2.

Hela vintern talade Rick Brunjohann nu ideligen om denne Bourgsten. Än var han utomlands och hade med sig älskarinnan, än trodde Rick han brutit med henne, han var hemma i Göteborg, där hans mor önskade få se honom gift, innan hon dog. Han var själv fyrtio år. Så kom han till Stockholm, hade där otaliga umgängesvänner, affärer, middagar, maskerader. Efter utfestade nätter visste man att den outslitliga arbetsmänniskan likväl klockan tio nästa morgon skulle vara på sitt kontor, en nyskapad filial till Göteborgsrörelsen.

Rick höll reda på allt hans görande. Hon föreföll utrustad med förstklassiga detektivorgan. Hos honom gjorde hon sig icke oblygt eller direkt påmind, det ansåg hon vara odiplomatiskt, men hur hon ställde det, kom ofelbart någon dag, då han själv ringde upp och slog fram om ett teaterbesök eller bjöd henne med på någon liten middag han styrt om. Rick såg inte illa ut, hon var en dam man kunde visa ute, och hon lade detta år mer än någonsin ner pengar på sina kläder.

Innan hon gick, kom hon in till Elma. Än var hon brun med guld, än blå, eller svart. En dag stod hon i röd klänning, en utmanande, icke vanlig röd färg.

— Du är tokig, sade Elma. Och vad mer är, karltokig.

— Kära, svarade Rick, tro inte att någon får mig ett steg längre än jag själv vill. Rick är en dygdig flicka, och det lönar sig.

Elma teg, satte sig bekvämt till rätta med benen i kors, och lät den andra gå. Dag gick efter dag: ibland stego Ricks aktier hos Bourgsten, föreföll det, ibland sjönko de olycksbådande, medan Rick ivrigt kommenterade förmodade anledningar: affärsbekymmer, uppsving i älskarinnans prestige, rader av fina middagar och så vidare.

Elma Liwin skulle vara på sin arbetsplats inom en stor textilfirma med tillhörande skola varje morgon klockan tio. Hon kom hem till middag och tillbringade sedan de flesta kvällar för sig själv. Hade hon besök eller själv gick bort, var det dock vanligen slut senast elva. Men därefter vakade hon ännu länge, arbetande, rökande, låtande tankarna mala och mala, alltid kring ungefär samma tre eller fyra problem.

Vid elva- eller tolvtiden kom Rick i sin tur vanligast hem; än hade hon varit på teater eller biograf, eller till någon klubb, något samkväm. Såg hon att det lyste inne hos Elma, föreslog hon kaffe, värmde det på gasköket, och de två damerna drucko var sin kopp innan sjukgymnasten stöp i säng för att ögonblickligen somna och taga ut sina hälsosamma åtta timmar för öppet fönster. Men Elma fortfor att vaka.

Hon rökte och arbetade, hon rätade upp och vilade ryggen, slöt ögonen, lyssnade till ljuden i natten. Ibland öppnade hon sitt fönster, vädrande ut tobaksröken, hörde kyrkklockor slå långt borta.

En kväll kom hon ihåg att hon den dagen fyllde fyrtio. Ingen hade tänkt på det eller haft reda på det, eller också hade eventuella tänkbara gratulanter såsom syskonen eller ungdomsbekanta glömt bort det. Sak samma.

I vår skulle min flicka blivit tretton, tänkte hon. Snart en liten människa.

Och det berörde henne med ens häftigt — häftigare än tanken på barnet gjort förut eller brukade göra.

Liksom barnet en gång under svåra kval för henne lämnat hennes kropp och nyfött, hjälplöst och stumt, utan att hon ens givit det en blick, lämnat hennes yttre tillvaro, hade hon fast slutit det ute ur sitt tankeliv. Så mycket pjosk med moderligheten, sade hon sig, en upphissad kult, av vilken ömma själar slutligen gjort en sorts religion! Hur mycket hysteriskt prat om detta heliga moderskap, som så många i grund och botten gärna velat vara ifrån och skulle erkänt vara besvärligt och otacksamt nog, om de bara vågade! Hon hade, tänkte hon, levat gott och väl utan allt detta, om också icke lycklig, det var sant, men det hade berott på annat. Påmindes hon händelsevis under de första åren någon gång om barnet, såg hon blott för sig ett av dessa oaptitliga små röda kryp, hon vid ett par tillfällen inbjudits att beundra hos gifta väninnor. Senare blev det ingen idéassociation alls mer. Långa tider var barnet alldeles borta.

