En lapphistoria.
Nog kan det gå an att vara lapp och lefva i obygden den tid på året, när dagen räcker dygnet om.
Det är för ljust då både för varg och andra rentjufvar, och godt om bete är det också där uppe kring träsk och vattendrag.
Nere på hjortronmyren ligga ungarne och äta sig fyrkantiga, medan far och mor sitta utanför kåtan och rusta till redskapen. Emellanåt se de bort mot sluttningen, där renarne beta, om allt är som det skall, eller gå de in i kåtan ett slag och lätta på kaffepannan.
Det är vidunderligt vackert att se ut öfver markerna en sådan där sen sommarkväll, när det brinner i rödaste guld efter fjällryggarne, och locklåten ekar långt bortifrån. Fjällsluttningen, där renhjorden ligger och idisslar, lyser i aftonglöden lik en jättetufva med stora flockar rödgråa kattfötter, och röken från kåtorna lägger sig som en blåviolett dimma öfver granskogen.
Men nu är det så, att den där välsignade goddagstiden är nog så kort. Ännu innan höstmörkret riktigt börjar breda ut sig öfver vildmarken, kan det hända, att drifvande snöstorm flere gånger svept in den i hvitmörker.
Får snön makten snart, så är också tiden inne för lapparne att börja flytta. Först drifva de omkring uppe i högfjällen så länge renmossan räcker där — och så längre och längre nedåt landet.
Det kunde väl vara en åtta veckor före jul, när de uppe i Willax’ kåta började ordna sig för flyttning österut.
En sådan där våldsam, förödande snöstorm hade just grasserat i fjällen, och dräng-Matto hade sedan tidigt på morgonen varit ute för att söka några bortkomna ungrenar.
Mot kvällen slog det till med kylan — branog stickande — och ett par af de spetsnosiga och spetsörade renhundarne sökte sig in genom kåtöppningen. Där inne var det varmt och godt, och de kröpo ihop i ring på renhuden, klippande med öronen, lyssnande utåt äfven i sömnen för att vara till reds, om något misstänkt skulle höras från renstängslet.
Soppkitteln hängde öfver elden, och ångan från kokande renköttspad blandade sig med röken från eldstaden.
De små skinnklädda gestalterna, som på korslagda ben sutto rundt om därinne, skönjdes endast otydligt.
De voro midt i berättande:
Sanko och Kaira hade just kommit västfjälls ifrån för att göra upp följe under färden nedöfver ådalen, och de hade munnen full med händelser från sista ovädersdagarne.
De korta järnpiporna hade blifvit stoppade och hunnit slockna många gånger om, men nu voro de alldeles bortglömda och hängde kallnade och svarta i mungiporna.
Det gick kallt under pälsarne på dem allesammans, när Sanko förtalde, huru Anders Nilsa fått stå och se på, att ett fyrtiotal af renarne försvunno midt för ögonen på honom — som uppslukade af jorden. Det var under ett af de första och värsta snöilen, då luften stod tjock som en grå vägg. De hade mistat spåret och kommit sig ut med djuren åt ett stup.
En Guds lycka var det, att inte allesammans och han själf — och drängen med — gingo samma väg.
Ja, Gud hjälpe fjällfolket!
De vaggade fram och åter under stönande suckan, och Willax tänkte med ängslan på de präktiga ungrenar, som dräng-Matto var ute på skall efter.
Fastän tidigt på året hade vargen redan hörts af både här och där. Snöstorm och gråben göra oftast sällskap, och de arbeta bra tillsammans.
Ja, hade inte Sanko själf kanske haft att göra med en af dem, dagen innan han gaf sig af hemifrån? Och det alldeles invid kåtan. — Gumman hade hållit på med mjölkningen, och Sanko fångade in renkorna, då hundarne med ens började morra och resa borst. Det var i mörkningen, och de sågo ej genast hvad som var å färde, men så fingo de syn på ett par glimmande ögon och en luden, smygande kropp, som strök tätt utmed stängslet. Det var en djärf, uthungrad rackare, och han hade nog tänkt sätta tänderna i den första orädda kalf, som kommit inom räckhåll.
