3.
Efter den olyckliga dagen tog sig Rick för att behandla Elma som en slags sjukling. Hon uppträdde med fördubblad hänsyn, förutsatte möjligheten av chock vid minsta tillfälle och skonade så gott hon förstod Elmas nerver och till och med hennes kroppskrafter, påtagande sig en del smärre husliga sysslor, vilka tidigare kommit på Elmas lott.
Elma observerade det icke utan hån.
— Kära Rick, sade hon, detta blir för besvärligt för oss båda två i längden. Det är bäst våra vägar skiljas.
— Jag har tänkt detsamma, svarade Rick. Troligen gifter jag mig för resten i höst.
— Med Bourgsten?
— Vem vet!
— Mycket väl avpassat parti, anmärkte Elma.
— Menar du det?
— Vad tror du själv?
Mer än gärna skulle Rick velat tro något, men i verkligheten visste hon ingenting. Bourgsten var icke den, som lämnade ut förhoppningar i onödan.
Rick och han hade råkats tämligen kort förut, och hon hade måst räkna det mötet närmast som ett nederlag. Hon visste också, att han inom kort reste utomlands igen, och som det var att befara i sällskap med älskarinnan. Så mycket mer välkommen blev då en oväntad ny påringning från Bourgsten endast några få dagar efter skandalnatten. Han föreslog lunch. Det föreföll Rick som om hennes aktier därmed otvivelaktigt måste ha bragts i stigande igen, och hon meddelade det triumferande till Elma.
— Jag känner på mig att vi står inför ett avgörande, sade hon.
Men Bourgsten tog ut fröken Brunjohann denna gång endast för att få veta något om Elma Liwin. Han intog alltid sin lunch ute och gärna i sällskap än med den ena, än med den andra av sina bekanta. På det viset fick han småningom reda på mycket, dels mycket som för en affärsman kunde ha sitt intresse, inblickar i kretsars eller individers inbördes förhållanden, dels rena personalia, som roade honom.
Rick lät icke be sig att för honom berätta om den nattliga scenen. Förtroligheten med Klas, löjtnanten, spelade hon ut som en trumf; Elmas uppträdande framhöll hon, utan någon som helst illvilja, såsom blott ett utmärkt exempel på hur långt sömnlösheten kan driva en eljest förträfflig person.
Bourgsten förteg sitt möte med fröken Liwin morgonen efter händelsen. Han hade överhuvudtaget förtegat deras bekantskap, icke emedan den behövde betraktas som en hemlighet, utan av vana att icke bland damerna tala om den ena med den andra: bättre att de själva finge tala. Han lyssnade till Ricks berättelse med intresse, till hennes förklarande utläggningar mera förstrött, ty han var redan bekant med de banor, efter vilka sjukgymnastens funderingar brukade röra sig. Men han var ridderlig och visade ej att han redan kunde henne.
Den flyktiga frestelse han en gång erfarit att träda Rick Brunjohann närmare, var längesedan övervunnen: det var en sådan frestelse som kunde flamma till inom honom under samvaron med det ojämförliga flertalet av hans kvinnliga vänner, och som då gav denna samvaro färg och en viss spänning, tills han en dag fann den bortblåst igen, övervunnen av nya intressen, eller helt enkelt av hans ovilja för uppenbara risker.
Rick sade:
— Emellertid, bo med Elma längre än till i höst går jag inte in på. En manhaterska är ingenting för mig.
— Tror du manhaterska verkligen är nyckeln till henne?
— Ja, eljest döljer hon sig väl.
— Och vad skall du göra själv, Rick?
— Sommaren går bra, svarade hon, då ligger jag vid badort och praktiserar. I höst kanske jag gifter mig.
— Så?
— Jag är snart trettio år och en förståndig människa. Allting tyder på att ett äktenskap med mig bör bjuda de bästa garantier.
Hon såg honom rätt i ögonen:
— Du vill inte försöka, Eric?
— Nej, Rick, svarade han allvarligt, jag erbjuder inte själv tillnärmelsevis så goda garantier.
