller.
Håret, som var snöhvitt och glänsande, hade hon uppsatt i två flätade snurror — en bakom hvardera örat — och med ett par konstiga mörka ögon sneglade hon som oftast bort mot det håll där jag satt.
Hon var mest lik en liten ofjädrad skatunge — men det var äfven någonting hos henne, som väckte intresse — något vilsekommet, hjälplöst — något där bakom.
Snart nog förstod jag, att hon ej var riktigt klok, att det var från henne den underliga sången kommit.
Men, när hon se’n efter en stund började tala med husmodren om arbetet, lät hon fullt redig och såg klok ut också.
Endast en nervös kastning emellanåt med hufvudet såg litet eget ut.
När moran reste på sig och gick ut för att hacka upp pärer till middagen, följde jag efter för att göra upp om husrum under ett par dagar. Jag fick då veta, att hon därinne hette tok-Johanna och gick på socken. Bönderna i två byar skulle hafva henne, föda och kläda henne under tre veckor hvardera, då hon fick hjälpa till med hvad som förekom. Hon var skicklig i en del kvinnfolksarbete och ville gärna ha’ något att syssla med.
Sedan många år tillbaka var hon klen till förståndet, men det kom öfver henne ryckvis, och då kunde hon vara nog så besvärlig att ha’, bråkig och högljudd som hon blef sådana gånger. Just under senaste dagarne hade hon haft ett sådant där tok-il, hade gråtit, skrattat och sjungit ömsevis och pratat bara det galet var.
»Men ho’ blef all’ töst, nål I steg inom döra.» — Moran nickade mot mig, där hon stod och gräfde i pärlandet.
»Ho’ plär sno alldeles om iblan’, nål hä’ komm’ någe oförväntanes, och komma sej på go’-ile, och då ä’na ackurat som e’ann människ’ långa tia’ — då bå’ talar och svarar’a vettigt. Men då jär’e ock som ondt för’na — för se, då minns’na bå’ likt ock olikt, och ho’ har nog haft som svårt i sina da’r. Håhå, ja, ja!» Moran rätade på sig från sin dubbelvikna ställning, och med pärämbaret i ena handen och förklädet fullt med pärris åt geten tassade hon barfota och snabb i vändningarne öfver gården.
I detsamma kom tok-Johanna ut på stugubron.
Hon hade nu klädt på sig kofta och kjol och bar handduk och ett tvättfat med sig till brunnen, där hon började tvätta sig. Jag gick fram till henne och hälsade, som om jag inte sett henne förr. Hon hälsade tillbaks och sade med en blid, litet darrande röst — »En mått’ väl snygg’ sej nalta, då främmand’ komm’. Hä jär int’ ofta slikt komm’ på hänna oppåt.» —
Hon såg lite nyfiket på mig, medan hon gnodde och torkade sig i ansiktet, som tänkte hon: — hvad ä du för en?
Nu voro ögonen inte längre virriga och konstiga som nyss, då jag kom in i stugan. Men allra innerst i dem låg ett uttryck af sorg och kval, så gripande och tungt, att jag måste tänka: — stackars tok-Johanna! du har det visst bättre, när tok-ilet kommer på och minnet sviker dig!
Dagarne, som följde, var hon fortfarande redig och klädde sig ordentligt och snyggt.
Jag såg, att hon gjorde sig all möda för att behaga främlingen. Hon förstod kanske instinktmässigt den varma medkänsla hon väckt.
Att Johanna i sina yngre och sin krafts dagar varit en ovanligt duglig kvinna märktes väl. Nu, då gårdens karlar voro ute i skogsarbete, hjälpte hon moran i alla sysslor och gjorde dem raskt och väl.
Men hon var tystlåten och allvarlig under arbetet, och aldrig hörde jag henne sjunga eller ens gnola nu.
Hennes historia hade jag ännu efter ett par dagar ej lyckats får höra.
Mor själf var inbunden och ordknapp, och jag kunde inte locka ur henne något mer om tok-Johanna, än det jag fått veta första dagen ute i pärlandet.
Hon tycktes betrakta mig med en viss misstro och kunde ej begripa, hvad jag hade att göra där hos dem eller hvad jag haft för mig ute i fjäll och vildmark.
Och Johanna själf ville jag ogärna fråga om något direkt — hon syntes så lugn och belåten nu — utan hoppades jag, att den skulle komma af sig själf — historien. Hon ville gärna vara i mitt sällskap och tycktes hafva fattat en viss tillgifvenhet för »främmane’», som hon kallade mig.
Och den kom äfven, sorglig och mörk, gripande i all sin enkelhet.