Men gumman var kvick i tankarne den gången, och skrek åt Sanko: fånga’n i tömmen du, innan han hinn’ vända på sej, så ska’ jag dänga’n.
Och det hade de gjort.
Sanko kastade tömmen precis som om det varit nästa mjölkko i tur — fastän om halsen förstås — och drog åt, ju värre besten stretade. Och mor med skidstafven i hugg var inte sen att dänga. Hon hade dängt, så att hårtofsarne röko om vargpälsen, tills han låg där stendöd — både strypt och ihjälpiskad.
Lite lustigheter hade de väl också att späda på med.
»Hihihi, du Sanko» — kom det som knipslugt från Kaira — »du skulle kanske tala om storhoppet, du gjorde på vägen hit — eller hva’? Hihihi!» — Och Kaira storskrattade och slog sig på knäna — skrattade så det kluckade i honom.
Sanko var känd som en svårt djärf skidlöpare, den där vågade sig fram, när många andra stodo och menade — och vände om igen.
Piporna stoppades på nytt och tändes, och under skinnpälsarne kändes det nu en sådan där behaglig rysning som alltid inför ett äfventyr, hvilket man vet har slutat väl.
Men Sanko satt och såg skamsen ut, medan Kaira gick på.
— De hade löpt på skidorna väl halfvägs, när de nådde fram till tvärstupan rätt väster härifrån. Den hade väl ingen klok lapp gifvit sig utför, om han inte haft en retad björn eller slikt i hälarne.
Sanko hade ingen i hälarne, men han gaf sig utför ändå.
Stupan hade legat där så ombäddad med hvita, mjuka snömassor, att den inte var att stå emot — och så bar det af med Sanko.
Till en början hade det väl gått lämpligt nog, men så — på ett ställe, där snön låg lös och obärig, just innan satsen för hoppet skulle tagas — hade det burit ned framtill med skidorna, och Sanko ...
»Ja, hur gick det med dej?»
Kairas små sneda ögon voro ej att se — så flinade han, och så gaf han kamraten en knuff i sidan.
De hade glömt bort bedröfvelserna nu hvarenda en och voro riktigt uppiggade af Sankos färd — utom han själf förstås.
Han var arg.
När det nu hade burit ned med skidorna, sågo de så väl, huru det sedan hade gått för sig — nästan som om de varit med själfva — eftersom skidlöparn satt där bland dem kry och oskadd.
Jo, Sanko hade lämnat skidorna efter sig och på egen hand tagit fart utför stupan. Rundt, rundt, rundt hade han rullat som ett ludet nystan, och fort gick det, och ner hade han kommit — och det på fötterna.
Sanko kom för jämnan ned på fötterna.
Hahahaha! Skinnpälsarne skakade af skratt, och Sanko måste skratta med. Han var aldrig långarg.
En af hundarne reste nu på sig och morrade, och så bar det af ut med dem bägge två under högt skall.
»Hva’ nu! vargen?» — skrek en, och upp rusade de midt i bästa skrattet.
Nej, så illa var det inte den här gången.
Men in genom kåtöppningen kom en lapp, nästan som om han blifvit inkastad. Han var svettig och andfådd och kunde ej få fram ett ord i det första.
Det var dräng-Matto, och alla skockade sig omkring honom. De förstodo att något var å färde.
Willax behöfde inte höra det engång. Det var vargen förstås och renarne. Åhå!
Nu, sedan Matto fått en kosa smäldt snövatten i mun, kom målet tillbaks, och han berättade:
Upp mot långfjället, där nedre jökelisen tar vid, hade han funnit två af renarne, och med dem hade han då vändt hemåt, men gjort en sväng västerut för att se om de andra voro till finnandes åt det hållet.