Rick förstod, att ingenting fanns att vinna mer. Hon svalde tappert förödmjukelsen, smålog utan att låtsa om smärtan, höll bort blicken, tills frambrytande tårar hunnit torka in ... Jag får taga fatt i Klas på skarpen i stället, tänkte hon. Ingenting blir ändå som man först drömde.
I slutet av maj förlovade hon sig också med löjtnanten och reste sedan till ordinarie sommarverksamheten. Elma stannade ensam kvar i våningen, obeslutsam om framtiden. Hon ämnade icke taga sin semestermånad förrän sent på hösten och då resa utomlands, en kombinerad studie- och rekreationsresa, troligen i sällskap med en textilkollega.
Till dem som förundrade sig över hennes val att stanna en hel sommar i staden, svarade hon, att staden var bäst då. Detta är ett axiom för många, och ger dock ett stänk av originalitet åt den, som uttalar sig för det. Ingen förvånade sig över att Elma hörde till de originella.
Humlegården blev hennes sommarnöje. Vid en litet avsides, lagom beskuggad gång, fann hon en bänk, som hon utvalde. Med en bok, ibland ett mindre handarbete, ibland ingenting alls, satt hon där eftermiddagen lång. Det hände att hon tog med ett par smörgåsar och litet frukt, försummande sin middag för att bättre få njuta enslighetens ro — eller pinas av enslighetens oro. Ty alla dagar voro icke lika lugna.
Skarorna av barn i parken voro något decimerade. Tom var den likväl icke. Ibland strövade ett band ungdomar förbi henne, upptaget av sin lek, eller på jakt efter en lekplats. Elma såg på skocken med föga uppmuntrande blickar. Endast sällan vågade någon promenerande sig på att taga plats bredvid henne. Hon brukade så gott sig göra lät belägga det mesta av bänken med sina tidningar och övriga tillhörigheter. En dag hände likväl, att en omkring sexton års gosse, vilken hon redan observerat, fördjupad i studier på en bänk ett stycke från hennes, där han dock ofta blivit störd, kom och slog sig ner bredvid henne.
— Jag besvärar väl inte? frågade han väluppfostrat.
— Nej, svarade Elma.
Naturligtvis besvärar han, tänkte hon ampert, när han lätt sköt undan hennes tidning och gav utrymme åt sina egna papper och talrika böcker. Men då han kom tillbaka dag efter dag, vande hon sig vid honom. Han gjorde ej minsta väsen av sig, han var fliten personifierad. Han vann henne.
— Vad arbetar ni så träget med? frågade hon till slut.
— Jag ämnar hoppa över tredje ring i sommar, så att jag blir student ett år tidigare, vid sjutton år. Jag har redan förberett det under hela föregående läsår.
— Och sedan, om man får fråga?
— Var så god. Medicinska studier.
Kort och korrekt. Elma förhörde sig icke mer den dagen, då varje minut syntes vara ynglingen dyrbar. Hans starka ambition förvånade henne och ingav henne sympati. De gymnasister hon fordom känt i sin hemstad, stora, finniga och tafatta pojkar, hade ingenting, föreföll det henne, haft av denna självsäkra beslutsamhet.
Nästa dag erbjöd hon honom körsbär ur en påse hon haft med sig. Han tackade, lade boken en stund ifrån sig och åt beredvilligt.
— Är det vanligt, måste Elma fråga, att skollärjungar visa en sådan flit nuförtiden?
— Nej, det är ovanligt, svarade han. Under hela min skoltid åtminstone har ingen hoppat över någon klass.
— Har ni syskon?
— Vi är fyra. Min äldre bror är i Amerika, han blev student vid nitton. Den yngre blir aldrig student, han är tämligen klen.
— Och den fjärde?
— Det är en syster.
— Henne är ni väl mycket fäst vid?
— Det är jag. Kanske hon är mest lik mig, åtminstone i det avseendet att hon verkligen kan arbeta, sade han självmedvetet. Det respekterar jag, tillade han liksom man deponerar en krans.
Men Elma log icke.