Det var en dag, som jag användt till hvila på mjuk, svalkande mossa i skogen och njutande af doften från linnea och barr, af solskenet, som man bara anade därinne och af att inte tänka mer än myggorna, som surrade och stucko i värmen.
När jag mot aftonen gick ned till gården, hade mor redan gått till sommarföjset för att mjölka, och Johanna kom ut till mig med en stickstrumpa i handen.
Jag hade satt mig på gräsvallen bakom byggningen, och hon tog plats bredvid mig.
Hvad hon såg hoptorkad och fattig ut, där hon satt midt bland maskrosor och ängsvial!
Det var som om något tryckte henne, och jag såg tårar i ögonvrån, när hon sporde — »och te mornom jär’e, som I ska’ dra åsta’ igen?»
När jag nickade jakande, sade hon med en djup suck:
»Hä’ blir som långsamt då hänna igen!»
»Ja, men nog trifs Johanna här. Mor är ju snäll, och bra mat får hon ju också.»
»Ja, visst jär’e bra nog åt mej hänna» — stickorna gingo blixtrande fort — »men hä jär så olycklitt lång från ån — och si, ja’ vill te ån! Hänna hvarsken ser eller hör ja’na.»
»Är Johanna född nere vid åbacken då, efter som hon längtar så dit?»
Hon svarade inte strax, men stickorna stannade af och händerna sjönko ner i knäet. Och när jag såg det spända, ångestfulla uttrycket i hennes ansikte, ångrade jag att hafva gjort en fråga, som ju måste rifva upp alla minnen — fastän nog ville jag ändå bra gärna lära känna dem till slut.
Efter en stund svarade hon, men rösten lät tjock och darrade mer än vanligt.
»Om ja’ ä’ född ve’ ån? — Jaja men, å dänna ha’ ja lefva’ bå’ goddagar’ å dom onda — hm, om I visste hur ond’ dom va’!» — Hon såg på mig, och det ryckte omkring ögon och mun som vid börjande gråt — —
»Hä’ gäll’ visst int’ te’ streta mot. I ska nog ändå måtta höra’ne — hur ondt ja’ hatt’e. Hä’ jär rakt åf som tvang I mej te tala om mej själf, fast I aldrig säj’ så myttje som e’ ol’.» Hon knäppte i hop händerna öfver knäet och vaggade fram och åter, stirrande åt det håll, hvarifrån forsen hördes som ett aflägset surr — den kvällen dock ovanligt tydligt.
Det bådade rägn och ruskväder.
»Hä’ jär länge se’n ja’ bodde denna ve’ forsen — många år — ja’ håll på glömm’ hur många. Stuga’ hade ja’ kvar ätter en Erik, gubben — ser I, han drunkna’ ve’ timmerflyttjen’, nål vi vare’ gift i tie år. — Jaja, hä’ va’e tungt slag! Men så hade jag flicka mi’ — I skulle sett’na, Eva, nål’a stog på gången! Hon va’ inte mer lik dom andra bonnjäntan’ än e häggblomma ä’ lik e kattfot. — Jaa, hä’ va’ visst e stor synn’, men ja’ kunne int’ annat än tyttje’, att a Eva för jämnan va’ liksom bättre än de andran’ å hä fast ho va’ fattig — —
Vi hade stuga’ förstås å e ko, men för resten fick vi arbeta från morran te’ kvälls me väfninga å slikt — för te’ dra’ oss fram. Ja, hä’ förstås, ja’ bota ju kräka den tia’ å smorde för rise’ — I vet me’ örter å sån’t. — Å nål så jänta hade läst sej fram å hä’ sku’ bli’ te’ skicka’na ut i tjänst, så var’e som om hä’ int kunne gå för sej. Ja’ halte å halte, å jänta va’ blyg å stante lik’ gärna hemm’, då ja’ ville’ne. Ho va’ väl e styttje opp i sjuttente åre’ då ...
