En begrafning.
Det var på dagen en vecka sedan Erik Jons Olle slutade sin glädjefattiga tillvaro, och nu hade han legat sex dagar i likkällaren under bårhuset, däruppe på den kala, sandiga kyrkogården.
Olles lif kunde nog — trots sjukdom och plågor — hafva varit gladare än det i verkligheten varit. Fadern, Erik Jons, var kyrkovärd och en af de rikaste bönderna i byn.
Själf hade Olle i morsarf fått — förutom lungsot och skrofler — flere tusen kronor och kunde nog vänta sig lika mycket i farsarf, då nya Erik Jons’mor inga barn fick — hon var vissen och torr som fjolhässjadt potatisris — och han bara hade en äldre bror att dela med.
Men om Olle också ej hann med denna andra utdelning, hade han dock vid sitt inträde i världen fått någonting annat i arf efter far sin, och det var dennes ömma kärlek till gods och guld och hans ängsliga rädsla, för att den minsta lilla slant skulle rulla ifrån honom och till någon annan. Och det var nu denna ömhet och oro, som gjorde Olles lif så fullt af bekymmer.
Fick han inte så ondt af att Karl Pers’ Kalle tjänte sig tre kronor om dagen vid järnvägsbygget, att han gick med agg både till Kalle och den ingeniör, han var i arbete hos! Och det fastän han själf — stackarn’ — knappast orkade spada ut ett lass grus på landsvägen. Då nämndemans Anna gifte sig utbys, blef det ätter värre för honom.
Hon var det rikaste giftet i byn och borde väl — om någon rättvisa funnits till — blifvit åtminstone svägerska till Olle.
Ibland hade han nog tänkt på henne för egen del med — men, när han så kom att titta sig i dragkistspegeln och där såg ett magert ansikte, vanställdt af blåröda skroflerknölar och ett djupt ärr, som stramade och drog ned hufvudet mot ena axeln, då suckade Olle och tyckte, att det just ej passade ihop med Annas hvita skinn.
Det kändes i alla fall som en stickande torrvärk i bröstet, hvar gång han sedan hade tänkt på nämndemans präktiga gård och alla de sedlar, han hade inne på banken. När så till slut hela härligheten kom en annans hus till godo, var det nästan som om Olle blifvit smått ifrån sig för en tid.
Nu var emellertid Olle fri sina bekymmer, och hans usla kropp tog sig så god en hvila, att om också järnvägsingeniören kommit ned till honom i likkällarn och bjudit fem kronor i dagspänning — och lätt arbete till — hade han inte rört så mycket som ett finger engång. Nej, inte ens om nämndemans Anna kommit fri och ledig och bjudit honom gods och sedlar och sig själf på köpet.
Hos kyrkovärdens hade det i stället varit oro och bråk. Att Olle inte skulle bli’ långlifvad, det visste man nog, och inte sörjdes det stort öfver det heller.
En Anders, brodern, hade långa tiden — innan han somnade om kvällarne — legat och räknat på fingrarne, huru mycket hans och Olles morsarf blef tillsammans — och så med alla årsräntorna till. Och det första han smygtittade efter, när han vaknade, var om Olle sken som en lefvande, där han låg.
Men så kom en annan omständighet till, som inte kunde undvikas, och det var, att det måste hållas graföl, och det ett hederligt också, när det var efter kyrkvärdens son.
Erik Jons mor tänkte för sig själf — att då hon nu var kvitt de lea åbäket, så skull’na då för en gång int’ sätt’ sej på tvära.
En otur var det att storbyggningen hyrdes ut till rallarefolk, och själfva bodde de i bryggstugan, så att något graföl hemma kunde det inte bli’ af. Och gud vete, huru det gått med alltsammans — hvad kalaset beträffar — om inte Olles moster, som hade en rymlig gård och för resten var bygdens kalaslagerska, hade föreslagit dem att hålla till där.
Fastän Erik Jons nogsamt både kände och såg i andanom, huru långa rader af blanka slantar rullade ifrån honom uppför backen till moster Kristina och in i hennes dragkista — utom alla de, som vid det tillfället rullade åt andra håll — måste han nu för skams skull låta olyckan ske denna enda gång utan att blinka. Men nog tyckte han ändå — att en Olle hatt’ bätter vett, om’en gjort allvar åf hädanfäla’, när’n höll på me’n en gång strax’en var kommen hit te’ världa. Hä va’ int’ så laggrant me’ rustningen för en tocken, som när hä sku’ bär te’ me en fullgo’ karl.
