4.

Pontus Murius gick upp mot Floragatan, tvekade litet och gick vidare, förbi Paschska huset som var stängt med nedrullade gardiner. Generalkonsulns lågo ute i skärgården i egen ståtlig sommarbostad. Pontus hade länge hoppats att Alexis skulle få idén att bjuda honom dit ut på någon tid, men Alexis hade icke fått någon sådan idé. Vänskapen dem emellan hade nödtorftigt stått sig, men inte mera.

Efter fortsatt tvekan ringde Pontus till sist på vid porten till Paschska huset. Porten öppnades av gårdskarlens hustru, som sade att herr Alexis nog icke var hemma.

— Nog? frågade Pontus. Är det inte säkert då?

— Si, sade portvaktens hustru, han skulle rest som i morse och jag har inte sett till honom sedan dess.

Fullt klart besked var detta icke, men Pontus blygdes att ställa sig enträgen. Han lyfte flyktigt på gymnasistmössan och gick besviken vidare.

Alexis hade varit i staden dagen förut. Matti hade sett honom och meddelat det i hemmet, men honom, Pontus, syntes det alltså omöjligt att få en skymt av den önskvärde kamraten.

Ofrånkomligt var att Alexis, denne erkände snobb, utrustad med alla förmåner och möjligheter i tillvaron, verkligen höll till godo med Matti, en ganska näpen flicka, måste brodern medge, men i alla fall blott en förvuxen trettonåring. De två kunde ses prata och skratta, de retades med varandra, de trivdes tillsammans.

I sällskap med honom, Pontus, släppte aldrig Alexis lös det humör, som gjorde att han så väl tycktes fördraga Matti. Vad snobben och Matti kunde ha att säga varandra, medan han, Pontus, satt inbegripen i sin flit och blev beundrad av frågvisa äldre damer, det var honom obegripligt. Ty inte kunde gärna Matti inviga Pasch i alla de gamla barnsliga historier, hon och Libert brukat göra upp, såsom om Elias, luftgossen, om Människoätarlandet eller om ett Östermalm, domän åt en Anders de Wahl.

Pontus visste inte, att det forna Människoätarlandet fullkomligt förvandlats och endast hade intresse kvar genom att vara bebott av Världens skönaste kvinna, fru Pasch; att Anders de Wahls härskardöme vittrat ner, därvid ej olikt andra mäktiga riken, och nu endast var Östermalm igen, där vanligt folk bodde, och där fru Murius gick på torget. Häxor och missdådare hade lämnat sina forna boplatser, Kejserliga palatset rymde icke längre guld och alabaster, elfenben, ebenholts och ädelstenar, utan böcker, vilka vem som helst kunde få låna. På den vilda floden Karlavägen promenerade sköterskor med barnvagnar, och själva Elias, luftgossen, flög likt en verklig Ariel sina egna vägar.

Jorden hade skridit runt solen ett varv, det var alltihop. Det betydde att ett år gått och att varken Libert eller Matti voro småbarn längre. Redan voro de långt inne på nästa varv, de gamla barnsligheterna hade kunnat duga före filigrankorsets tid eller närmare bestämt före balens tid. Men nu var allt förändrat, och en alldeles ny tid hade brutit in, vilken Pontus icke fått reda på: Alexis Paschs.

Det var Matti som dyrkade den nye guden och Libert bistod henne. De tröttnade inte på att åter genomgå balens alla detaljer, och därefter den otroliga morgonens, då de vaknat på golvet, på den lånade mattan, och upptäckt att Alexis glömt sig kvar och sovit med dem alla. I dörren stodo modern och Garibaldi och skrattade och modern ropade: — Det är hög tid att stiga upp, gröten kallnar! Till Alexis sade hon: — Herr Pasch, jag har telefonerat till ert hem, så att ingen behöver vara orolig där. Alexis såg likväl litet snopen ut, han stod upp och borstade med fingrarna över sin tillskrynklade smoking, men slutligen skrattade också han. Gröt och kaffe fick han med dem alla, far och mor och Garibaldi, det var trängsel vid bordet, men Alexis sade, när han tackade för sig och innan han åkte hem i den bil, han telefonerat efter:

— Jag har aldrig haft så livat förr.

Denna sommar, då nu Matti och Libert voro fria från skolan, för alltid vad Libert angick, ty hans far såg sig ingen möjlighet att låta den obegåvade av de tre sönerna kämpa vidare med läroämnena, var det bestämt att Matti och han särskilt flitigt skulle idka musik. Där var det inte svårt att få Libert med, och när de övat färdigt var på sitt håll, pliktskyldigast, Libert med fiolen, en gåva av Garibaldi, Matti vid pianot, spelade de sedan tillsammans. Och det blev då stora galakonserter för Alexis.