Han kunde väl haft så pass långt hem, att röken från kåtan synts, om det inte varit skumt, när han med ens blef varse något mörkt, som låg halft under snön nedanför en hälla. Först trodde han det var bakdelen af någon ren, som blifvit jagad och på hufvudet kommit sig utför branten och så blifvit där med knäckt nacke.
Men det var det inte. Utan, när han hade kommit närmare, fick han se, att det var en människa, som låg där — och hon var inte död heller — hon rörde på sig.
»Attje almisne! En människa, en lapp!» — De sågo förfärade på hvarandra, och Willax sprang upp. — »Hvem, ... hvad gjorde du med honom?»
Matto tog sig en klunk vatten till ur kosan.
Jo, det var en lapp, men Matto kände honom inte. Han var gammal och fattigt klädd och var visst af tiggarlapparne, som gå omkring nere i bygden.
— Han hade som sagdt rört på sig, när Matto gräfde fram honom ur snön, och, när han hade gnidit honom och bråkat länge för att få mer lif i honom, hade han slagit upp ögonen.
Men i alla fall såg han ut som en död man — och vänstra handen hade han haft fast hopknuten innanför kolten. Den var inte att få opp — fingrarne voro nästan hopvuxna.
Men så hade han rest sig till hälften och fattat tag i Mattos arm och hade mumlat — mer för sig själf — med en brusten, hes röst — men så innerligt belåten — »kättja tuoko — porjas tuoddari! — Tat lä Inga — son vuoja — so pejis reinar!» — det är — »se där — på fjället! Det är Inga — hon kör — sin hvita ren!»
Och så hade han fallit tillbaka i snön — och var död.
Matto hade släpat den döda kroppen med till kåtan, så att vargarne ej skulle ohelga den, och den låg nu där ute.
Det rörde på sig längst inne i kåtan. Det var mor Kajsa, den gamla skumögda lappkäringen — Willax’ svärmor.
Hon hade rest sig upp, och skrumpen och torr som ett affallet löf, krokig och stapplande makade hon sig fram mot kåtöppningen.
Med ett svartbrunt finger pekade hon på Matto — »tag du en lysesticka — och visa på honom därute!» — Rösten gnällde och darrade.
— »Tat lä Inga — tat lä Inga?» — sad’ han. »Jaja — hade också handen i knut, — öppnade den aldrig — aldrig.»
Hon stod och såg rakt framför sig, och de små sura, halfblinda ögonen blinkade och runno. Hon var långt borta nu — hän i de dagar, då hon också löpte på skidor utför fjällbranten och var med i lappmarkens händelser.
— »Ja — och död såg han ut fastän lefvande. Vill nu se dig! Kom Matto!»
Och de följdes ut, Matto före med lysestickorna.
De andra kommo också för att se den döde fattiglappen.
Den gamla stod lutad öfver liket och försökte i det flämtande skenet från stickorna få syn på anletsdragen.
Det gick dåligt.
Då förde hon handen öfver den dödes ansikte — fram och åter.
Hon blef ifrig och handen kom i skälfning, när den gled ned öfver skuldran, nedefter vänstra armen och så till slut stannade på hans fast knutna hand.
Den var också underlig, hård och vriden som i kramp och mer liknande ett stycke vrilträ än en människolem.
Men lappkäringen syntes nöjd. Hon knäppte ihop sina händer öfver den och mumlade — »Guds vägar ä’ underliga vägar — sjaddes to situd! Gud vare så din själ nådig, tok-Paava!»
Ingen af karlarne kände till den omkomne. De bredde ett hårtäcke öfver honom, innan de följde efter mor Kajsa, som hade gått in i kåtan igen.
Hon satt längst därinne på sin renhud vaggade fram och tillbaka, mumlande halfhögt för sig själf och stirrade in i elden, så att ögonen blefvo ännu rödare och skummare.