I fyra dagar hade där slaktats, bakats, bryggts och kokats hos moster Kristina — det var ju bjudet sextioåtta personer, utom hemfolket.
Hon var kanske den enda, som kände någon saknad efter Olle — och hade nog alltid tyckt det vara synd om honom — men nu hade hon inte stor tid att tänka på det, där hon for fram och tillbaka som en skottspole.
Vid elfvatiden var det så godt som färdigt.
I salen stod slagbordet dukadt för kaffedrickningen, och moster Kristina hade just satt ifrån sig två stora brickor med högar af anisbröd, smörbakelse och saffransbröd i tjocka skifvor, när ladugårds’Lotta stack hufvudet inom dörren med bud, att bärarne, som skulle efter liket, hade kommit.
Nu var det att bjuda dem på kaffe i lillkammaren, och se’n fick då både död och lefvande komma — granriset var strödt och ingenting glömdt. Jo kors, lådan, som kistan skulle ställas på, var ju kvar i vedboden, sedan den svartströks i kvälls; och nu blef det ett hastverk för kyrkvärden att dra’ fram den och ställa den på sin plats midt på gården.
Det hade väl gått om en kvart, när de syntes med kistan uppe vid kyrkogårdshörnet, och länge stod det inte på, förrän de voro framme vid grinden.
Där satte de ned henne ett slag och torkade svetten ur pannan med bärlakanssnibbarne.
Tvi! så spottades i åtta par brunbarkade näfvar, och så bar det åstad uppför gården öfver finhackadt granris — här och där uppblandadt med gulnade löf — där kistan ställdes upp på den svartmålade lådan.
Locket, som pryddes af en storbladig papperskrans af hvita blommor i grönt, lyftes ifrån och ställdes upp emot bryggstuguväggen, och där låg nu Olle färdig till likskiningen.
Inte hade han just vunnit på att ligga sex dagar i likkällarn — han gick nästan lite i grönt, han med — men en geraniumskvist, som moster stuckit i handen på honom, sedan hon svept färdigt, hade hållit sig frisk och vacker där nere i fukten.
För resten var han branog stygg att se på, och det tyckte allt mesta delen af siarne och grafölsgästerna, som nu kommit, den ena gruppen efter den andra, och i långsam högtidlighet stannade framför kistan.
Svepningen skulle man då i alla fall syna, och ingen kunde säga annat än att den var riktigt laggrannt tillställd.
En gumma, som hade trängt sig fram och nöp i spetsen, som gick rundt om kistkanten, gaf sig också till att låta illa, för att slikt skulle ner i jorden.
»Men jästanesligen» — hördes en röst — »när hä var så ulusteli’ mä e’ määnsk’ bara ätter e’ veeck’ — hvars gär dom mä’n opp i fjällbyan, när dom hvarsken på vår eller höstsian’ kom sej fram te’ köörk’ och präst?»
»Hä kan je sääg» — upplyste en ann’ — »för si je haad e’ faster som bood nolom Arvidsjaur, å ho la’ sej te’ å dö på höstasia, når hä int’ gall te’ ta’ sej öfver myran och träska — och si, då tog kärn’ henses och salta på’na — ja, unner’na me’ förrexten, så når dom sku’ jolföra’na mot jula, sken’na ackurat, som om’a nyyss släppt vääjre’» —
»Pastorns!» hördes nu i högljudd hviskning från dem, som höllo till längre ned på gården. Och sedan moster Kristina nigande välkomnat prästgårdsherrskapet, bjöd hon alla stiga in och ta’ för sej af kaffet, innan det bar af till grafven.
Där inne i salen blef det på en gång både trångt och varmt. Pastorns hade slagit sig ned i långsoffan, där hedersplatsen delades af kyrkvärdens.
Sedan gästerna varit framme och helsat och sagt »tack och har äran te’ sorgas beklagelse!» hördes åter moster Kristinas bjudande stämma. Och snart var kaffedrickningen i full gång med påtår — och kask åt karlarne — och stora högar med anisbröd, smörbakelser och saffransskifvor, som, när gummorna inte orkade mer, vandrade ner i deras förningskorgar och handdukar. En och annan gubbe kom nog också med lite, som inte gått ner, och bad a’ mor ta’ reda på’ne.