I sku’ sett’na å hört’na, nål ho satt i väfstol’n å sjöng! Ja kunne stå ve’ spisen iblan’ å fumla i onödan me’ eldtänne’ bara ideligen för te’ glä’ mej åt’na där’a satt.» Den lilla fattiga stackaren växte, där hon satt bredvid mig och talte om sitt barn — hon var inte arm och tokig i det ögonblicket. »Ja’ ha’ aldrin sett så myttje solsken i ögona på nån’ människ’ som på den flicka’, å mjuk å fin i skinne’ var’a som tocken här ängsull, å hä va’ håre’ hennes me’, fast hä va’ tungt och stort. Å så sku’ I hört sångrösten hennes! Ja, ho va’ märkvärdig te’ sjung’, å aldrin hade’na lärt åf nå’n ann’ än fåglan’. — Var’a glad så sjöng’ na, å hade någe gått’ na emot så sjöng’ na ändå, men då var’e som me’ en ann’ ton. Å hva’ ho va’ gullgo’ me mor sin! — — —
Hos oss bonnfolk jär’e int’ bruklitt te’ slicka å smeka, men i de’ också va’ Eva, eljest än andran. Iblan’ kunne’ na komma faranes så ja’ vardt hufvurvill’ — å slå arman’ om mej å säga — att ho’ va’ så hjärtegla’, å att mor va’ de’ bästa ho visste — — —»
Johanna satt en lång stund alldeles orörlig med slutna ögon.
»Hm, hä jär unnerlitt, hva’ ja’ ser’na lefvanes för mej, nål ja’ sitt’ så hänna å blunner — men I blir visst trött te’ höra?»
»Nej, nej, Johanna, tala hon, jag hör så gärna på!»
»Ja, men hä blir svårare nu te’ minnes ... — Jo, ser I, samma vår som Eva fyllde sitt adertonde år, komm’e e lass me’ tattare te’ byn. Dom bruk’ nog dra’ genom byan’ iblan’, trollpacke’ dänna, å stann’ nån vecka me’, men de’ hänna följe’ slog sej som te’ kvarters i våran by å gjorde påhälsning lite hvarstans i grannbyan. En åf dom va’ en ung, grann en karl, svart-Jossi, som dom kallte’n. Å han va’ en tocken’ dänn’ en, som kunne förgöra hvart endaste kvinnfolk han ville rå på. Att’ en ville åt mi jänta jär int’ te’ undra på, så som ho va’ — å ja’ såg nog, att’en allt oftare tog vägen öfver gärdan, som låg åt me oss, och att ögan’ va’ som bloss i hufve’ på’n, nål han fick dom på Eva. — Men så gjole’ högmode mej blind. Ja ville int’ och kunne’ int’ se annat än att Eva va’ bättre än de andran, å att där dom stupa’ sku’ ho stå, fast ho bara va’ e fattig backstugujänta. Å så såg ja’ då förstås, att den sommarn’ var’a bara vackrare å gladare å sjöng mer än nånsin’. — Gud hjälpe mej usla människ’ — ja’ kunne ha’ hjälpt’na å varna’ na, hade ja’ int’ vare bunnen i högmode! Aldrin i lifve’ glömm’ ja’ den da’n — hä va’ e vecka före Michaelsmess, å ja’ kom hem från päropptagninga hos Karl Israels. — Ja’ hade nytt te’ berätta å va’ kvick på föttran. — Eva höll på ta’ ner väfven — men ja’ hörde’na int’ sjung som vanligt — å så fort ja’ kom’ mej inom döra, förtalde ja’ då nyheten om Svart-Jossi’s sista bedrift.
Han hade ställt Stor-Anders Mathilda så, att ho va’ me’ barn, och nu hade gubben svure’ på att lysninga sku’ tas ut’ å dom sku’ vigas — se’n fick tattarpojken löpa utan mer vinst på hä’ än farsnamne’. — —
Å herre Gud, herre Gud! Hä’ va’ int’ förr sagdt, så släppte flicka de’ ho hade i händran’, och me’ ett skrik så svårt att hä’ skar genom märg och ben kasta ’na sej om halsen på mej. Ho skrek bara i ett i ett — mor, mor, mor — hjälp mej, mor! — Då var’e hä blef slut på mitt högmod. Oj oj, ja’ stackars usla kryp! — — —
