Pell Pers-mor berättar.
»Ja, men här jär som så blygsamt te’ sitt’ hänna å prat’ om bonntokforan’ — å’ minne’ håll’ liksom på te’ bli’ dålitt de’ me’.»
Pell Pers-mor såg fundersam ut, och hela hennes tvärskurna, godmodiga person riktigt vred sig under lusten att få berätta. Men hon hade ännu inte kommit längre än till andra kaffekoppen och var liksom för sval i kläderna än så länge.
»Jaa, si nå’ rolitt veit ja’ då rakt int’ — åtaminstone int’ nå, som går an te’ tal’ om» —
Kaffet var hett och måste slås på fatet.
Huuh — huuuh — blåste hon.
Det var hett ändå, men det var nu tredje koppen också, och den drack Pell Pers-mor alltid med eftertanke.
»Jo, för så vidt ja’ int’ sku’ tal’ om, nål ja’ å Karl Mikaels mor gjole affärsresan’ våra te’ sta’n» —
Det, som var kvar i koppen, slogs nu på fatet, och hur det var, blef det bättre med minnet. Det kunde man se på de små lifliga, gråblå ögonen, som blefvo fulla af lustighet och hågkomster.
Det breda, brunbarkade ansiktet log och sken. Nu var hon också både varm och annat och måste till med berättandet.
»Hä jär då just int’ nå’ rolitt heller, å nål en blir som gammelaktig ’tyttj’ en nästan, att de’ en vare’ me’ om i ungdomma’ ä’ rena tokforan’. Ja hä va’ då bara som så, att bå’ en Erik Mikael å gubben min va’ nå’ fylltratter, å kom dom sej te’ sta’n nå’n gång å hade nalta i plånboka, fick dom int’ nån’ lefvanes ro, förr’n hä va’ oppsupe’. Å hä’ dom int’ orkte me’ dänna, drog’ dom me’ sej hem. Iblan’ kunne en int’ se annat än dom sku’ mått’ släpp’ te’ lifve’ på’ne. Ja’ menar hvar gång dom sku’ ta’ sej öfver ån — helst de tian’, nål isa’ gick. Flerfaldiga gånger sa’ ja’ väl åt en Pelle, att dom sku’ se sej för å int’ vräk’ i sej så myttje, nål ån rörde på sej — men de’ gussrise’ gaf sej te’ å skratte’ å sa’ — att bara ideligen dom va’ redigt full’, så tog’ dom nog sej öfver hort hä bar eller brast — för se, vår Herre ä’ de dårars förmyndar’ sa’n. — Värst blef hä me’ supninga’ de’ gångan, dom for te’ sta’n me’ sågebrädran. — Se, på den tin’ var e int’ så olycklitt tjockt me’ sågverka’ dänna, utan de’ virke böndran kransågde hemm’ ve’ gåla’, fick dom bra betalt för nere hos storhandelsmännan’. Vi blef rakt åf rålös bå’ Erik Mikaels-mor å ja’, å vi såg nog att hä’ int’ kunne’ gå i längda, för dom såga’ å svettas’, å så for dom te’ sta’n å sålde brädran’, men likväl hade dom bara ideligen fyllan me’ sej hem. Å skojen den blef tunnare och tunnare. Men hur vi räkna’ ut å språktes ve’ i föjse om kvällan’ — Erik Mikaels mor å ja’ — så sa’ vi åt gubban’ nästgången hä’ sku’ bär åf för dom, att vi hade så olycklitt myttje me’ beställning hos handelsman för färgninga å väfninga å ett som anne’, att vi mått’ ta’ te’ sta’n — å så kunne vi väl gå ut me’ å ta’ brädlassa’ me’ de’ samm’, så fick dom då var’ i fre’ å såg’. —