Kyrkvärden suckade, där han satt i soffhörnet, försjunken i betraktelser — om det var öfver sonen, som låg därute i kistan, eller allt bakverket som gick åt till förningen, det vete Gud allena.
Pastorn hviskade nu något till klockaren, hvilken skyndade ut på bron och — hviftande med en hvit duk — gaf tecken åt ringaren att börja med klockorna.
— Bing — bång tonade det i enstaka, dröjande slag, tills de kommo rigtigt i takten, och nu kom det förra allvarsamt beklagande uttrycket tillbaka i alla ansikten — det hade så småningom försvunnit under kaffedrickningen.
Liksom tvekande började man röra på sig.
Ute på gården samlades de sörjande för sista gången omkring Olle. Kyrkvärden stod med hatten för ögonen och kyrkvärdsmor bredvid, och hon snöt sig och torkade ögonen ömsevis, tills hon blef alldeles rödögd — nästippen var mest alltid som röd af sig.
Hvad nu gubben tänkte på var ej så godt att säga, men sorgen kunde skäligen inte vara så stor, då sonen — som sagt — i alla dagar varit för usel att kunna göra rätt för sig på något vis. Och i medecin och doktorering hade han kostat modiga pängar.
Det kändes nog helst, som om han vore i färd med att stoppa ned en ärgig slant i jorden för att aldrig mer taga upp den — och det kunde nog på sitt sätt kännas svårt.
Moster Kristina grät en värs, men stannade tvärt af vid det att ögonen föllo på Olles ansikte — »hoaligen, hva pojkkräke skin oharrans lej, där’en ligg!»
Nu kommo bärarne med locket, och snart var Olle för alltid afstängd från Guds vackra solsken och denna världens goda och på väg till sitt sista hvilorum.
Liktåget ordnade sig led efter led med pastorn, klockarn och den dödes anförvanter närmast kistan. Vägen upp till kyrkogården var ej lång, och fastän det var på höstsidan sken solen riktigt varmt. Det gjorde nästan ondt i ögonen, när man tittade ut öfver älfven, som bred och lugn flöt där nedanför och gnistrade så vackert i solskenet.
Framme vid graföppningen ställdes kistan ned för att få sina skoflar mull, och sedan prästen läst bönerna och välsignelsen och klockaren tagit upp begrafningspsalmen, sänktes den ned under tystnad.
En vindil rörde upp en hop affallna gulröda löf, som under hvirflande dans föllo ned öfver kistlock och begrafningskrans. Några blommor bestods ju ej, så Olle fick vara nöjd med det som blef.
Stönande suckar från en och annan var det enda ljud, som afbröt stillheten, tills prästen vände sig om, tog kappan på armen, och, efter att hafva sagt kyrkvärdens några tröstande ord, beredde sig att med de öfriga återvända till grafölsgården.
Allt efter som vägstycket blef längre mellan grafplats och grafölsgäster, blefvo dessa också mindre högtidliga, och när de i spridda grupper gingo uppöfver gårdsplanen igen, hade just ingen kunnat gissa, hvarifrån de kommo, om ej prästen varit med, klädd i kappa och krage — och så gingo de ju fram öfver finhackadt granris.
»Oill i tro’ne eller int’, men ja’ kaveer för, att en Anners får tre tusen och syv hondra blaankt nu, å hä jär nästan som hä syns på’n — för int’ hav då sorga blåst opp’ en slikt ändå.» — Det var Karl Pers Kalle, som temligen högt sade ut sin tanke till en fem, sex andra pojkar, som i en klunga veko in genom gårdsgrinden.
»Jaa då, men nu vaar’ä nog lääng, tills våran Märta får ut årslöna ätter de hänne kalase — ho hav int’ fått fjolårskängskorna än» — hördes från en liten skarpögd gumma. Hon tystnade tvärt, när moster Kristina i detsamma — röd och varm — kom ut från salen och till alla utevarandes glädje förkunnade, att köttbullan’ va’ på bole å pastorns hade redan börja’ — å varsågo’!
Gubbar och gummor trängdes om hvarann’, och det ena fatet efter det andra bars in fullt och togs ut tomt. Det var köttbullar med bruna bönor — och pepparrotkött med potatis — och blodpalt med mjölksås — och lika tyst var det nästan som där ute på kyrkogården. — Maten är då också någonting, som det kan löna sig att tiga för.
