Vid forsen.
Har du varit där — vid Fällforsen? — Jaså, inte. — Axla då din matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!
Kanske du bor så långt därifrån, att vägen blir dig lång? Men vet då, att när du är framme, skall du känna tacksamhet för tröttheten — tacksamhet för hvila i sådan härlighet!
Bara det att — sedan man gått genom ändlös, mager barrskog, där renmossa och laf inte ens ger lingonriset lof att växa — bara det, att då helt plötsligt stå midt i den grönaste yppighet — är ju vidunderligt!
Vill du höra mer?
Det är ju länge sedan jag var där första gången, men sent går det ur minnet.
Mellan mariga barrträn, där grå mossa växer utefter grenarne och hvarje susning är en vefylld suck efter näring, där trifves tungsinthet och ångest. I sådan skog sjunga ej fåglarne, och den heter: den grå skogen, fattigdomens skog.
Man går där i skräck — ensamheten och tystnaden är ej att lida längre. Då ljusnar det med ens omkring en, och bruset af vatten höres helt nära.
Vägen börjar slutta brant, och djupt, nästan lodrätt där nedanför, flyter älfven i hvirflar och aggor.
Den går fram mellan höga, skogsklädda stränder, där klungor af ljuslöfvade björkar glänsa mot den mörka barrgrönskan liksom unga skogsjungfrur i skira slöjor.
Bärgskammar med mjuka, buktande linjer och bärgskammar, som djärft bryta sig i underliga former, synas där bakom och förtona sig långt, långt bortöfver i violett töcken, violett med rosa öfver och så blågrönt där ofvan.
Och midt framför — där vägen slutar — ligger en grå bondgård alldeles ute vid åbackskanten. Uppför den brant stupande åbacken klättra höga, hvitstammiga björkar med riktigt sydländsk växtkraft, och högst uppe stå de som på vakt framför den gamla bondgården. — De vilja rädda den ifrån att åka ut i strömmen där nedanför.
Då solen silar sig ner mellan löfven, breder sig ett grönt skimmer öfver väggar och fönster, så att man inte märker, huru riktigt grått det i verkligheten är.
Tätt intill gården sluta sig ängar och kornfält i saftig grönska och omramas af högväxt skog, som gå i ett med bärgåsen. Det är en kraftig djupgrön skog, som växt sig stark under ansträngningen att hinna uppför branterna.
Så stilla där är — och så vackert!
Man hör blott det entoniga dånet från fallet, hvaraf endast röken synes — och då och då pinglan af skällkon borta i beteshagen.
På stugutrappan sitter en flicka — hon är kanske fjorton år. Hon är blek med mörkt, tofvigt hår, som hänger oredigt och kastar en djup skugga öfver ögonen. Och hvilka ögon! Skiftande i ljust och mörkt som skogen omkring henne! Hon måste vara sådan — dottern af fors och skog.
— Vackra barn, hvad sitter du och tänker på?
— Lyssnar du till bruset från älfvattnet? Hör du sagor och sånger, som ingen ann’ får höra? — — —
Hon reser sig och går in.
Där inne i ett stort rum står mor själf — med pipsnugga i munnen — just i färd med att lyfta af pärgrytan.
Det är en mörkhyad, medelålders kvinna med vackra, kraftigt skurna drag. Flickan på trappan ärfver inte sin skönhet blott af fors och skog.
Familjen, som är stor — nio personer — sitter just till bords, där hela servisen består af träskedar.
Alla äro de mörklagda, utom gubben, som — gammal och grå — mer liknar det vanliga allmogefolket där i trakten.
Maten är enkel — som alltid hos allmogen i öfre Norrland — bröd med en smörklick och ett tvättfat med välling och så pärer. Sedan måltiden är slut, knäppas händerna till tack, träskedarne slickas väl af och stoppas ned i bordslådan, och hvar och en går till sitt.
Mor är nog så språksam och kan tala om litet af hvarje om deras lif och arbete. — Där på Näset — så heter gården — ha’ de bott i många år, och de tycka nog själfva, att där ä’ fägert — och Fällforsen deras — ja den ä’ fägerst. Där har också gubben år efter år vågat hälsa och lif under flottningsarbetet. — De väldiga timmerbrötar, som hopa sig ofvanför fallet, ä’ minsann int’ så goa’ te’ tas’ me’!
Och vill en dit opp och se, finnes ingen bättre roddare än äldstpojken deras.
Han är också präktig — äldstpojken — spänstig och mörklockig. Med säkra årtag drifver han fram båten, och där han sitter med skjortan öppen i bröstet och slokhatten tillbakaskjuten på nacken, minner han om söderns gondolierer — sigenarblod smyger sig ofta in här uppåt. Man kan tro sig glida fram på lagunens vatten ... Men så kommer verkligheten med bedöfvande dån allt närmare och närmare, och älfven går strid och upprörd. Det är nog bäst att få stiga i land då! En lummig skogsstig, där fåglar bo och sjunga i träden, slingrar sig efter niporna och upp till fallet. Och där — ytterst på klipporna — är man omgifven af kokande, fräsande vattenmassor, som störta sig utför under bedöfvande dån och kasta omkring och öfver sig en slöja af finaste skumrök.
De höga, lodräta stränderna klädas äfven här af rikt schatterad skog. Här och där bryta sig vilda, svarta klippor fram i stup med klungor af saftiga ormbunkarne i remnorna.
Ofvanför fallet skummar och brottar sig älfven hvit, ända tills den ett stycke uppför gör en tvär krök.
Det är en stormande skara vreda, hvita vågor, som här kasta sig öfver hvarandra och arbeta sig till raseri under kampen att först komma fram. Och när de så kasta sig utför branten i en enda väldig massa, skimrar och lyser det som smaragd mellan skummet.
Det kokar och sjuder, och brottvågorna kastas tillbaka mot klipporna under rytande hot. Och när stockarne följa med i den vilda dansen, slungas de ned mot undervattensklipporna, och ofta äro de afbrutna, när de åter dyka upp igen.
Men det är ej värdt att länge se dit ned i det dårande, dragande! — Svindeln står på lur, och ve den, som ej är den starkare! I selet där nedanför breder älfvattnet ut sig i maklig ro efter det djärfva språnget, och där hålla vildänderna till. De simma gärna upp emot forsen — och i solskenet lysa de hvita teckningarna på vingarne likt skummet, där de gunga upp och ned med vågorna.
Här faller lugnets ljuflighet öfver en, och kännes välgörande efter det vilda, fruktansvärda, men lockande sköna, som förut hållit en fången.
Åh, än en gång säger jag dig: axla din matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!