Dom släppte sågdona, de armade spektaklan’, å tog’ te’ å klå’ sej i hufve’ å se stinnögd’ ut. Men en Pelle, som då va’ den bätter åf dom, å som ja’ veit grämde sej åt brädaffäran’ sa’ då te’ sist, att hä väl fick bli så, å då mått’ den andren me’ säja likt — för skams skull. Lass’ på dubbelstöttingan’ gjole vi själf, å tiditt på måran’ va’ vi i väjen. På hä’ vise var e, som Erik Mikaels-mor å ja’ fick hanna om brädkörninga, för se, nål vi kom hem å hade mängda åf pänninga’ te’ lämn’ gubban’ vår’, tog dom förstånne te’ fånga — så te säjanes — å lät oss gå på me’ skjutsninga. Å hä gjole vi — å slet ondt gjole vi me’, för iblan’ kunne’ne var’ så okristlitt kallt, att hä gnall i ett gnällane unner medan’ från gåla’ å te stan’, å bå’ vi å hästan’ va’ så drifvanes hvit åf rimme’, som sku’ vi ha’ lega i mjöl. Eller å’ kunne vi komm’ oss ut för snöyra, så vi fick spänn’ från hästan, nål lasse fastna ’ti snön, å då var e bara te krafla’ sej opp på dom å låt dom sök sej fram te’ nån gål’, där vi fick hjälp me’ lassa’ då. Men så kunn’ hä vart som treflitt å en ann’ gång! Nu var’e så, att Erik Mikaels-mor va’ alldeles olycklitt klok på hästan’, å mång’ hundratals kroner had’ de kvinnfolke drage’ te’ kista på hästbytinga. En kan väl förstå hur pass garf ho va’ i den ändan, nål en veit, att en gång, nål en Erik Mikael had’ slage’ sej fördärfvad å fick ligg i sänjen i tre måner, så låg moran så dannt i hästaffären, att a tjänte sexhundra kroner unnar ti’n. Me’ tottje humör jär e då lätt te’ förstå också att ’a int’ kunne håll sej unner stadsresan’ våra heller, me’ minner ho fick reger’ å dyfla me hästan då me’, å nog blef vi då onödigt sinke’ på vägen för hä mång’ gångan.
Ja’ kan då kaveer för, att int’ en gång heller komm’a hem me’ samm’ en, som a for me’. — Var e likt hä!
Men sedlan tjänte’na på’ne. — Hä va’ nog för rexten fler slags affärer, som Erik Mikaels-mor försökt’ sej på — fast en gång kunne’na då ha’ komme’ sej illa ut — — —
Då hade’na haft fårkroppan me’ på lasse’ — hä va’ visst två — å fick förstås sälj’ dom te’ nå herrskap. Just nål vi komme’ oss utom sta’n på hemväjen, kom ja mej te å fråg’na, hort a hade fått myttje betalt för dom. Men ja’ hade int’ förr sagt’e, så var e som människa’ blossa te’ å gaf sej te’ å pisk’ på häststackarn’, så han bar te’ å kut’ — å min ätter’ — å hä så oherrans utan förstånn’, att ja’ då tänkte vi sku’ kut’ in i evigheta me’ ett — slingritt å ogått som väjlage’ va’. Ja’ skrek å hojta’ åt’na, men då blef bara hästan’ ätter värre, å int’ förr’n vi va’ minst halfmila’ bortom sta’n, höll a då in sin — men då va’n ock så pass, att hä löddra’ om’en — å om min me’. Å ja’ va’ som grym på’na å sa’ som så — att hä’ väl kunne gå för sej utan te’ far’ fram ätter väjan’ som nå’ tattarpack — å att ho fick ta’ på sej, om ja’ kom hem me’ hästen sprängd å fick höra olåten åf en Pelle. Då såg a som skamsen ut, å så kröp e fram, — att hä int’ va’ just så helt me’ fårkroppan’ dänna, å nål ja’ had’ börja’ tala om dom — så komm’a ihåg sej å fick som tvärbrådt me’ te’ komme’ sej från sta’n. Se, hä va’ som så, att ho hade int’ sålt nå’ fårkropper. Hä va’ gettran’ förstås! Å på dom hade de gussrise’ sytt fast hvar sin fårrompa!
En’ kan då int’ unnra — ätter hä — att människa’ for fram som hade’na hatt skam i hälan’.
Jaha, hä va’ nog bå treflitt å ledt på en dänna tin! Men int’ sku’ ja’ då rå me’ te lass’ å kör’ brädran nu länger. Å Erik Mikaels-mor ä’ som stillsam af sej hon å, utom — förstås — nål a tar’ sej ur flaska, för se, hva’ hä beträffar, så jär’a int’ stort bätter — ho’ nu än gubben hennes. — Hä komm’ sej väl åf hästbytninga, tänk’ ja’, för nål en mått’ håll’ sej me’ hästskojaran å bråk me’ karlgöra, så slutare nog me’, att en själf blir lika ussel å klen som karlan’ ä.»