Fram på hösta’ blef’e då bå lysning å vigsel för Stor-Anders Mathilda å tattarvrake; å hur ho väsnas å ba’, fick svartolyckan dänna bli’ kvar å lär’ sej te’ bonne. — Hä va’ e fett styttje för e så’n — å va’ nog hä, som han räknat ut me’ trolltyga sina. — Men hos oss blef’e värre å värre, å slut var’e me’ sång å solsken, å barne’ mitt vissna bort som e afskure’ blomster. Hä va’ int’ bara skammen — utan ho va så olycklitt dann i karl’n, så hä va ändå värre te bära. — Ja, hä gick då som hä skulle — hovaligen så’n vinter hä va’ — å på vårsia fick då Evastackarn e pojk’. Oherrans sakta gick e för’na te’ få kraftan igen, å lik sej blef’na aldrin ätteråt. Ho va så stillfärdig å tyst nu — int så myttje som e vaggvisa gnola’ na engång. Å pojkkräke var’e som konstitt me’. Svart va’ han me’, men int’ ögan’ — dom va’ Evas, och goa va’ dom me’ — och iblan’ kunne’na vara så dann me’ n, men så var e tider, som ho int’ ville se åt’en en gång. Å aldrin talte ’na godt me’ mej mera — å om de ho hade i tankan’. — Jaja — ja’ syndiga stackare hade stor del i elände’ å va’ int’ bätter värd — och aldrin for’a mej om halsen mer heller! — — —»
Stackars Johanna! Tårarne runno i tunga droppar utför de skrynkliga kinderna och ned på tröjan, där de gjorde stora mörka fläckar. —
»Håja! Herren sparde mej int’ den gången — hä blef aldrin nog — — ja, hva’ var’e ja sa’?» — — —
Det virriga i blicken syntes där åter, men försvann igen, och hon fortsatte: »Ja visst ja — så ska’ I veta, att han fanns dänna i byn nu — Svart-Jossi — å sku’ bli folk. Eva hade int’ sett’en — som väl va’ — men e dag unner slottanna mötte hon’en, nål’a gick hem från gärdan. Han hade visst tala’ te’na å konstra me’na, för nål’a kom hem, var’a som vettskrämd å grät å jämra sej så eländitt, att ja’ mått’ gå ut för te’ int’ börja likadant ja me’. Se’n på aftan följdes vi åt te’ ån för te vri’ opp nån’ tvätt, å pojken hade’na tage me’ å lagt te’ sofva i gräse’ på åbacken. Dänna som vi höll te’, var’e som agga eller bakvatten innanför e stenarm, som va’ oppbyggd där för timrets del, men utanför den fräste’ne å gick hvitt, å länger ner va’ forsen. Och Jesses, hvilken dag!»
Hon kastade förklädet öfver hufvudet, och hela den lilla krokiga gestalten skakade och darrade som i frossa.
»Hvilken olycksdag! — Jo, ser’ I, vi hade nästan vride’ slut, å Eva hade gått opp i backen te pojken. — Så fick ja höra’na sucka så okristlitt tungt — å nål ja’ vände mej om, stog’na alldeles bakom mej me’ barne’ på armen.»
»Hör nu mor» — sa’na — »ä’n int bra lik far sin?» —
»Ja’ kunne då int’ säga annat än ja te’ hä. Då såg’ na på pojken riktigt noga å såg som så konstitt på’n — å så sa’na — »I måst’ förlåt’ mej mor — men ja’ vill int’ att’ en ska’ bli’ lik far sin. Han får int’ göra nån så olyckli’, som ja ha’ vare’ — ja’ ä så olyckli, att ja kan int länger — — —
Å innan ja’ hann’ så myttje som sträck’ ut hanna eller röra på mej, var’a ute på stenarmen — me’ pojken tätt te’ bröste — å därifrån ut i ån — å så utför forsen — — —
Mej fann dom liggande som dö’ se’n — där ve’ ån — jaa, ja’ veit int’ — ja va’ kanske dö’.»
Nu var det där igen — vanvettet i blicken — tokilet — och nu på allvar. Hon böjde sig mot mej och hviskade — »dom sej att ja’ ha’ hugge’ tattarpojken i ryggen me’ e lie, så han stupa — han me’ — men dom säj så myttje — — — —»
Nu grep hon mej hårdt om armen och pekade rakt fram öfver gräsvallen, medan ögonen stirrade dödt —
»Se — dänna komm’a — å pojken har’a på armen. — Hovaligen, hva’ vattene’ rinn’ om dom! — Tyst, så ho int’ ser oss! — Mor hennes väntar me’ torrt — låt’na få gå in i stuga’ å värm sej nalta — —»
Hon tog upp stickstrumpan och rullade ihop den hårdt. Sedan lindade hon förklädet omkring den och lade byltet på armen, som vore det ett barn — och så vyssade hon det fram och åter och började sjunga — först sakta, sedan högt och skärande:
»Nu skall jag till kyrkogården gå,
där hafver jag man och barn,
där plockar jag blomster och gröna de strå,
Hvem skall väl den brudkransen få — —
hahaha, jär ä’ du, Karl Israels mor — jär du hänna nu igen? Ja’ ha’ ju flerfaldiga gånger sagt, att kläna’ dina jär så full åf jord, att ja’ mått’ ha’ dom i luten en gång te, — En vänt’ int’ för läng’, nål en vänt’ på nå’ godt — hihihi.»
Tok-Johanna hade nu rest på sig och gick småskrattande uppför stugubron. —