Men i längden gick icke detta heller. Hon mötte småflickor på väg till eller från skolan, de kunde vara nio år, tio, elva år, tolv, tretton. De voro små personer med sina egna funderingar, sina önskningar och besvikelser. Redan hade de samlat något erfarenhetsmått, redan förmådde de göra jämförelser. Man jollrade icke mer med dem; man talade med dem och de svarade och gjorde under tiden tyst sina iakttagelser. De började bli människor.

Sådan skulle hennes egen flicka varit, det låg alltför nära till hands att minnas det vid dessa möten, flickan, vars namn Elma icke ens kände till! — Vad vill fröken hon skall heta? hade barnmorskan frågat. — Frun kan ge henne sitt eget namn, hade Elma svarat. Men barnmorskans förnamn hade hon inte sedan hört efter.

Om nu bara barnet alls levde mer!

Elmas verksamhet i föreningen Samariten och hennes småningom vunna livskännedom hade lärt henne, att dödlighetsprocenten bland de små utomäktenskapliga barnen, utlämnade på vinst och förlust åt fostermödrar, var stor. Hennes vunna erfarenhet om människor hade också sagt henne, att varken den tjänstaktiga barnmorskan eller gumman med schaletten, som avhämtat den nyfödda och burit bort henne i en grå ylleschal, kunnat vara särdeles pålitliga personer. En relativt riklig summa hade betalats för barnet: Elma hade inför sig själv velat förödmjuka dess försvunna far genom att ensam och utan knussel stå för det hela. Men hon hade senare förstått, att summan troligen blott blivit betraktad som ett oväntat gott kap. Hon hade lämnat den utan att begära ens ett kvitto.

Nåväl, om barnet dött spätt, vad mer? Kunde väl livet betraktas som en lycka, eller en nåd? Nej, svarade bitterheten. Och stundom hade Elma intalat sig, att barnet med säkerhet måste vara dött. Det tystade oron för dess öde.

Mer säker var man ändå aldrig.

Efter en lång vinter kom ny vår. Allt längre och längre hade Elma vant sig att skjuta fram stunden, då hon äntligen kom i säng, och nu började den stunden möta det första morgonljuset. Sömnlösheten började kännas som ett tryck. Nu hjälpte det inte att ändra vanorna, det var för sent — hon sov icke mer.

Hon tog in pulver, hon prövade alla tillrådda huskurer och metoder för att få sömn; men morgonljuset, för varje vecka allt klarare och obarmhärtigare, fann henne alltid lika klarvaken, med tankarna malande, malande, utan att låta sig stoppas mer: där var längtan ur ensamheten, längtan efter förändring; där var ledan efter de framgångar hon haft och begär efter helt andra; där var minnet av Bourgsten, hans tillförsiktsfulla tonfall; där var barnet — barnet.

Elmas tålamod gick sönder, hon rasade, hon piskade sin upproriska kropp med iskalla duschar i flera minuter. Ingenting hjälpte. Läkare ville hon inte söka.

En natt hon låg orörlig på sin bädd, med hårt slutna ögon, och just som det föreföll henne att verkligen en viss dåsighet föll över henne, hörde hon patentlåset till tamburen knäppa och Ricks försiktiga steg. Det var ovanligt sent Rick kom hem; Elma såg på klockan: tre.

Men Rick gick inte, som hon eljest brukade, tvärsöver vardagsrummet med en blick åt Elmas dörr, bort till sitt sovrum. Det föreföll Elma att hon i stället tog vägen in i den lilla matsalen åt gården, våningens mest isolerade rum. Det föreföll också som om hon icke skulle varit ensam; Elma tyckte sig höra, om än oändligt vagt och osäkert, mumlet av flera stämmor. Så tog mumlet slut, men Rick kom inte tillbaka. Sannolikt hade hon slutit salsdörren om sig och sitt möjliga sällskap och därmed kommit utom hörhåll.

