1.
Inga försoningsoffer i form av liljekonvaljer hjälpte. Visserligen hade Elma Liwin under årens lopp träffats av många ord, som stannat kvar och lagrats till samlingen av bitterhet. Men orden från Alexandra Pasch, Svan på vattenyta, Vit papegoja, populär och innehållslös behaglig dam, hade burit i sig ett särskilt gift, eller funnit sitt offer särskilt predisponerat att låta sig förgiftas. Eller var det så, att ord just från det hållet voro mer än andra omöjliga att fördra, till och med om de skulle varit alldeles giftfria? Mest omöjligt att inom alla tanklösa frasers domän fördra dem man aldrig kunnat uttala själv — emedan man själv var från en annan värld, av en annan ras. Som inte talade tanklöst.
Elma Liwin tackade sålunda aldrig fru Pasch för blommorna som sänts henne, ehuru hon eljest i regel iakttog alla belevenhetens yttre former, och ehuru hon dessutom var viss om att fru Pasch inte skulle ägna många tankar åt tackordens uteblivande. Hon kunde bara icke övervinna sig till att acceptera något vidare mellanhavande med fru Pasch. Elma vägrade biträda ett behjärtansvärt företag, där hon tog för givet att fru Pasch skulle vara med. Hon ville helt undvika henne — och det var icke så lätt, ty Alexandra Pasch hade förmågan att allestädes närvara. Överallt lika ämabel, luftigt överlägsen, generös med generalkonsulns pengar, var hon överallt den födda favoriten — Elma Liwins egen levande motsats.
Aldrig hade det fallit Alexandra Pasch in att hon kunde såra någon. Hon var van att anses alltid uttrycka sig sansat och klanderfritt; Elma visste det. Men ändå läktes icke såret, ändå sutto orden fast: gammal mö.
Paria. Ställd på sidan om stråkvägen för alla andra!
Den som framfört orden till Elma, var visserligen ej längre säker på att det verkligen var fru Pasch som uttalat dem. Sak samma, de hade uttalats i en grupp, där fru Pasch var centrum, och denna hade naturligtvis med sitt angenäma småleende bejakat dem. Det fick vara tillräckligt för att förlåtelse uteblev.
Likväl hade något inträffat, som egendomligt kommit att lindra svedan, egendomligt kommit att ge en viss upprättelse. Åter ett av dessa små ting, ogripbarare än en solstråle; en obetydlig händelse för vem som helst annan än Elma, och det visste hon. Men likväl hade den för henne varit något. Hon hade icke omnämnt den, vem skulle hon nämnt den till, med vem talar man om sådant småtteri som smekningen av ett löv mot ens kind, glitterreflexen av sommarsolljus i en vattendroppe? Allra minst naturligtvis med en Rick Brunjohann.
Under hösten hade Rick fått ett nytt intressant byte i sina farvatten, Eric Bourgsten, en göteborgare.
Frågade man efter Eric Bourgsten i Göteborg, fick man veta, att han var en affärsman, som låg i på många håll, företagsam, med gott väderkorn och en viss portion oförskämdhet. Det fanns folk, som tålde honom illa, men kanske var det emedan hans spekulationer ofta lyckades. Likt många göteborgare var han samlare av konst och amatör på musik, samt, om det föll honom in, mecenat; men det föll honom icke ofta in. Han ville framför allt slippa rykte om hjälpsamhet, som är en besvärlig gloria. Han var en slug man. För övrigt intet ont att säga om honom.
Till Stockholm kom han ofta, för affärerna, vilka voro hans främsta passion, och för att roa sig. Under ett av dessa hans Stockholmsbesök hade Rick Brunjohann kommit att få ge honom några massagebehandlingar för en obetydlig skada, och han hade bjudit henne ut på teatern och på supé.
Nästa dag kunde Rick ej tillbakahålla lusten att ge Elma del av sina intryck. Hon var vän av psykologiska utläggningar:
— Förstår du typen? Intresserad av kvinnor, inte bara en och annan, utan alla, eller åtminstone de flesta. Ingen platt flickjägare ändå. Ingen förförare, löjlig personage! Nej, jag skulle vilja kalla honom en samlare, inte av erövringar, men av bekantskaper. Han kan lyssna, han bryr sig verkligen om vad en kvinna har att säga. Hans tystnad, när man talar, verkar därför som det ljuvligaste smicker. Naturligtvis har han några delar judeblod och har varit mycket utrikes. Aldrig blir en fullblodssvensk, uppfostrad till självhärlighet framför allt, sådan.
Elma lät Rick prata utan att avbryta. Hon kände Eric Bourgsten. Vid den festliga middag, till vilken hon inbjudits kort tid efter Paschaffären, hade hon mött honom.