En gammal förgångskarl, som nog inte var så van att handskas med knif och gaffel, kröp in i en vrå och tog till med fingrarne för att inte förolyckas med köttbullarne. Gubbstackarn ville nog ändå, att det skulle vara ordning med det och slickade tallriken så ren — att inte var det mycket att diska efter honom.
Så kom soppan in. Det fanns både köttsoppa och saftsoppa med risgryn och sirup i, och var det ändå någon som tyckte det var lite af supanmaten, så stod där fem stora tillbringare med mjölk och hembryggdt dricka på dragkistan i lillkammaren, och de fylldes så fort de blefvo tomma.
Tumtjocka sirupslimpskifvor lågo uppskurna i stora högar, och de, som tyckte det vara nog ändå, stoppade ned dem till den andra förningen.
Efterrätten, som moster Kristina gjort sig särskild möda med, bars nu in. Det var saftkräm med grädde och smörtårtor, och af den rätten var det nog många, som togo sina tre tallriksfyllor — och slickade af skeden likafullt.
Erik Jons miste nästan aptiten själf af allt detta ätande, och han började nästan ångra sin spendersamhet. Det kändes rent af, som om de bitit stora stycken ur hans eget kött. Inte kunde på det här viset någon eftermat bli heller — och se det hade han då räknat på — att togs det till regelt, så skulle, ne bli’ mängda’ kvar också.
Pastorn reste sig nu — tackade Gud och kyrkvärden för en god välfägnad och bad sedan, att värdfolket samt och synnerligen inte skulle misstycka hans och pastorskans hastiga uppbrott: de hade en son, som dagen därpå skulle till stadsskolan och som därför måste rustas i ordning.
»Hilijo, nu jär ä som lustigheta ska’ te’ å begynn’» — hördes en röst i förstugan, och en pojktok, som visst snokat rätt på brännvinsflaskan, körde klacken i väggen, så att pappen sprack.
»Håll trutamente, din vettvilling!» — och den glade fick en knuff i ryggen, så att han for som en kornsäck rakt in genom köksdörren, och därinne stannade han med ena armen i renvattenämbaret och den andra om benen på ladugårds’Lotta, som blef så hufvudvill, att hon satte både sig sjelf och paltfatet, hon åt ur, direkt i golfvet.
Moster Kristina måste nästan skratta åt eländet men lofvade pojken — att höll’en sej int’ i skinne’ och där’n sku’ var, så blef det då int’ nån traktering mer, hva’ honom angick.
Hon hade just ingen tid att bråka vidare med honom, ty nu — sedan bordet var afdukadt — skulle kaffet fram igen.
Erik Jons mor kom sig till att oförmärkt hviska åt henne en påminnelse om saffranskringlorna, som hon var i färd med att lägga upp. Det va’ allt säkrast att räkna dem, för si blef de godt om dem, va’ de nog somliga, som nappade åt sej två.
Inne i salen började nu munlädret mjukas upp på lite hvar, och när moster Kristina slog i kaffet och bjöd omkring de stora kringlorna — som höra till hvarje hederlig begrafning — fanns där då intet spår kvar af någon slags sorgmodighet.
Erik Jons handterade nu brännvinsflaskan själf och fyllde på kopparne så det rann öfver. En ordentlig kask kunde han väl bestå, tänkte han, när han i alla fall gifvit sig i leken, och så var det någonting, som han själf inte ville försaka, där det kunde fås.
Och med kasken blef det annat lif i karlarne, som man väl kan förstå.
Flaskan blef påfylld och tömd igen, och Erik Jons visste snart inte, om det var hans brännvin eller någon annans, som strök med.
»De hänne jär allt bätter slag de än kolijoxen, dom hav på boa» — skränade en, som med långa krängningar och hopp försökte svänga rundt gården på ett ben — »hurra för bränndevine å för en Olle!» —
»Å nu ska’ vi få fram e’ lockspel å dra’ på, så få vi nog fram kvinfolke me’ de’ saam» — föreslog en annan.
Och snart var det så lifvadt och lustigt där ute på gårdsplanen, som det anständigtvis kunde vara på graföl, och fastän de höllo i tills det mörknade, hann det aldrig bli’ hvarken slagsmål eller annat otyg. Och det kanske tack vare Erik Jons försigtighet med varorna.
Ingenting som gick att dricka fanns då kvar, när de gingo hem hvar till sitt — och ändå var det bara två, som blefvo liggande efter i logeporten.
Hade det funnits mer att tillgå, hade det nog druckits ur det med — men så hade väl logeporten varit full i stället.