Över land och hav, bort till generalkonsulns fina villa i skärgården, var meningen att dessa toner skulle av tjänstvilliga fläktar bäras till Härskarens öron. Libert hade en liten egen komposition, de spelat in, och den utsågs att vara härskarens favoritstycke. Ursprungligen hade melodien helt fräckt tillkommit då Matti, ännu ganska liten, en gång haft ett praktfullt utbrott av ilska. Hon hade stått på golvet och hoppat och stampat med båda fötterna. Strax hade Libert varit framme och i gammalmodig polkatakt, med fiolen under hakan intonerat en liten stump:

Ett två tre,

kom ska ni få si!

Tre små steg,

furie-i-raseri —

Matti lugnade sig, men melodien blev kvar, förbättrades, utstofferades, blev till en hel ballad, där ledmotivet, polkan, kom igen då och då mitt i den pittoreska skildringen av en envis, självsäker liten flicka med näsan före, fröken Före, fröken Sälv, öm och god som ingen annan.

Fru Murius hörde, i tysthet lutad över sin utomordentliga porslinslagning, på de unga musikanterna, på den småningom alltmer förbättrade kompositionen, och hon sade till konsertmästaren:

— Libert är inte så obegåvad som du tror.

— Stackars bierfilare, svarade mannen. Stackars små barnsliga visor.

Men Libert grubblade inte över frågan om han var begåvad eller obegåvad. Matti och han gåvo sina konserter, som ingen behövde ha närmare reda på, och vindarna fingo bära dem, bäst de ville eller om de kunde, till Dens öron, för vilka de voro avsedda — och därmed jämnt. Och när konserten var slut, gingo de två exekverande ned i parken och spejade efter den dyrkansvärda personligheten, en fortfarande tämligen småvuxen yngling i lätt, gråmelerad engelsk kostym med knäbyxor.

Ibland mötte man honom också: han hade då skaffat sig en förevändning att vara inne i staden från sina havomflutna gods. Genast drog sig Libert tillbaka, man hade klart för sig att Alexis icke brydde sig särskilt om Libert, och denne gick då lika gärna bort till musikhandeln för att få titta på noter och resonera med herrarna i affären, vilka voro den store Garibaldis bekanta. Därför översågo de med den lille bierfilaren. Sommarhettan var svår på gatorna som han måste passera, men inne i musikhandeln fann Libert svalka och trevnad och led ingalunda av att Alexis inte frågade efter honom, utan bara efter Matti.

Samma dag, då Pontus lönlöst ringt på Paschska portklockan, hade Alexis just en överenskommelse med Matti. Han hämtade henne i parken och förde henne med sig hem. Han hade nyckel till ingången från trädgårdssidan, låste upp, visslade och gick före henne upp för en trappa, medan just gårdskarlens hustru vid porten åt gatan gav Pontus besked, att han inte fanns i huset mer.

— Jag har hemskt tråkigt på landet i år, sade Alexis till Matti.

Det var obegripligt, men så var det.

Han hade tröttnat på sin motorcykel liksom på sin vanliga cykel, tröttnat på det eviga seglandet, hans tidigare års förtjusning, tröttnat på gästernas kommande och farande, på artigheten han måste ställa upp, utflykterna han måste deltaga i, till och med dansen, då grammofonen om kvällarna sattes i gång och hans beundransvärda moder gled fram till honom och småleende uppmanade: — Min gosse, du får lov att bjuda upp fröken Så.

Han ville icke bjuda upp någon, han ville vara för sig själv denna sommar, inte segla, inte föra motor, inte ro, åka, promenera, spela tennis, dansa.

— Alexis är så egen i år, sade fru Pasch till generalkonsuln.

— Det är den åldern, svarade generalkonsul Pasch. Det går över. Låt honom vara, han är sexton år och börjar gå sina egna vägar.

Fru Alexandra log då och tänkte på stoltheten i att ha en son, som är sexton år och går egna vägar.

Så snart förevändning erbjöds for Alexis in till Stockholm. Han hade sin mineraliesamling att ordna, sade han, det hade icke skett på två år; det fanns också andra ärenden för honom: inköp av böcker, en tenniskostym att prova av, en racket att hämta och så vidare. Till gårdskarlens hustru, som passade huset, lämnade han generösa drickspengar, och hon försåg honom med kaffe på sängen, när han stannade kvar över natten, vilket emellanåt hände.

Med sina nedrullade vita gardiner, med de vita överdragen över möblerna och över väggarnas stora tavlor av alla möjliga erkända och i salongerna presentabla konstnärer, med de bara, glatta parkettgolven, klockorna som stodo, borden eller montrerna befriade från alla dyrbara småsaker, den svaga kamferlukten, blandande sig med lukten av fint sommardamm och kanske även parfymrester från vintersäsongen, hade detta hus, hans hem, och dessa rum, vilka han eljest aldrig ägnade en tanke, för Alexis fått en ny, säregen tjusning.

Och just här passade Matti.