Dottern — Willax’ hustru — hade lyft af soppkitteln och höll nu på att laga det svarta, doftande kaffet.
De hade blifvit stillsamma och högtidliga allesammans, sedan Matto kommit hem. En blir nog det, när döden är i närheten. Och stillfärdigt slefvade de också i sig soppan. Köttet och ostbitarne, som simmade omkring i renfettet, voro nästan som segtuggade den här gången, och det fastän de kokat goda tiden.
Bättre blef det, sedan det starka kaffet var drucket. Kaffe är någonting, som lapparna förstå sig på — både att koka och dricka. Det är deras hjälp och tröst i alla väder.
»Ja nu, hör I mor — han därute» — Willax drog sugen på pipan — den ville inte tända. — »Joo, han därute — I känn’en visst?»
Kajsa satt som i ett dås, helt insvept i röken från sin korta pipsnugga. Hon hörde inte först, utan Willax fick säga om.
Den tjocka, rökiga luften inne i kåtan var den kvällen mättad med hemlighetsfullhet och aning om händelser, och hvarenda en där brann af nyfikenhet och begär att få höra.
Man hade för en stund glömt både renar och varg — de egna olyckorna.
— »Ja visst, ja, — han därute» — det gamla surögda pyret stoppade och tände pipan på nytt — »jaja, det ä’ en historia det med. — Känner honom nog — håhå ja — var en af Gud slagen — det var han!»
Hon satt tyst en stund och runkade på hufvudet, så att de grå hårtestarne åkte fram under lufvan och hängde ned öfver panna och kinder. Hon var lik en gammal krokig martall med grå hängmossa. Vinden far genom grenarne och hängmossan vajar fram och åter, fram och åter.
Så började hon berätta med många afbrott, suckar och ojande.
— Paava hette han, som nu låg därute — tok-Paava sedan många herrans år.
Han hade varit en rask och kvickfotad unglapp engång han med. Men så kom något, som gjorde slut på honom.
Det var en dag på eftervintern, mot tiden för lillmarknaden nere på kyrkplatsen. Paava hade kommit styrande på skidorna längs efter fjällsluttningen. Var på bröllopsfärd och var storglad. Brudgummen det var han själf, och henne, som han fäst — det var Nings Anders Inga — henne skulle han nu hemta och draga i följe med ned till kyrkplatsen.
Drängen hade han skickat före med smycken och en hvit ren som bröllopsgåfva.
Men så mötte Paava en på vägen — det var också en unglapp — som kom emot honom öfver snöfältet med hvinande fart.
De två hade just ingenting otaldt med hvarann’ — den andre hade en gång blifvit försmådd af Inga och det för Paavas skull — men den här gången var han språksam ändå.
Nila — så hette han — tyckte att Paava hade onödigt brådt med att komma fram. Han stötte ned skidstafven i snön och undrade, om de inte kunde språkas vid ett slag — de komme nog ändå dit de skulle. Han, Nila, kom just från Nings Anders håll och kunde hälsa. Men visste Paava, hvad han hade hört där borta, skulle han kanske aldrig börjat resan sin. Paava blef otålig och ville fortsätta på skidorna. Han tyckte inte riktigt om mötet och anade ondt. Då hade den andre tagit ett fast grepp fram i pälskragen Paavas, för att han inte skulle komma undan ett enda ord af budskapet, och så förtalde han, hurusom Inga tagit sig annan vän och minst af allt tänkte på bröllop med honom. Och fortsatte han färden, skulle han mötas af spott och hån. Inte var det något att ta’ sig af minsann — jäntor fanns det godt om i lappmarken, både vackra och rika.
Men Paava hade ändå tagit sig så nära, att den andre visst aldrig tänkt sig slikt. Han höjde den skarpskodda skidstafven mot Nila, och det hade visst blifvit ett dråpslag, om ej denne varit vig och snabb nog och i rätta ögonblicket kastat om skidorna.