Elma kunde icke behärska det: hon måste upp och se vad som stod på. Hon kastade över sig nattrocken, en herrnattrock av tjockt siden, och tassade ut. Utanför salsdörren stannade hon. Jo, där voro människor, en manlig stämma och en kvinnlig, Ricks. Dämpat skratt. Klirrande av porslin och glas. Elma ryckte upp dörren.

Vid bordet satt en ung man i frack. Elmas första intryck var häpnad över att det icke var Bourgsten. Hon hade genast hon hört stämman tyckt sig viss om att det måste vara Bourgsten, och det hade rivit upp ett hätskt raseri inom henne. Men raseriet föll likväl ej vid åsynen av en helt annan. Där hade hon dock legat i sin sömnlöshets vånda, medan dessa två, Bourgsten eller icke Bourgsten och Rick, oblygt uppsluppna, glömska av själva hennes existens, hängåvo sig åt sin lek.

Bredvid gästen stod Rick, hon hade den utmanande röda dräkten på sig och hällde upp rykande kaffe. På bordet var ost, smör och bröd framsatt.

— Vad menar du, Rick? skrek Elma.

— Å, herreje, svarade sjukgymnasten, du skrämde mig!

Och snabbt förklarade hon, hur hon och den nu oerhört generade unge mannen, löjtnanten, hennes kamrat från Centralen, varit på en mycket animerad tillställning; därpå hade de promenerat länge och väl och blivit hungriga. Till löjtnantens rum, där förråd också funnos, ville Rick icke gå vid denna tid på dygnet; så hade hon i stället tagit honom med sig hem.

— Här måtte väl vara respektabelt, sade hon.

— Inte efter detta, svarade Elma.

Vreden kokade inom henne. De andra två sågo henne under taklampans tända elektriska låga bli hektiskt röd och snart därefter åter blek — icke annorlunda än damerna på föreningen Samaritens styrelsesammanträde en gång sett henne. Löjtnanten hade rest sig, förvirrad, Rick ställde sig bredvid honom och viskade något.

— Vad viskar du? Hur vågar du viska mittför näsan på mig? Jag vet ändå vad du säger — jag vet vad ni säger, alla människor! ropade Elma besinningslöst.

— Om de skulle säga att du uppträder som en gammal sedlighetshyena, skulle det vara ganska träffande, svarade Rick, men eljest viskade jag bara: Gå nu, Klas.

— Ja, var så god och gå, min herre! bekräftade Elma. Hemmet är också mitt, och inbilla er inte att det är någon öppen krog — eller kanske något ännu värre — klockan tre på natten.

— Ber tusen gånger om ursäkt, kom det då äntligen ur löjtnanten.

Han gjorde ställningssteg, bugade och försvann.

Elma gick in i sitt rum igen och kastade sig på sin säng. Utbrottet var förbi. Det hade lättat. Hon kände bara en förfärlig mattighet.

Så fort tamburdörren smällt igen, var Rick efter henne.

— Är du komplett från vettet, Elma?

— Jag ämnar inte tala med dig, Rick.

— Där felräknar du dig, för nu ämnar jag tala. Tror du inte jag har märkt att var gång det blir fråga om en karl, faller du ur humör. Gud vet vad du inbillar dig om karlar! De är väl också folk. Men att nu se en livslevande mansperson i denna heliga våning, det måste då varit rent ohyggligt för dig. Jag medger att tiden är lite underlig, men vem tar du mig för? Klas är en kamrat och en bra pojke och missförstår ingenting. Vi var hungriga.

— Din Klas i dag, din dyrbara Bourgsten en annan dag. Jag vill inte veta av det, svarade Elma. All denna lösaktighet!

Men Rick hade i sin tur småningom också blivit arg:

— Är det innerst därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon dyrbar Bourgsten, som du blir så galen? Jag skulle vilja veta hur det ser ut i din fantasi, egentligen!

Rick gick bort till fönstret och drog upp rullgardinen med en ilsken smäll. Natten var i varje fall förstörd. Skulle de gräla, Elma och hon, var det bäst att gräla igenom saken ordentligt med ens. Men när hon vände sig om mot den andra igen, blev hon förskräckt.