— Och skall denna unga systern också studera?
— Antagligen musik, svarade han och tog åter till sina böcker, sedan nu körsbären voro slut.
Fyra syskon, tänkte Elma. Det hade de varit i domprostgården också och hon yngst. Men en frimodighet lik denne unge mans kunde hon icke minnas, icke ens föreställa sig, att någon av dem där någonsin visat gentemot en främling. Man var alltid rädd att röja något, röja själva atmosfären där hemma.
Vid ett tillfälle då hennes granne på parkbänken råkat lämna en av sina böcker uppslagen på första sidan, läste hon i smyg det inskrivna namnet: P. Murius, II ring. Det existerade alltså här i Stockholm en eller annan familj Murius, för fattig att bekosta sig sommarnöje — ynglingens kläder röjde blygsam levnadsstandard — men dock ambitiös nog att ge barnen god uppfostran, ett gott sätt, studier.
Och med ens erfor Elma, där hon satt, sysslolös för ögonblicket, en stark lust att få veta mer, ja, något mer om just precis dessa Murius med de tre sönerna och den lilla flickan, som fick så berömmande vitsord av sin store bror. Elma var icke bekant med många barnrika familjer. Det slog henne hur sällsamt litet hon egentligen visste om människornas liv. Hon hade hållit allt om dem ifrån sig. Inom henne saknades en fullbordan. Hon var tom.
— Jag förtorkas ju! tänkte hon, och med ens kände hon att hon törstade efter liv, efter ny växtlighet, efter kunskap. Hur föll sig icke allt självfallet för alla andra, hur kunde icke Rick finna det helt naturligt att bjuda sin Klas på kaffe mitt i natten, hur föll det icke Bourgsten in att hejda henne själv en regnvädersmorgon, för ingenting, bara för att prata: de följde sina lynnens ingivelser. För alla andra funnos inga svårigheter, hon mötte det överallt. Men inom henne var idel ofrihet, kvävande till sist.
Ofrihet.
Hittills hade dessa andra människor varit henne mer eller mindre likgiltiga; inför många kände hon avsky. Men denna dag, i den stilla sommarparken, under humlornas och biens surr i lindarna, ett levande valv av idel iver, kände hon att hon tvärtom önskade närma sig dem.
O, att lösa bindande band. Att ropa, när man vill ropa — icke bara när raseri bryter lös, en urladdning lik åskans — att tala eller tiga, när tal eller tystnad kännas naturliga och vederkvickande och inte blott valda attityder, plikter, eller möjligen skydd, bakom vilket man springer undan. Att komma bland människorna såsom en av dem, förtro sig och mottaga förtroenden, överlämna sig, le åt bagateller, skratta öppet åt det komiska, gråta, om det så bara vore på en teaterparkett, men utan blygsel för andras blickar.
Så måste väl frihet vara.
Elma tog upp samtalets tråd igen, där de nyss lämnat den, ynglingen och hon. Dessa obekanta Murius, inom sig öppnade hon famnen emot dem:
— Så er unga syster är alltså begåvad för musik?
Han såg litet motvilligt upp från sin bok, full av tabeller och tecken, och svarade:
— Ja, hon och min yngste bror. Vår far är för övrigt musiker.
Vid detta ord rusade blodet Elma åt huvudet. Där var den igen, den välkända, pinsamma rodnaden, som strax skulle förvandlas till djup blekhet. Musiker — bara ett ord, men just en av de giftigaste små budbärarna, vilka drevo henne lika obarmhärtigt tillbaka för var gång hon vågade söka glömska. Hon tog sig med båda händerna om ansiktet och gned det som om det svidit, sökande en kontenans i den puerila gesten — för en enkel gymnasists skull!
Men den unge gossen hade ingenting märkt. Han tillade, icke utan stolthet:
— Min far är konsertmästare Murius, förste fiol i Operakapellet. Fröken vet kanske.
— Jag vet, svarade Elma med en huvudböjning.