— »Vik hädan, satan!» — skrek Paava med ögonen i gnistor och kastade stafven som spjut efter honom. Det hade ej varit en vettig människas blick i de ögonen, och om munnen stod hvit fradga.
Nila fick brådt i sin tur nu och åkte undan för lifvet. Hade nog inte kunnat ana ett dylikt slut på mötet. Men när ondt sås, kommer ondt upp!
Hunnen ett stycke bortöfver hörde han som ett vrålande tjut, och när han saktade farten och vände sig om, hade Paava legat på snön, och han rullade och kastade sig som en dödskjuten varg. Sedan — efter en stund — satte han sig upp, men då hade han gråtit högt, stönat och vridit sig så illa, att Nila måste ge sig af igen. Det gick som kast af isvatten efter ryggen på honom, och han tordes inte se sig om längre.
Om vanvettet toge åt honom där borta en gång till, hade inte Nilas lif varit mycket värdt, ensam som han var med en galning i ödemarken, och en galning, som var snabbare på skidorna än de flesta.
Nila jagade därifrån, som om vildmarkens onda andar varit efter honom.
Detta allt lär nu Nila tvungit sig förtälja många år efteråt, när han låg och drogs med döden. Han hade det svårt då, och någon ro fick han inte förrän det blef sagdt — det och mera till. Gud hjälpe hans fattiga själ! Men det budskapet, som han kommit med till Paava, det hade han gifvit honom af hat och svartsjuka. Det var en svart lögn.
Inga hade väntat på Paava både den dagen och många dagar sedan. När han så aldrig kom, och hon sedan fick spörja, att han blifvit från vettet just under färden till henne, då tog hon det som en Guds straffdom öfver sig. Hon hade visst varit allt för glad i Paava.
Sedan blef hon bröstsjuk och efter några år var hon död.
Men Paava hade — sedan den svåraste stunden där uppe på fjället var öfverstånden — blifvit nog så lugn. Hade endast fått så brådt igen, men nu gällde det att komma nedöfver i stället. Bort från fjällmarken — ville aldrig dit upp igen — och nedåt bygden! Han hade förskräckelse för hvarje lapp han såg, och höll sig undan långa tider, när de kommo nedöfver med renhjordarne och slogo läger i den by, där han höll till.
Ingas ring hade han gömt i vänstra handen, och den öppnade han aldrig. Fast knuten höll han den, och under årens lopp hade den blifvit som hopvuxen och missformad.
— Den ringen skulle han gömma riktigt väl, så att Inga en gång, när de möttes inför vår Herre, kunde se, att han likväl inte hade svikit.
Nere i bygden hade de blifvit vana att se tok-Paava år efter år. Han gick från by till by, från stuga till stuga, och när den stillsamme, tyste fattiglappen stod där innanför en dörr, fanns det alltid en bit bröd eller en skål välling för honom också.
Det är nu så där nedöfver, att om en sådan där lite konstig en börjar vandra by emellan — till om det är en lapp — törs de just inte låta honom gå alldeles utan. Hvem vet, om han då inte för olycka med sig! — — —
— Och nu hade väl Herren låtit nåden lysa öfver honom till slut — — —
Gamla lapp-Kajsa nickade och knäppte ihop sina små skrumpna händer. — Jaja, efter de många år i mörker, hade han väl fått känna längtan efter fjällen, när det närmade sig slutet, och så hade han börjat vandringen uppåt. Och här — sedan snöstormen farit fram öfver honom och Herren kallade — fick han också som en aning om sanningen.
»Hur var det nu han sa’ Matto, i dödsstunden? — Jo visst — jo visst — Tat lä Inga — son vuoja so pejis reinar! — Ett under var det! Herren har låtit Inga hämta honom härifrån jämmerdalen. Ett mäktigt Guds under.»