Elma hade kastat sig framstupa över sin kudde och skakade av gråt. Ur kuddens djup började hemska, kvävda ljud komma, liknande tillbakapressat vrål, en barnsängskvinnas, eller en av allt decorum totalt glömsk människas vrål. Aldrig hade Rick hört eller sett någon och allra minst Elma sådan, aldrig föreställt sig att den tillknäppta, korrekta Elma skulle kunna först förgå sig så löjligt som hon gjort där ute i salen, och än mindre, att hon någonsin skulle kunna ge sig hän i så konvulsivisk övergivenhet.

Rick begrep en sak: att hon på något vis måste sårat Elma fruktansvärt. Men hur detta var möjligt, förstod hon ej.

Morgontimmarna gingo åt till att söka lugna, trösta och hela. Allt fick skyllas på sömnlöshetens konto. Sedan Elma kommit över krisen — och hon fattade sig tämligen fort — grät hon icke mer. Hon erkände sin överilning. Hon låg stilla ner, och då hennes huvud värkte, baddade Rick i sin röda toalett hennes tinningar och gjorde i sin tur ursäkter. De skildes slutligen för att söka var sin korta stunds vila. Det föreföll Elma, när Hulda kom in med morgontidningen, att hon verkligen fått sova litet.

Klockan litet före halv tio var hon som vanligt färdig att äta frukost och gå till sitt arbete. Rick var redan ute, på väg till sin första patient för dagen, och detta föreföll Elma som en stor lättnad. Hon sade till Hulda, att hon icke kom hem till middag, utan först rätt sent.

Som vanligt gick Elma över Humlegården. Det regnade och hon slog upp rockkragen, stack ner händerna i fickorna och gick raskt. Åter hade en av livets skoningslösa små budbärare fört till henne några av dessa förflugna ord, aldrig illa menade, allra minst av Rick Brunjohann, och vilka dock revo upp alla hennes innersta sår.

»Är det därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon Bourgsten?»

Lyckats få. Där var det igen. Det var alltså vad också Rick tänkte: att männen icke ville vid henne.

Och det lät inte denna morgon likt andra gånger bortförklara sig som räddhåga eller som nödvändig, avvisande försiktighet. Är det verkligen något fel med mig? tänkte hon ångestfullt, är jag verkligen så alltför olik andra?

Troligen märkte varenda mötande det på henne och smålog i mjugg: Se där, hon där med sin filthatt och herrock, vad kan det vara för något? Något konstigt. Det tolereras inte.

Elma vågade ej se sig omkring, hennes huvud värkte också, benen ville knappast bära henne framåt; hon borrade ner hakan i rockkragen som om det kunnat gömma henne och såg ej ens upp, när hon i ett gathörn stötte hårt samman med en mötande. I detsamma hörde hon ett älskvärt:

— Ber om ursäkt. Men är det inte fröken Liwin?

Det var Eric Bourgsten, som stod framför henne. Rygga gick inte an, hon måste stanna. Hon måste uthärda några hans artiga ord om nöjet av återseende, hans blick på hennes utvakade ansikte under den — det slog henne med ens — naturligtvis i hans ögon otroligt utan allt kvinnligt behag utrustade, olidligt missklädsamma hatten.

Han förfrågade sig om hennes befinnande, om deras gemensamma vänner: — Ser ni dem sällan? Sådan skada, både för dem och er.

Hon ville gå vidare, men han höll henne fast med frågor.

— Bor ni fortfarande tillsammans med fröken Brunjohann?

— Ja, svarade Elma. Men inte längre än till i höst.

Tanken på att ännu en lång grå vinter igenom dagligen behöva se eller bara i sin närhet uthärda den andra, förekom Elma omedelbart fullkomligt orimlig.

— Men det blir väl tomt för er? frågade Bourgsten.

Elma svarade kärvt:

— Knappast.

De stodo några sekunder tysta. Bourgsten iakttog henne. — Vad kan det vara för sorts kvinna, tänkte han. Hennes tillknäppthet misshagade honom ej. Dessa misstrogna ögon, vad misstrodde de så hårt? Och munnen med dess vackra båge, varför unnade den sig så sällan att le?

När hon hastade vidare, gav han ett ögonkast efter henne. Hon gick bra, med god svikt, i motsats till så många kvinnor. Hennes silhuett i de raka släta kläderna var ej utan stil. Men där hon ökade takten för att snart försvinna om nästa gathörn, gav hon intryck av en förföljd.