Hon visste ingenting, hon hade svarat på måfå. Men medan hon samlade sig för att med återställt lugn kunna fortsätta samtalet, kände hon hur detta högt uttalade namn plötsligt stod för henne som om en död rest sig inför hennes ögon. Redan när hon läste namnet i boken måste hon ha känt något, det var därför längtan blossat upp, det begrep hon. Namnet hade legat begravt i många år, icke underligt att det inte strax väckte minnet. Men nu var det där: Murius.
Vid ett tillfälle hade hennes älskade nämnt just detta namn. Hur många år sedan! Han hade kommit att tala om sina studier, om sina lärare; Elma hade själv bett honom: — Kära, berätta litet om ditt arbete, om hur du haft det innan vi två lärde känna varandra. Och han hade gjort som hon bad, ehuru tämligen kort och knappt. Efter hennes eget frågade han ju aldrig, hur skulle han förstått att hon ville tillägna sig allt som någonsin hört honom till? Han hade citerat några av sina lärare och bland dem särskilt en: Murius. De hade strax kommit i en liten tvist, Elma och han: — Honom har du väl ändå hört eller åtminstone hört omnämnas? Han har konserterat en del i landsorten. Nej? Du har då också levat som en mullvad, hade Gavelström sagt, misslynt. Dessa misslynta tonfall, som skuro in ibland, de gjorde redan då så ont. Och nu tyckte hon sig höra dem igen.
Elma slöt ögonen. Under biens och humlornas surr i lindarna kom minnet av det längesedan svunna tillbaka, och hon drev inte bort det. Det fick leva. Trots allt bar det dock i sig vissheten om några lyckliga dagar, tack vare ett bedrägeri lyckliga, må vara, men ändå omätligt lyckliga. Hon förstummade icke mer rösterna från fordom. Tyst hängav hon sig åt sin saknad, en förlossande smärta, och höll endast tillbaka de svidande tårarna.
Ynglingen märkte ingenting, icke de slutna ögonen, icke tystnaden, eller den förlossande smärtan.
När hon nästa dag kom till bänken i parken hade han emellertid återtagit sin tidigare plats ett trettiotal meter ifrån henne.
Så besvärade jag honom ändå med mina frågor! tänkte hon.
Fortfarande visade han dock prov på sin belevenhet, ty då han efter en timme bröt upp och kom förbi henne, stannade han och sade:
— Jag hoppas fröken inte anser det oartigt att jag igen bytt plats? Där borta är litet skuggigare och det är kvavt i dag.
— Var så god, svarade Elma blott torrt.
Han gick vidare och fick gå.
Dagen därpå visade han sig inte alls.
Elma behöll sin bänk. Närgångna promenerande, alltför bullersamma barnungar lyckades hon fortfarande hålla borta med sin avvisande, stränga blick. Sommarveckorna gingo. Elmas vänner, kamraterna på arbetsplatsen, eller andra av hennes ordinarie gäng, vilka råkade vara kvar i staden, sade till varandra:
— Nu har Elma Liwin en av sina misantropiska perioder. Hon är för ensam, Rick är bortrest och dessutom förlovad. Vi får lov att rycka upp Elma.
De ryckte upp henne med promenadförslag, små utflykter, en och annan supé ute. De värderade henne, det visste hon; de funno hos henne vederhäftighet, pålitlighet. När hon sade dem att hon skulle skiljas från Rick utan saknad, förstodo de det. Ricks flirter voro ofta föremål för godmodigt skämt, men riktigt allvarligt tog man varken dem eller henne. Annat var det med Elma.
Tacksam för vännernas vänlighet följde Elma dem bort på de arrangerade utflykterna, promenaderna eller de små muntra supéerna. Den misantropiska perioden föreföll ha varit av mera flyktig karaktär. Elma blev snart vad vännerna kallade sig lik igen.
Men hungern efter ny inre växtlighet, ny kunskap, mättades icke i de gamla beprövade vännernas lag. Osedd, långsamt, grodde lusten vidare inom henne att vara en människa just bland de människor hon icke alls kände eller icke liknade — lusten efter frihet och rymd. Hon skulle ej kunnat förklara den.