Hon hade strax lagt märke till honom, där han satt vid hennes högra sida. Hennes egen bordskavaljer hade gjort sitt bästa för att underhålla henne med den vanliga konversationskosten, lika på förhand känd som följden vid en vårmiddag. Men i smyg hade Elma observerat Bourgsten, som, mycket lång och en smula lutad över sin dam — en sèvresdocka — föreföll att fullständigt uppgå i dennas ord. Av deras samtal nådde spridda satser Elmas öron: till sin häpnad fattade hon att sèvresdockan talade om sig själv, om sitt eget liv. Voro de så intima, Bourgsten och hon? Strax förut hade Elma ju tvärtom bevittnat hur göteborgaren presenterades för sin dam. En viss reservation präglade också fortfarande denna: hon talade med halvt nedslagna ögonlock och kastade ibland en snabb, skygg blick omkring sig. Bourgsten måste genast, hur otroligt och obegripligt det än tedde sig, ha vunnit hennes förtroende. Intimiteten var otvetydigt där.
Elma hörde damen säga: — Där ser ni, herr Bourgsten, så enkelt och ändå omöjligt att reda upp!
Litet senare hade Bourgsten, som artigheten vill det, vänt sig till Elma, om vilken han uppenbarligen ingenting alls visste förut. Vad de talat om, hade hon också snart glömt, men alldeles den ordinarie konversationskosten hade han icke bjudit, och hon mindes framför allt den kvardröjande uppmärksamma blicken, sättet att lyssna, ett egendomligt förtroendeingivande sätt — smickrande, hade Rick kallat det. Elma hade under hans blick känt sitt självförtroende stiga. På denna middag, dit hon kommit med föresats att vara naturlig och glättig, slå sig lös och ha sin part av nöje icke mindre än de övriga gästerna, men där hon strax börjat känna den vanliga nedslående vissheten om att åter stå inför ett misslyckande, ryckte Bourgstens närvaro upp henne igen. Hon lämnade tillställningen med något som en mystisk övertygelse att han skulle behålla hennes namn med sig därifrån.
Visserligen borde han än bättre komma att behålla sèvresdockans namn och kanske ännu ett par till — ty med Elma Liwin hade han icke särskilt länge sysslat. Likväl kom hon hem på kvällen i lycklig stämning. Vi ses igen, hade han sagt, liksom hade det varit hans mening, att det man bestämmer sig för, det kommer, man behöver inte oroa sig. Med tillförsikt hade han tyckts se fram emot deras bekantskap som mot en vinst.
— Man kan inte tänka sig en elegantare flirt, fortsatte den erfarna Rick. Inte bara den där leken med ord, koketterierna, den låtsade sexuella attraktionen. Nej, där är något i hans atmosfär — le terrible don de l’intimité. Inte frågan om när eller om man ses igen. Allt är lämnat åt den romantiska, sinneseggande möjlighetstron. Han är ju också ytterst upptagen, reser utomlands i morgon. Det känns faktiskt trist. Jag tror, Gud hjälpe mig, att jag förälskat mig i karlen.
Elma ryckte på axlarna, rökte, tänkte. Rick var henne ännu mer än eljest emot. Uttryckssätt sådana som »sexuell attraktion» eller »sinneseggande» föreföllo henne råa; men hon avundades dock den andra att så utan vidare, så självfallet och i samtalston djärvas bruka dem.
Elma frågade:
— Är han gift?
— Skild, svarade Rick.
— Jag kan då bara råda dig att lägga allvarligt an på honom, det går nog bra, sade Elma orakelmässigt ur sina rökmoln.
— Han lär ha en älskarinna, som han underhåller, Molly Faber.
Vämjelseförnimmelsen steg inom Elma. Alltid detsamma, det osmakliga könslivet. Hon svarade icke vidare.
Men Rick var inte den som lät sig nedslås av så litet. Lägga allvarligt an på Bourgsten, det ämnade hon icke försumma, Elmas råd förutan. Ty han var verkligen ett parti i hennes smak.
Elma gick in i sitt rum igen.
Förberedelser till ett årsmöte, till vilket hon som delegerad skulle bege sig, pågingo för högtryck; angelägna papper väntade på hennes bord. Hon rökte och arbetade i ett par timmar. Man visste vad hon dög till. Hon var en arbetsmyra, ett redigt huvud, en organisatorisk förmåga, det hade trängt igenom så småningom. Emellanåt rätade hon upp sig, sträckte på ryggen, lyfte upp huvudet. På alldeles samma sätt hade hennes far domprosten brukat räta upp sig till några ögonblicks vila, då också han var överhopad av göromål. Elma smålog lätt vid minnet därav. Det var fadern hon var lik i mångt och mycket, och hon visste numera att hon hade honom att tacka för mycket hon dög till.
Efter sitt tidigare livs skeppsbrott, efter många års instängda, aldrig botade bitterhet skulle hon åtminstone icke behöva vara med om bankrutt i sitt yrke. Icke omöjligt att den stundande kongressen förde hennes namn fram i första planet.
En sorts revansch kunde komma att gry därur.
Revansch! hånade hon sig själv i nästa ögonblick. Var det revansch, detta, att bli insatt i en ny styrelse, att kanske småningom klättra upp till ordförandeposten, till chefsplatser? Besegra vissa yrkesrivaliteter, erkännas, avbildas i tidningar, som hon föraktade — för att slutligen få en dödsruna, vilken för den dyra familjeärans skull tillfredsställde hennes syskon, dem hon eljest knappt underhöll någon förbindelse med och som klandrade hennes oberoende later.
— Jag har genomskådat allt, tänkte hon. Överallt samma gyttja i bottnen. Ärelystnad är inte någon räddningsplanka för Elma Liwin.
Hennes tankar togo i stället upp nya riktningar.
Utan att hon först märkt det själv, hade framgångarna, de obestridliga framgångarna, redan inregistrerade eller med all säkerhet förutsedda, dock mer och mer hjälpt henne fram i kampen mot medvetandet om lidna oförrätter. För några år sedan skulle hon kanske blott böjt huvudet, ur stånd att revoltera inför en Alexandra Paschs ringaktande ord; nu kände hon att de träffat så brutalt just emedan de velat kasta henne tillbaka från vissa, i envist trots vunna positioner av självförtroende.
Och hon hade bevarat Bourgsten i tacksamt minne, just emedan hans hållning, hans visade uppmärksamhet bidragit till att positionerna kunnat bibehållas.
Alltifrån mötet med Bourgsten hade Elma Liwins tankar med större mod åter börjat röra sig om männen. Visserligen ändrades intet i hennes talesätt om dem. Kvinnoemancipationens segrar följdes av henne med oförminskad aktivitet. Petitioner för denna emancipations landvinningar utgingo liksom förut undertecknade med hennes namn, liksom med övriga inom kvinnliga verksamhetsområden framstående personligheters. I sitt arbete var hon uppslagsrik, drev på, bekräftande det växande intrycket att hon var en kraft att räkna med — så god som en karl. Men för första gången i sitt liv hade hon begynt känna bristen på bekantskaper eller vänskapsband bland männen såsom ett minus.
Hon gick så långt att hon lät Gavelströms minne träda fram ur det glömskans dunkel, dit det förvisats. Hon tvang sig själv att med historikerns köld betrakta sitt eget öde. Och det gick med mindre smärta än hon tänkt sig.
Varför hade Gavelström blivit den ende mannen i hennes liv?
Att det tidigare förhållandet där, det till den exalterade unga frun, präglats av erotik, det dolde icke Elma för sig. Väninnans senare öden, alltid bestämda av häftiga lidelser för andra kvinnor och småningom urartande till en tillvaro av scener, ändlösa uppgörelser, katastrofer och vistelser på nervkliniker, hade bekräftat det för henne. Men hon själv erfor icke och hade aldrig erfarit lust att göra nya erfarenheter i samma stil. Hon kände sig trygg bland kvinnorna, det var allt, och tryggast bland de ensliga och mest reserverade.
I Rick hade hon verkligen önskat sig en vän, något förtroligare, något närmare än andra; hon hade med åren kommit att längta efter en varmare tillgivenhet — ingenting annat. I varje fall, det hade visat sig bli ett av hennes misstag.
Endast männen hade varit borta ur hennes aspirationer — och helt tycktes hon själv varit borta ur deras. Varför? Kanske, sade hon sig, emedan hon själv varit så rädd, icke velat utsätta sig för frestelsen att tala eller kanske en dag tvånget att göra det. Hon skulle ju icke kunnat gå in i ett äktenskap med sin hemlighet oavslöjad. Bättre då tiga, fly. Och man hade vänt henne ryggen, emedan man förstått, måhända, att vägen var för lång och för stenig fram till hennes hjärta.
I tanken på Bourgsten låg en rehabilitering. Han hade varit den förste, som för henne egendomligt jävat tron, att hon verkligen vore ställd utanför allt innerligare mänskligt samliv.
Så höll hon fast vid honom, när hennes djävlar icke läto avvisa sig. I Bourgsten, som ingenting anade om det, hade det oroliga sinnet funnit en tillfällig ankarplats.